Into the Storm – 2014 – Den andra sortens katastroffilm.

Jag brukar dela upp katastroffilmer i två kategorier. Den första är den där mänsklig snikenhet gör att helvetet bryter löst. Det är fuskbyggen som rämnar och hela den biten. Den andra är den som den här filmen tillhör, nämligen naturkatastrofer. Visserligen brukar det oftast vara frågan om byråkratiskt trams även i de här filmerna eftersom ingen tror på det experterna bedyrar. Inte kan väl stormen vara så pass förödande som man hävdar. Det är omöjligt att det är den starkaste stormen i mänsklighetens historia. Det är i alla fall vad man tycks tro. Detta är väl i och för sig än mer närvarande i den tredje sortens katastroffilmer, den som är undergenre till version två här ovan. De globala katastroferna som närmast utlyser jordens undergång.

Riktigt så illa är det inte här och det är inte riktigt lika illa som jag beskriver den generella normen av misstro heller. Det som däremot finns gott om i filmen är action och viss girighet i jakten efter att fånga de bästa bilderna inifrån en tornado, från stormens öga. Detta ska ske med ett specialbyggt pansarfordon som kan borra ner stödben i marken och därigenom stå emot de enorma krafterna som stormen skapar. Det är faktiskt något av en hisnande upplevelse.

Lite kul är att det inte bara är forskarteamet det handlar om heller. Det finns även amatörer som vill ha bilder på den gigantiska stormen. Bland annat har vi en eller ett par riktiga våghalsar som gör filmen klart underhållande. Man vill ha det perfekta klippet för streamingtjänsten youtube. Det handlar helt enkelt om att tjäna mycket pengar. För min egen del skulle jag hellre kalla det dumdristighet, med stort D dessutom. Effekterna i filmen är dessutom mycket bra och klär bluray utgåvan väl.

Och för att det ska bli en spännande film måste naturligtvis vindstyrkorna uppnå rekordhastighet. Vi måste ha lite människor i nöd som vi bryr oss om och jag tycker att man lyckas ganska bra med det. Det är inte karaktärsutveckling deluxe men å andra sidan är och förblir det en actionfilm och inte ett Shakespearedrama.

8/10

Bilder: © 2014 Warner Bros. Entertainment Inc.

Recension: Super Cyclone – 2012 - Jättestormen från dårhuset!

Ed Wood hade trivts som fisken i vattnet med ett bolag som The Asylum. Vid första anblicken verkar deras produktioner inte var hur billiga som helst. Det ser åtminstone välgjort ut när det gäller bildkvalitet och kameraföring och sådana saker. Strax inser man – varje gång – att det är värdelösa skådespelare, urusla datorgenererade effekter och skrattretande manus. Ska man vara seriös finns det inget med det här som är bra, men jag kan inte låta bli att fascineras av det, jag blir underhållen av kalkonvärdena och så är det bara…

Handlingen är enkel. Eller det vet jag inte om den är egentligen. Man verkar krångla till det med en massa tekniska och naturvetenskapliga termer som jag inte riktigt har koll på. Men grundpremisserna är i alla fall enkla. En oljerigg borrar i en magmaficka, vilket innebär att temperaturen i havet höjs, vilket i sin tur skapar turbulens i luften eller nåt sånt. Dessutom lär det finnas en metangasläcka i närheten som hotar att spränga allt i luften vilken minut som helst. Turbulensen eskalerar och snart hotas hela Kalifornien av en supercyklon!

Underhållningsvärdet är som sagt högt men är du ute efter en film som du kn ta seriöst och på allvar ska du välja något annat. Det här måste vara en av de värsta filmerna som någonsin kommit från The Asylum. Jag låg i soffan och småfnissade mest hela tiden. Att betygsätta den här filmen vore orättvist…

Recension: Voyage to the Bottom of the Sea - 1961

Voyage to the Bottom of the Sea

Regi: Irwin Allen

1961

Sci-Fi

En alldeles ny sorts atomubåt har utvecklats/uppfunnits och ska nu testas under isen. Det dröjer dock inte länge innan något slår mot skrovet. Först verkar det oförklarligt men snart når informationen dem om att ”Van Allen Bältet” som sträcker sig runt hela jorden har tagit eld. Ingen vet varför men att katastrofen är ett faktum verkar alla vara överens om. Det finns dock två möjliga scenarion till räddning. Detta under förutsättning att jorden inte går under förstås… Antingen kan man vänta ut effekten av elden enligt teorin att den när den har vått en viss temperatur kommer att släcka sig själv. Den andra möjligheten är att rikta en torped i exakt rätt vinkel och från exakt rätt plats för att utplåna branden. Meningarna går isär men ubåten ger sig i alla fall på väg emot platsen för avfyrandet. En resa som visar sig bli svårare att genomföra än vad någon har trott. Sabotage, myteri och sjöodjur står i deras väg…

