Kaninhoran – 1997-2009 – Nollbudgetfilm av Henrik Möller

När jag gjorde min första bekantskap med Henrik Möllers kreationer var det med den andra samlings DVDn Njutafilms gav ut – Ångesthunden och Malmö under vatten. Jag visste inte vad jag skulle förvänta mig. Tilläggas kan också att jag fick filmen gratis! Nu däremot, när jag ger mig i kast med den första samlings DVDn har jag pröjsat för den själv. Helt ärligt kan jag säga att jag bara har sporadiska minnen av Ångesthunden och de minnen jag trots allt har manifesterar sig som illa tecknade bilder med oerhört bisarra historier, berättade av Möller själv. Jag minns inte ens vad jag tyckte om det förrän jag läser vad jag skrev den gången.

Kanske borde jag ha lämnat den här med plasten på i bokhyllan men till slut greps jag av en sådan nyfikenhet att den helt enkelt bara skulle ses. Och det är inte bra, ingenstans är det bra. Däremot är det ofta väldigt roligt och det är uppenbart att Henrik Möller är en ganska speciell figur. Jag skrev i min förra recension att jag ville se in i hans hjärna och det vill jag fortfarande. Den här DVDn innehåller så osannolikt absurda historier att man undrar hur man överhuvudtaget kommer på dem. Det måste kräva sin man. Det gäller att ha fantasin på det rätta stället och kunna tänka långt utanför lådan så att säga. I det avseendet beundrar jag Henrik Möller. Han tycks inte bry sig om ifall någon tycker om hans kreationer, det är inte drivkraften. Jag tror snarare att han mår bra av att göra sina små filmer och få dem ur sig. Att låta fantasin flöda helt enkelt.

Liksom på Ångesthunden är den här skivan uppdelad i tre delar: Ångest, Hat och Kärlek. Absurditeterna är ungefär likvärdiga men man kan kanske säga att det är lite snällare historier under kärleksfliken. Inte mycket men man kan i alla fall märka en skillnad. Det är mest tecknat men det finns också ett par av kortfilmerna som är gjorda på annat sätt. Inte med skådespelare på konventionellt sätt men i alla fall med en person (Möller?) som förbannar sig över sin tillvaro och vill ta kål på sina blommor. Eller en porrfilmsdiskussion där det hela, ska vi säga, urartar med all sprit som också är inblandad.

Bland extramaterialet finner vi bland annat en dokumentär om Möller. Han är iförd terroristluva så vi får inte riktigt se vem han är. Jag gissar att han vill skapa lite mystik kring sig själv. En del av filmerna är också tämligen kontroversiella så att skydda sin identitet kanske inte är så dumt. I en annan del av extramaterialet påstår dock Möller att han valt att inte inkludera en film just för att han inte ville vara kontroversiell. Fan vet. Materialet är jävligt speciellt i alla fall, unikt skulle jag vilja påstå. Jag tror aldrig jag kommer att få se något liknande gjord av någon annan är Henrik Möller vill säga.

Betygsättande är svårt. Det finns klara kvaliteter i de fantasifulla berättelserna. Det är berättelser som ingen annan skulle våga berätta och det är inte sällan både våldsamma, sexistiska och rasistiska karaktärer involverade. Det hindrar dem inte från att vara jävligt kul och på försigkommen anledning vill jag betona att budskapet på intet sätt behöver vara synonymt med karaktärernas framtoning. Bättre nollbudgetfilm går nog inte att göra, det gäller bara att gilla konceptet. Jag är inte säker på att jag gör det. Jag fegar ur betyget denna gång… ;-)

Svensk kortfilm - BRUKET - 2012

Bruket

Regi: Martin Kjellberg, Nils Wåhlin

2012

Kortfilm/Horror

Alla som har läst min/mina recension/recensioner av Huset Vid Vägens Ände känner till min kärlek till filmen. Den har något som de flesta andra filmer inte har, nämligen spänningen och en genuin skrämselfaktor. Samma sak är det här! Det är lite mera av samma sak som man redan har utforskat i den nämnda långfilmen. Det mesta av filmen går åt till att iaktta en man och en kvinna som irrar runt i en mörk labyrint, jagade av något eller någon.

