The Ring - 2002 - Den Amerikanska versionen...

The Ring

Regi: Gore Verbinski

2002

Horror

Ett videoband cirkulerar och ryktet säger att den som ser bandet dör om sju dagar. Reportern Rachel (Naomi Watts) som undersöker varför hennes systerdotter plötsligt omkom under mystiska omständigheter råkar under sin undersökning se bandet. Hon får omedelbart ett telefonsamtal som talar om att hon kommer att dö om sju dagar. Hon blir livrädd och tar hjälp av sin före detta (Martin Henderson), som är någon form av video och foto tekniker. Tillsammans försöker de spåra källan till bandet genom mystiska och kluriga ledtrådar och när deras gemensamma som får se bandet vet de att tiden börjar bli dyr på riktigt. Om bara några dagar kommer de alla att dö en fruktansvärd död, en kamp mot klocka börjar.

En film som sannerligen satt sig väl i folks medvetande, för det är väl ingen filmintresserad som inte har hört talas om den här? Det råder nästan en fejd mellan anhängare av denna amerikanska remake och det japanska originalet - Ringu. Jag ska här dock försöka undvika jämförelser så långt det är möjligt och istället enbart koncentrera mig på den här.

Filmens idé är god men genomförandet har en hel del att önska. När man gör en film av den här typen av manus, dvs. om en närmast allsmäktig flicka som inget hellre vill än att sprida ondska och död omkring sig, är metoden man använder långt viktigare än logiken i filmen. En logik som allt som oftast fallerar ändå, kanske i form av att man kan komma undan med i princip vad som helst och sedan skylla på att det var flickan som fick det att hända. På det sättet kan man skapa en logik även där ingen finns. Jag tycker inte att den här filmen har sämre logik än många andra men samtidigt har man tagit sig vissa friheter som är svåra att förklara utan att blanda in någon yttre, närmast gudomlig, kraft.

Till en början är allt frid och fröjd och man får följa två unga tjejer som samtalar och som försöker skrämma upp varandra. När den ena nämner ett videoband som cirkulerar och den andra sägs ha sett det har de lyckats skrämma upp varandra rejält. Här finns också någon enstaka skrämsel effekt här och där.

När vi så får följa med reportern Rachel som undersöker sin systers dotters plötsliga bortgång samtidigt som hennes egen son har syner och verkar allmänt parapsykologisk. Under dessa undersökningar hittar Rachel en videoband med en mystisk inspelning och strax därefter får hon ett telefonsamtal som talar om att hon har sju dagar kvar att leva. Nu börjar undersökningen ta fart på allvar, nu står ju hennes eget liv på spel. Här börjar det också gå utför med filmen som dittills klarade sig ganska bra,

Det som följer nu är en orgie i övertydlighet som kanske går hem hos den yngre publiken men som sannerligen har klart motsatt effekt på undertecknad. All spänning förtas och det enda man egentligen sitter och väntar på är fler övertydligheter att reta sig på. Dessa övertydligheter tar sig ofta uttrycket av att reportern hittar ett föremål som hon känner igen, t.ex. en spegel och givetvis måste man då visa en kort flash av att samma spegel fanns med på videobandet hon tittade på, som om någon skulle ha glömt det. Det finns gott om exempel på denna typ av fadäser och jag ska erkänna att jag faktiskt tappade räkningen på de antal tillfällen denna teknik användes.

Skådespeleriet då? Jo, de funkar utan att vara några mästare på det de gör. Jag kan inte påstå att någon utmärker sig speciellt varken på det ena eller andra hållet då. Kanske skulle man kunna tycka att (Naomi Watts) som spelar Rachel inte är helt trovärdig och att hennes son (David Dorman) gör den bästa rollprestationen men det är inget som egentligen har någon större betydelse för helheten.

Inte en dålig film, men heller ingen som håller i längden.

Recension: King Kong - 2005

King Kong

Regi: Peter Jackson

2005

Action/Äventyr/Drama

Skådespelerskan Ann Darrow (Naomi Watts) blir förkrossad när hennes pjäs läggs ned i depressionens 30-tal. Hon driver omkring i jakten på ett nytt arbete när Carl Denham (Jack Black) får syn på henne. Han övertalar henne snabbt att medverka i hans senaste storfilm som ska spelas in i Singapore. Filmen är dessutom skriven av hennes stora idol Jack Driscoll (Adrien Brody) som hon drömmer om att få träffa. Vad hon dock inte vet är att Carls projekt är nedlagt av filmstudion och att hans egentliga syfte är att hitta den mytomspunna dödskalleön. En ö som enligt sägnen avskiljer stranden från resten av ön med en jättelik mur och som ständigt omges av dimma. Fartyget går på grund utanför just denna ö och när besättningen tar sig i land blir några av dem dödade av infödingarna som också tar Ann till fånga. Hon ska offras för att blidka deras Gud – Kong!