Först av allt måste jag säga att jag verkligen inte har en aning om ifall det där ”Van Allen Bältet” som tydligen ska bestå av någon sorts strålning verkligen existerar eller om det är en ren fantasiprodukt för filmens skull. Det spelar inte någon större roll för min del. Man lär sig att ta fakta i den här typen av science fiction filmen från 60-talet med en nypa salt. Det är kanske därför som jag gillar dem så bra. Den naiva inställning man hade till den framtida tekniken vid den här tiden.

Jag gillar också hur skådespelarna interagerade med varandra i de här filmerna. Det är ofta lite inbördes tjabbel och lite romantik också. I den här finns den ett förestående bröllop med ubåtens kapten inblandat. Det blir lite upprättad stämning sådär. Personligen tycker jag dock att skådepelarna är bättre än vad regissörenen klarar av att instruera dem. Många gånger känns det som att de går omkring och väntar på instruktioner och att deras replik ska levereras, sedan går de in i någon sorts trans igen tills nästa gång de ska säga något. Peter Lorre är ett tydligt exempel på denna typ av ”stackatobeteende”. Det är kul att se honom men som skådis imponerar han verkligen inte!

Då är Joan Fontaine och Barbara Eden betydligt bättre! Men i synnerhet är de stora rollerna Robert Sterling och Walter Pidgeons. De två har rollerna som fartygets kapten respektive amiral. Jag vill inte påstå att de bråkar med varandra eller inte drar jämt men de har åtminstone inte samma synsätt när det gäller att sköta saken. Det blir en viss konkurrens där.

Vid något tillfälle kommenteras att inte ens Jules Verne hade kunnat förställa sig en sådan ubåt som den de befinner sig i. Jag håller nog inte riktigt med om det men det är ju en talande fras och som dessutom funnit sin väg in i trailern för filmen. Det känns ganska säljande eller hur? På tal om säljade så vill jag påstå att den svenska titel som också pryder DVD:n S.O.S. Jorden Brinner är klart mycket mer lockande och rättvisande än den engelska. Jag hade nog inte införskaffat filmen lika lättvindligt utan denna svenska titel faktiskt! Den talar onekligen mera om global destruktion mera än den engelska. Katastrofrullar är kul!

Det här är en film som egentligen har allt. Jordens undergång, en gigantisk bläckfisk, sabotage, fantastiska science fiction miljöer, myteri (nästan i alla fall) och en maktkamp mellan rätt och fel. Och jo, så är det ju en kamp mot klockan också! Det enda jag lurar på är om det är så särskilt nyttigt att röka massa cigarrer och cigaretter i ett sådant slutet utrymme som en ubåt trots allt ändå är? Det bolmas på rätt friskt kan jag säga! Dessutom känns det som att det är lite väl gott om plats där nere. Så stora gånga och utrymmen brukar den minsann inte vara i andra ubåtfilmer som jag har sett. Det är i och för sig inte så många men ändå.

6/10

Recension: Metal Tornado - 2011

Metal Tornado

Regi: Gordon Yang

2011

Sci-Fi

Energikrisen föranleder ett nytt sätt att utvinna energi. Nu är det solen som ska den, närmare bestämt solstormar. De ska kontrolleras och den enorma kraften tyglas och uttnyttjas. Det är bara det att det finns ett misstag i själva konstruktionen. Detta göra att en bieffekt i form av en gigantisk magnetisk tornado uppstår. Det är nu upp till vetenskapsmännen på företaget som skapade problemet – Helios World, att hitta ett sätt att stoppa förödelsen, och det snabbt!

Det första jag lägger märke till när det gäller skådespelarna är inte om de är bra eller dåliga, utan snarare hur gammal Lou Diamond Phillips har blivit. Det var några år sedan han var med i filmer som Young Guns och La Bamba nu. Oftast är de filmer han numera medverkar i mer än lovligt lågbudgeterade men det är väl så det är. Man får ta de roller man får och göra så mycket som möjligt av det. Jag tycker faktiskt att han är en stabil skådis som lyckas förmedla det han är anställd för att göra. Inte mer, men det räcker ju å andra sidan.

