Recension: Luftslottet som Sprängdes - 2009

Luftslottet som Sprängdes

Regi: Daniel Alfredson

2009

Thriller

Lisbeth ligger på sjukhus och vårdas för de skador hon ådrog sig i slutet av förra filmen. Hon är misstänkt för mordförsök på sin pappa Alexander Zalachanko, men är ännu för svag för att förhöras av polis och läkaren tillåter ingen annan än hennes advokat – Mikael Blomkvists egen syster, att träffa henne. Tillsammans smider de planer att ställa de ansvariga för de juridiska övergreppen på Lisbeth Salander till svars för sina handlingar. Det visar sig handla om en betydligt större och hemligare organisation än vad någon hade kunnat förvänta sig. De drar sig heller för något för att förbli hemliga och det som börjar med hotmejl till Millenniums ansvariga utgivare Erika förvandlas snart till en fråga om vad som det är värt att riskera livet för.

Noomi Rapace gör åter igen en mycket bejublad insats som Lisbeth Salander och det skulle förvåna mig mycket om inte hon kan välja och vraka bland erbjudandena efter den här trilogin! Jag vill heller inte förringa Michael Nyqvist eller någon av de andra rollerna såsom Lena Endre, som förstås alltid är bra, men det är Noomi som är de stora och starkt lysande stjärnan i filmen! Hennes roll är destruktiv och när man följt hennes berättelse i tre filmer är det inget konstigt att hon är som hon är. Man känner sympati för hennes situation och frustration och ilska över det rättssamhälle som kan hållas ansvariga för hennes svåra uppväxt.

Den här filmen har ett lite annorlunda upplägg och annan approach än de två föregående filmerna Män Som Hatar Kvinnor och Flickan Som Lekte Med Elden då den inte alls är lika våldsam och påträngande på ett omedelbart sätt. Här fokuserar man inte på omedelbara övergrepp som en våldtäkt som sker just nu i detta nu, utan snarare på den ackumulerade smärta Lisbeth fått uppleva under i stort sett hela sitt liv. Att hon har svårt för att lita på människor är inget som är svårt att förstå och torde heller inte komma som någon nyhet av dem som sett de två föregående filmerna, men här känns det som att hon öppnar upp sig lite. Och framförallt är det så att vi som åskådare blir berörda av de osjälviska och uppoffrande handlingar som några av filmens karaktärer gör för hennes välbefinnande. Det är helt klart att det inte behöver handlar om stora saker, små gester kan uppskattas minst lika mycket beroende på vilka förutsättningar som finns.

Men innan jag går in och agerar för mycket amatörpsykolog är det kanske bäst att jag går vidare i min bedömning av själva filmen. Ska man jämföra den här med de två föregående filmerna, som jag redan till viss den gjort ovan, kommer kanske den här lite till korta. Åtminstone om man förväntar sig samma typ av chockartad upplevelse som framförallt den första filmen lyckades uppbringa. Det betyder inte att den är mindre intressant men kanske lite långsammare i sig berättelse och så kan man ju stora delar av historien sedan tidigare också.

Det är också så att man (jag) numera börjar bli så kräsen att man nästan kräver att bli totalt överrumplad om man ska bli riktigt nöjd. Detta gäller framförallt upplösningar och efter att ha väntat i tre filmer på att få alla mina svar, hade jag väl kanske velat ha något mer än vad filmen erbjuder. Men kraven är som sagt enormt högt ställda och kanske egentligen mer mitt personliga problem är filmens. Kul är förresten att vi får se min gamle hjälte Hasse Alfredson i en inte helt obetydlig roll!

Män Som Hatar Kvinnor - 2009 - Den hyllade första filmen i trilogin!