Jag begär inte mycket mer av en kortfilm. Det är egentligen det man kan göra, det blir som en del av en långfilm, en enskild scen kan man säga. Man skulle kunna bygga något runt det här det är helt klart men samtidigt klarar den också att stå på egna ben. Handlingen är enkel. Paret letar kabel att byta mot droger. När deras inbyte är magert får de tips om ett öde bruk där ingen hittills har rensat bort kablarna. Det finns helt enkelt en förmögenhet att göra. Desto bättre blir det när någon redan har packat en väcka år dem och bara lämnat den där. De uppskattar vikten till ca 40 kilo vilket kan ge dem rejält med droger. Girigheten tar dock överhanden och enligt den karta som de finner borde det finnas en ännu större förmögenhet i ett rum på det allra nedersta planet i källaren. Att ta sig dit är som att gå genom en labyrint och när de väl kommer fram lurar något eller någon på dem. Att ta sig upp igen visar sig vara ett mycket svårare företag trots att de klokt nog har markerat den rätta vägen under nedgången.

Jag ska inte avslöja mer men det är fantastiskt spännande! Jag tror det är den briljant utvalda musiken i kombination med de klaustrofobiska miljöerna som gör det. Det är mörkt, trångt, skitigt och instängt och skådespelarna är långt över förväntan! Jag gillar det här och jag vill se mer film av Kjellberg/Wåhlin! Jag spår dem här och nu en lysande framtid inom filmbranschen om jag inte redan gjort det!

8/10

Recension/Tävling: Pixar Short Film Collection 2

Ärligt talat så hade jag inte en aning om vad jag skulle förvänta mig av den här kortfilmssamlingen. Jag hade överhuvudtaget ingen koll på att första volymen redan var släppt och att det ens fanns den här typen av kortfilmssamlingar från Disney/Pixar. Nåväl, jag har inga fördomar och satte förstås raskt igång med att titta på vad det var för kortfilmer. Jag låter nog dummare än vad jag är här för naturligtvis fattade jag att det handlade om humoristiska animerade filmer av ypperlig kvalitet. Det är ju det Disney/Pixar är kända för eller hur? Och några av filmerna har jag sett sedan tidigare också!

Men med eller utan fördomar är det här precis vad jag förväntade mig och det är fantastiskt animerat! Det är också hysteriskt kul på sina ställen och jag känner att jag behöver den första volymen också! Men hela tiden är det inte roligt på det sättet, det är underhållande men den där gapflabbshumorn är inte närvarande hela tiden. Och det är faktiskt positivt, för när den inte finns med är den istället ersatt av eftertänksamhet eller genomtänkta historier. Inte sällen syftar de till tidigare filmer och figurerna känns ofta igen också. Framåt slutet hittar vi både kortfilmer från Bilar (Bärgarns Hejdlösa Historier) och Toy Story.

Det är svårt att betygsätta en sån här samling, ska man gå efter det starkaste kortet eller det svagaste? Eller ska man helt enkelt försöka sig på ett snittbetyg? Jag vet faktiskt inte! Det finns enbart någon enstaka historia av de tolv som jag inte riktigt tycker håller måttet och som mer känns som storyboardteckningar animerad film, lite överdrivet förstås men det är lång till den vanliga standarden! Så att betyget ligger oerhört nära toppskiktet är helt uppenbart. Jag tänker inte klottra ned några siffror men jag råder alla som underhålls av tecknade filmer att införskaffa den här – nu! Genast!

Bilder: © Disney/Pixar

---

Jag har även två exemplar av filmen på blu-ray att ge bort. Vill du ha ett ex? Skynda dig att höra av dig! Glöm inte att bifoga din postadress!

