Recension: The Warrior and the Sorceress – 1984

Jag är en sucker för billiga fantasyäventyr och som sådan borde jag ha fått mitt lystmäte tillfredställt här. Och det är onekligen stunder då det är oerhört underhållande. Dock är det mestadels lite för lite äventyr, och fantasy också för den delen, över det. I korthet kan man säga att en främling kommer till stan, spelad av David Carradine. Han är krigaren som med sitt svärd egentligen skulle kunna få vem som helst på knä men istället väljer att konspirera och på så sätt vända de två sidorna i striden mot varandra. Samtidigt tjänar han också en hacka på det hela.

Främlingen som egentligen inte vill slåss och som verkar lite mystisk (och som spalas av David Carradine) fick mig först att tänka på 70-tals serien Kung Fu, där en mystisk shaolinmunk dra från plats till plats och löser problem utan att egentligen ta till strid själv. Delvis beror detta förstås på handlingen men även på att David Carradine spelade rollen även där. Men sen började jag fundera över vad det egentligen handlar om. Naturligtvis kom mina tankar snabbt in på spaghettiwestern För en Handfull Dollar med Clint Eastwood i huvudrollen. Så är det förstås, handlingen är mer eller mindre ärligt stulen från Yojimbo, Akria Kurosawas film som För en Handfull Dollar är en nyinspelning av…

Naturligtvis är det inte frågan om kvaliteter som kommer i närheten av någon av dem men det är under stundom en småmysig film med fantasifulla varelser. Det är fabulöst dåligt gjorde gummivarelser och sminket är inte bättre det. Det är så övertydligt att det handlar om sminkeffekter att jag knappast sett nåt liknande förr. Det kan finnas charm i det också, kalkonvärden, men lite tröttsamt blir det.

Rätt kul [sic!] är att det trots rejäla svärdsslagsmål knappast syns en enda droppe blod. Däremot är det gott om tuttar i filmen för den som gillar det. Jag tror det nästan bara är topplesssekvenser på kvinnorna i filmen faktiskt. Förresten så var Total Recall knappast första gången där en kvinna tilldelades en extra ranson bröst…

4/10

Recension: Kill Bill Vol 1 & 2 - 2003/2004

Kill Bill Vol 1 & 2

Regi: Quentin Tarantino

2003/2004

Action

Uma Thurman spelar huvudrollen som ”the bride”, en femtedel av det dödliga lönnmördarteamet DiVAS. Hon blir sviken av gängets ledare Bill (David Carradine) som försöker mörda henne. Hon hamnar emellertid i koma och när hon vaknar upp efter fem år är hon fast besluten att hämnas. Hon börjar sin bärsärkargång med ett fast mål i sikte, att döda Bill. För att nå sitt mål måste hon kämpa mot och döda sina forna vänner och kollegor som spelas Lucy Liu, Daryl Hannah, Viveca A. Fox och Michael Madsen för att nämna några.

Eftersom det egentligen känns som en enda lång film och egentligen borde vara det, verkar det mest logiskt att skriva om dem tillsammans och det är precis det jag tänker göra här. Frågan är bara hur man jämför de två, för lika på något sätt är de egentligen inte. Den första volymen är våldsam som få andra filmer, blodet sprutar flera meter medan den andra har i princip all handling och dialog.

Om jag börjar med lite om Vol 1 kanske då… Här tyckte jag kombinationen av de tydligt Sergio Leone inspirerade bilderna ihop med den Ennio Morricone plagierade musiken var tämligen smakfull och tillförde filmen den där lilla extra dimensionen som en film med så här väldigt tunn handling verkligen behöver. Även andra så kallade konstnärliga grepp passar in i denna produktion. Personligen var jag inte speciellt förtjust i det bloddrypande svart-vita segment som tydligen fanns där för att få filmen att gå igenom granskningsnämnden. Däremot de tecknade mangainspirerade minuterna föll mig på läppen och jag tyckte de många actionsekvenserna var underhållande att se.

Jag såg verkligen fram emot den andra delen och så kom den till slut. Borta var tyvärr all atmosfär som faktiskt fanns i vol 1. Här är det inte heller lika självklart att Tarantino hyllar de filmer han lånar ifrån. Emellanåt är man inte alls säker på hans avsikter och stundom tycks han nästan parodiera dessa filmer. Relationen Leone/Morricone som framställdes så smakfullt i första filmen blir här nästan irriterande och övertydlig då den i princip inte blandas upp med något annat överhuvud taget.