Själva handlingen är inte unik på något sätt, rent av ganska vanlig. Det handlar om profit och om en ovilja att lyssna på problemen som uppstår från företagsledningens sida. Det spelar ingen roll hur många argument man lägger fram det finns ändå inga rimliga möjligheter för företaget att både behålla ansiktet och klara sig ifrån en brakförlust om man går ut med den förestående katastrofen offentligt.

I vanlig ordning blir det förstås så till slut i alla fall. Man hittar en lösning som är så långsökt att det är högst osannolikt att den kommer att lyckas. I filmens universum förstås, vi som åskådare är helt bergsäkra på att det kommer att lyckas perfekt. Ett par misslyckanden och sedan räddar man hela världen. Jag gillar filmer med denna typ av scenario, det spelar ingen roll hur klichéfyllt det är. Men jag vill gärna att det ska finnas något uns av spänning i dem. Jag vill att de effekter som filmen trots allt innehåller ska vara trovärdiga och där faller det för mig. Det är en alldeles för platt produktion som inte tillåter oss att känna sympati med någon, inte en med hjältarna som så småningom kommer att rädda världen från undergång. Jag känner inte ens något inför företagsledaren som inte inser vad som måste göras och som mörkar allting in i det längsta.

Det är inte spännande, det är inte unikt och det är faktiskt rätt trist och segt att se filmen till slut. Effekterna är rent av usla och det blir helt enkelt en ointressant film som endast lär vara av intresse för sådana som jag. De som måste se alla katastroffilmer till varje pris oavsett hur uttjatade deras teman än är.

4/10

Bait – 2012 - djurskräck och vattenkatastrof på samma gång!

De senaste månaderna har jag tittat rätt mycket på hajfilm, det vill säga filmer där hajarnas blodtörstiga aptit på människor står i centrum. Jag kunde naturligtvis inte stå över denna och det är jag väldigt glad för! Det är nämligen inte bara en film i mängden med effekter man skrattar åt och klyschiga attacker som man redan har sett tusentals gånger och kan räkna ut på förhand. Självklart handlar det inte om överraskningar som kommer att gå till världshistorien som de mest innovativa någonsin, men jag tycker ändå att man har tänkt till och inte alltid gjort det så enkelt som möjligt för sig.

Dessutom är skådespelarna för ovanlighetens skull riktigt bra! Det är ingen som direkt spelar över och skriker som det ofta kan vara. De flesta behåller ändå någon form av lugn. Dessutom är hajattackerna väldig bra gjorda! Till saken hör också att hajarna, som ska vara vithajar, inte är överdrivna på något sätt; de har inte två huvuden, är inte 50 meter långa och är inga förmodade utrotade varelser som nyligen har kommit till liv igen. Inget sådant, bara realism!

Fast det är klart… det är förstås realism med modifikation! Allt som händer kanske inte skulle kunna hända i verkligheten men lite eftergifter får man ge för dramatikens skull. Det roliga är också att det inte bara handlar om en meningslös hajfilm utan mål och anledning, det finns en anledning och det finns också en hel del sensmoral i den. Det finns de som offrar sig för andra och de som inte förlåter sig själva för något de misslyckades med för flera år sedan.

Men åter till mål och anledning. Det är också en katastroffilm och anledningen till att hajarna kommer in i snabbköpet, för det är där filmen mestadels utspelar sig, är att en tsunami inträffar och svämmar över allt i sin väg! När jag först såg trailer på filmen blev jag alldeles paff. Som om det inte var nog med att råka ut för en katastrof som en tsunami som kommer det dessutom hajar och jagar dem! Fantastiskt på min ära!

En av de bästa hajfilmerna jag har sett på mycket länge och den är helt och hållet seriös, något som verkar vara högst ovanligt nuförtiden.

7/10

Recension: Killer Flood: The day the dam broke - 2003

Killer Flood: The day the dam broke

Regi: Doug Campbell

2003

Action

Skriven av: Linda Snöberg

Här har vi en liten stad och bakom den finns en enormt stor dam. Allt verkar vara bra i den lilla staden tills en dag då olyckan är framme och en dör. Det blir rättegång för man ifrågasätter om dammen har byggts som den skulle. Mr Walker (Bruce Boxleitner) säger att allt är i sin ordning och att de har byggt efter de ritningar de har fått av David Artur Powell (Joe Lando) som är gift med borgmästaren för staden, Natalie Powell (Michele Greene). De lever dock inte tillsammans längre, utan hon lever ensam med deras son Garth (Michele Greene). Han kommer tillbaka tillstaden efter 5 år när han hör att det är rättegång. Han säger att det är fel på dammen, att den har byggts för långt mellan stammarna, men ingen vill tro på honom, inte ens hans familj. Så en dag är ytterligare en olycka framme och det börjar läcka från dammen, alla ombeds lämna staden. Natalies man och son är fast inne i dammen och kan inte komma ut. De förbereder sig på att spränga på olika ställen, det ska minska trycket så dammen håller längre.

