Treasure of the Amazon - 1985 - Äventyr i Amazondjungeln

Treasure of the Amazon

Regi: René Cardona Jr

1985

Äventyr

Filmen pekar inte ut vilken plats den utspelar sig på men det är uppenbart att det rör sig om någonstans i Amazondjungeln. Där befinner sig ett par arkeologer, som under sina utgrävningar, hittar skellettfragment som bara måste vara mänskliga. Det enda märkliga är att det inte finns något kranium till kropparna. I samband med detta hittar de också några diamanter i en skinnpung och utesluter därmed rånmord. Samtidigt påbörjar den gamla nazisten (Donald Pleasence) sin expedition till rikedomens gruva, han är säker på vart han ska och vad han kommer att finna. Han är totalt hänsynslös och den som kommer i hans väg röjs snabbt ur vägen. Dessutom ger sig ytterliggare en grupp in i djungeln. Dessa leds av en erfaren man som kallas ”Gringo” (Stuart Whitman) och som en gång tidigare lyckats undkomma djungels alla faror i form av alligatorer, pirayor och huvudjägare…

Man skulle kunna tro att det här rör sig om en kannibalfilm i någon form, men jag vill nog påstå att så absolut inte är fallet. Snarare säger det en del om de förutfattade meningar man kan ha med titeln som grund. Det hindrar ju förstår inte att det förekommer en hel del gore i samband med att huvudjägarna visar sig.

Tyvärr kan man hitta en hel del logiska luckor i själva handlingen och även om dessa till viss del vägs upp av de gorefyllda scenerna, stör man sig faktiskt lite grand på detta slarv i manusarbetet. Visserligen är det en ganska standardiserad handling med, i princip, de klassiska karaktärerna (den onda och hänsynslösa skurken, kvinnan som räddas i vildmarken, den kanske inte alltid så genomärlige hjälten och naturligtvis den dubbelspelande medhjälparen som vill ha hela skatten för sig själv) men skådespelarinsatserna är tämligen bra och realismen är hög trots dessa luckor. Åtminstone de stora namnen Stuart Whitman och Donald Pleasence känns som födda till sina roller och bidrar starkt till filmens behållning!

En annan av filmens stora behållningar är miljöerna. Det känns verkligen som om vi befinner oss mitt inne i Amazondjungeln. De magnifika klippen innehållande alligatorer och andra djur känns verklighetstrogna även om man lätt kan räkna ut hur filmen har klipps ihop. Kanske är filmens bästa scen när karaktärerna passerar en jättelik anakonda som slingrar sig kring en trädgren. Själva bilden blir så perfekt på nåt vis och det är ju faktiskt ganska kul att sånt kan sätta större spår än huvudjägare som skär halsen av sina offer, hur blodigt det än må vara.

Jag skulle rekommendera filmen främst till äventyrsfans som gillar film i djungelmiljö, utan att för den skull avråda någon annan att se filmen. Det är helt klart en underhållande film enligt mitt sätt att se på det!

Nothing Underneath - 1985 - Modellmorden

Nothing Underneath

Aka: Modellmorden, Sotto Il Vestito Niente

Regi: Carlo Vanzina

1985

Thriller

Bob Crane (Tom Schanley) är tvillingbror med modellen Jessica (Nicola Perring) som jobbar i Milano, Italien. Som tvillingpar har de en viss telepatisk kontakt mellan sig och när Jessica råkar i trubbel känner Bob genast av det. Han är fullständigt övertygad om att hans syster har blivit mördad men med den påstådda telepatiska länken som enda bevis kan polisen inte inleda en utredning. Han tar då saken i egna händer och det visar sig snart att hans syster inte är den enda som råkat illa ut, flera modeller dör under hans tid på plats i Milano och misstankarna från polisärt håll börjar nu även rikta sig mot honom.

Till att börja med måste jag invända lite mot den svenska titeln på filmen, originaltiteln som översatt till engelska blir ganska exakt Nothing Underneath är mycket bättre. Det speglar faktiskt handlingen bättre för även om det naturligtvis förekommer mord i filmen så är jag faktiskt en smula besviken på hur blodsfattig den är. I kontrast till detta han man dock inte snålat på sleazet vilket får mig att dra min slutsats. Om sedan denna titel egentligen ska anknyta till att Jessica (med flera) faktiskt bär varken trosor eller behå under klänningen eller om det syftar mera på att modellvärlden endast bryr sig om det yttre och behandlar sina modeller som tomma skal kan man spekulera i.

Jaja, nakna kvinnliga kroppar finns det alltså gott om. Dock vill jag påstå att modellerna inte är särskilt trovärdiga och faktiskt ganska fula om sanningen ska fram. Jag vill inte direkt påstå att jag är någon expert på modellvärlden, men lite utstrålning borde de ha i alla fall, lite intresse för sitt jobb borde de väl visa? Men förutom att kvinnorna brukar vara betydligt mer sensuella så kan man väl rada upp mycket av filmen som ett slags utställning för de beståndsdelar en giallo ska ha. Ibland går det så långt att det nästa blir klichékomik av det och det säger jag inte som något negativt, det är ganska underhållande att se hur filmen går precis enligt de mallar som man i förväg dragit tydliga slutsatser om.

