The Wolverine – 2013 – en gammal vän ligger för döden..

Jag har aldrig läst serietidningen X-men men jag tror att jag har stött på karaktären Wolverine någonstans. Hos Spindelmannen? Fantastiska Fyran? Hulk? Hur som helst känner jag till honom från de tidigare filmerna, både X-men Origins: Wolverine, de första tre X-men filmerna och X-men: first class. Filmerna utspelar sig i lite olika tidsperioder, X-men Origins: Wolverine är självklart en prequel och den här utspelar sig efter de andra filmerna.

Till en början vår vi stifta bekantskap med en sliten Logan. Han håller sig för sig själv i ödemarken och vill inte ha med folk att göra. Han plågas av fruktansvärda mardrömmar vilket resulterar i att vi – publiken, får ta del av händelser som utspelar sig tidigare i hans liv. Snart står det klart att en gammal vän ligger för döden och att Logen måste åka till Japan för att ta farväl av honom, om än motvilligt. Snart befinner han sig i värsta kaoset. Det är inte klart vem som är ute efter vem men hans gamla vän har i alla fall utvecklat en metod som skulle kunna få Logan fri från sin osårbarhet. Hans otroliga förmåga att regenerera skador skulle kunna flyttas till någon annan. Men innan något händer dör den gamle vännen. Nu är alla ute efter honom.

Faktum är att jag tycker den här filmen är lite rörig. Det har ingen med tillbakablickar och sådant att göra. Det klarar jag av utan problem. Det finns bara inte särskilt mycket motivation i filmen. Den har ingen uppenbar poäng. Att det goda slåss mot det onda är väl självklart kanske men det är inte så självklart här. Karaktärerna är faktiskt inte särskilt svart/vita i den här. Därmed inte sagt att det skulle vara särskilt mångfacetterade eller komplexa. De är mest bara tråkiga och ointressanta.

Givetvis är det bra skådespeleri och filmen i övrigt är bra gjord. Det finns några häpnadsväckande sekvenser, framförallt i filmens sista halva, som är riktigt snyggt gjorda. Och överlag är den andra halvan överlägsen den första. Visserligen finns det väl roligare att se på än de slagsmål som de mesta av filmen är uppbyggd kring, men det är ändå det man förväntar sig. Hugh Jackman är kanon i titelrollen men det krävs något mer. Det krävs en handling som förmår att intressera.

6/10

X-Men: The Last Stand - 2006

Så var det dags för tredje delen om mutanterna då. Ärligt talat börjar det bli lite tjatigt nu även om det fortfarande är underhållande underhållning. Actionsekvenserna är snygga även om det inte finns något annat att förvänta egentligen. Det finns inget som överraskar egentligen. Man har slängt in några nya karaktärer, förstärkt några som har varit med tidigare och tagit ytterligare ett steg närmare tvådimensionellt serietidningsberättande. Ett par referenser till de initiala nazikopplingarna finns kvar men nu handlar det snarare om rätten att få vara sig själv, inte tvingas in i några mönster som inte känns bekväma etc. Jag kan inte utan låta bli att dra paralleller till homosexualitet som fortfarande räknades som ett sjukdomstillstånd för inte så länge sen och fortfarande gör det i olika delar av världen egentligen. Alla människors rätt till ett lika värde är något som är en hjärtfråga för mig så jag får väl gripa efter det halmstrå som går att tolka på det sättet. Hur som helst är det alltså en underhållande film för stunden även om den här heller inte kommer att gå till historien, åtminstone inte i min bok. 

6/10

X-Men 2 - 2003

Jämförelser med första filmen är förstås ofrånkomliga och i den jämförelsen står sig den här sig slätt. För även om första filmen inte var något mästerverk i berättarteknik fanns det ändå en charm och någon sorts originalitet över den. Det här blir mest som en actionfilm i mängden bara. Det känns som om man försöker lite för mycket och de actionsekvenser som finns är ganska ordinära. Inte för att det inte ser bra ut, för det gör det onekligen, men det är ändå inget man lyfter på ögonbrynen för. Det är en typisk uppföljare som exploaterar de som en uppföljare ska exploatera. Det finns inga direkta underliggande budskap, såsom första filmens nazijämförelser, utom lite grand på slutet då kanske där man konstaterar att man antingen kan lära sig något av historien eller upprepa samma misstag om och om igen. Skådespelarinsatserna är väl ungefär likvärdiga, Patrick Stewart har inte mycket utrymme, Ian McKellen något mer och Hugh Jackman, som Wolverine kanske mest. Det är också hans karaktär som driver filmen framåt kan man säga så hans mystiska karaktär är höljd i dimmor. Allt som allt underhållande för stunden men inget som ger några bestående intryck. 

5/10

X-Men Origins: Wolverine - 2009

Det här är i alla avseenden en bättre och vuxnare film än X-men trilogin. Den är inte lika serietidningsk (kan man verkligen säga så?) som de tre föregående filmerna. Varken när det gäller handlingen eller berättandes och det tycker jag enbart är positivt i det här fallet. I stället blir det en stabil science fiction historia där man inte nödvändigtvis måste ha någonting i referensramen sedan tidigare, filmen står helt på egna ben och även om det möjligen underlättar vid något enstaka tillfällen att man vet vad som ska hända senare på tidslinjen (det här är ju en film som utspelar sig före de tre tidigare) är det verkligen lätt räknade tillfällen. Skådespelarmässigt fungerar det minst lika bra som tidigare och Hugh Jackman är faktiskt fantastiskt fabulös i rollen som Wolverine. Det enda som drar ner filmens betyg en smula är att den framåt slutet blir lite långrandig och seg samt att man förlitar sig lite för mycket på häftiga actionscener fram till dess. Alltså actionscener som inte är speciellt adrenalinhöjande och som egentligen inte behöver vara med i en sådan här film. Bakgrund till olika karaktärer är dock alltid kul så där får den lite plupoäng! 

7/10