Detta är en hemsk film när man ser på special effekterna som har gjorts, visserligen är det ju en tv film, fast man borde ju tänka lite längre än vad näsan räcker och förstå att vi tittare inte uppskattar sånt skit. När vattnet spolas fram är det en ren katastrof och man känner sej oengagerad.

Jag fortsatte dock att titta på filmen för att just Bruce Boxleitner var med och det var kul att se honom i en skurk roll, han var väl den enda som spelade bra. Fast inte hjälpte det upp filmen, det fanns alldeles för mycket som inte stämde in.

Musiken var inte riktigt genomtänkt på sina ställen eller tog man bara någon låt för att det skulle vara musik på just då, det verkade som att det var riktiga amatörer som hade gjort denna film.

Jag är ju en sådan person som gillar katastroffilmer som har med naturen att göra, just för att det kan hända i verkligenheten och på så sätt är sådana här filmer väldigt otäcka. Är du en person som jag och uppskattar sådant här, ska du helt klart se den trots de dåliga effekterna.

Recension: Weather Wars aka Storm War – 2011

I stort sett ingen höjdare men en film som trots allt duger till att fördriva tiden en stund med. Historien är rätt uttjatad och har inget att komma med varken när det gäller katastroffilmsscenarion eller något annat heller för den delen. 

En forskare försöker hämnas på de politiker som strypt finansieringen till hans forskningsprojekt genom att kontrollera vädret och använda detta som ett vapen. Hans söner och den före detta assistenten arbetar tillsammans för att hindra honom. Även om det inte låter bekant är filmen gjord på ett sånt sätt att det känns väldigt ”dussin” över den. Visserligen är det roligt att se Stacy Keach i rollen som den åldrade och galna vetenskapsmannen som verkar tro att han är Gud. Men det är alldeles för standardiserat över hela linjen för att imponera på något sätt. Men som sagt, en stunds tidsfördriv kan filmen bjuda på.

5/10

Recension: Flood - 2007

Flood

Regi: Tony Mitchell

2007

Action

Skotska Wick drabbas av en oförutsägbar flodvåg som bokstavligt dränker staden. Katastrofen i Wick är ett faktum, men trots att experterna avfärdar ytterliggare hot som mycket osannolika, visar det sig att det här bara är början. Flodvågen är på väg mot miljonstaden London och allt för sent upptäcker man att den stora barriären i Themsen inte kommer att klara av att stoppa de enorma vattenmassorna. Myndigheterna står lamslagna och tiden rinner iväg, snart finns det bara ett par timmars utrymme för åtgärd innan miljontals människor drabbas av det ofantliga vattenflödet. Är den största översvämningskatastrofen genom tiderna ett faktum?

Genast när jag fick filmen i min hand förstod jag att det här skulle vara en film i min smak, åtminstone vad gäller handling och såna saker. Katastrofer är alltid kul, framförallt när det handlar om naturens egna krafter och inte människotillverkade mackapärer som fått solsting, eller annat, och löper amok. Visserligen kan man inte låta bli att blanda in att Themsenbarriären skulle vara felkonstruerad (i bästa The Towering Inferno stil), eller snarare felplacering, men man får aldrig uppfattningen av att det skulle ha skett av girighet som annars är ganska vanligt.

                     

Att sen filmen är brittisk är inget som gör något. Den brittiska stilen är som vanligt betydligt mer dokumentarisk och mindre spektakulär än sina amerikanska ekvivalenter. Detta innebär också att det läggs mer fokus på själva dramaturgin i historien och en smula mindre på effekterna. Inte för att dessa på något sätt är undermålliga, jag tycker faktiskt det är riktigt snygga datorgenererade effekter, utan snarare att historien bärs upp av karaktärerna istället.