Recension: Kill Devil Hill - 2010

Kill Devil Hill

Regi: Robert ”Ace” Jordan

2010

Horror

Det här kommer att bli en lite annorlunda recension jämfört med vad man är van vid från Fanatisk Film. Detta beror på att det som just nu recenseras är en kortfilm på runt 12 minuter och om man skulle dissekera handlingen till någon form resumé skulle det inte finnas mycket kvar att överaskas av när man väl ser filmen. Den bygger på händelser kring ett antal olösta mord och bisarra mord i North Carolina och jag tycker vi kan nöja oss med det!

Hur mycket som är helt sant och hur mycket som är spekulation är naturligtvis lika svårt som vanligt att sia om och frågan är om det är särskilt intressant egentligen? Det som är intressant med filmen är snarare hur den är gjord, vilka tekniska aspekter som är väl utförda och hur historien berättas. På alla dessa punkter få den mer än väl godkänt, det är inte bara ytterligare en ihophaffsad amatörproduktion utan en med ganska goda produktionsvärden. Skådespelarna är bra även om det inte har så mycket att jobba med i den komprimerade historien. Effektmässigt ser det rent av strålande ut och även om det inte är något så där otroligt häpnadsväckande som händer är det helt klart vackert att skåda effekten när skådespelarnas ögon förvandlas till exempel.

Historien som sådan är det heller inget fel på, men eftersom filmen är så pass kort finns det ingen tid att bygga upp någon spänning. Jag är dock av den fulla övertygelsen att det skulle ha varit möjligt om bara filmen hade varit längre. Det märks att det finns kompetens inte bara framför, men även bakom kameran.

Tja, vad ska man säga mera då? Det känns som om allt jag hittills skrivit är mina slutsatser efter att ha sett filmen och att det inte finns mer att tillägga utom möjligen själva morden då. De är av en sådan natur att dess offer är väldigt ovanliga på film eftersom det handlar om barn. Visserligen har vi fått se någon form av eskalering av just detta ämne de senaste åren, men det är fortfarande så pass ovanligt att man inte kan rå för att man höjer på ögonbrynen. Det är riktigt rått och brutalt här och om det är det enda man är ute efter har man definitivt fått sitt lystmäte tillfredställt!

Tommy Söderberg

Recension: Gore Gathering - 2004

Gore Gathering

Regi: Dan Hejman

2004

Horror

I en liten stad dyker plötsligt en främling upp som sprider ond bråd död omkring sig. De som inte är lika lyckligt lottade och överlever blir bestulna på sin själ och övergår till att vara den ondskefulle främlingens slavar. I samband med detta bevittnar Peter hur flickvännen brutalt mördas framför hans ögon och han svär att hämnas. Han förbereder sig för strid och beväpnad med hagelbössa, pistol och ett samurajsvärd ger han sig av för att döda Vurlak – Lord of the living dead!

Kanske inte den mest välgjorda filmen i världshistorien, men man måste väga in att filmen bara hade en budget på ca 300 kr och när man har detta i bakhuvudet förstår man genast att det är mycket bra kvalité per investerad krona! Det märks tydligt att det är entusiaster som gjort varit inblandade, för även om skådespelarna spelar över ganska rejält vid några tillfällen så finns där trots allt en röd tråd att följa. Manuset är intressant även om det egentligen inte innehåller några revolutionerande nyheter och effekterna är helt klart godkända. Speciellt med tanke på att effektmakaren inte hade hållit på med effekter mer än några veckor vid tillfället.

Filmens största styrka anser jag dock vara kameraarbetet och i viss mån klippningen. Man märker att det finns en tanke bakom klippen och bildspråket förhöjer verkligen filmens stämning, samt bidrar till det förhållandevis höga tempot. Några scener känns som hyllningar till storheter som t.ex. Sergio Leone och man har gjort sin alldeles egen version av hans klassiska duellscen, men inte med pistoler utan med svärd!

Filmen är endast ca 17 minuter lång och det matchar kanske den här recensionens längd. Den dock är underhållande som få andra och jag vågar påstå att framtida projekt av det här gänget, kanske med högre budget, kommer att bli riktigt RIKTIGT bra!

