Elysium – 2013 – Matt Damon och Jodie Foster

För någon dags sen stod valet mellan den här och Oblivion med Tom Cruise. Valet föll på den senare. Det var emellertid helt omöjligt att släppa denna och jag visste att den inte skulle ligga länge innan jag tog tag i den.

Som Science Fiction är den ganska stereotypiskt dystopisk. Det är vad man i det närmaste skulle kunna kalla för postapokalyptiska miljöer även om tankarna kanske inte i första hand knyter an till en värld efter det stora kriget. I stället tycker jag att det är lätt att föreställa sig vår egen värld med den segregering som verkligheten bjuder på. Det handlar om de rika få, som bosätter sig i/på Elysium. Det är en värld som i det närmaste kan beskrivas som en konstgjord jättesatellit som kretsar kring jorden.

Resten av befolkningen är kvar på jorden som lätt kan jämföras med ett arbetsläger. I och för sig tror jag inte att filmen är politiskt menad men att dra paralleller till andra verk – 1984, Total Recall och Metropolis känns inte svårt. Det finns en totalitär makt som styr allt och det verkar onekligen vara pengarna som styr folkets uppdelning. Det är lite som vår egen värld, de rika västländerna blir ännu rikare medan tredje världen svälter. Man har möjligen svept in dessa fakta i en dramatisering men det är inte svårt att se igenom detta.

Jag trodde att det skulle vara en film som kändes som fiktion och fick något kvasirealistiskt. Jag är beskviken. Matt Damon, som gör huvudrollen är ok. Jodie Foster som styr Elysium, åtminstone bakom fasaderna är ok. I stort sett alla är ok faktiskt. Men inte mer än så. Det verkar inte som att det finns någon glöd i Jodie Fosters prestation i alla fall. Hon kanske inte har möjlighet att välja och vraka mellan rollerna men ska sanningen fram så var det länge sedan hon imponerade nu. Det är kanske dags att börja bruka allvar igen? Matt Damons rollkaraktär är allt igenom förutsägbar, liksom hela filmen är. Vi har sett allt förut!

Jag kan hitta element av Johnny Mnemonic, i det avseendet att den information som alla jagar finns i huvudet på Matt Damon. Det går onekligen att jämföra med diverse filmer som delar upp sin befolkning mellan rika och fattiga. De rika är vackra till det yttre men egentligen superonda och drar sig inte för att offra vem som helst för sin egen framgång. De fattiga å andra sidan har en motståndsrörelse och arbetar frenetiskt med att få systemet på fall. Kommer de att lyckas? Vad tror du?

Det finns scener som passar in i konceptet science fiction. Mest är det frågan om mekaniska, hydrauliska och tekniska hjälpmedel som kan skruvas fast vid människokroppen för att göra den starkare och snabbare. Antagligen är detta en förvändning för några av actionscenerna, som trots att de blir tröttsamma i längden faktiskt är rätt bra gjorda.

5/10

Turkey Shoot - 1982 - En framtidsdystopi!

Turkey Shoot

Aka: Blood Camp Thatcher

Regi: Brian Trenchard-Smith

1982

Action

I en framtidsvision, daterad till 1995 styrs världen av en totalitär regim där inga oliktänkande tolereras. Kort och gott handlar det om att man antingen tolererar systemet fullt ut och finner sig i allehanda nycker och värderingar som staten diktar ihop, eller så blir man fängslad. Livet i fånglägren är hårt och skoningslöst och straffen är ofta mycket hårda eller till och med fatala för de stackarna som utsätts. Vakterna är sadister som inget hellre vill än att utöva sin makt över fångarna och tillfredställa sina egna perverterade lustar. I ett av dessa fångläger ställer man dessutom till med en årlig tradition, ett antal fångar får chansen att bli fria! De ges en stunds försprång innan den beväpnande societetseliten bjuds in för att jaga dem till döds. Reglerna är enkla, lyckas de undkomma så blir de fria annars väntar döden för en kula eller pil. Det är bara det att ingen talat om för den att de befinner sig på en ö…

Det här är en riktig kultrulle från Australien med en handling som ingalunda är ny, men som ändå känns fräsch varje gång man hittar den. Människojakt är intressant, så är det bara och det kommer säkerligen att fortsätta fascinera mänskligheten en lång lång tid framöver. Det är liksom den ultimata jakten på något sätt, att jaga sina egen art som sport.