Skådespeleriet är klart stabilt och även om jag inte är riktigt överens med gestaltningen av Professor Morrison (Tom Courteney) har jag i övrigt inget att klaga på. De lyckas ofta få mig emotionellt påverkad och det är inte svårt att sätta sig in i deras situation. Karaktärsbyggnaden är det kanske lite si och så med, men vi får i alla fall tillräckligt mycket bakgrundsfakta för att bry oss om dem. Visst, manuset får väl dem göra ganska dumma saker emellanåt och alla vändningar när det gäller beslutsfattande och auktoritet är kanske inte helt logiska, men det är av underordnad betydelse i det här fallet anser jag. Stilen är viktigare än logik och vad det anbelangar brukar inte Hollywoods blockbusterrullar vara begåvade med så värst mycket logik heller, så fick jag det sagt!

I filmen refereras till översvämningskatastrofen i New Orleans 2005. Man menar att det var ingenting mot vad Londonborna står inför. Detta kan mycket möjligt vara sant, även om det möjligen känns osmakligt att förringa verkliga katastrofer av den natur filmen gestaltar. Personligen gick förvisso inte mina tankar inte New Orleans utan till Tsunamikatastrofen i Asien 2004 och med det i bakhuvudet blir filmen än mer skrämmande och påtaglig.

Moder natur är definitivt inte att leka med!

Recension: Earthquake - 1974

Earthquake

Regi: Mark Robson

1974

Action/Drama

Vad skulle hända om en av världens största städer plötsligt drabbades av en våldsam jordbävning? Det är precis vad som händer LA i denna film. Hus rasar samman, vägar spärras av och gasledningar exploderar. Dessutom står stadens stora damm i centrum, hur allvarliga skador har den egentligen fått? Hur länge till kommer den att hålla? Livet för invånarna i LA blir aldrig mer sig likt. Byggnadsingenjören Stuart Graff (Charlon Heston) som vänstrar med Denise Marshall (Geneviève Bujold), som är hans före detta kollegas änka. Hans fru Remy (Ava Gardner) som samtidigt försöker att övertala sin far, Sam Royce (Lorne Green), som är Stuarts arbetsgivare att använda sitt inflytande för att stoppa Stuart från att träffa Denise. Lew Slade (George Kennedy) som är polisman och just har blivit suspenderad och är bitter över rättvisans långsamma kvarnar och överväger att sluta i poliskåren. Jody (Majore Gortner) som är en perverterad butiksföreståndare som trånar efter Rosa Amici (Victoria Principal) som är syster till Sal (Gabriel Dell) som i sin tur är assistent till Miles Quade (Richard Roundtree), en motorcyklist som drömmer om att lyckas stort med sina våghalsiga stunts. Alla påverkas de av den stora katastrofen som en jordbävning innebär.

Det som skiljer den här och modernare katastroffilmer som t.ex. Volcano, Dantes Peak, Daylight och Deep Impact, är delvis den stjärnspäckade rollbesättningen. Många av namnen som räknas upp ovan i resumén var riktigt stora stjärnor när filmen gjordes, dessutom ser vi Walter Matthau riktigt kanonpackad i en bar. På grund av olika omstruktureringar är i princip den typen av stjärnsamlingar omöjliga att uppnå idag, inte minst av ekonomiska skäl.

Delvis är det också den genomarbetade historien och vilket fokus som ägnas åt själva katastrofen. Man skulle kunna säga att filmen skulle fungera utmärkt enbart på sitt dramaturgiska innehåll och att jordbävningen bara är ytterliggare en krydda i historien. Man lägger alltså inte speciellt stor tyngdpunkt på själva katastrofen utan berättar en historia om människorna som råkar befinna sig i den.

Skådespelarmässigt finns det inget att klaga på här, och det vore väl skam om man skulle behöva det med såna namn i rollistan. Mest imponerar nästan George Kennedy som faktiskt känns helt perfekt i rollen som suspenderad och melankolisk polis. Självklart är filmens stora stjärna (Charlton Heston) också superb i sin roll men man hade liksom bara väntat sig att han skulle vara det. Dessutom tillåter jag mig att anse att han faktiskt ofta spelat i princip samma roll.

Något som också är kul är att man, trots att filmen har ett antal år på nacken vågat experimentera lite men vem som ska överleva katastrofen. Den mäktige företagsledaren som faktiskt inte är så självisk som man brukar framställa honom i den här typen av filmer? Den sköna älskarinnan? Frun? Eller rent av huvudrollsinnehavaren själv?

Se filmen och ta reda på hur det ligger till.