Recension - Fyren - 2010

Fyren

Aka: Keeper of the Light

Regi: Robert P. Olsson

2010

Horror

Det verkar vara ett tillsynes lätt jobb för unge Philip att ersätta Frank för att ta ut varor till den mystiska fyrvaktaren. Den skrupelfria handlaren Eskarius Staaff avslöjar inte för mycket om det mystiska uppdraget och tror inte att Philip ska ha några problem med färden dit heller.  En och en halvtimme på Vänern och sedan lika lång tid tillbaka ska det ta. Väl framme konfronteras Philip med fyrvaktaren som slutligen släpper in honom och erbjuder honom att stanna eftersom klockan hunnit bli alltför mycket.  Det enda Philip behöver göra är att följa fyrvaktarens regler, dörren hålls reglad från insidan, inget slipper ut och inget slipper ut.

På framsidan av den här filmen står det att den är inspirerad av H.P. Lovecrafts skriverier och det är skönt att man inte har tagit steget fullt ut och påstår att den bygger på något enskilt verk! Jag är visserligen inte så väl förtrogen med nämnda författare att jag skulle kunna isolera vartenda verka av honom utan har snarare läst endast några få. Filmen nämner dock Dagon som nog de flesta som är intresserad av Lovecrafts mytologier har hört talas om – så även jag.

Hur som helst är den gjord i svartvitt vilket man kanske kan ha en åsikt om, men jag känner att det finns en mening med det. Samma sak gäller dialogen som på samma gång känns oerhört styltad och konstgjord som en hommage till äldre filmer från 40-50 talen. Den är helt enkelt skriven på ett sätt som inte talas nuförtiden, men så är det uppenbart att filmen utspelar sig för ganska länge sedan också. Så både det svartvita fotot och dialogen har en poäng med att vara precis som den är.

Och när man väl har kommit på det (det gick ganska snabbt) blir man också mycket mer förlåtande mot skådespelarinsatserna som lämnar en del att önska. Det är förstås inga djupare porträtt som hinner avhandlas under filmens blygsamma längd på runt 25 minuter. Jag har verkligen inget emot kortfilmer men jag känner att den här borde ha varit lite längre för att kunna få sig ett värdigt slut. Det är hur spännande som helst när Philip och fyrvaktaren befinner sig i fyren. Det är en uppvisning i hur man skapar spänning med hjälp av väldigt enkla medel, lite musik och mystiska föremål gör susen! När sedan vår huvudperson hittar boken Pater Dagon och fyrvaktarens egen dagbok blir det intressant på allvar! Vi får slutligen reda på varför fyrvaktaren är så rädd för skuggorna utanför.

Men slutet är som sagt lite magert liksom handlingen i stort är. Men det är en film som i första hand handlar om stil och inte innehåll och som dessutom gör det på ett utomordentligt sätt. Det känns verkligen som om H.P. Lovecrafts ande har övervakat inspelningarna av den här filmen och lärt Robert P. Olsson att berätta utan att beskriva och gjort det mycket mycket bra!

Recension: Consumption - 2007

Consumption

Regi: Richard Powell

2007

Horror

Vad som tycks börja men en romantisk kärleksmåltid förändras sedan till en mycket mer makaber tillställning, med en anrättning som torde ligga bortom de flestas referensramar. Både Professor George Klubbard och Claudia är dock fullt beredda att utföra sitt experiment. Empirisk forskning med betoning på okända sinnesstämningar och smakupplevelser som det är få förunnat att kunna skryta med.

Det är alltför svårt att skriva någon form av vettig recension av den här filmen utan att avslöja vissa vitala delar av handlingen, så nedanstående text kan innehålla spoilers! Läs på egen risk!