Män Som Hatar Kvinnor

Regi: Niels Arden Oplev

2009

Thriller

Den undersökande och grävande journalisten Mikael Blomkvist (Michael Nyqvist), som har fått smeknamnet ”Kalle Blomkvist” efter att ha klarat upp ett antal bankrån blir dömd till fängelse för förtal av industrimagnaten Hans-Erik Wennerström (Stefan Sauk). Hans arbete uppmärksammas dock av den förmögne Henrik Vanger (Sven-Bertil Taube), den mäktigaste i den inflytelserika Vangerkoncernen som vill att Blomkvist ska ta sig an ett gammalt mysterium som han grubblat över i fyrtio år – hans brorsdotter Harriets försvinnande. Henrik är övertygad om att hon har blivit mördad, men Blomkvist upptäcker fasansfulla hemligheter som ingen trodde kunde vara möjligt. Tillsammans med hackern Lisbeth Salander (Noomi Rapace), som först anlitades för att kolla upp honom själv inför uppdraget, finner de den ena sanningen groteskare och ohyggligare än den andra tills de står inför den slutgiltiga och chockerande verkligheten.

Det är väl få filmer i svensk filmhistoria, åtminstone på senare år, som blivit så upphaussade som den här. Superlativen duggar tätt och alla, med några få undantag, tycks älska den. Man pratar lika mycket om fasansfullhet, groteskheter och chock som jag gör i resumén ovan och det är, enligt min mening, faktiskt inte mycket till överdrift heller!

Visserligen är det här, i mångt och mycket, en svensk polisfilm, något som jag gång efter annan hävdat att vi är mycket bra på i Sverige, dock utan att det förekommer så mycket polisarbete. Det är istället journalistiskt grävande som driver handlingen framåt och det är ett grepp som jag gillar skarpt. Det finns mängder av filmer som har begagnat sig av detta och jag gillar många av dem. Journalister gestaltas sällan som så korkade som poliser och det är väl också därför som Mikael Blomkvist och Lisbeth Salander upptäcker saker som alla andra har missat trots att Henrik Vanger bedrivit egna utredningar i fyrtio år om saken.

Just denna del om själv utredningen är visserligen väldigt bra, men inte det som får filmen att höja sig över mängden. Nej, det är snarare den finess med vilken historien är skriven. Karaktären Lisbeth är synnerligen intressant och det liv hon levt döljer många hemligheter. Vi får veta att hon varit minst en vända på psyket och att hon har ett våldsamt förflutet. Att har traumatiska barndomsminnen är uppenbart och att hennes liv sannerligen inte varit en dans på rosor. Hon är omyndigförklarad och får en ny överförmyndare som, låt oss säga, utnyttjar henne sexuellt. Noomi Rapace gör den här rollen enormt bra och det är inte svårt att leva sig in i hennes psykiska smärta. Undan för undan ges vi pusselbitar till vad som egentligen hänt henne, men det sägs aldrig riktigt i klartext.

Det är alltid trevligt när man får tänka lite själv och även om själva upplösningen kanske inte kommer som en jätteöverraskning så gör faktiskt inte det så mycket. Den där klumpen i magen som infinner sig när man ser en riktigt obehaglig film är ständigt närvarande, eller åtminstone i de scener som på en otroligt naket och närgånget sätt skildrar våldet i filmen. Och då behöver det inte nödvändigtvis handla om fysiskt våld. Visst, man får se en hel del av den varan, men ofta får man tänka sig vad som har hänt och det är fullt tillräckligt för att man ska känna äckel och avsky inför vidrigheterna och minnesbilderna efter filmen sitter djupt!

Förutom Noomi Rapace som imponerar stort, finns det en mängd stabila insatser av svensk skådespelarelit. Många av dem har ganska små roller som Lena Endre och Peter Haber, men det betyder inte att de inte är viktiga för handlingen eller tillför stora kvalitéer till filmen. Jag är också mycket imponerad av Sven-Bertil Taube som jag egentligen aldrig varit direkt förtjust i. Castingen är klockren och alla smälter verkligen in i det de gör, allt från de största svinen till Michael Nykvist själv.

Det finns inte tillräckligt starka ord för att beskriva hur mycket jag ser fram emot nästa film i trilogin – Flickan Som Lekte Med Elden!

