Recension: Phanstasm - 1979

Phanstasm

Regi: Don Coscarelli

1979

Horror

Unge Mike råkar genom en slump få syn på märkliga händelser som tycks oförklarliga. När han, tillsammans med sin bror, undersöker saken närmare står det snart klart att det som först var mystiskt och oförklarligt bara var toppen på isberget. I händelsernas centrum står begravningsplatsen, kyrkogården och minneshallarna fulla med namn på avlidna människor i den lilla staden Morningside. Eller är de egentligen döda? Kropparna tycks vara försvunna, kanske är de någonstans förslavade och kanske finns de inte ens kvar på vår planet.

En ganska märklig film egentligen. Den har styrkan att skrämmas utan att för den skull vara speciellt välspelad. Ofta kommer man på sig själv med att sitta och vänta på det oväntade, eller rättare sagt, man vet vad som komma skall men timingen tycks vara osynkad jämfört med man är van vid och det gör att man ändå blir totalt överrumplad och hoppar till, en angenäm känsla som numera infinner sig allt för sällan.

Historien känns välskriven och inte helt enkel, ingen övertydlighet finns att hitta. När filmen är slut har man fortfarande inte fått alla svar man väntar på att få och en blandad känsla av frustration och belåtenhet infinner sig. Frustration över att man inte är helt klar över vissa detaljer och belåtenhet över att man inte blir påtvingad massa information i onödan, ett märkligt fenomen som kan tyckas paradoxalt men som trots allt tycks genomsyra filmen.

Kanske borde man ha hållit historien samman lite mer och inte svävat ut fullt så mycket från kärnan. Bitvis är jag inte säker på om man ville göra en skräckhistoria eller en science fiction historia. Det känns aningen fragmenterat men i slutändan har man en historia som trots allt håller ihop och hela vägen dit har varit fylld med intressanta beståndsdelar.

Något som man, och även jag, ofta tjatar om i lågbudgetproduktioner är hur dåliga skådespelarna är. De är ganska usla även i denna film, men man stör sig inte lika mycket på det eftersom det faktiskt är snudd på spännande nästan hela tiden. Jag brukar vara tämligen hårdhudad men filmen satte faktiskt en del spår i mig och jag tittade noga i mörkret när jag gick ned för trappan på väg mot sovrummet.

Jag tror att det här är en film som växer med antalet tittningar då mera finns att upptäcka än vad man först såg. Mitt råd är därför att ge den här filmen ytterliggare en chans om du inte gillade den första gången. Jag tror också att desto mer filmerfarenhet man har desto mer uppskattar man den här typen av film. Inte för att den på nåt sätt är speciellt avancerad, inte för att det finns några djupa filosofiska tankar förmedlade, utan snarare för att det finns mycket intressant att läsa mellan raderna.

En klassiker som bör finnas i varje sann skräckfilmsfantasts hylla!

Recension: Incident on an off a mountain road - 2005

”Masters of Horror”

Incident on an off a mountain road

Regi: Don Coscarelli

2005

Horror

Ellen (Bree Turner) råkar ut för en liten olycka på en gammal enslig skogsväg. Men bilen i diket kravlar hon sig ut och bort mot den andra inblandade bilen för att se vad hon kan göra för att hjälpa. Hon hittar ingen där men fortsätter att se sig omkring. Hon hör ljud som hon försöker lokalisera och plötsligt står hon öga mot öga med en monströs man som bara vill en enda sak, nämligen att döda henne! En katt och råtta lek början när Ellen lägger benen på ryggen för att fly ut i skogen och hon har bara en enda sak klart för sig – hon kommer inte att ge upp utan strid!

Don Coscarelli som kanske är mest känd för att ha skapat den nästan legendariska Phantasm-serien är först ut i denna TV-filmsserie. Han stil med ett visst uns av underliggande humor passar bra in i TV-filmskonceptet och det blir aldrig för mycket, även om man i öppningsskedet får intrycket av skräckfilmsklichéer staplade på varandra. Detta bättrar sig emellertid efter hand och man känner att Coscarelli gör klichéerna till sina egna.

Historien är också väldigt välskriven och man levereras bakgrund till varför huvudpersonen ”Ellen” reagerar och beter sig som honom gör. Man kan se klara paralleller till hennes tidigare liv och det hon nu råkar ut för. Tolkningsmöjligheterna är många och inte ens när filmen är slut är man helt säker på om filmen berättas strikt metaforiskt och i så fall vilken del som är metaforen.