Det här är ju, som de flesta säkert redan känner till, en nyinspelning av en gammal film. Det är dock inte vilken film som helst, utan en som hyllats och åter hyllats av filmkritiker runt om i världen. Jag tror de flesta känner till historien om jätteapan som förlorade sitt hjärta till skönheten och i och med att man redan känner till historien, krävs det lite andra bedömningsgrunder. Man har ju lite svårt att bedöma utifrån hur överraskad man blir av den menar jag.

Jag hade väldigt låg förväntan och jag trodde faktiskt att Peter Jackson skulle förstöra den fullständigt! Jag är ingen större fan av hans spektakulära Lord of the rings trilogi utan föredrar hans tidigare verk med den magnifika Heavenly Creatures i spetsen. Min förundran var därför stor när efter bara några få minuter kunde konstatera att det här var en riktigt riktigt bra film! Den var, åtminstone inte i uppbyggnadsskedet beroende av spektakulära actionscener utan berättade historien på ett mycket smakfullt sätt. Bildspråket förstärker berättelsen och skådespelarna tycks vara omsorgsfullt utvalda. Allra mest imponerar Naomi Watts som verkligen går från klarhet till klarhet och glänser i stort sett i varenda scen hon är med i.

Peter Jackson har också valt att låta filmen utspela sig under det trettiotal när originalfilmen spelades in och det tycker jag är extra kul. En hyllning till originalet och dessutom ger det utrymme att göra miljöerna extra roliga. Dessa ligger ofta precis på gränsen mellan förvrängd karikatyr och verklighetstrogna, framförallt när manskapet nått fram till ön, men gränsen överskrids aldrig utan förblir trollbindande och intressant.

Efter själva resan till dödskalleön och första mötet med infödingarna skiftar filmen karaktär något. Animationerna tar över och dessa kanske inte funkar till 100 % och är lite utdragna. Personligen tycker jag just den här delen av filmen är lite seg och man hade kunnat korta ned lite här. Att se King Kong slåss med allehanda förhistoriska varelser blir lite tröttsamt i längden och det blir lite för mycket ur askan in i elden för karaktärerna för min smak. Spektakulärt men utan innehåll och det är som sagt dessa scener tillsammans med några uppenbara visuella blunders (t.ex. rök som blåser åt fel håll) som drar ned filmen för mig.

Dramat i filmen är precis det jag gillar. Det är en kärlekshistoria mellan Ann Darrow och Kong samt mellan Jack Driscoll och Ann, ett svartsjukedrama mellan Kong och Jack och ett livsfarligt monster för innevånarna i New York. King Kong är levande och har definitivt en personlighet, man lider med honom och förstår vad han känner. Animationerna rörande ansiktsuttryck etc. funkar mycket bättre än rörelsemönstren i actionscenerna och ger en extra dimension åt jätteapan.

Spektakulärt men med innehåll denna gång för Peter Jackson!

Eastern Promises - 2007 - Naomi Watts briljerar som vanligt

Eastern Promises

Regi. David Cronenberg

2007

Thriller/Drama

Anna (Naomi Watts), som är barnmorska, är med och hjälper ett barn till världen. Tragiskt nog dör barnets mamma under förlossningen och Anna gör det till sin uppgift att hitta släktingar som barnet kan växa upp hos. I den avlidna mammans handväska finner hon en dagbok som hjälper henne på traven. Tyvärr är den på ryska, ett språk som hon inte behärskar, och när hennes farbror, som är ryss, vägrar hjälpa henne att översätta den tar hon saken i egna händer. Hon finner en adress till en restaurang och beger sig dit för att undersöka eventuella kopplingar. Den ryska ägaren förnekar all kännedom om kvinnan med erbjuder sig att översätta dagboken åt henne. Det visar sig snart att hans intresse för dagboken är ytterst personligt och att kopplingarna mellan honom och den avlidna kvinnan är betydligt större än vad någon hade kunnat ana. Plötsligt befinner Anna sig i en intrig där den ryska maffian är huvudmän och brutalt våld är en del av vardagen.

Jag är faktiskt lite besviken på David Cronenberg! Inte för att det här inte är en skickligt utförd film, för hantverket är det absolut inget fel på, utan snarare för att historien är lite för enkel. Självklart är det en komplex verklighet som målas upp men det känns som om det finns en bit kvar till de historier som han har berättat tidigare under sin karriär. Jag har sett samtliga av Cronenbergs filmer utom Fast Company och de allra tidigaste filmerna Stereo och From the Drain (om nu dessa räknas som fullvärdiga filmer i Cronenbergs diskografi?) och även om jag förstås tycker att det här är stabilt utfört saknar jag nerven som fanns i till exempel Crash. Jag saknar skönheten från M Butterfly och jag saknar surrealismen från eXistenZ och Videodrome!

Men det är som sagt ingen dålig film och jag gillar den hela vägen, från start till mål. Det är helt klart en film som man är intresserad hela tiden av. Handlingen kanske inte är den intressantaste och, som sagt, lite för vardaglig, men rollbesättningen kan man inte klaga på. Naomi Watts har blivit något av en favoritskådespelerska som, i princip, alltid är lysande, och Viggo Mortensen levererar karaktären som maffians alltiallo med bravur. Och de rysktalande personligheterna i filmen levererar sina repliker utan brytning är förstås svårt att veta om man inte kan språket ut i fingerspetsarna men den ryskklingande brytningen av de engelskspråkiga replikerna är det sannerligen inget fel på! Det låter klockrent och är mycket realistiskt!