Recension: Flickan Som Lekte Med Elden - 2009

Flickan Som Lekte Med Elden

Regi: Daniel Alfredson

2009

Thriller

Lisbeth Salander (Noomi Rapace) har varit borta från Sverige en tid men är nu tillbaka för att se till att hennes övervakare sköter sig enligt deras ”överenskommelse”, eller rättare sagt med den hållhake hon har på honom. Samtidigt börjar Mikael Blomkvist (Mikael Nyqvist) arbeta med Dag (Hans Christian Thulin), som har gjort grundliga efterforskningar i sexhandelsträsket och står i begrepp att avslöja flera tunga namn i samband med den trafficking som detta innebär. Plötsligt hittas Dag och hans flickvän, som är i stånd med att publicera en avhandling i samma ämne, mördade. Lisbeth blir snabbt huvudmisstänkt då hennes fingeravtryck finns på mordvapnet, som för övrigt tillhör hennes övervakare Bjurman (Peter Andersson) som också hittas mördad!

Det är ett tufft och otacksamt jobb för Daniel Alfredson att ta över rodret från Niels Arden Oplev som regisserade den första filmen i trilogin – Män Som Hatar Kvinnor, som alla, inklusive mig själv, verkligen älskade. Och inte nog med de förväntningar alla har på filmen, han har sannolikt haft en betydligt mindre budget att jobba med då filmen ursprungligen var tänkt för TV.

Men jag tycker han lyckas bra! Filmen är tät och intressant och fördjupar oss i karaktären Lisbeth Salander. Låt vara att Noomi Rapace inte är fullt lika knivskarp i rollen den här gången, men det är ju å andra sidan inte någon nyhet längre heller. Man har förväntningar på rollkaraktären som saknades i första filmen där regissören åtnjöt lyxen av att kunna introducera karaktärerna och chockera oss en smula med dem. Här väntar vi oss istället vad som ska ske och Lisbeths våldsamheter kommer lite i skymundan.

”Jag är helnöjd måste jag säga”

Däremot får vi, som jag nämnde förut, mera kött på benen kring hennes bakgrund och det gillar jag. Att jag såg fram enormt mycket mot den här filmen efter att ha sett Män Som Hatar Kvinnor var jag väldigt tydlig med men det vet i tusan om jag inte ser ännu mer fram emot sista av avslutande delen i trilogin – Luftslottet Som Spränges, nu! Flickan Som Lekte Med Elden var egentligen bara en mellanfilm som gav oss några få svar men var historien kommer att sluta får vi allt vänta på!

Skådespelarna runt omkring Noomi Rapace fungerar ganska bra. Den svenska skådespelareliten är väl inte fullt lika närvarande den här gången men Lena Endre och Per Oscarsson går det inte att klaga på, och inte på Mikael Nyqvist heller! Däremot är det lite si och så med de lite mindre rollerna. Flera av dem är ganska bedrövliga och det drar väl ner intrycket en smula kanske. Förresten så medverkar Paolo Roberto i en liten roll – som sig själv, och sådana grepp är ju alltid trevliga även om han inte imponerar så där väldigt.

Hur som helst är det en riktigt stabil film som utan vidare konkurrerar med och kanske till och med passerar det flesta svenska polisfilmer de senaste åren. Den har ett djup som dessa filmserier nästan helt saknar vilket skapar en spänning och ett personligt engagemang hos åskådaren. Jag är helnöjd måste jag säga och då är det här ”bara”, som jag nämnde tidigare, en mellanfilm!

Recension: Besökarna - 1988

Besökarna

Regi: Jack Ersgard

1988

Horror

Frank (Kjell Bergkvist) och Sara (Lena Endre) flyttar in i ett nytt hus tillsammans med sina två barn. Frank är egen företagare och stolt över det. Problemet är att han kanske räknat med det stora affärskontraktet lite för mycket och när det visar sig att han inte gjort ett tillräckligt bra jobb och mister kontraktet faller allt samman och familjens ekonomi brakar samman. Frank börjar dricka mer och mer, äktenskapet knakar i fogarna och i takt med detta börjar han se konstiga och märkliga saker i huset. En spökjägare tillkallas (Johannes Brost) för att undersöka de egendomligheter som förekommer. Kanske hittar de mer än de räknat med…

Detta var Jack Ersgards första film. Vid den här tiden kallade han sig fortfarande för Joakim Ersgård, men det är kanske ett namn som är svårt att hänga fast vid när succén är ett faktum och utlandskarriären börjar ta fart.

