Visar inlägg med etikett Robert Rodriguez. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Robert Rodriguez. Visa alla inlägg

Machete - 2010 - en vacker våldsbalett



Machete
Regi: Robert Rodriguez, Ethan Maniquis
2010
Action

Machete är en stenhård mexikansk polis. Eller polis förresten, han tillhör ett speciellt förband av superpoliser som väl närmast kan beskrivas CIA, FBI och NSA i en och samma person. Det är personer som är extremt svårt att döda och som har en utpräglad fallenhet för att få jobba gjort – med vilka metoder som än står till buds. Men likväl försöker gangsterbossen Torrez få Machete dödad. Detta lyckas naturligtvis inte även om det är nära. En tid senare befinner vi oss i USA och Machete har blivit dagarbetare och står och tigger jobb bland alla andra illegala mexikanska invandrare. Detta är en invandring som politikern John MacLaughlin vänder sig kraftigt emot. Helst av allt skulle han vilja stänga gränsen mot Mexico för gått. Till sin hjälp har han gränsmilisen som inte skyr några som helst medel för att avskräcka ytterliggare försöka att ta sig över gränsen. Men så en dag blir Machete kontaktad av en man med snuskigt mycket pengar. Han blir erbjuden hundratusen dollar om han går med på att skjuta senatorn John MacLaughlin. Machete är motsträvig men har till slut inget annat val, pengarna kan ju trots allt komma väl till pass för motståndsrörelsen. Men om saker och ting inte har varit jävliga nog innan så bryter hela helvetet ut nu. Machete blir den mest eftersökta mannen i hela landet och till råga på allt är han oskyldig. Nu ska huvuden rulla!

Först av allt ska vi vara noga med att skilja äkta grindhouse från fejkad grindhouse, det vill säga sådant som har gjorts i syfte att efterlikna de gamla filmerna. Det här är otvivelaktigt en fejkad film vilket i alla hänseenden borde spegla av sig på omdömet, och det gör det också! Men inte så mycket faktiskt. Efter själva prologen, där man använder sig av fejkade skador på filmen för att få den att se gammal ut. Blomstrar filmen upp och man har inte lagt sig till med något ytterligare för att förställa den till något den inte är. Naturligtvis är bildspråket och liknande av ganska speciellt natur, men så måste det vara om illusionen ska bli komplett.

Det som är roligt är också att det kryllar av kändisar i den. Och det handlar inte bara om kultskådespelare som Danny Trejo och Cheech Marin. Nej, Robert De Niro gör en ganska stor roll, Don Johnson är med på ett hörn, Jessica Alba, Lindsay Lohan och till och med Steven Seagal, som kanske gör sin bästa roll någonsin i den här filmen!

”En vacker film, en balett, ett konstverk”

Det är fullt ös från början till slut och som nybliven Blu-ray ägare tycker jag mig kunna se klar potential i denna för inköp på det formatet. Det är svårt att beskriva men det känns som att det här är en film som skulle tjäna mycket på högupplösning! Blodet skvätter och Danny Trejo är inte direkt snäll i titelrollen. Jag vet inte om jag kan hitta något svensk uttryck för det men annars får ni hålla till godo med badass eller mean motherfucker, för det är precis det han är!

Det finns kanske viss sensmoral i filmen, jag vet inte, det är inte filmens huvudsakliga mål att debattera i alla fall. Det finns definitivt humor, inte i slapstick format men man förlöjligar makten och valkampanjerna ganska rejält. Politikerförakt har man väl hört talas om och det finns här i parti och minut, och på ett väldigt underhållande sätt. Förresten så var det länge sedan jag såg Robert De Niro gör en roll med sådan övertygelse som han gör här. Han är riktigt bra som senators MacLaughlin, som inget hellre vill än att bli omvald.

En mycket underhållande rulle som jag verkligen vill rekommendera varmt till alla som gillar fart och fläkt och som inte räds ett och annat blodsprut. En vacker film, en balett, ett konstverk, och alltsammans i våldets tecken!

8/10


Recension: From Dusk Till Dawn



From Dusk Till Dawn
Regi: Robert Rodriguez
1996
Drama/Thriller/Horror

George Clooney och Quentin Tarantino spelar huvudrollerna som de båda bröderna Gecko. Efter en våg av rån och våldsdåd är de på flykt till Mexico. För att nå sitt mål kidnappar de Jacob Fuller (Harvey Keitel) och dennes båda barn (Juliette Lewis och Ernest Liu) till at köra dem dit i sin husbil. Jacob är präst men har dragit sig tillbaka från yrket och i bakgrunden finns hans frus olyckliga död.

Andra sidan gränsen styr de kosan mot en förutbestämd mötesplats, The Titty Twister. Efter lite bråk och några supar upptäcker de att det här inte är någon vanlig krog. Gästerna är inte där enbart för att dricka öl utan något mystiskt försiggår. Något som det absurda sällskapet snart blir varse.


Direkt när filmen börjar kastas man in i en tät dimma av brilliant skådespeleri och excellent regi. Främst är det George Clooney som imponerar för även om jag inte är någon stor fan av honom, kan jag inte förneka det jag ser. Även Quentin Tarantino som jag egentligen aldrig tänkt på som skådis är makalös. Han är också inblandad i manuset och det är ett delvis välskrivet manus, det är ett som är säkert.

Relationen mellan bröderna och deras offer, familjen Fuller, förstärks ytterligare av Harvey Keitels starka insats. Hela tiden ligger musiken som en matta i bakgrunden. Trots det, är det inget man egentligen märker. Kampen, om man nu ska kalla den för det, står mellan Jacob Fuller och Seth Gecko (George Clooney). Det är nästan lite psykologisk krigsföring mellan dem även om man förstår vem som ska vinna kampen.

Nåja, Vad händer sen då? Jo, när väl bröderna Gecko tagit sig över till andra sidan gränsen och in på The Titty Twister, ändrar filmen karaktär tvärt. Istället för den täta thriller som filmen från början utgav sig för att vara blir den nu istället en ganska billig splatterhistoria. Blodet skvätter rikligt och även om effekterna faktiskt är bra känns det aldrig som filmen återhämtar sig efter magplasket. Den blir komisk och fjantig och även om en del av mina favoriter dyker upp här (Cheech Marin och Tom Savini) så hjälper inte det. Visserligen fortsätter skådisarna att sköta sina jobb, men det känns omotiverat och tråkigt. Kanske tyckte skådisarna inte heller om den plötsliga vändningen?

Det här kunde blivit något riktigt riktigt bra om man hade varit konsekvent och inte halkat in i B-splatter framåt slutet.