Men nu fokuserar filmen inte enbart på denna jaktsport utan även på de bestraffningar fångarna råkar ut för i fånglägret. Personligen gillar jag den här typen av fånglägerfilmer, framförallt när man tagit ut svängarna så radikalt med bestraffningarna, de är både bestialiska, innovativa och många gånger rent sadistiska. Man tar svängarna mer än vad nöden kräver för att nå sitt mål helt enkelt. Man låter någon hålla uppe vikter för att inte bli krossad under tyngden eller sätter fyr på en fånge under enormt lekfulla omständigheter för att bestraffa denne för ett rymningsförsök. Men det är inte bara detta, enbart att inte veta sin plats och misslyckas att redogöra för denna på ett, enligt fångvaktarna adekvat sätt, i det dystopiska samhäller filmen avspeglar, kan vara nog för en mycket fysisk bestraffning!

Skådespelarmässigt funkar filmen bra och det dyker upp en del kända ansikten som man kanske inte nödvändigtvis förknippar med ett namn, men som trots allt är bekanta. De som är förtjusta i TV-filmsversionen av Ivanhoe lär väl heller inte bli besvikna över Olivia Husseys insats i filmen. Hon är precis lagom förfärad i sitt agerande för att det ska funka. Hon utsätts väl för en del våld, men framförallt är hon föremål för en av fångvaktarnas kättja som inget heller vill än att utnyttja henne sexuellt. Naturligtvis innehåller filmen också omotiverade duschscener a la vilken WIP som helst, även om det är ganska tydligt att Olivia Husseys karaktär och hennes nakna bröst är två helt skilda personer. Det är dock lite ovanligt att kvinnor och män tycks duscha i samma utrymmen vid samma tid. Kanske var filmen före sin tid när det gäller könsrollsdebatten?

Överlag en mycket underhållande film som definitivt ökar lusten att undersöka den dystopiska framtidsgenren mera!

Antiviral – 2012 – En lysande regidebut!

Regi: Brandon Cronenberg

Thriller/Sci-Fi

Hur många namn i filmbranschen med efternamnet Cronenberg känner du till? I mitt fall var det väldigt sparsmakat före den här filmen. Jag inser nu att Brandon Cronenberg är ett namn att lägga på minnet och efter snabba efterforskningar vet jag också nu att flera av familjen varit inblandade i filmproduktion på ett sätt eller något annat, utan att nödvändigtvis vara den som håller i alla trådarna.

Jag skulle vilja inleda den här texten med att konstatera att Brandon verkligen är sin fars son, och det står jag verkligen för, men samtidigt vill jag inte göra några jämförelser dem emellan. Det känns som att Brandon står på helt egna ben, och även om man enligt extramaterialet kan ana att han haft en del hjälp från branschen med att välja erfarna medarbetare, vill jag inte förringa hans egen insats i arbetet på något sätt. Inte nog med att han regisserar, han har också skrivit manus till den här synnerligen dystopiska berättelsen.

Filmen utspelar sig i ett samhälle där olika företag har gjort till sin affärsidé att sälja virus och infektioner som kommit från olika kändisar. Detta är för att de största fansen ska kunna känna ännu mer samhörighet med sina idoler. Man kan säkert tolka in en massa metaforiska meningar i det, och det gör man nog också när man ser filmen. Det gjorde i alla fall jag även om jag inte tänker avslöja dem här och nu. Det funkar liksom inte riktigt så. Skulle man få allting som den här filmen representerar serverat försvinner en del av glädjen att titta på den. Dessutom tror jag att tolkningarna i sig är ytterst subjektiva.