Recension: Malibu Shark Attack – 2009

Faktum är att det här är en lite annorlunda film jämfört med vad som brukar vara standarden när det gäller hungriga hajar som kalasar både på turister och lokalbefolkning. Men ha inte för höga förhoppningar nu, det är inte så mycket som gör den udda… För det första trycks det inte lika hårt på en politiker i ledande ställning, oftast en borgmästare, som vill rädda turismen och därmed förringar riskerna. Däremot finns det en byggherre som inte tänker låta någonting stoppa hans nya bygge.

Dessutom handlar det förstås inte om ”vanliga” vithajar som det så ofta gör utan om en ”utdöd” förhistorisk art som kommer till liv i och med ett vulkanutbrott under vattnet. Eller rättare sagt så kommer de fram ur sina gömmor, sin dvala eller vad det nu är som gör att de har trots vara försvunna från jordens yta i miljoner år. Hur som helst orsakar detta utbrott en tsunami, för vad kan väl vara värre än en tsunami? Jo, en tsunami som drar med sig hungriga förhistoriska hajar…

Dessa hajar, vars namn jag har glömt bort ser faktiskt ganska löjliga ut och de beter sig snarare som hundar som biter efter sitt byte medan de simmar mot det i sin attack. Det är tydligt datoranimerade varelser och deras utseende är som sagt ganska löjligt. Men inte vet jag, det kanske finns en vetenskaplig förebild till dessa hajar? Det känns inte så men vem vet?

Jag gillar blandningen mellan katastroffilm och djurskräckis även om jag hade hoppats på att man skulle kunna ha gjort något mer av det. Som det är nu är det lite för mycket Baywatch och lite för lite skräck. Det är helt enkelt bara en i raden av filmer som försöker håva in en och annan spänn på din absurditet och det är väl egentligen bara komplettister som bör se den här. Eller förstås om man är ute efter kalkonvärden…

4/10

Recension: Sinking of Japan – 2006

Ett sjunkande Japan är väl ett klart intressant scenario? Det var min tanke när jag införskaffade den här rullen i alla fall! Det visade sig att det var en japansk film, men japansk dialog, vilket absolut inte kan sägas vara någon nackdel. Det är inte lika mycket effektsökeri som i amerikanska ekvivalenter och det märks också att det här är en riktig film och inte bara något som är gjort för TV. Destruktionseffekterna är mycket bättre genomförda och som sagt inte lika publikfriande som man är van vid. Men även själva handlingen är mer komplex än vad man är van vid från västerländska katastroffilmer. Men filmen är upplagd på ett sådant sätt att man förmodligen kunde ha fått ett större utbyte av den om man, redan sedan tidigare, känt till japansk geografi lite bättre, eftersom det ständigt refereras till olika öar etc. Vidare kan man inte säga att det är en actionfilm i den striktaste bemärkelsen, det är lika mycket en kärlekshistoria som en katastroffilm egentligen och det är faktiskt riktigt rörande emellanåt. Några av skådespelarna är fantastiska, och även om det förekommer heroiska hjälteinsatser, liksom det nästan alltid gör i den här typen av film, blir det aldrig lika påklistrat som man är van vid. 

7/10

Recension: Category 7: End of Days – 2005

Ibland kommer de i följd de här katastroffilmerna. Handlingen som påbörjades i den nästan tre timmar långa Category 6: Day of Destruction fortsätter här i nästan tre timmar till. Det blir mycket av samma vara, det är ganska dåliga datoranimerade effekter för det mesta men emellanåt har man lyckats få till det riktigt hyggligt! Skådespelarprestationerna är generellt sämre i den här filmen jämfört med de förra även om man lyckats få med några riktigt stora namn som Robert Wagner och Tom Skerritt som förstås sköter sig klockrent. Även Randy Quaid från förra filmen är med och gör bra ifrån sig, men de stora rollerna är alltså inte lika vassa. Det är folk som offrar sig för en ”större sak” men det blir aldrig så där äckelpatriotiskt som det ibland kan bli i den här typen av amerikanska katastrofskildringar. Tempot är mycket högra än i den första filmen och jag tycker väl att sidohandlingarna är bättre också. Man har övergivit de teknologiska problematiseringarna och gått vidare till bibliska proportioner. I centrum finns nämligen den där typen av pengahungriga amerikanska TV-predikanter som alltid finns med när katastrofer hotar jordens existens. Huruvida de tror på sitt eget budskap eller enbart är kvacksalvare är inte helt självklart med det är helt klart en frisk fläkt (hehe) i filmen. 