Filmens ansvarige polis spelas av Donald Pleasence vilket alltid är ett stort plus. Han levererar och är en stabil skådis när de andra antingen spelar över så det stänker om det eller förmedlar flegmatiska situationer. Värst är nog den så kallade mästerfotografen som senast såg Jessica i livet – han verkar inte vara någon muntergök direkt…

Twists är för ovanlighetens skull nästan helt frånvarande men jag kan tänka mig att slutlösningen förmodligen var betydligt mer kontroversiell när filmen gjordes än vad den är idag. Jag har svårt för att tro att någon ens lyfter på ögonbrynen idag men man vet ju aldrig. Vad som händer? Det får du se själv!

Recension: Master of the game - 1984

Master of the game

Regi: Kevin Connor, Harvey Hart

1984

Drama

Kate Blackwell (Dyan Cannon) firar sin födelsedag på ålderdomens höst, men oroar sig för att det inte finns någon naturlig arvinge till hennes affärsimperium. Vi får följa historien från början och under tre generationer stifta bekantskap med den släkt och de värderingar som börjar med girighet och hämnd, fortsätter med kontrollbegär och kampen om att hålla sig i maktens topposition, helt enkelt om vad det innebär att vara spelets härskare!

Efter att vi tagit del av inledningsscenerna som tycks utspela sig i nutid förflyttas vi tillbaka i tiden för att få ta del av själva början på historien. Det är mycket intressant att de vilket liv och leverne förfadern Jamie McGregor (Ian Charleson) levt och med vilken möda han kämpat för att bli rik, hur han blir lurad av holländaren (Donald Pleasence) och sedan ägnar all sin kraft åt att hämnas denna oförrätt. Det är mycket intriger redan från början och det tar inte lång tid innan maktkampen är i full gång. Vi förflyttar oss långsamt framåt i tiden och det är faktiskt ganska fängslande, åtminstone fram till generationsskifte nummer ett då det sker en viss förändring. Det blir initialt inte riktigt lika spännande längre och tiden förflyttas också oroväckande snabbt innan det slutligen stabiliserar sig tjugo år senare eller så. Efterhand blir dock även denna generations historia intressantare och intressantare även om den aldrig riktigt tangerar historiens början.

                                               

Ett problem i serien är att karaktärernas åldrar inte är en smack trovärdiga. Någon som ska vara i artonårsåldern kan se ut som fyrtio, medan någon som rimligen borde vara runt sextio eller så ser ungefär lika gammal ut. Det är klart att det är svårt att trovärdiggöra detta när handlingen sträcker sig under så pass lång tid, men man kanske kunde ha gjort lite mera av det trots allt. Nu menar jag inte att skådespeleriet är dåligt på något sätt, det passar utmärkt in i produktionen men jag hade velat ha det där lilla extra också, det är intrigfylld historia som verkligen förtjänar det bästa i sin framställning och sminkjobbet i dessa avseenden måste betecknas som miniseriens största minus.

Ett annat problem är förstås längden, det är svårt att hitta tillräckligt mycket intressanta vändningar och genomtänkta forceringar av framtidsvalen utan att det blir en aning förutsägbart och tjatigt. Man ser efter ett tag vad som komma skall och man blir inte alls förvånad över vad filmens huvudpersoner tar sig ann för att kunna styra händelseförloppet efter egen pipa och för sina egna egoistiska syften.

I och med inträdet av tredje generationen skiftar karaktären av serien en smula igen, inte lika mycket som i första generationsskiftet, men ändå tillräckligt för att det ska märkas. Det blir intriger som skulle kunna platsa i vilken såpa som helst och teorierna om vem det egentligen som ligger bakom det som händer kan debatteras i oändlighet. Att handlingen nu centrerar sig kring ett tvillingpar, där den ena visar sig vara hur skoningslös som helst medan systern är den raka motsatsen, gör inte saken sämre. Det är inte lätt för oss tittare att veta vem som är vem av de oskiljaktiga tvillingarna, framförallt inte när det uppenbarligen är så att den ena ger sig ut för att föreställa den andra och så vidare.

Det finns också många fler krafter i rörelse än i det tidigare skedet och alla, med några få undantag, tycks vilja komma åt makt och rikedom för egen del. Kanske skymtas det någon form av sensmoral till slut, men det är inte alls säkert att så är fallet. När miniserien slutar är det inte alls ställt bortom allt rimligt tvivel att spelet är över även om man kan tycka att andra värderingar än pengar har kommit i betydligt större fokus än tidigare.

Men jag har bestämt mig, jag vet vem spelets härskare är – vet du?