Hur som helst så spelar Caleb Landry Jones huvudrollen som Syd March. Han gör ett fantstiskt jobb som den unge medarbetaren på ett av de stora företagen som sysslar med virushandeln. Han säljer och prackar på sina kunder de finaste (och dyraste) produkterna och räknas som en framgångsrik försäljare. Men det räcker inte. Han vill tjäna lite vid sidan av. Trots rigorösa säkerhetskontroller lyckas han smuggla ut produkter från företaget som han säljer på svarta marknaden. Det är bara det att marknaden kräver mer och mer. Det går inte att komma med vad som helst. Det måste vara det senaste, helst måste det vara så nytt att man kan erbjuda det exklusivt. Här kan jag säga att jag drog paralleller till den piratverksamhet som varit i fokus när det gäller film och musik de senaste åren. Det spelar ingen roll om den är bra eller dålig film/musik, bara det är nytt…

Men filmen är inte bara fantastiskt spelad av Caleb, samtliga inblandade gör sitt yttersta och det finns inget jag skulle vilja ändra på när det gäller framförande. Alla är riktigt bra och att min gamle favoritskådis Malcolm McDowell medverkar gör det sannerligen inte sämre. Fast om sanningen ska fram så lyckas han inte riktigt med att vara bättre än bra i denna. Det kanske är för mycket rutin från hans håll, eller så blir han helt enkelt överglänst av de yngre förmågorna med Caleb i spetsen.

Men det som först gör intryck är hur fantastiskt visuell filmen är. Det är oerhört trollbindande miljöer som i stort sett bara består av vita rum. Det är en konst att få till det så att det ser futuristiskt ut. Just det stela, bleka, sterila vita gör att det ser väldigt dystert ut i all sin elegans. Det är svårt att sätta ord på det. Kanske är det mera en känsla som kommer inifrån på ren automatik. Lite grand kan man väl säga att det påminner om The Dentist överexponerade bild. Det är en oerhört effektiv teknik!

Det är trollbindande från första stund och jag förstår egentligen inte hur jag ska kunna ta blicken ifrån den för att ta en klunk kaffe. Det går naturligtvis men det är helt fantastiskt intressant och vackert i öppningsskedet att jag knappast vet om jag har skådat liknande förr. I så fall var det väldigt länge sedan. Man tenderar ju att glömma bort och för den delen att kräva mer och mer i och med att åren går. Det innebär ju förstås att inledningen är ännu mer imponerande eftersom jag kan säga att jag har grym erfarenhet av filmtittande vid det här laget. Jag behöver inte ens vara förmäten, så är det!

Men allt gott har något ont med sig. I det här fallet är historien så osannolikt tilldragande och absurd. Det visuella är i toppklass och skådespelarna har aldrig varit bättre. Vad kan drar ned detta? Faktum är att jag inte riktigt vet. Ungefär halva filmen är så bra som en film kan bli, sedan händer något. Det är fortfarande en bra och intressant film, inget snack om det, men man blandar in någon konspirationshistoria som inte känns lika unik som allt det andra runt omkring. Man avviker så att säga från den rena vägen blandar in något som kunde komma från vilken thriller som helt. Man passar också på att göra filmen blodigare och blodigare ju längre den håller på. Det är kanske inget fel i sig men det bryter den trollbindande inledningen. Det är ungefär som Full Metal Jacket, en helt fantastisk film fram till dess att soldaterna kommer ut i den verkliga striden.

Nu är det en mycket bra film ändå, låt er inte nedslås av mina petitesser. Man får trots allt ha med i bräkningen att det här är ett debutverk av en drygt trettio år gammal regissör. Man kan bara tänka sig vilka filmer denna auteur kommer att kunna leverera i framtiden!

