12 Angry Men – 1957 – Helt fantastisk film!

Regi: Sidney Lumet

Drama

Jag vet inte hur många gånger jag har påpekat att filmer som utspelar sig på väldigt få ställen, eller till och med ett enda, kräver mycket mer av nerv än vad andra filmer gör. Den här utspelar sig i stort sett i ett enda rum. Jag säger i stort sett eftersom början och slutet inte riktigt hamnar där.

Filmen inleds nämligen med att en rättegång just är avslutat och juryn får sina instruktioner. De ska samlas i ett rum och bestämma om svaranden är skyldig eller inte. De måste vara eniga. Skulle deras mening vara att svaranden är skyldig enligt anklagelserna kommer denne att skickas till den elektriska stolen. Det är nu upp till dem att bestämma och skulden kan bevisas bortom varje tvivel eller om det finns anledning till så kallat rimligt tvivel. Efter detta förpassas jurymedlemmarna till ett enskilt rum där de ska bestämma!

För det första måste jag säga att jag är glad att vi inte har ett liknande system i Sverige som porträtteras i filmen. Jag vet inte om jag skulle vara lämplig för ett sådant uppdrag och skulle delar av juryn vara så fulla av förutfattade meningar som det är frågan om här skulle jag onekligen börja koka av ilska. Det är nästan så jag börjar koka av ilska bara jag sitter i TV-soffan!

Men mina personliga problem med förutfattade meningar och dubbelmoral kanske inte har så mycket med filmen att göra? Eller så är det precis det de har. Det är onekligen en film som ifrågasätter. Den kanske inte ifrågasätter det amerikanska rättssystemet, men jury och allt vad som där tillhör, men den ifrågasätter i alla fall hur enkelt det är att förklara någon skyldig bara för att snabba upp processen. Och skulle dessutom svaranden vara ”av en sådan där sort” vet man ju hur det ligger till utan att ens beakta bevisen. Jag använder mig av ironi förstås, men det förekommer sådana tongångar upprepade gånger i filmen. Jag, som räknar mig som oerhört rationell och analytisk, kokar…

Jag känner inte till så många andra filmer som i stort sett innehåller ett samtal runt ett bord. Frank Piersons Konspirationen är en där man under andra världskriget diskuterar hur man ska lösa judefrågan. Den bygger på en verklig händelse och behandlar ett mycket emotionellt ämne – folkmord. Ändå kommer den inte i närheten av nerven den här filmen har. Det är fantastiskt skådespeleri på ett plan som gör att man nästan missar att det faktiskt handlar om fiktion. Det skulle lika gärna ha varit en dokumentarisk film faktiskt. De blir förbannade på varandra, en del behåller lugnet och andra hävdar med en dåres envishet att man vet hur människor av ”den sorten” beter sig i givna situationer. Det finns också – lyckligtvis – annars hade det inte blivit någon film, de som tvivlar och som vill vända och vrida på bevisen och verkligen undersöka om det finns något tvivel eller ej.

Filmen utgång är inte svår att räkna ut. Det går precis som man tror redan från början men det spelar inte så stor roll. Det här är en film som bygger på skådespeleri och manus. Dialogen är under stundom helt fantastisk. När ja-sägarna faller på eget grepp och inser detta är obetalbara scener! Det är inte någon överraskningseffekt man är ute efter, det finns inga twists. Allt som finns är ett starkt drama med fantastiska skådespelare och konflikter. Tolv män som gör sitt allra yttersta för att leverera! Den mest kända är förstås Henry Fonda men även en ung Martin Balsam ingår i skådespelarensemblen.

Dödens Tentakler - 1977 - Fastna inte i bläckfiskens grepp!

Tentacles

Regi: Ovidio G. Assonitis

1977

Horror

Flera oförklarliga dödsfall börjar inträffa runt Ocean Beach. I utredningarna och efterforskningarna söker man efter gemensamma nämnare till försvinnandena, dock utan särskilt goda resultat. Journalisten Ned (John Huston) finner intresse i fallet och påbörjar sina egna undersökningar. Han är bekant med Marinbiologen Will Gleason (Bo Hopkins) och börjar, med hjälp av honom, undersöka om det pågående undervattensprojektet i området har något med saken att göra – om gifter och annat läkt ut och stört djurlivet. Undan för undan inser de båda att en gigantisk jättebläckfisk muterats till en jättelik mordmaskin. Kommer de att hinna stoppa den innan det är för sent, innan den stora kappseglingstävlingen förvandlar havsytan till ett enda stort smörgåsbord?

Som vanligt när det gäller den här typen av djurskräckfilmer kan man hitta ganska många element från referensverket i genren – Jaws! Visserligen har man bytt ut själva varelsen, men det är ändå ofrånkomligt att man jämför både dramaturgin och olika beståndsdelar i handlingen. Till filmens fördel måste valet av varelse räknas, för även om likheterna är många är det betydligt mer uttjatad med hajar i såna här sammanhang.

Man har också lagt sig till med väldigt namnkunniga skådespelare, istället för den anonyma skara som vanligtvis brukar befolka filmer av det här slaget: Bo Hopkins, John Huston och självaste Henry Fonda finns faktiskt med in en liten roll. Det är han som äger Trojan Construction – företaget som bedriver byggnadsverksamhet under vattnet. Hans karaktär är den mycket ovanliga ansvarsfulla företagsledaren som vill att allting ska följa reglerna till punkt och pricka även om det skulle vara billigare att tänja lite på dem från gång till gång. För att inte trampa på några tår i onödan betonar jag naturligtvis att det är ovanligt i filmvärden att de förhåller sig så, vanligtvis framställs de väl mera som profithungriga svin som totalt utan skrupler skulle bryta mot vilka reglar som helst för en dollar, framförallt om det gäller miljöregler. På det sättet får man säga att den här filmen ligger åratal före sin tid – vem pratade egentligen miljö i slutet av sjuttiotalet?

Själva varelsen i sig är väl kanske inte så lyckad, visserligen har man inte fastnat i fällan av att visa alltför mycket av den men det man ser, känns allt för ofta som fejk. Fast ska sanningen fram så har man gjort ett ganska bra jobb med arkivfoton också, klart mycket bättre än i The Last Shark. Fast trots detta och trots att filmen är ganska välspelad och inte lider av de problem trash-cinema brukar brottas med, är den ganska tråkig. Man lyckas aldrig riktigt fånga tittaren och det blir liksom varken underhållande eller spännande.

Likväl skulle jag vilja rekommendera den till fans av djurskräckisar då den trots allt tillhör kultrullarna och i detta avseende är den mycket sevärd!