Recension: Total Recall - 2012

Total Recall

Regi: Len Wiseman

2012

Action/Sci-Fi

Douglas Quaid är aningen trott på sitt liv, han förstår inte varför allt måste gå runt I samma banor hela tiden. Han vill ha förändring helt enkelt. Han funderar på att anlita företaget Rekall, ett företag som kan ge honom minnen som är så tydliga att de är att betrakta som äkta. Han blir varnad för att ha med dem att göra men också uppmuntrad från annat håll. Vem ska ha lita på? Vad är egentligen sant om företaget? Hur stora är riskerna? Han går i alla fall dit och strax innan han ska till att inympas med de nya minnena dyker något oväntat upp. Man hittar en blockering och under denna visar det sig att han är en hamlig agent på uppdrag. Men livet han hade förändras onekligen, han är nu en jagad man och det verkar som om myndigheterna är ute efter att förgöra honom, medan motståndsrörelsen till det orättvisa samhälle han lever i är intresserade av den information som finns i hans huvud. Han kan nu inte lita på någon, inte ens sig själv!

Jämförelser med filmen från 1990 är förstås oundvikliga. Jag vet att man inte ska göra det och jag brukar dessutom själv propagera för att försöka se de här nyinspelningarna som filmer som står på helt egna fötter. Nåväl, låt oss ägna oss åt tankeexperimentet att anta att det här är en helt egen film. Vi bekymrar oss inte om det som är förändrat sedan 1990 och inte åt det som är detsamma heller. Det är i så fall en själlös film med ett manus som är så ytligt att man inte har en chans att drunkna i det. Skådespelarna med Colin Farrell, Kate Beckinsale och Jessica Biel i spetsen sköter sig förvisso hyfsat men vad hjälper det när det inte finns någon intressant handling att knyta samman alltihop med?

Vi lämnar detta experiment och jämför istället. Manuset, som jag redan har berört är onekligen mer genomarbetat och intressant i förlagan. Det finns en mening med allt och inte som här – nödlösningar som tycks finnas till bara för att få ihop grundkonceptet på något sätt. Det finns inte mycket förklaring till mutationer (och man ser inte särskilt många heller) men den trebröstade tjejen finns förstås med som en referens till den tidigare filmen. Det finn också andra blinkningar till den förra versionen designade att lura oss en smula. Det är ett roligt grepp men efter som filmen överlag är så tråkig spelar det inte så stor roll, man kunde lika gärna ha hoppat över detta också!

Det finns miljöer som verkligen ser storslagna ut men överlag är jag besviken på de tekniska lösningarna. Man tycker att de borde kunna göra snyggare lösningar på olika scener nu jämfört med för 12 år sedan, men så verkar inte vara fallet. Jag vet inte vilken budget respektive film har haft men det känns som att man har snålat ur lite här och istället ägnat sig åt att bara göra så mycket actionscener som möjligt. Strunt samma om de passat in eller om det finns en motivation. Tragiskt egentligen!

Tyvärr känner jag att det här är ytterligare en helt onödigt film som hade mått bättre av att inte göras. Det hade varit mer välinvesterade pengar att utveckla något nytt och fräscht, utecklat historien istället för att sälja in en totalt själlös film men en titel vi känner igen. Antagligen är detta den nya tidens filmindustri. Man skapar skräp med en titel publiken känner igen, folk blir nyfikna, ser film och blir besvikna men filmbolagen tjänar pengar. En strålande affärsplan om det inte vore för att det utarmar förtroendet från publiken och att fler och fler kommer att undvika att betala för varan i slutändan. Sluta att lura publike på sina surt förvärvade slantar så kanske ni får bukt med den illegala filkopieringen till slut!

4/10

The Imaginarium of Dr Parnassus - 2009 - Ett äventyr signerat Terry Gilliam

The Imaginarium of Dr Parnassus

Regi: Terry Gilliam

2009

Fantasy/Sci-Fi/Äventyr

För flera hundra år sedan, eller kanske ännu längre tillbaka, när Dr Parnassus befann sig i sitt kloster, tvingades han slå vad med djävulen, eller åtminstone någon som den gode doktorn refererar till som djävulen. Sedan dess har deras maktkamp om själar varit bestående och även om Dr Parnassus numera är en suput som försöker dränka sina sorger och de val han gjort här i livet besitter han fortfarande förmågan att berätta en historia. De som kliver igenom hans spegel får sig en upplevelse som ingen annan, det öppnas en fantasivärld där enbart – just det – fantasin sätter gränserna! Hur som helst så håller det senaste vadet med djävulen att kräva sitt pris. På dotterns sextonårsdag kommer hon att tillfalla Djävulen eller Mr. Nick som han också kallas. Kan detta förhindras?

Jag hade missat att det var Terry Gilliam som låg bakom filmen och tänkte första göra en poäng av att det under stundom verkade vara en Monty Python inspirerad galenskap i filmen a la Monthy Pyhton and the Holy Grail. Men eftersom det faktum att Terry Gilliam faktiskt var en del av Monty Python gänget gör detta ganska naturligt finns det ingen direkt mening att penetrera detta så mycket. Vi kan nöja oss med att konstatera att historien är komplicerad och inte helt lätt att överblicka hela tiden. Vi kan också konstatera, när vi känner till upphovsmannen, att det är en visuellt bländande film och att ingenting har lämnats åt slumpen!

Filmen är dedicerad åt Heath Ledger och det här blev hans sista film! Det är väl politiskt korrekt att tillskriva honom viss ära för filmens tillkomst, men jag tycker inte att han gör något särskilt bättre jobb än någon annan faktiskt. Christopher Plummer är däremot magnifik som Dr Parnassus och Lily Cole som spelar hans sextonåriga dotter Valentina är hur söt som helst. Och med det menar jag inte att det är det enda hon är utan hon är faktiskt duktig som skådespelerska också! Man har också vävt in storheter som Johnny Depp, Jude Law och Collin Farrell som spelar samma roll faktiskt, och samma roll som Heath Ledger också fast i en alternativ verklighet.

Och det är just denna alternativa verklighet som är filmens poäng. Mycket, men inte allt utspelas där och det som inte utspelas där har ändå betydelse för de scener där enbart fantasin sätter gränser. Det är kanske detta som är filmens nackdel också, det är så bländande rent visuellt i fantasilandet att det som händer unt omkring blir lite tråkigt och rent ut sagt segt faktiskt! Visserligen får man någon form av konstrast på det sättet och det kan väl vara en poäng kanske, men det känns lite som om filmen går på tomgång mellan de mer spektakulära scenerna. Det blir lite segt och man skruvar lite påsig, får lite träsmak och önskar att filmen in var nästa två timmar lång.

Samtidigt är det scener som är bra som sagt riktigt bländande och väl värda mödan att se filmen. Och om filmen inte tillfört något annat så har det i alla fall fått mig att inse att jag måste se allt jag har missat från Terry Gilliam…