6/10

Recension: Category 6: Day of Destrucion – 2004

Jag har sett och skrivit om ett gäng länga katastroffilmer gjorda för TV nu och de har alla (nästan) en sak gemensamt. Man delar upp berättandet i två delar där den första leder upp till den slutgiltiga katastrofen som sedan den andra delen handlar om. I just den här blandar men egentligen två typer av katastrofer, dels den mer naturliga, där gigantiska stormar hotar och ödelägger bebyggelse, och dels giriga elbolag som försöker komma billigt undan genom att tillverka datorsystem som är så billiga att en hacker utan vidare kan ta sig in i system och ställa till oreda. Det är en underhållande film för stunden kan man väl säga men inte mycket mer än så och när den är slut känns det som om den trots allt varit ganska meningslös. Det är hyggliga skådespelarinsatser men CG-effekterna är många gånger mer än bedrövliga och det är inte vidare spännande någon gång egentligen... 

6/10  

Trailer: Bait 3D - 2012

Recension: Deep Freeze – 2003

När jag först fick se omslaget tänkte jag genast på spindlar, jag tycker det liknar en spindels ben eller käkar eller något på bilden. Det visade dock sig att så inte var fallet utan att det istället handlade om någon slags utdöd, möjligen muterad, parasit. Det är egentligen ingen djurskräckfilm i traditionell mening, den gränsar lite mot monsterfilm och den gränsar lite mot katastroffilm också då en del av filmen är en förestående miljökatastrof beroende på det skrupellösa oljebolagets borrande efter olja i Antarktis. Man har lyckats göra filmen på ett sådant sätt att varelsen(erna) inte ser hemska ut. Det är gummimonster som man till slut får se i sig helhet och jag tycker faktiskt att det är ett gott hantverk trots att de inte ser direkt skrämmande ut. Skådespelarna är verkligen ojämna, en del kan verkligen inte konsten att verka rädda medan andra faktiskt är helt ok! Manuset i sig är lite tråkigt och det finns inte mycket utrymmer för nytänkande. Det blir lite The Thing känsla över det hela, kanske beroende på miljöerna och med tanke på att de handlar om att vara instängd på en forskningsstation utan möjlighet att ta sig därifrån. Kalkonvibbar javisst, men det är faktiskt underhållande också!

4/10

Recension: Miami Magma – 2011

Det här är en sådan där film man ser när man har sett precis allt annat inom katastroffilmsgenren, eller åtminstone när man föresatt sig att se allt som finns utan att ta någon som helst hänsyn till kvalitet! Jag är förstås lite orättvis här, skådespelarna är inte usla och det finns helt klart förmildrande omständigheter men på det hela taget är det inget nytt under solen. Man utnyttjar i stort sett varenda kliché man kan komma på för sammanhanget och manuset är utan tvekan under stundom korkat. Vill man slänga bort en och en halv timme på hjärndöd katastroffilm som i stort sett redan har sett förut i bättre varianter är det här en film man ska se. Annars kan man strunta i det också…

4/10

2012: Doomsday - 2008 - Inte att förväxlas med 2012!

Det verkar som om det har gått lite inflation i undergångsfilmer de senaste åren och i synnerhet eftersom det mytomspunna året 2012 närmar sig med stormsteg. Roland Emmerichs film 2012 har sågats längs fotknölarna, men jag tyckte den var rätt bra… Det kan man tyvärr inte säga om den här filmen som verkar ha hakat på trenden och egentligen inte berättar någon historia alls. Ja, det där är ju förstås en överdrift men faktum är att historien är så pass rörig att om den vore mer komplicerade skulle man inte kunna hänga med alls. Hur lät det där? Var det begripligt? Positivt med filmen är att man har valt att använda en helt annan infallsvinkel än de flesta katastroffilmer och det är delvis därför jag kallar det här för undergångsfilm också. Det som händer, och som utspelar sig i den vetenskapliga världen, är att jorden slutar rotera och därmed störs seismisk aktivitet och jordens undergång blir följden. På ett ungefär i alla fall, jag är inte helt säker på att jag har fått alla de vetenskapliga bitarna rätt, för filmen berättas som sagt lite klumpigt, och så är jag ju ingen expert på fysik heller. Den religiösa delen av filmen, dör det finns en sådan också, handlar om någon uråldrig spådom från de gamla mayaindianerna. Man hittar ett mystiskt kors mitt inne i en pyramid (ja, det finns ju pyramider i sydamerikansk kultur också), som vittnar om att kristna varit i området mycket tidigare än vad man tidigare trott. Hur som helst finns det en profetia som man måste uppfylla för att de apokalyptiska aktiviteterna ska avslutas. Ganska ospännande över lag och kanske bara av intresse för undergångsfilmsfanatiker! 