Det här är en kortfilm, inte längre än cirka trettio minuter, och som sådan har den en egen form av dramaturgi som inte direkt kan jämföras med långfilmer, åtminstone inte särskilt framgångsrikt. Historien berättas mycket intensivare och man har inte lika mycket tid på sig att bygga några karaktärer. Man kan beskriva en situation, men det där djupet som man kan få från längre produktioner saknas. Dessutom har den en mycket begränsad budget, vilket gör att man inte kan hitta på så mycket extraordinära detaljer. Men faktum är att det inte behövs heller! Tonen i filmen är förvisso amatörmässig men pendlar ändå emellan en iakttagande voyeurismisk känsla och riktigt ambitiösa underliggande värderingar och är fascinerande samtidigt som den är påträngande.

                                       

Skådespelarmässigt får jag inte riktigt grepp om filmen, det är först riktigt bedrövligt och känns som om vilken hemmafilmare som helst skjutit lite med videokameran och de initiala händelserna känns också ganska bedrövligt triviala. Sedan händer dock något! Inte för att det egentligen blir mer fart på skådespeleriet, men eftersom handlingen triggas upp och det utvecklas till en riktigt obehaglig stämning när det kannibalistiska innehållet blir fullständigt uppenbart, blir det också intensivare intryck från aktörerna. Jag skulle, rent handlingsmässigt, vilja dra paralleller till Marian Doras Cannibal där självaste Armin Meiws ligger till grund för historien. Här finns det förvisso inga homosexuella undertoner, och inga direkta heterosexuella heller, men kärleksmåltiden finns kvar och offrets egen villighet att gå med på hela proceduren.

Istället för sexualitet finns det istället en rejäl portion svart humor inbakad i historien. Humor som man kanske inte märker vid första anblicken, men som allestädes är närvarande. Det är ganska smart skriven dialog och även om man tidigt ser varthän det barkar blir man ändå lite chockad över händelsernas utveckling. Man blir, så att säga, överrumplad av det uppenbara, hur märkligt det än kan låta. Det är makabert och fullständigt vidrigt (i ordets positivaste betydelse) och kryddas med några riktigt bra, och chockerande, makeupeffekter. Blodet som rinner i strida strömmar ser dock inte riktigt autentiskt ut och får betraktas som specialeffekternas svagaste länk. Det verkar vara lite för tunt men det är kanske en petitess i sammanhanget, jag har sett mycket värre exempel i mina dar, den saken är klar!

Jag gillar det här, trots den något amatörmässiga produktionen, och ser den som ett måste för alla som gillar nihilistiska, kannibalistiska och motbjudande rullar. Den tar inte steget över gränsen och blir smaklös för sakens egen skull utan behåller båda fötterna på jorden och lämnar en känsla av hopplöshet och moraliska värderingar efter sig!

Recension: Terror From The Abyss

Terror From The Abyss

Regi: Daniel Lenneér

2010

Kortfilm/Stumfilm/Horror/Sci-Fi

Millroad Film

När en film är baserad på den stor HP Lovecrafts författarskap blir den per automatik intressant i mina ögon. Berättelsen som ligger bakom den här – At the Mountains of Madness, har jag tyvärr inte läst. Men jag har läst på och vet ungefär de stora linjer i den. Men detta i åtanke känns det som att de inledande scenerna följer berättelsen ganska bra, kanske inte ordagrant med tillräckligt för att man ska se likheterna. Filmen är gjord som en stumfilm, med textskyltar, grynig bild och skador på själva filmen precis som det ska vara. Det enda som förstör illusionen är egentligen att det ser för bra ut!

Mycket av filmen är uppenbart inspelat framför en green screen, skuggorna avslöjar detta om inget annat. Jag har inget emot detta, det blir på något sätt en hommage till de gamla stumfilmerna där man kan se oräkneliga effekter som egentligen fungerar hellre än bra. Det vill säga att ambitionen var stor, och kunnandet också men tekniken fanns inte än. Det gör den förvisso idag och man skulle säkert kunna får det se bättre ut men det kostar ju också pengar och det är inte något som alla kan strö omkring sig, i synnerhet om man inte gör film i Hollywood utan i Svedala. Jag gillar det jag ser!