8/10

Recension: Total Recall - 2012

Total Recall

Regi: Len Wiseman

2012

Action/Sci-Fi

Douglas Quaid är aningen trott på sitt liv, han förstår inte varför allt måste gå runt I samma banor hela tiden. Han vill ha förändring helt enkelt. Han funderar på att anlita företaget Rekall, ett företag som kan ge honom minnen som är så tydliga att de är att betrakta som äkta. Han blir varnad för att ha med dem att göra men också uppmuntrad från annat håll. Vem ska ha lita på? Vad är egentligen sant om företaget? Hur stora är riskerna? Han går i alla fall dit och strax innan han ska till att inympas med de nya minnena dyker något oväntat upp. Man hittar en blockering och under denna visar det sig att han är en hamlig agent på uppdrag. Men livet han hade förändras onekligen, han är nu en jagad man och det verkar som om myndigheterna är ute efter att förgöra honom, medan motståndsrörelsen till det orättvisa samhälle han lever i är intresserade av den information som finns i hans huvud. Han kan nu inte lita på någon, inte ens sig själv!

Jämförelser med filmen från 1990 är förstås oundvikliga. Jag vet att man inte ska göra det och jag brukar dessutom själv propagera för att försöka se de här nyinspelningarna som filmer som står på helt egna fötter. Nåväl, låt oss ägna oss åt tankeexperimentet att anta att det här är en helt egen film. Vi bekymrar oss inte om det som är förändrat sedan 1990 och inte åt det som är detsamma heller. Det är i så fall en själlös film med ett manus som är så ytligt att man inte har en chans att drunkna i det. Skådespelarna med Colin Farrell, Kate Beckinsale och Jessica Biel i spetsen sköter sig förvisso hyfsat men vad hjälper det när det inte finns någon intressant handling att knyta samman alltihop med?

Vi lämnar detta experiment och jämför istället. Manuset, som jag redan har berört är onekligen mer genomarbetat och intressant i förlagan. Det finns en mening med allt och inte som här – nödlösningar som tycks finnas till bara för att få ihop grundkonceptet på något sätt. Det finns inte mycket förklaring till mutationer (och man ser inte särskilt många heller) men den trebröstade tjejen finns förstås med som en referens till den tidigare filmen. Det finn också andra blinkningar till den förra versionen designade att lura oss en smula. Det är ett roligt grepp men efter som filmen överlag är så tråkig spelar det inte så stor roll, man kunde lika gärna ha hoppat över detta också!

Det finns miljöer som verkligen ser storslagna ut men överlag är jag besviken på de tekniska lösningarna. Man tycker att de borde kunna göra snyggare lösningar på olika scener nu jämfört med för 12 år sedan, men så verkar inte vara fallet. Jag vet inte vilken budget respektive film har haft men det känns som att man har snålat ur lite här och istället ägnat sig åt att bara göra så mycket actionscener som möjligt. Strunt samma om de passat in eller om det finns en motivation. Tragiskt egentligen!

Tyvärr känner jag att det här är ytterligare en helt onödigt film som hade mått bättre av att inte göras. Det hade varit mer välinvesterade pengar att utveckla något nytt och fräscht, utecklat historien istället för att sälja in en totalt själlös film men en titel vi känner igen. Antagligen är detta den nya tidens filmindustri. Man skapar skräp med en titel publiken känner igen, folk blir nyfikna, ser film och blir besvikna men filmbolagen tjänar pengar. En strålande affärsplan om det inte vore för att det utarmar förtroendet från publiken och att fler och fler kommer att undvika att betala för varan i slutändan. Sluta att lura publike på sina surt förvärvade slantar så kanske ni får bukt med den illegala filkopieringen till slut!

4/10

Recension: Någon Annanstans i Sverige – 2011

Det här är en av de där filmerna där det känns rätt meningslöst att försöka sammanfatta handlingen till några få rader. Det händer egentligen inte särskilt mycket, ändå händer allt i den dystopiska byn filmen utspelar sig i. Det finns en centralhandling men den berättas fragmenterat och med en hel del utspel som egentligen inte krävs för att berätta historien. Det är helt enkelt ett porträtt av bygden, en ögonblickbild av vad som sker om man så vill.

