Recension: Madhouse – 2004

Jag undrar hur många filmer det egentligen är som bär det här namnet? Det måste vara en hel del men så är det också ett synnerligen intressant ämne det här med det mänskliga psyket. I just den här filmen handlar det om en nykomling som kommer till mentalsjukhuset för att praktisera. Undan för undan märker han att allt inte står rätt till och när han föreslår förändringar blir det kalla handen. När flera mord på personalen sker dras han in i en härva där man inte kan vara sker å någonting, inte ens sig själv. Ingen går att lita på och hans syner av en liten pojke som irrar omkring på sjukhuset blir allt starkare. Han upptäcker också en anförvant i cell 44 på avdelningen för de allra sjukaste och farligaste patienterna. Det är här alla svaren finns men hur ska man få fram dem ur den slipade patienten?

Faktiskt är det här en ganska spännande film! Det faktum att min gamla favorit Lance Henriksen medverkar i en mindre roll som sjukhusets chefspsykolog eller vad det heter, gör det hela heller inte sämre. Det finns hela tiden en spänning och en misstro mot vilka det egentligen är som är de sjuka, de intagna eller personalen. Kanske finns det inga helt friska människor alls i filmen?

Men tyvärr har jag numera sett lite för många filmer med twists av just det slaget – att man inte kan vara säker på vem som är frisk eller inte, att jag inte blir direkt överraskad av resultatet i slutändan. Faktum är att jag såg det ganska tydligt långt innan filmen var slut även om man förstås aldrig är helt säker på sin sak. Tråkigt men sant! Det är dock en film som duger att ses och det är underhållade 90 minuter. Lite tappar den framåt slutet när allt blir allt för uppenbart och till slut avslöjas. Varför kan man inte göra lite mer komplicerade slut än de allra enklaste?

6/10

Alone in the Dark 2 - 2008 - En olik uppföljare jämfört med föregångaren"

Först av allt måste vi konstatera att den här filmen inte har någonting överhuvudtaget att göra med filmen betitlad Alone in the Dark från 2005 som jag skrev om för ett tag sen. Det filmerna har gemensamt är att Uwe Boll står som producent till den här och regisserade den förra och att omslagsbilderna är ganska lika, och så titeln förstås. Dock handlar den här inte om någonting som ens påminner om det som ettan gick ut på, det är ingen actionfilm som den första filmen försökte vara, utan kretsar istället kring det ockulta. Någonstans, någon gång förr i tiden lyckades en häxa förstå hemligheten bakom evigt liv och nu flyr människor omkring för att en mystisk dolk fortfarande innehåller hennes essens eller vad man ska säga. Jag tycker inte att historien i sig är något att anmärka på men det känns lite märkligt att göra en uppföljare som handlar om något helt annat och om man ska vara riktigt ärlig kanske det är lite rörigt berättat. Skådespelarna är inget vidare, men jag står ut med dem och flera av dem har väl någon form av kultstatus idag, Danny Trejo, Lance Henriksen och Michael Paré för att nämna några. 

4/10

Screamers: The Hunting

Screamers: The Hunting – Jag skulle gissa att jag såg Screamers i samband med att den först gavs ut 1995 men den lämnade inga bestående intryck och jag hade väldigt få välbevarade minnen av den inför den här uppföljaren. Premisserna är dock lätt igenkänningsbara, en räddningspatrull som fått ett nödanrop från Sirius 6B och ger sig iväg för att söka efter överlevande. Självklart finns det någon i gänget som inser det oerhörda ekonomiska värdet i screamer-teknologin och medan han laddar ner hemligheterna i ett portabelt minne sätter han också igång mördarmaskinerna. Det är ganska blodiga och välgjorda effekter, men överlag känns det som en riktigt trött produktion som vill mer än vad den klarar av att leverera. Lance Henriksen medverkar och det är väl det som är den egentliga behållningen… – 4/10