Morrhår & Ärtor – 1986 – Papphammar och romantisk komedi

Gösta Ekman skrev, regisserade och spelade huvudrollen. Ofta är det ganska billig humor i närheten av kiss och bajs men framförallt av sexuell natur. Det är riktigt tramsigt och publikförnedrande emellanåt men det är också en film man inte kan bli arg på. Den är fruktansvärt okomplicerad och består mest av lösryckta scener som kunde ha platsat i Papphammar. Hurra! Säger kanske någon, men jag har själv väldigt svårt för den typen av humor. Den känns dessutom oerhört daterad till 80-talet. Trams säger jag!

Själva andemeningen i filmen, det kitt som håller ihop de lösryckta scenerna, handlar om en man i fyrtioårsåldern. Han är ganska misslyckad och har varken pengar till mat eller hyran. Han styrs hårt av sin dominanta mamma. Först verkar det vara ett lite komiskt förhållande men man inser mer och mer att det finns en allvarlig nerv i just den delen av berättelsen. Det handlar om hur svårt mamman har att släppa taget om sig son, men också hur svårt sonen har att släppa taget om mamman.

Hur som helst så träffar Claes-Henrik, kallad Håna, en kvinna under omständiga omständigheter och de fattar tycke för varandra. Filmen utvecklas till något som liknar en romantisk komedi. Claes-Henrik slits mellan sitt eget liv, det han själv vill och det han känner att han bör göra, ta hand om mamman.

En blandning av Papphammar och en romantisk komedi alltså. Det borde ju vara som att vända magen ut och in. Men som jag sa så är det också en ganska förlåtande film. Man behöver inte vara fokuserad på den hela tiden, den sköter sig själv och i all sin tramsighet är den inte så tokig ändå. Det är gott om kända ansikten i den. Först och främst Gösta Ekman som Claes-Henrik – Håna och Margareta Krook som mamman men det finns fler, många fler. Så många att det skulle ta upp allt för stort rum att nämna alla här. Men Lena Nyman, Kent Andersson och Sanna Ekman bör i alla fall nämnas.

Det skulle vara intressant att veta vad jag hade tyckt om filmen om jag hade sett den när den var ny. Det är svårt att bedöma den för vad den är nu och jag har ju redan vid mer än ett tillfälle hävdat dualismen med den. Den är tramsig men ändå behaglig. Perfekt till bakfyllan skulle jag tro, när man är för illa medfaren för att byta kanal men ändå klarar att skriva ned ljudet.

5/10

The Collection – 2012 – Ännu en strålande uppföljare!

Regi: Marcus Dunstan

Horror

För en tid sedan sammanställde jag en lista över de 16 bästauppföljarna. Hade jag väntat tills idag hade den här filmen inkluderats bland dem! Topplistor är alltid färskvara och man vet aldrig vad framtiden har i sitt sköte. Men alldeles utan topplista eller ej är det här en riktigt bra film! Jag kan inte säga att jag minns så där jättemycket från The Collector, mer än att det var någon maskbeklädd galning som bröt sig in i ett hus och sedan med sina snillrika fällor tog livet av familjen som bodde där. Om någon överlevde eller inte minns jag inte.

Den här tag steget ett steg längre på många sätt. Dels är det till en början rena slakten och det handlar inte om enstaka offer. Här är det närmaste samma slaktfrekvens som i slutet av Braindead! Det är innovativt dödande och mycket cynisk humor! En och annan kliché slinker igenom men det gör inte så mycket, det stör inte helheten.

Men filmen håller inte samma höga frekvent när det gäller offer hela tiden, vilken är tur för jag tror att vi skulle bli ganska trötta på filmen om det mördades lika många människor per minut som det gör i inledningen. Det hade blivit ett blodbad utan dess like, så mycket är säkert!

Tempot förändras en smula och spänningsmomenten tar över. Det är fortfarande ett ganska högt tempo får man säga men det är inte riktigt på samma sätt. Det handlar inte hela tiden om att döda så många som möjligt på samma gång. Fällorna är kvar men den här gånger bryter sig inte samlaren in i ett hus. Den här gången är det de som jagar honom som bryter sig in där han håller till. De tvingar den hittills enda som har lyckats undkomma honom att leda dem till hans hemvist och de tar sig in för att rädda en ung kvinna från samlarens klor. Det så sådär kan jag avslöja. Det var väl i och för sig ingen större hemlighet.