Karaktärerna är ganska skruvade och definitivt egocentriska. Jag tror inte det finns någon i hela historien som egentligen är lycklig men det är underhållande att se på hur saker och ting snurrar till sig och hur den tryckta stämningen tillsammans med alkohol får allt att brisera. Skådespelarinsatserna är mycket bra från alla håll och det är en hel del kända ansikten också! Mikael Persbrandt, Sussie Eriksson, Björn Gustavsson, Helena Bergström och en hel massa kända ansikten som jag inte riktigt kan sätta namn på medverkar.

Man sitter förundrad över hur märkliga människor filmen porträtterar, nästan med lite gapande och förvånad min på munnen och det är ofta omåttligt underhållande. Någonstans fastnar kanske skrattet i halsen och sensmoralen i filmen är allt annat än lustig även om man inte kan låta bli att roas. Tyvärr håller det inte riktigt ända fram och när filmen börjar närma sig sitt slut känns det som att det inte riktigt håller ihop längre. Det är helt enkelt en film som egentligen är bättre under tiden som den varar snarare än när den har nått sin upplösning, det finns ju sådana filmer.

6/10

The Hunger Games - 2012 - Som jag har väntat!

The Hunger Games

Regi: Gary Ross

2012

Action/Äventyr/Sci-Fi

Varje år lottas två deltagare från varje distrikt fram för att delta i hungerspelen. Det är tolv sistrikt och således tjugofyra deltagare som ska kämpa om första priset – att överleva! Från det tolfte distriktet väljs Primrose Everdeen ut att delta men hennes äldre syster Katniss anmäler sig istället frivilligt för att rädda livet på sin syster. Hon är dessutom den som möjligen skulle kunna tänkas ha en chans att överleva spelen. Det blir en grym kamp mot både de andra deltagarna och anordnarna av spelen. De viktiga är att det blir underhållande TV inte vem som i slutändan vinner. Allt kan manipuleras och alla möjliga (och omöjliga) högteknologiska lösningar finns tillgängliga för att göra en så bra show som möjligt!

Sedan urminnes tider (nästan i alla fall) har jag väntat på den här filmen, eller åtminstone filmen som skulle vara nyinspelningen av ökända Battle Royale från Japan. För är det något filmen är så är det i alla fall inte en nyinspelning! All råhet som fanns i den japanska inspirationskällan är som bortblåst och kvar är tyvärr en ganska seg film! Första halvan av den är oerhört händelsefattig och ointressant även om det bättrar på sig senare. Det fortsätter dock svaja en hel del även i andra halvan och det som hade så goda förutsättningar blir en ganska trist rulle.

Bland skådespelarna märks Woody Harrelson och Donald Sutherland även fast de inte har några stora roller. Huvudrollerna bärs upp av Jennifer Lawrence och Josh Hutcherson och de sköter sig även om det inte är något exceptionellt. Själva filmen påminner mig mera om The Running Man, i jakten på den mest underhållande underhållningen, och Salute of the Juggers, i samhällets uppbyggnad, än Battle Royale.

Totalt sett är det en besvikelse även om jag förstås inte ångrar att jag tog mig tid att se den. Ska man analysera lite skulle jag vilja att man klippte ner filmen en bra bit och gjorde den lite mer innehållsrik. Man klarar inte av att ge den en makaber framtoning om man jämför med Battle Royale så varför ens försöka? Ska sanningen farm så tror jag att mycket av besvikelsen också beror på alldeles för högt uppskruvade förväntningar. Ingen film hade kunnat leverera så som jag hade velat. En del av framgången med Battle Royale för mig personligen var säkerligen att jag vid den tidpunkten inte hade sett något annat som var i närheten av den. Det var så makabert att man knappast kunde tänka sig någon amerikansk motsvarighet. Och med facit i hand så kom vi ju aldrig dithän heller!

Det här var alltså en besvikelse som inte lyckades leverera någon nerv eller vidare problematisering värd namnet. Jag kanske är petig men efter några tusen filmer blir man sån, det är oerhört lite som imponerar numera och man måste nästan få det exakt som man vill ha det för att bli riktigt nöjd. Den här filmen är inte mer än halvdan för mig men är man ovan vid makabra händelseförlopp där barn/ungdomar tvingas döda varandra för att överleva kanske det här kan vara en stark film.