Det finns inte mycket att invända mot filmen. Den är rolig, smart, underhållande och skrämmande, allt detta utan en till synes större ansträngning och med väldigt små medel. Visst är skådisarna i toppklass, åtminstone de stora dragplåstren Kjell Bergqvist, Lena Endre och Johannes Brost. Det enda som möjligtvis drar ner filmen något är dess dialog. En dialog som i och för sig är helt klockren och innehåller en hel del poänger men brottas med problemet är att den känns skriven och inte riktigt naturlig.

Till en början får vi följa familjens vardagsliv då de flyttar in i en ny villa på landet med de problem det för med sig, ekonomiska funderingar, problem med postgången och kanske isoleringen från omvärlden. Kanske knakar äktenskapet i fogarna och kanske dricker Frank lite för mycket alkohol för att dämpa sin oro. Man känner med och känner igen sig i personerna och skrattar lite åt deras realistiska situation. Den ständigt bananätande brevbäraren som slänger posten i gruset utanför gör inte saken sämre heller (Patrik Ersgård).

Men när fler och fler mystiska saker börjar inträffa, vindsdörren som alltid står på glänt, tapeterna som ständigt faller ned och när Frank ser blöta fotspår på vinden. Tar filmen en annan väg, istället för att skratta börjar man nu oroa sig för vad som verkligen finns i huset eller om det rent av är Franks fantasi alltihop. Märkligt nog så finns till viss del humorn ändå kvar när man sitter som på nålar och väntar på en upplösning.

Filmen känns bitvis som en svensk The Shining och ibland som en svensk version av The Amityville Horror. Att den överglänser den senare är ingen överdrift och detta är, om inget annat, i alla fall en svensk rysarklassiker som rekommenderas varmt!

Recension: Wallander: Arvet

Efter den, enligt mig, misslyckade Vålnaden dröjde det inte länge förrän jag gav mig på den här filmen i serien om Kurt Wallander. Åter igen kan jag konstatera, även om jag kanske inte uttalat det tydligt tidigare, att de här senaste filmerna inte håller lika hög klass som de första filmerna gjorde. Det känns som om manusförfattarna har fått idétorka och även om fallen är nya känns det som om det stöts och blöts samma sak om och om igen. Dock försöker man i denna att intressera åskådaren genom att väva in en kärlekshistoria, som får stora konsekvenser för den pågående utredningen, mellan de två aspiranter som vi har fått följa under den senaste säsongens filmen. Man har också lagt in någon form av kylighet mellan Wallander och Lena Endres rollkaraktär. Det sistnämnda är intressant och man undrar mest hela tiden över vad som egentligen har hänt och varför det har utvecklats sig på det sättet. Själva fallet är mindre intressant och det känns inte som om fokus ligger där heller. På det hela taget blir det inte mer än godkänt för denna rulle och jag hoppas verkligen att man tar sig kragen och ser till att göra nästkommande filmer bättre i dessa avseenden! 

5/10

Recension: Wallander: Vålnaden

Gång efter annan har jag konstaterat att jag verkligen gillar svenska deckare och att jag tycker att vi är bra på att göra sådana filmer i Sverige. Jag står fast vid den åsikten även om den här delen i Wallander-serien vittnar om motsatsen. Handlingen, som kunde har varit riktigt intressant blir bara platt och tråkig. Det finns inget bakomliggande och inget djup alls. Dessutom är polisarbetet av en sådan natur att riktiga poliser borde skämmas för att bli framställda på det här sättet. Grundensemblen när det gäller skådespelare, Krister Henriksson, Lena Endre etc. funkar väl lika bra som vanligt men det känns som om det sakna något i den här filmen som helst klart får betraktas som en av de svagaste i filmserien! 