Många av miljöerna är som tidigare beskrivits klichéfyllda, men passar trots allt väl in i produktionen. Lite självdistans har väl ingen dött av och det känns som om Coscarelli har överflöd av denna vara i sina försök att skapa de mest mardrömslika miljöerna i mannaminne. En tortyrkammare fylld med otaliga förtorkade kroppar, en pelarborrsmaskin för att borra ut offrens ögon centrerad mitt i rummet och en skog av egenhändigt tillverkade fågelskrämmer gjorda av de korsfästa liken. Dessutom medverkar självaste Angus Scrimm (The Tall Man) i en liten roll.

Jag tycker personligen att det här är en ganska stark inledning på en serie man har ganska höga förväntningar på. Det är så pass många kända storheter i regissörsstolen att man troligtvis kommer att bli besviken under resans gång – men inte här alltså!

Recension: I Sell the Dead - 2008

I Sell the Dead

Regi: Glenn McQuaid

2008

Komedi/Horror

Arthur och Willie är två gravplundrare som slutligen fångas och ställs inför rätta, eller rättare sagt, Willie hamnar i giljotinen och Arthur fastnar i ett förhör med en mystisk munk som verkar oerhört intresserad av att höra hans historia. Sagt och gjort, Arthur utelämnar inga detaljer när det gäller sin bana, från barndomen till likstöld och ökänd gravplundrare. Han berättar om vanliga och naturliga händelser men också om övernaturliga sådana som involverar både vampyrer och zombies – odöda och vandöda. Han berättar också om fejden med ett rivaliserande gäng – Familjen Murphy som också är ett stort och vida fruktat namn i branschen. Om hur deras vägar korsats flera gånger och hur historien slutligen slutade och hur stora delar av klanen bragdes om livet. Han erkänner sig skyldig till gravplundring men oskyldig till mord. Men frågan är vad det är för en munk, vilket intresse har han i det hela och varför är han så intresserad av historierna?

Utan att ha några egentliga minnen kommer jag genast att tänka på Comedy of Terrors från 1963 när jag ser den här filmen. Jag vet inte om de har så mycket gemensamt egentligen men det finns onekligen lite grand av samma komiska stämning där. Det finns också likheter i själva berättelsen, som i I Sell the Dead handlar om två gravplundrare som råkar ut för övernaturligheter, vilket kanske i och för sig inte riktigt var fallet i Comedy of Terrors. Hur som helst så ser jag likheter som är svåra att ignorera!

Det mesta av filmens centrala handling berättas i tillbakablick eftersom filmens presens utspelar sig under ett förhör, eller samtal mellan Arthur (Dominic Monaghan) och munken Fader Duffy (Ron Perlman). Jag gillar detta grepp och jag tycker att själva dialogen mellan dessa två funkar hur bra som helst. Ron Perlman är måhända inte med så mycket men det han gör är av yppersta klass, så mycket är helt klart! Arthur, som har en betydligt större roll, återfinns också i de flesta av berättelserna. Eller rättare sagt så återfinns han väl mest hela tiden men hans barndomstid gestaltas förstås inte av Dominic Mohaghan.

Som vapendragare och komisk sidekick återfinns Larry Fessenden, som jag egentligen inte har särskilt stor koll på sedan tidigare men gör ett bra jobb! Egentligen kan man väl säga att de båda är komisk sidekick till varandra, för även om filmen handlar om gravplundring och innehåller en och annan våldsamhet, är det först och främst en komisk film, lite i stil med Shaun of the Dead eller tidigare nämnda Comedy of Terrors.

Matinékänslan är stor och det blir nästa lite äventyrsstruktur av den emellanåt. Inget som jag har något emot eftersom jag har en förkärlek för den typen av film. Kort sagt skulle jag vilja rekommendera den här filmen till dem som gillar skräckkomedier överlag och i synnerhet till dem som gillar kostymfilmer med komiska inslag och våld. Man har också vävt in några scenavslut som övergår till någon form av serietidningsteckningar som förstärker filmen ytterligare. Ska man ha något negativt att säga så3är det väl kanske att man inte förmår hålla intresse på topp hela tiden och att filmen är något bättre den första halvan än den avslutande halvtimmen. Det är inget jag kan sätta fingret på egentligen, men jag tror att det nog handlar mer om upplägget på tillbakablickarna och berättartekniken än något annat. Hur som heslt en riktigt under hållande film! Förresten så medverkar Angus Scrimm i en mindre roll som kanske kan intressera kultfilmsälskarna.