5/10

Recension: Hobo With a Shotgun – 2011

Rutger Hauer var inte min första favoritskådespelare men i alla fall bland de fem första. Framförallt var det genom filmer som The Hitcher, Wanted Dead or Alive och Blind Fury som han intog sin hjältestatus för mig. Tyvärr kom så småningom en tid av mindre lyckade filmer som gjorde att det blev färre och färre filmer som letade sig in i min videobandspelare. På senare år har jag försökt att kompensera en smula för detta och således införskaffat filmer som jag antingen inte såg när det begav sig eller som jag har missat av helt andra anledningar.

Men Hobo With A Shotgun är förstås inte en film som passar in i någon av dessa kategorier. Det är en relativt ny film som jag har hört mycket om. Allt har inte varit positivt men alla har å andra sidan inte sågat filmen längs fotknölarna heller. Mina förväntningar var inte höga, jag tänkte att jag skulle få se en underhållande actionfilm och inte så mycket mer. Att man jämför filmen med Machete på omslaget gjorde väl att mitt intresse för den höjdes en aning också. Men den jämförelsen är väldigt märkligt med facit i hand, åtminstone i mina ögon. För även om Machete kanske inte var helt allvarlig hela tiden fanns det i alla fall en ton av allvarsamhet i den. De försök till sensmoral som görs här är mest löjeväckande. Den här går kanske längre i sina våldsskildringar men det är så over-the-top att man knappast kan ta det på allvar.

Nu kan man visserligen underhållas av filmer i alla fall men det känns som att man har försökt lite för mycket för att det ska bli riktigt bra. Man har fastnat i klichéfällan och inte lyckats utnyttja dem till sin egen fördel. För övrigt kan jag konstatera att antingen är sminkeffekterna oerhört bra eller så har Rutger Hauer numera blivit väldigt väldigt gammal!

6/10

2019: After the Fall of New York - 1983 - klassisk postapokalyps!

2019: After the Fall of New York

Regi: Sergio Martino

1983
Action/Sci-Fi

Efter det stora kärnvapenkriget växer två olika grupperingar fram. De onskefulla Eurakerna och den revolutionära federationen. Men ingen av dessa grupper skyr egentligen några medel för att nå sitt mål och för att säkra sin egen överlevnad. Mänskligheten är steril och dömd till undergång men det ryktas att det fortfarande finns en kvinna kvar som är fertil. Hon hålls gömd långt inne i ruinerna av det som en gång var New York. Legosoldaten Parsifal (Michael Sopkiw) ställs inför ett ultimatum av federationen – hämta henne eller dö! Till sin hjälp får han med sig medhjälpare som tycks ha övermänsklig styrka och färdigheter som kommer väl till pass under det svåra uppdraget. De har alla emot sig, både Eurakerna och de lokala mutanter som anser området vara deras. Åtminstone till de får hjälp av Big Ape (George Eastman).

På något sätt känns den här filmen både som en samling klyschor och som en film som sätter normen för andra att följa. Med klyschor syftar jag förstås på alla de ingredienser som bara måste finnas med i en film av det här slaget – en gruppering som anser sig vara herrefolket där tankarna lätt kan skena iväg mot nazistiska eller fascistoida metaforer. Vi har också ett antal grupperingar som är muterade på ett eller annat sätt och filmen skulle inte klara sig utan någon av dessa stereotyper. Det ska bara vara med, annars blir det inte bra och/eller underhållande! Detta innebär förstås att filmen blir normsättande också. Jag har ingen aning om var på tidslinjen den här ligger jämför med andra filmer av samma slag men jag gillar att den kom till ungefär samtidigt med ett kluster av andra filmer.