4/10

Wallander: Prästen

Wallander: Prästen – Har man sett en Wallander har man sett alla säger kanske någon och det ligger kanske lite i det. De har alla samma grundpremisser och det är egentligen bara fallen som skiljer dem åt, det och så lite personlig utveckling av karaktärerna. I den här delen får vi se lite svartsjuka mellan Kurt Wallander (Krister Henriksson) och Katarina (Lena Endre) eller rättare sagt från Wallanders håll då Katarina tar en av de unga kadetterna under sina vingar och hjälper honom med en avhandling om olika regler och lagar. Själva fallet, en präst som hittas mördad och sedan sätts i samband med ett skumraskföretag är inte ett av de mest unika, men funkar och det finns till och med lite moraliserande dolt bakom fasaderna, eller rättare sagt en frågeställning om moraliskt ställningstagande kontra lagen ämnad åt åskådaren. – 6/10

Köp den på CDON
Hyr den på Lovefilm

Wallander: Cellisten

Wallander: Cellisten – Jag tycker den här filmen har fått lite väl dålig kritik på sina ställen och även om det kanske inte är den bästa filmen i Wallander-sviten förtjänar den inte detta. Visserligen har jag aldrig känt att polisen framstått som så korkad och inkompetent i de tidigare filmerna och jag vet inte om man ska tolka det som någon form av ironi eller inte. Men jag tycker själva fallet är intressant, om än möjligen något långsökt och skådespelarprestationerna är i samma klass som vanligt. Lena Endre är som vanligt Magnifik (som hon är i alla sina roller) medan de andra kanske mera medverkar på ren rutin. Skånskan är som vanligt nästan helt från varandra trots att det utspelar si i och omkring Ystad vilket jag gång efter annan reagerat mot. Här är dessutom polisen i Malmö medverkande och det är samma sak där. Jag tror jag uppfattade kanske en eller två meningar med skånskt uttal i hela filmen och det är på tok för lite! Inte den bästa filmen om och med Wallander kanske, men inte den sämsta heller. – 6/10

Köp den på CDON
Hyr den på Lovefilm

Wallander: Tjuven - 2010 - En av de bästa sedan Mastermind!

Det här är helt klart en av de bästa Wallanderfilmerna sedan Mastermind! Den har ett fascinerande fall, ett någorlunda intelligent manus och faktiskt ganska intressanta karaktärer. I kort går det ut på att grannsamverkan försöker förhindra ytterliggare inbrott i ett bostadsområde, det ena ger det andra och snart har medborgarrättskämparna misshandlat den misstänkta inbrottstjuven. Han försvinner spårlöst men på hans mobil hittar polisen bilder av en kvinna som ser ut att vara inlindad i plast och mördad. Det är väl inte allt för svårt att lägga ihop två och två om vem eller vilka som är de skyldiga, men det är intressant att få alla pusselbitarna på plats. Dessutom gör vi, inte en djupdykning kanske, men i alla fall en stilstudie i några av karaktärerna. Relationen mellan Kurt Wallander (Krister Henriksson) och Katarina Ahlsell (Lena Endre) utvecklas ytterliggare, vilket måste ses som positivt och intressant i sammanhanget. Med andra ord så är själva historien utanför utredningen betydligt intressantare än vad jag vanligtvis uppfattar den vara! – 8/10

Köp den på CDON

Kuriren - 2010 - Kanske den sämsta någonsin?

Det här är troligen den sämsta av alla Wallander filmerna så långt. Själva historien är väl inte sämre än vad den brukar vara och inte bättre heller för den delen och det är inte den som är det stora problemet. Framförallt är det skådespeleriet jag hänger upp mig på. Flera av karaktärerna är så trötta och ointressanta trots att det faktiskt borde vara det motsatta att man inte orkar bry sig särskilt mycket om vad som händer. Att Wallander själv känns alldeles utsliten och åldersnojig kommer heller inte alls till sin rätt. Det är lite väl enkelt och utan det djup som man är vad vid från de tidigare filmerna. Jag vet att det går lite emot vad jag började skriva men det är som det är. Hur gärna jag än vill kan jag inte förlika mig med den här filmens brister, men eftersom huvudkaraktärerna är så väletablerade räddas ändå filmen från ett totalt fiasko. – 5/10

Köp filmen på CDON