Recension: Torso - 1973

Torso

Aka: Corpi presentano tracce di violenza carnale, I

Regi: Sergio Martino

1973

Thriller/Horror

När ett par unga collagestudenters sargade kroppar återfinns står polisen maktlös och med endast ytterst få spar att följa. Det viktigaste är att mördaren har en röd och svart skarf, vilket ringer en klocka i Janes (Suzy Kendall) öron, när hon får veta det genom polisens desperata försök att fiska fram vittnes bland medstudenterna. Strax blir hon hotat till livet om hon ens försöker minnas vem hon sett med en sån skarf och för att lugna ned nerverna tar hon tre kompisar med sig och åker till farbroderns sommarställe för att vila upp sig. Mördaren är dem dock hack i häl och snart är mardrömmen i full gång igen.

Torso borde väl, med tanke på originaltiteln (I corpi presentano tracce di violenza carnale), egentligen hetat någonting i stil med – Kroppar med spår av köttsliga sår, vilket förvisso är en något omständligare titel. Torso funkar fint, det har en rak och brutal klang och insinuerar dessutom den översättning jag själv tog mig friheten att göra. Dessutom anspelar den också, åtminstone i viss mån, på sex. Vilket också är en viktig ingrediens i den här rullen.

                                                         

Den är nämligen ganska rejält sleazy och även om det inte förekommer någon fullskallig penetration, så är nakenhet en naturlig del av filmen. Dels tillåter några av flickorna sig att bli fotograferade utan en tråd på kroppen, dels så tycks lesbianism vara ordentligt utbrett bland studentskorna, vilket bland annat föranleder några av de komiska poängerna i filmen. För naturligtvis blir byns cyklande livsmedelsbud vittne till tösernas softcoreorige i samband med en leverans till lantstället. Ingen tror honom naturligtvis, men bilderna på näthinnan får han ju ha kvar i alla fall.

Men trots denna nakenhet blir det aldrig pornografiskt eller nedvärderande. Det är smakfullt iscensatt och också humoristiskt självcensurerat, definitivt med glimten i ögat från regissörens sida. Till exempel vid panoreringar där naturlig könsbehåring skulle ha varit närvarande, har man istället blockerat denna vy med föremål, som dessutom får en metaforisk betydelse med smekningar och dylikt. Mycket underhållande måste jag säga!

Så till avdelningen våld då. Där är det naturligtvis mycket stilistiskt och estetiskt tilltalande, som sig bör i en giallo. Dock skulle jag nästan vilja kalla Torso för en hybrid mellan genrerna, då det återfinns även karateristiska drag från slashern här. Det tydligaste är väl kanske den maskbeklädda mördaren, som förvisso bär svarta handskar på bästa giallomanér och storyn som man också känner igen en smula från slashern som genre, eller snarare reagerar man på avsaknaden av klassiska gialloingredienser som till exempel själva utredningen där villospåren lurar publiken både till höger och vänster. Den här filmen bygger mera på spänning eller som någon så fint uttryckte det en gång – Mer yta än innehåll! Jag ser absolut ingenting negativt i detta och det är en fröjd att få ta del av de eleganta kamerarörelserna, den effektiva musiken och den smakfulla fokuseringen på ögon, som inte är helt ovanlig inom italiensk film, utan att behöva koncentrera mig på någon djupliggande handling. Man nöjer sig helt enkelt med att konstatera en traumatisk barndoms upplevelse ligger i grunden och sedan är det inte mer med det.

Ologiskt kan tyckas, men väldigt vackert!

Recension: Hands of Steel - 1986

Hands of Steel

Regi: Sergio Martino

1986

Action/Sci-fi

Alltsammans börjar med ett mord på pastor Arthur Mosely (Franco Fantasia). Mördaren råder dock inte över sina handlingar utan är programmerad att utföra dådet enligt instruktioner. Han är 70 procent maskin och bara 30 procent människa men 100 procent dödsmaskin. Det är åtminstone vad hans ”tillverkare/utvecklare” tror. Men sanningen är den att någon gjorde ett fatalt misstag under processen och att Paco Queruak (Daniel Green), som han heter, har mer mänsklighet kvar än vad någon kunnat ana. Han misslyckas därför med sitt uppdrag och blir själv ett villebråd. Nu är både stormagnaten Francis Turner (John Saxon) som ligger bakom alltsammans och FBI ute efter honom. Han måste fly och söker en fristad hos den vänliga Linda (Janet Ågren). Men tiden hinner snart ifatt honom och han måste kämpa för sin egen och för Lindas överlevnad.

Det tar förvisso några scener innan insikten är helt klar, men det här är en stenhård film! Det råder ingen som helt tvekan om det. Den är fylld med machotestosteron till den mildra grad att rummet nästan börjar lukta lite illa när man tittar på filmen. Det är absolut inget negativt det betyder bara att filmer når igenom TV-rutan på ett ovanligt bra sätt. Det är mycket underhållande att se på även om manuset är taffligt och skådespelarna spelar över en smula.