Några av scenerna är förstås väldigt underhållande men det finns inte tillräckligt många av dem för att bära upp hela filmen. Dialogen, som ofta räknas till Tarantinos starkaste sida, känns ofta malplacerad och krystad, för att inte säga plastig och konstlad. Nej, det är inte den här filmens behållning! Filmens behållning är utan tvekan Uma Thurman som bjuder på samma brillianta skådespeleri även denna gång.

Finns det då inget sätt att rädda båda filmerna till ett lyckat resultat? Jo, det tror jag absolut att det finns! Räddningen finns i en omklippning där man sammanför de bägge filmerna till en enda mastodontfilm. Det skulle kunna funka, dels för att det skulle bli rätt blandning av action och dialog och dels för att vänta i flera månader på en fortsättning skulle skada vilken handling som helst, hur kompetent den än må vara.

Recension: Hell Ride - 2008

Hell Ride

Regi: Larry Bishop

2008

Action

Motorcykelgängen Victors och 666 ligger i konflikt med varandra. De letar bägge efter samma skatt som under mystiska omständigheter försvann för många år sedan och drar sig inte för att döda varandra på de mest sadistiska och baksluga sätt som står till buds. Allt för att komma över de nycklar som behövs för att öppna skattkistan om man någonsin kommer att finna den.

Det här är en film där handlingen absolut inte står i centrum och den är faktiskt ganska ointressant emellan varven. Det som snarare är av intresse är utförandet då man måste erkänna att det är av en mycket stilistisk natur. Det är grindhousekänsla så in i norden och de klatschiga machoreplikerna avlöser varandra hur titt och tätt som helst emellanåt känns det som. Något man inte heller har snålat på är sexuella anspelningar, eller anspelningar förresten, det är ganska tydliga dialogväxlingar om hur kättjan driver kvinnorna till vansinnighetens gräns ganska ofta faktiskt. De tycks finna en stor tillfredsställelse i att hetsa killarna med sina sexiga bakdelar eller bara bröst i alla tänkbara situationer men att männen är kåta svin som bara vill sätta på tjejerna är inte lika påtagligt faktiskt. På det hela taget blir detta lite tjatigt och faktiskt lite irriterande då jag menar att det är att underskatta tittaren en smula. Visst kan det ha sin charm, men det kan gå till överdrift också.

                     

Vidare är filmen en smula fragmenterad och omslaget lockar, som är brukligt numera, med Quentin Tarantinos namn. Han listas som exekutiv producent och inget annat men jag vill nog påstå att det är ganska stora vibbar av hans filmskapade tvärs igenom filmen. Det vill säga om man tar det på rätt sätt, mycket av filmen går mer ut på att presentera de olika rollkaraktärerna än att bygga någon vidare handling eller spänning. Man tar ingredienser som redan gjorts otaliga gånger på vita duken (och i synnerhet under grindhouse-eran) och trycker in dem tätt tillsammans och hoppas på ett gott resultat.

Skådespelarmässigt bjuder filmen på ett antal relativt stora namn, vilket kan vara en orsak att se filmen. Vi har till exempel både Dennis Hopper, som genom sin medverkan nästan på automatik innebär en referens till motorcykelfilmen nummer ett – Easy Rider, och David Carradine som får räknas till de allra största. Men även Michael Madsen, som visserligen känns oerhört förutsägbar i sin roll, och Vinnie Jones är självklart stabila i sina roller. Överlag är det lite för stereotypiskt, lite för skarpt kontrast mellan svart och vitt, rätt och fel eller yta och innehåll för min smak.

Lite för tramsigt, lite för förutsägbart och alldeles för mycket inspiration av Tarantino för min smak, men de som gillar hans filmer torde även finna ett intresse här. Inte för att den kanske håller samma filmtekniska klass, som Tarantinos filmer trots allt gör oavsett om man tycker om dem eller inte, utan snarare för att den kanske inte tar sig själv på fullt så blodigt allvar som jag kanske gett sken av på grund av min besvikelse och att den faktiskt i några scener är ganska roligt och underhållande – även om detta inte med nödvändighet är meningen på det löjeväckande sätt som jag nu avser.