Jag skulle gärna ha sett hela filmen – även om den bara är 11-12 minuter lång – som riktig film istället för det animerade slutet. Det känns lite som att man driver med HP Lovecrafts verk och det tror jag inte är meningen. Snarare är det antingen konstnärliga ambitioner eller penningbrist som gjort att Daniel Lenneér, som står som regissör, varit nöd och tvungen att ta till detta grepp.

På DVDn finns både en svensk- och en engelskspråkig version av filmen. Då det är en stumfilm är det ju bara att byta ut textskyltarna i princip. Båda versionerna innehåller språkbruk som känns Lovecraft-sk. Det är ohyggliga eller onämnbara upptäckter och varelser. Jag gillar det eftersom jag är ett stort fan av Lovecrafts språkbruk från första början. Det stärker ytterligare känslan av ett hommage.

Slutligen måste jag påpeka att den leranimation som förekommer i filmen är helt fantastisk och passar väl in i produktionen. I samma scen finns det (troligen omedvetet) kopplingar till Batman the Movie – eller så är det jag som överanalyserar igen…

Ångesthunden och Malmö under Vatten - 2009-2011

Ångesthunden

Regi: Henrik Möller

2009-2011

Kortfilm

Njutafilms

Jag har inte sett Henrik Möllers förra samlings dvd – Kaninhoran, men som jag har förstått det blev den en stor succé! Och det är kanske därför som Njutafilms nu även ger ut den här – Ångesthunden (och Malmö under vatten). Det är en samling kortfilmer, alla är ganska uselt animerade (nästan i alla fall) åtminstone om man dristar sig till att jämföra med giganterna på området – Disney, Pixar och kompani.

Men det här är så långt ifrån Disney man kan komma och det är också lite poängen med det hela. Den gamla klyschan ”att man skulle vilja se in i den hjärnan” känns allestädes närvarande, för är det något som Henrik Möller har begåvats med så är det fantasi. Man förundras över vilka vändningar de små historierna tar, hur man lyckas få ihop det i slutändan och hur det faktiskt finns en underliggande mening att hitta i berättelserna. Den är kanske inte alltid lätt att hitta bland den ytliga idiotin men jag vågar påstå att det finns en samhällsironisk ton i flera av berättelserna. Ibland verkar det vara berättelser som bara finns till för att i slutändan poängtera en ståndpunkt medan det ibland är uppenbart provokativt.

DVDn är uppdelad i tre delar: Kärleken, Hatet och Ångesten. Historierna skiljer sig åt lite grand men överlag är det samma typ av provokativa berättelser, där Kärleken kanske är lite ”snällare” än de andra två. Det läggs ungefär lika mycket tid på alla tre delarna så man kan inte säga att det finns någon favoritism åt ångesten eller så, trots titeln på DVDn. Det finns också extramaterial där en intervju med David Lynch är kronan på verket. Faktiskt en mycket underhållande och annorlunda intervju!

Det finns ett flertal citat av kända människor på omslaget och i det lilla häfte som medföljer dvdn. Främst är det förstås David Lynch som hyllar Möller och det känns ju ganska stort. Också Staffan Westerberg tycker till och så även Alexander Bard. Den senare är väl något av en provokateur [sic!], även om han har en förmåga att skriva fantastiska låtar, så det känns inte särskilt oväntat. Men den som gör mest intryck på mig är Shahriyar Latifzadeh som jag verkligen respekterar. Han går från att mer eller mindre kalla Möller för efterbliven till att komma underfund med vad det är som driver honom. Allting är kanske inte som det först ser ut att vara.

För min egen personliga del är det här alldeles för ofta infantil bajshumor även om det inte är utan poänger. Jag gillar absurditeten i det och det är som sagt verkligen fyllt med fantasi. Det är detta som är storheten tror jag och det känns som att det är något som tilltalar en liten grupp snarare än den stora massan. Detta är självklart något av undergroundfilmens epitet och kommer inte som någon överraskning. Och oavsett hur infantilt det blir är jag ändå underhållen. Min favorit av alla historierna är troligen det mest talande exemplet på denna infantilism också – Grisaknullabyn och jag måste än en gång betona att jag verkligen skulle vilja se in i den hjärnan!