Men att spela över behöver heller inte det vara något negativt, inte om man är medveten om det i själva filmskaparprocessen, och det upplever jag att Sergio Martino har varit i det här fallet. Det gör inget att George Eastman spelar över som han gör, det ger bara lite extra höjd åt filmen och han är ju för övrigt riktigt fabulös på det han gör! Är han Italiens svar på Charles Bronson? Och faktum är att det skådespelarmässigt fungerar ovanligt bra. Jag är väl inte riktigt förtjust i John Saxons insats men han har ändå en mindre roll och kan lätt ignoreras.

Nej, det mest intressanta är filmens futuristiska handling, den ska ju utspela sig 1997, ett årtal som vid filmens skapelse låg några år framåt i tiden. Hmm… Låt oss säga att 1997 inte riktigt såg ut på det sättet, men en del gissningar har de lyckats rätt bra med! Intressant är också machomaktkampen mellan filmens huvudroll Paco (Daniel Green) och George Eastmans Karaktär Raoul. Vad kan vara mer macho än armbrytning? Synnerligen underhållande!

Det är inte svårt att uppmärksamma likheterna med James Camerons The Terminator från 1984, filmen där Arnold Schwarzenegger fick sitt definitiva genombrott. Och om man tar en av filmens alternativa titlar – Return of the Terminator, med i beaktandet står saken helt klar! Det är fullständigt uppenbart att det kommit inspiration från just den filmen när denna skapades, men det gör ingenting. Det är underhållning och det är det viktigaste. Om man sedan har kopierat någon enstaka scen är mindre viktigt. Förresten så finns det en ganska tydlig referens till Ridley Scotts Blade Runner också! Men jag ser detta mer som en hommage än som ren stöld! Kort och gott en kul och underhållande film, precis så som det ska vara!

Recension: Case of the Scorpions Tail - 1971

Case of the Scorpions Tail

Regi: Sergio Martino

1971

Thriller

Lisa Baumer (Ida Gali) älskar med sin älskare och väcks senare på natten av att telefonen ringer. Rösten i andra änden säger att hennes make Kurt omkommit i en flygplansolycka. Då det bara är gifta på pappret och inte längre delar sitt liv med varandra blir hon lite förvånad över att bli informerad om att hon är förmånstagare till makens livförsäkring på 1 miljon dollar och att hon måste åka till Aten för att fixa till formaliteterna angående detta. När hon väl hämtat ut pengarna kontaktas hon av Kurts älskarinna Lara Florakis (Jaine Reynaud) som kräver en del av summan då hon påstår att Kurt tänkt ändra livförsäkringen med henne som förmånstagare men inte hunnit innan han dog. Lisa vägrar naturligtvis och mördas senare av en mördare med svarta handskar. Försäkringsbolagets utredare Peter Lynch (George Hilton) och brottplatsfotografen Cleo Dupont (Anita Strindberg) slår sig sedan ihop för att försöka utreda det mystiska mordet.

Det här är en ganska typisk giallorulle egentligen. Den är signerad Sergio Martino som var en mycket framstående italienskt filmskapare på 70-talet och är fortfarande egentligen. Hans namn har väl fått stå lite i skymundan för sådana storheter som Mario Bava Och Dario Argento men hans talang ligger inte långt efter dessa stora mästare.

Alla ingredienser finns med, allt från den, i princip, obligatoriska mördaren i svarta handskar till utredaren som är något annat än polis, i det här fallet försäkringsutredare. Den typiska musiken som här är skapad av Bruno Nicolai och som skapade mycket musik till de här filmerna under den här tiden. Bildspråket är tämligen italienskt och man känner helt klart igen den fokusering på ögon som kan anses vara speciellt tydlig i italiensk film. Närbilder och udda kameravinklar bidrar till att förhöja den spänning som kanske hade gått förlorad under filmens transportsträckor, dessutom innehåller ju titeln ett djur och detta har, kanske mer än något, kommit att förknippas med giallofilmen.

Något som är viktigt, förutom det som nämnts här ovan är hur själva dödsscenerna ser ut. Det är ofta det som hjälper eller stjälper en sån här film och här blir man sannerligen inte besviken. Det kanske inte är den mest kvantitativa filmen i det här avseendet men kvalitén är faktiskt svårslagen. Det är poetiskt vackra scener med härligt rött stilistiskt blod som rinner på rätt sätt.

Det är också viktigt att man verkligen rör till det för tittaren och inte låter denne räkna ut för mycket i förtid. Här lyckas man väl med detta och misstankar riktas mot än den ene än den andra och först i slutet när allt får sin förklaring trillar alla pusselbitarna på plats. Det kan kanske tyckas lite krystat men vi får inte glömma bort giallons ursprung, det var faktiskt ganska grafiska, gula (=Giallo på italienska) kioskdeckare och kioskdeckare har väl inte den allra bästa litterära statusen precis.

Gillar du giallorullar? Då gillar du även den här