Recension: Shredder - 2003 - En slasher i skidmiljö

Shredder

Regi: Greg Huson

2003

Horror

En grupp ungdomar åker till en övergiven skidbacke för att åka snowboard. Mystiska saker inträffar och legenden som säger att stället är hemsökt ignoreras totalt. De får höra talas om den mystiska olycka som gjorde att stället fick läggas ned och blir varnade att stanna kvar av sheriffen. Efterhand förstår de mer och mer vad som en gång hänt och varför någon är ute efter hämnd, eller gör de det egentligen?

En slasher i skidmiljö skulle kanske kunna vara en intressant ingångsvinkel till en film. Här har man försökt att göra just det. Problemet är bara att det aldrig blir spännande och heller aldrig tillräckligt komiskt för att man ska orka skratta åt det. Fjantigt, oinspirerat och förutsägbart är väl bättre ord för att beskriva den här filmen.

Storyn är fruktansvärt dum och tycks vara hoplimmad från otaliga andra (bättre slashers) och skillnaden är endast att man här har flyttat handlingen till skidmiljö. Någon som hämnas för en olycka orsakad av oansvarliga ungdomar är ju inget vi inte sett tidigare precis. Det var ju trots allt så som långköraren Friday the 13th fick sin början och jämförelsevis har den här inget att tillföra. Även the Burning kan nämnas i detta sammanhang.

Skådisarna är i sina bästa fall riktigt dåliga men oftast handlar det om ännu värre exempel. Kanske var filmen bara en ursäkt för att visa folk som åker snowboard? Fast utan att egentligen anse mig kapabel att bedöma snowboardskickligheten verkar det som om skådespelarensemblen inte är några ess på denna form av utförsåkning.

Dödsscenerna är ibland påhittiga men oftast ser det ganska billigt ut, kanske framförallt framåt slutet när dödsfrekvensen ökar och man måste bre på mer och mer för att filmens tempo ska hållas uppe. Vi pratar om pölar av blod som inte känns alls realistiskt, inte ens på film. Men trots allt är det den här behållningen man kan få ut av filmen. För att se på när den halvnakna blondinen springer runt och skriker som en scream queen wannabe och är allmänt korkad är inget som jag finner något större intresse i.

Kan eventuellt vara av intresse för de allra mest inbitna fansen av genren men alla andra bör se upp och hålla sig på säkert avstånd från detta skräp!

Recension: Planet of the Vampires - 1965

Planet of the Vampires

Regi: Mario Bava

1965

Sci-Fi/Horror

Två rymdskepp hamnar på en dimmig och rökig planet. Mystiska saker händer och besättningarna tycks inte ha något minne av vad de våldsamheter de bara några minuter utförde. Efter diverse undersökningar kommer man fram till att den till synes öde planeten faktiskt är bebodd. Bebodd av en livs form helt olik människan och som tar över människan och människans vilja likt en parasit.

Kanske inte den bästa av Mario Bavas filmer, men helt klart inspirerande och nyskapande för sin tid. Framförallt är det väl Ridley Scott som hämtat inspiration här när han gjorde sin berömda film Alien. Vissa scener är helt och hållet plagierade från denna film och det är just de scenerna som är den här filmen stolthet.

Framställningen av historien som kan kanske tyckas lite billig i dagens dataanimerade filmbransch, är faktiskt förvånansvärt genomtänkt även om den kanske inte alltid verkställs på bästa sätt men man måste förstå att filmen inte hade någon högre budget att röra sig med. Man har skickligt maskerat vissa delar av miljöerna med fantastiska rökmoln som ser riktigt bra ut, färgerna är också de av högsta kvalité och Herr Bava har verkligen förstått att använda de små medlen med innovativa kameravinklar och alternativa lösningar för att nå sitt mål.

Som så ofta annars är skådespelarna filmens svagaste länk. Jag tycker inte att det gör så mycket här eftersom Mario Bava är atmosfärens mästare och han lyckas som jag tidigare nämnde med otroligt små medel att få filmen mycket intressant och spännande.

Rekommenderas om man vill se en annan version av Alien eller om man är ett fan av Mario Bava.

Recension: Phanstasm - 1979

Phanstasm

Regi: Don Coscarelli

1979

Horror

Unge Mike råkar genom en slump få syn på märkliga händelser som tycks oförklarliga. När han, tillsammans med sin bror, undersöker saken närmare står det snart klart att det som först var mystiskt och oförklarligt bara var toppen på isberget. I händelsernas centrum står begravningsplatsen, kyrkogården och minneshallarna fulla med namn på avlidna människor i den lilla staden Morningside. Eller är de egentligen döda? Kropparna tycks vara försvunna, kanske är de någonstans förslavade och kanske finns de inte ens kvar på vår planet.

En ganska märklig film egentligen. Den har styrkan att skrämmas utan att för den skull vara speciellt välspelad. Ofta kommer man på sig själv med att sitta och vänta på det oväntade, eller rättare sagt, man vet vad som komma skall men timingen tycks vara osynkad jämfört med man är van vid och det gör att man ändå blir totalt överrumplad och hoppar till, en angenäm känsla som numera infinner sig allt för sällan.

Historien känns välskriven och inte helt enkel, ingen övertydlighet finns att hitta. När filmen är slut har man fortfarande inte fått alla svar man väntar på att få och en blandad känsla av frustration och belåtenhet infinner sig. Frustration över att man inte är helt klar över vissa detaljer och belåtenhet över att man inte blir påtvingad massa information i onödan, ett märkligt fenomen som kan tyckas paradoxalt men som trots allt tycks genomsyra filmen.

Kanske borde man ha hållit historien samman lite mer och inte svävat ut fullt så mycket från kärnan. Bitvis är jag inte säker på om man ville göra en skräckhistoria eller en science fiction historia. Det känns aningen fragmenterat men i slutändan har man en historia som trots allt håller ihop och hela vägen dit har varit fylld med intressanta beståndsdelar.

Något som man, och även jag, ofta tjatar om i lågbudgetproduktioner är hur dåliga skådespelarna är. De är ganska usla även i denna film, men man stör sig inte lika mycket på det eftersom det faktiskt är snudd på spännande nästan hela tiden. Jag brukar vara tämligen hårdhudad men filmen satte faktiskt en del spår i mig och jag tittade noga i mörkret när jag gick ned för trappan på väg mot sovrummet.

Jag tror att det här är en film som växer med antalet tittningar då mera finns att upptäcka än vad man först såg. Mitt råd är därför att ge den här filmen ytterliggare en chans om du inte gillade den första gången. Jag tror också att desto mer filmerfarenhet man har desto mer uppskattar man den här typen av film. Inte för att den på nåt sätt är speciellt avancerad, inte för att det finns några djupa filosofiska tankar förmedlade, utan snarare för att det finns mycket intressant att läsa mellan raderna.

En klassiker som bör finnas i varje sann skräckfilmsfantasts hylla!