Några av teamet kommer ganska snart underfund med att samlaren inte är någon man leker med. Han har hela huset fullt av fällor och han är beredd på dem. Det blir en katt och råtta lek där man till slut inte är säker på vem som jagar vem. Men en sak är säker, om man efter den första filmen inte var riktigt säker på vad samlaren egentligen samlade på så får man svar på sin undran här! Det är tämligen makabert skulle jag vilja påstå!

Jämförelser med Saw- och Hostelserierna är slående och liksom första filmen kan man blanda in lite People Under the Stairs i cocktailen. Jag gillade filmen skarpt och anser att den har precis det som en underhållande film ska ha. Samma regissör har gjort båda delarna och det börjar för en viss kontinuitet. Det känns som att det finns utrymmer för fler filmer dessutom – och jag hoppas faktiskt på det!

8/10

Länkar till svenska webbutiker:

CDON

Discshop

GINZA

Night at the Museum - 2006 - Komedi med Ben Stiller

Night at the Museum

Regi: Shawn Levy

Komedi

2006

Skriven av Linda Snöberg

Larry Daley (Ben Stiller) är en arbetslös och rätt hopplös stackare som dessutom håller på att bli vräkt från sin lägenhet. Hans son älskar honom men är besviken på att hans pappa måste flytta. Larry gör vad han kan för att få ett jobb, så efter en liten övertalning på arbetsförmedlingen får han chansen på ett nytt jobb, vilket innebär att han ska vara nattvakt på naturhistoriska museet. Det fanns tre nattvakter innan men på grund av nedskärningar ska de tre gamla nattvakterna sparkas och en ny ska ersätta dem. Då han infinner sig för sin första natt får han en liten snabb genomgång en sista gång av en av de gamla vakterna. En viktigt detalj som sägs är att han ska följa listan som han får i sina händer. När han blir ensam och klockan passerar midnatt så börjar det hända saker, allt som finns på museet kommer till liv och när T Rex börjar jaga honom är det dags att springa. Hur kommer han att klara av den långa natten?

Den börjar lite trögt men tar upp farten så fort Larry träder in på museet och kaoset börjar, då rycks man med direkt av ena actionscenen efter den andre. Från att Rexis jagar benet till kriget mellan vilda western och Romerska armen, det finns alltid något nytt som lurar runt hörnet. Filmen är väldigt underhållande och öppnar upp till många skratt.

Ben Stiller är alldeles lysande i denna komedi, som påminner en hel del om Jumanji. Han fångar verkligen Larry på ett gudomligt sätt, bara genom briljanta ansiktsuttryck. Eller när Larry kommunicerar med alla som finns på museet, så är det på ett ypperligt sätt, trots all kaos som måste röra sig inuti huvudet på honom.

Ett jobb som verkar vara så lätt förvandlas till en vild åktur och han har inte en lugn stund på hela natten, allt i museet kommer nämligen till liv. Inget blod, ingen som skjuter, ingen som dör, inget naket, utan bara ren härlig komedi. Effekterna funkar bra till museets atmosfär, allt verkar så trovärdigt även fast vi vet att det inte är det.

Vilken rollbesättning! Ben Stiller, Owen Wilson, Robin Williams, sen har det kryddats lite extra i form av Dick Van Dyke, Mickey Rooney och Bill Cobbs som är klassiker och som fortfarande kan agera. De har inga stora roller men när de syns i bild gör de det på ett strålande sett. Jake Cherry (sonen) kanske kunde ha fått ett bättre manus, kändes lite som att han liksom bara fanns där.

Det var kul att se Robin Williams i en mer seriös roll som han både kunde ta på allvar och samtidigt ha kul med. Vilken lysande ide att låta honom spela President Teddy Roosevelt. Owen Wilson är fortfarande storslagen, egentligen är det i grund och botten en reprisering av sin roll i Shanghai Noon, men med en gullig, rar, söt, klipsk och med en snarast oväntad twist.

Jag tyckte om upptågen och högtravandet av miniatyrcowboyen, Mayafolket och Romare. Scenen där Larry och apan slår varandra över käften upprepande gånger är hysteriskt kul. Jag tyckte att allt såg bra ut förutom ett tillfälle när man fick se lejonen i närbild emot gallret, då var det kanske inte det bästa. Det absolut bästa var nog T-Rex, fantastiskt bra.