Den är förvånansvärt välgjord även om det ser ut som byggmodeller emellanåt, något som är lätt att förlåta med tanke på filmens ålder och dess sannolikt låga budget. Handlingen i sig är väl heller inte revolutionerande men klart tilltalande och man behöver helt enkelt inte göra det mycket märkligare än så för att det ska tilltala – och rent av att fascinera! Det gäller att rädda mänsklighetens fortsatta existens och personliga uppoffringar som måste göras för att uppnå målet. Båda sidorna av de överlevande tycker sig förstås har rätt till den sista fertila kvinnan på jorden för att kunna föra vidare sina gener och på så sätt få ett övertag över de andra.

Karaktärerna är helt klockrena, de kanske inte spelas med total trovärdighet i alla nanosekunder av filmens längd, men fullt tillräckligt för att det här ska bli en synnerligen underhållande film. George Eastmans korta inhopp som Big Ape är klart underhållande och passar honom som handen i handsken, han är fullständigt briljant och sminkeffekterna tvärs igenom hela filmen är också mycket bra!

Framtidsskildringar, eller spekulationer som man naturligtvis måste kalla dem för, är alltid lika intressanta även som det inte behöver innebära postapokalyps och dystopiska samhällsstrukturer som här, men jag antar att vi får skylla den här typen av historier på George Orwell och hans 1984 i alla fall när det gäller de dystopiska delarna. Postapokalypsen kommer väl kanske från människans egen rädsla om hur det skulle vara om någon slutligen gjorde slag i saken och verkställde sina hot om angrepp. Möjligen är det ett minne blott om några generationer när det kalla kriget glömts bort helt och hållet, men vi är inte där än och i synnerhet inte när den här filmen såg dagens ljus! Jag gillar den och jag rekommenderar den verkligen till alla fans av genren och till alla som just börjat upptäcka charmen med de här filmerna, eller för den delen till alla som vill vidga sina vyer och utöka sina referensramar med mer än bara hollywoodproduktioner!

Surrogates

Surrogates – Bruce Willis spelar huvudrollen i denna framtidsvision av vad som skulle kunna vara möjlighet om Internets utvecklig består. Filmen debatterar förstås om det verkligen är frågan om en utveckling eller om det i själva verket är en inbromsning av människans progression som art, rent av avveckling. Den nya tidens umgängesform går ut på att man själv inte längre träffas fysiskt utan genom surrogat som man styr med sina tankar och som utför alla dagliga sysslor, som att gå till arbetet, äta och umgås med sina medmänniskor. Naturligtvis finns det en motståndsgrupp till hela den här kulturen och man kan helt klart dra paralleller till den amerikanska historiens förtryck av urinvånarna, med reservat och liknande för minoriteterna. Eller vilket land som helt med minoriteter egentligen, vi är väl inte mycket bättre som tvingar in samerna i våra ”svenska” mönster etc. Hur som helst pågår kampen mellan de störa företagen som saluför surrogaten och motståndsrörelsen som vill att vi åter igen ska vara människor. Det är en underhållande och välgjord film som dock tenderar att bli lite platt och enkel i slutändan, även om man lyckas få till en och annan lyckad twist på slutet. – 5/10

Köp den på Axelmusic!

District 9

District 9 – Filmen börjar i form av en dokumentär, eller i alla fall en mockumentär, där en annorlunda verklighets historia berättas. Att nyttja sig att greppet att berätta filmen som om det vore sanning, men nyhetssändningar, intervjuer och så vidare är väl i sig inget fel men inget jag förväntade mig och, ärligt talat, inte särskilt väl utfört. Med det menar jag absolut inte att det skulle vara dåligt utfört på något vis, men tempot i berättandet är så långsamt att det blir riktigt tråkigt att se filmen redan efter några få minuter. Längre fram byter man stil och frångår allt eftersom den dokumentariska berättartekniken för att övergår till en mer konventionell action- och science fiction rulle. Denna del av filmen är klart mer underhållande även om man behåller en fladdrande kamera, som för att förstärka verklighetskänslan, filmen igenom. Likheter med verkligheten, metaforer med ett apartheidsystem eller förföljelsen av indianer är stor, men om man inte hade mer att säga än så tycker jag att man gör det på ett onödigt tillkrånglat sätt! Jag kan gå med på att filmen är välgjord och att CG-effekterna är hur bra som helst, men innehållet har lika mycket djup som en vattenpöl. Nä, det här var inte min stil på film, vilket naturligtvis också avspeglar sig i betyget. – 5/10

Köp den på Axelmusic!