3/10

Recension: Meteor

Det här är ytterligare en i raden av miniserier som handlar om någon form av global katastrof. En komet träffar en av asteroiderna i det stora asteroidbältet mellan jorden och mars, som kommer ur kurs. Den är nu på väg rakt emot jorden och dess massa beräknas vara ungefär så stor som tre Mount Everest. Historien är klassisk och funkar minst lika bra här som den brukar göra och den fick mig dessutom att tänka på en sak. Jag har tidigare delat upp katastroffilmer enbart i två kategorier, dels de där någon form av global, närmast apokalyptisk, katastrof inträffar och de där dammar brister eller skyskrapor brinner, filmer som begränsar katastrofen till en specifik plats. En tredje kategori bör dock införas, nämligen de filmer där katastrofen är förestående men aldrig inträffar. Filmer där själva spänningen går ut på vad som skulle kunna hända med som aldrig händer helt enkelt. Jag vill inte säga att den här filmen faller under den sista kategorin helt och hållet men den ultimata katastrofen uteblir i alla fall! Och det är heller inte särskilt oväntat, man förstår kanske snabbt hur det kommer att gå. Jag gillar filmen, men den är på tok för lång – runt tre timmar, och har alldeles för många sidospår som egentligen inte tillför själva grundhandlingen någonting. Jag tror man skulle kunna klippa ner filmen med nästan halva tiden faktiskt. Men jag gillar den trots allt och fann den klart underhållande! Flera känna skådespelare såsom Christopher Lloyd, Jason Alexander och Stacy Keach medverkar.  

7/10

Recension: The Storm

Jag brukar alltid gilla katastroffilmer och när det handlar om naturkatastrofer blir det oftast ännu bättre. Man berättar historier som oftast går ut på samma sak, moder natur är mäktig och man ska inte jävlas med henne i onödan. Allt som oftast ligger ju människan bakom genom miljöförstöring (global uppvärmning etc.) någonstans i bakgrunden och så även här. Man tror sig kunna kontrollera vädret med metoder som jag inte har meterologiska kunskaper nog att förstå, men så är det i alla fall. Naturligtvis finns det intressen som sträcker sig lång upp i den amerikanska regeringen och naturligtvis kan man använda vädret både för att rädda människoliv (se till att det regnar i ökenområden etc.) eller som vapen (orsaka orkaner etc. i fiendeland). Naturligtvis går också en experimentfas åt skogen och man orsakar en katastrof på hemmaplan som någon naturligtvis försöker att mörklägga. All forskning har sitt pris menar man och då får man räkna med att en och annan stryker med i processen. Filmen framställer både pekoralt flaggviftande som tydligt måste vara en ingrediens i sådana här filmer, och en konspiration bland de styrande politikerna. Det är både amerikanska värderingar och intriger på regeringsnivå alltså. Eftersom filmen är ganska lång och dessutom producerad för TV har den en relativt långsam inledning och det är väl att förvänta, men det händer inte mycket mer sen heller… Katastrofen kommer och katastrofen löses och det är uppenbart redan från början! I stort sett inget att hetsa upp sig för men är man fanatiskt intresserad av katastroffilmer kan det väl kanske finnas ett visst intresse här… Kanske! 

3/10

Recension: Killer Wave

Killer Wave – Tsunamis är väl inte det vanligaste föremålet för katastroffilmer och i synnerhet inte sådana skapade av människan. Men det är precis vad den här filmen handlar om och till en början är det uppfriskande. Jag gillar vatteneffekterna som allt som oftast kan förstöra en film som den här men tempot är lite väl lågt emellanåt. Det är oftast inte frågan om någon katastroffilm överhuvudtaget utan snarare en film om konspirationer och penninghungriga företagsledare. Fast det sistnämnda är ju inte direkt ovanligt när det gäller katastroffilmer, jag tänker på fuskbyggen och liknande. Hur som helst blir det lite segt framåt slutet och eftersom det här är en miniserie gjord för TV har den ett lite annat upplägg än om det hade varit en regelrätt film. Nu när jag tänker efter så har det varit oerhört mycket katastrof-TV-film för mig de senaste månaderna. Har jag ser Katastroffilm så har det varit miniserier gjorda för TV. Det här är inte den bästa av dem men om man är intresserad av genren finner man säkert intresse här också. Det är lite mer teknologi än vanligt och den känns på något sätt mer trovärdig än många av de andra. Den är som sagt var bara lite väl seg framåt slutet. 

5/10