Masters of the Universe – 1987 – Dolph i hockeyfrilla

Det här är ytterligare en av de där filmerna som jag ville se redan när den kom utan att faktiskt göra det. Sedan har det inte blivit av trots att jag har haft möjlighet under ganska många år nu. Ibland blir det helt enkelt så. Man prioriterar annorlunda helt enkelt.

 

Filmen i sig är en fantasyfilm och utspelar sig delvis i ett alternativt universum. Det är förstås kampen mellan det goda och det onda som är den huvudsakliga handlingen. För det onda står ”Skeletor” (Frank Langella) som ser ut precis som namnet antyder, den goda motpolen består av He-Man som spelas av vår egen Dolph Lundgren. I övrigt hittar vi en del andra skådespelare som vi känner egen från senare prestationer. Courteney Cox behöver väl ingen närmare presentation. Om hon inte gjorde sig ett namn i Scream-filmerna lär väl de flesta förknippa henne med TV-serien Vänner. Mer okänd är kanske Robert Duncan McNeill som åtminstone jag känner igen från Star Trek Voyager. Slutligen vill jag nämna Meg Foster som, med sina speciella ögon, passar fantastiskt bra in i produktionen och i sin roll!

 

Överlag är det inga fantastiska insatser. Det är inte ens mediokra i de flesta fall, men filmen är ändå en viss charm och jag är svag för fantasyfilmer där kampen mellan det goda och de onda bryts ned till enkla begrepp. Man kan säga att filmen är som en blandning av Star Wars, som i åtminstone ett par scener blir helt uppenbart, och The Tenth Kingdom som låter karaktärer från vår värld interagera med de från det alternativa universumet. Det finns ganska fantasifulla varelser också. Det är förstås inget unikt för en fantasyfilm.

 

Annars bjuder filmen på godkända specialeffekter. Alla kanske inte är bra men man får nog säga att det, plus miljöerna, är filmens främsta tillgång. Framförallt gillar jag miljöerna i Skeletors palats. Det känns som att man lagt rätt mycket krut där. Hur filmen står sig mot de tecknade varianterna av historien vet jag inte.

 

Överlag är det mycket fighting i filmen. Det är laservapen och gamla hederliga svärd. Det är väl svärd som är magiskt laddade förstås och det är ok action. Överlag ångrar jag absolut inte att jag äntligen tog mig tid att se filmen men visst finns det bättre fantastyrullar än så här. Det blir lite väl fånigt emellanåt och det är inte ovanligt att man får glädja åt de kalkonvärden filmen har.

 

5/10

 

 

Star Trek: VOY – S01E03 – Time and Again

Den här gången fastnar Kapten Janeway och hennes besättning i en annan svår situation. Den påminner på sätt och vis om den som visades i förra episoden – Parallax, vilket jag kan tycka är lite tråkigt. Man borde kunna variera berättelserna och de problem Voyager ställs inför lite bättre än att berätta två så lika historier efter varandra. Men det är å andra sidan ett intressant avsnitt och jag antar att man inte kan få allt. Serien håller helt klart uppe kvaliteten!

Star Trek: VOY – S01E02 – Parallax

Det är svårt att skriva om denna del utan att avslöja allt för mycket om upplösningen. Jag gillade avsnittet mycket när jag såg den för första gången. Nu när jag såg det igen några år senare tyckte jag att det var en lite platt historia. Men nu satt jag ju med facit i hand också. Hur som helst så håller serien helt klart i sig sedan sist och det är fortsatt karaktärsutveckling mot riktigt intressanta karaktärer. Alla har sina små egenheter vilket vi snart ska bli varse!

Star Trek VOY – S01E01 – The Caretaker

Jag fastnade egentligen för den här versionen av Star Trek direkt när jag såg den på TV första gången. Minns jag rätt var det faktiskt just det här avsnittet som visades, jag var alltså med direkt i början av historien. Det är en utmärkt inledning som presenterar karaktärerna väl. De flesta av dem är väl besättningsmän redan från början men ett par stöter Kapten Janeway och de andra på under sitt första uppdrag.

Grundkonceptet är att Voyager, för skeppet är för en gångs skull inte Enterprise, följer en besättning utbrytare kallas The Marquis. Båda skeppen hamnar andra sida galaxen och för att överhuvudtaget ha någon chans mot de fiender som finns där måste de slå sig ihop. Besättningarna mixas och det är det som blir upptakten till hela serien egentligen. Voyager ska nu ta sig hem, en resa som beräknas ta 70 år…

Det här första avsnittet är som sagt en bra början men vad som sedan ska komma minns jag som ännu bättre. Det här med att träffa nya civilisationer och utforska nya världar kommer verkligen till sin rätt när Kapten Janeway och hennes besättning försöker skaffa sig den teknologi som skulle kunna underlätta deras resa hem. Allt utan att kompromissa med Första Direktivet, dvs. att inte lägga sig i andra världars angelägenheter.