Fräls oss ifrån ondo

Fräls oss ifrån ondo – Den här filmen stoltserar med en massa höga betyg på framsidan av omslaget och den är faktiskt värd varenda ett av dem! Vad filmen egentligen handlar om är inte lätt att komprimera ihop till bara några rader, åtminstone inte om man vill få det någorlunda begripligt, men jag gör väl ett försök då. Vi får följa livet i en mindre dansk by där alla känner alla och där alla också har sin givna plats. Det finns mer eller mindre misslyckade figurer och någon enstaka mer framgångsrik person också. Allt verkar vara frid och fröjd men under ytan finns främlingsfientlighet, åtrå till sin nästas hustru och allehanda dolda problem. Ingen verkar leva i någon särskilt lycklig relation och alla verkar ha någon inre demon att kämpa emot. Utom möjligen Anna, som ironiskt nog blir den utlösande faktorn för våldsutbrotten och belägringen av det hus där hennes påstådda mördare sökt fristad. Allt eskalerar och till slut kan ingen, inte ens polisen, hålla det under kontroll längre. En bra jämförelse med filmens avslutande del torde vara Sam Peckinpahs Straw Dogs med sitt nakna och brutala våld. Jag tycker mig upptäcka mer eller mindre tydliga referenser till andra filmer också, men det är antagligen bara jag som överanalyserar så jag nämner inget mer här. Hur som helst är manuset och skådespeleriet bland det bästa jag har sett i nordisk film, klart att det skulle vara danskarna som ju redan tidigare givit oss mästerverk som Nattevagten och verkligen vet hur man utnyttjar spänningen i en film. Moraliska dilemman finns det gott om i hela filmen och man problematiserar idogt hela vägen ända fram till slutscenen. Helt klart en mycket imponerande rulle som jag varmt rekommenderar! – 9/10

Köp den på CDON
Hyr den på Lovefilm

Antichrist - 2009 - våldsonani a la Lars Von Trier

Mestadels en ganska seg film som förvisso stoltserar med magnifika skådespelarinsatser (Willem Dafoe och Charlotte Gainsbourg) och visuella perfektioner och som sedan urartar i våldsonani a la Lars Von Trier. Det finns också ett uppenbart djup och mycket att fundera över efter att filmen är slut, men det känns som om mycket är skapat för sakens egen skull och inte för att det egentligen tillför filmen något. Det är uppradade händelser av chockerande och/eller motbjudande karaktär som gör filmen till vad den är och alltihop känns lite som ett trick för att skapa intresse för sig själv och sin film. Det är svårt att sätta ord på riktigt vad jag menar för det är absolut inte frågan om en film med enbart yta utan innehåll. Snarare är det så att innehållet eller djupet verkar vara konstruerat och tillgjort, rent av långsökt och Ni får faktiskt nöja Er med den förklaringen för det är den bästa jag kan erbjuda i nuläget! – 4/10

Köp den på CDON

Rollerball - 1975 - En framtidsdystopisk kultfilm!

Det här är en film om ett dystopiskt samhälle, inte olikt det som gestaltas i The Running Man eller Fulcis The New Gladiators. I fokus står en våldsam sport mot vilken allas ögon är riktade. Problemet är bara att det är själva sporten som ska stå i centrum, för att kontrollera samhällsmedborgarna på ett enkelt sätt, och inte de enskilda utövarna. Jonathan E. (James Caan) tillhör toppen av eliten och har en trogen skara av fans börjar bli alldeles för populär, vilket måste stävjas. När han vägrar pensionera sig skapas nya hårdare regler och de fem världsledande företagen, som besitter all makt, gör allt för att bli av med honom – på ett eller annat sätt! – 8/10