Våldet är väl inte så där rysligt närvarande framför kameran utan man får tänka sig det mesta, men det räcker faktiskt. Det handlar till stor del om trafficking och sexuell människohandel och de delar där man berör våldtäkt av barn är ganska störande. Tyvärr tycker jag inte att man mår tillräckligt dåligt av dessa scener, vilket är ett problem som kan bero på att jag personligen har blivit allt för avtrubbad med åren!

Men för att upprepa mig så vill jag ha Cronenberg lite mer synonym med mer avancerade handlingar som är något utöver det vanliga, vilket jag inte finner att den här filmen har. Jag vill ha mer märkligheter värda att fundera över efter att filmen har tagit slut eller ett lite större djup. För oavsett hur kompentent gjord filmen är så blir det aldrig mer är ok eller kanske lite bättre och det tycker jag är lite synd. Hur som helst så ångrar jag absolut inte att jag såg den och jag uppmanar också alla andra att se den. Lite mer än bara underhållning för stunden erbjuder den trots allt. Men inte mycket…

21 Grams - 2003 - Naomi Watts briljerar!

21 Grams

Regi: Alejandro González Iñárritu

2003

Drama

Detta är historien om tre personer; Paul Rivers (Sean Penn), Christina Peck (Naomi Watts) och Jack Jordan (Benicio Del Toro) vars liv långsamt vävs tillsammans genom en tragisk olycka. Paul är olyckligt gift med sin fru och väntar på att få ett nytt hjärta, Christina är däremot mycket lycklig i sin tillvaro med sin man och de två döttrarna. Jack är en gammal kåkfarare som nu skådat ljuset och genom att ha Jesus som sin livskamrat har han funnit kraft och mod att uppfostra sina barn som en rakryggad medborgare av samhället. Genom händelserna som kretsar runt dem får de lära sig sanningar om sig själva, kärlek, livet, modet, trängtan och skuld. Hur förändringar runt omkring dem kan förändra dem själva.

På baksidan av filmen kan man läsa: ”Det sägs att 21 gram är den vikt vi förlorar när vi dör. Lika mycket som vikten av fem stycken femcentsmynt, en kolibri, en chokladbit – och kanske även människans själ.” Detta är visserligen tänkvärda ord men har väldigt lite med filmen att göra, det är helt enkelt ett smart sätt att få oss som gillar lite filosofiska filmer intresserade och det lyckas ju!

Jag tror inte den här filmen passar alla och envar, den är mycket fragmentarisk och man får placera händelserna i rätt ordning själv. Ibland har det ingen egentlig betydelse hur de placeras längs med tidsaxeln medan de mest fundamentala scenerna naturligtvis trillar dit nästan helt av sig själv. Till viss del stärker denna sönderdelade historia filmen, men knappast i den omfattning som bitarna förvillar och irriterar, framför allt i filmens inledningsskede. Samtidigt är det helt klart att ju mer information om händelserna man får desto bättre blir filmen.

Något som jag snabbt reagerade på och som jag aldrig trodde jag skulle nämna i en recension var att Sean Penn, denna mångfacetterade skådis som jag ofta jämställt med både Robert DeNiro och Al Pacino faktiskt blir överglänst av både Naomi Watts och Benicio Del Toro. Framförallt är det Naomi Watts som fullkomligt brillierar i ett antal av de scener hon är med i. Hon bevisar här en gång för alla att hon är en skådis att räkna med de närmast åren.

Frågan är då om jag skulle rekommendera den här filmen? Visst är filmen välgjord och egentligen är den väldigt bra, men jag är ändå besviken på den. Kanske hade jag för höga förväntningar och kanske känner jag mig lite småsnuvad på den filosofiska handling jag hade räknat med. Visst är det så, men det stora problemet är ändå något som jag nuddade vid här ovan, det är på tok för fragmenterat för filmens bästa – lagom är bäst!

Se och döm själva!

Funny Games U.S

Funny Games U.S. – Man känner igen sig genast i filmen då det, i princip, är fråga om en regelrätt karbonkopia av Michael Hanekes eget original (Funny Games) från 1997 – Scen för scen, nästan replik för replik. Varför samma regissör som redan gjort en mästerlig film väljer att göra om den, visserligen på engelska och med amerikanska skådespelare, är lite märkligt. Men för en gång skull görs filmen nästan full rättvisa även i detta format. Naomi Watts är en mycket skicklig skådespelerska som gör rollen som Ann full rättvisa och de andra skådespelarna skäms inte heller för sig. De har mycket att leva upp till med originalet som referenspunkt men jag tycker att det fungerar mycket bra på alla punkter. Några små petitesser som kanske inte ens går att klä i ord är allt jag kunde finna till filmens nackdel och då jämför jag endast med originalet. Ser man det i stort är det här fortfarande en oerhört kraftfull film och bland det absolut bästa jag sett någonsin i genren! – 10/10