Är man manisk samlare så är man...

Nu har jag börjar samla på den här Svenska Klassiker serien! Jag kan helt enkelt inte låta bli när det gäller serier av det här slaget med siffror på ryggen...

Tucker & Dale Vs. Evil - 2010 - En fantatiskt rolig skräckfilm!

Tucker & Dale Vs. Evil

Regi: Eli Craig

2010

Komedi/Horror

Ett gäng collageungdomar ska åka ut i vildmarken för att festa och kanske ha en del sex också. Samtidigt har Tucker köpt en sommarstuga i närheten som han och hans kompis Dale ska fixa till. Dale och Tucker, eller framför allt Dale har lite problem med det motsatta könet och när de träffas på en bensinstation i närheten gör han bort sig så pass att ungdomarna blir rädda för honom. Efter en kväll vi lägerelden med tillhörande läskiga historier om galna mördare som härjar i skogen bär det av för ett dopp i sjön. Det bär sig dock inte bättre än att en av tjejerna – Alison, ramlar och slår i huvudet. Tucker och Dale som är i närheten och fiskar räddar henne från att drunkna men det är för sent att stoppa missförstånden. Ungdomarna tror att Tucker och Dale är två mordlystna galningar som bara är ute efter att mörda dem, en efter en och gör sig beredda på att attackera först…

Jag ska erkänna att jag inte trodde mycket på den här filmen. Skräckkomedier är inte min grej och så enkelt är det faktiskt! Men faktum är att den tog mig med storm! Det är ingen skräckkomedi som alla andra, den lyckas med bedriften att inte ta sig själv på fullt allvar samtidigt som den är smart och har ett välskrivet manus. Dialogen är emellanåt klockren! Det är helt sanslöst vad språkliga kommunikationssvårigheter, tillsammans med fördomar och förutfattade meningar kan leda till för missförstånd. Det är väl inte direkt svårt att klura ut vad som kommer att hända, åtminstone inte när man kommer inte en bit i filmen och förstår hur de har tänkt när de har skrivit den. Det är klichékomik på hög nivå utan att det någon gång blir så där tramsigt och flamsigt som parodier kan vara. Faktum är att det dröjer ett tag innan man ens märker att det finns en komisk intention med filmen.

                                        

Men jag vill inte påstå att det är en parodi egentligen. Det finns visserligen referenser som ett vant skräckfilmsfan kommer att känna igen, jag tolkar det som hommage i olika form, men mer än så är det inte. Man har inte tagit efter någon enstaka film och man har definitivt inte gjort någon Scary Movie av det hela – tack och lov! Det finns en närvaro och en kunskap bakom själva filmen som är imponerande. För att kunna härma och förvränga, nyttja sig av klichéer och så vidare måste man först förstå det man ska härma och förvränga och det har Eli Craig verkligen gjort.

Själva skådespelarearsenalen är kanske inte Oscarsmaterial men jag tycker de gör ett riktigt bra jobb! Framför allt de båda bondlurkarna Tucker och Dale är riktigt bra! Jag kan väl i och för sig inte klaga på collageungdomarna heller men det känns som om de har ett lite lättare jobb.

Eftersom det handlar om en slasherkomedi egentligen tillhör det ju en del blodiga mord. Och det får vi det också! Skräckkomedier brukar ju annars ha en tendens att fega ur lite – och i synnerhet om man vill kunna sälja in filmen till den breda massan. Här fegar man dock inte ur! Det skvätter och sprutar rikligt med blod i flera scener och det är absolut inte så överdrivet att man får en komisk effekt. Nej, det skulle lika gärna kunnat ha varit en ”riktig” slasher på det planet. Det här är en film som jag gärna rekommenderar!

Recension: Predator 2 – 1990 - en högst ovetenskaplig studie

Egentligen var det här ett test om jag fortfarande tyckte samma sak om den här filmen som när den kom 1990. Då var det en uppföljare på en kär film som jag trodde mycket på. Nu var det med skepsis jag satt igång den och med förhoppning att jag skulle tycka bättre om den i dagens ljus. Istället förstår jag ganska snart varför jag inte gillade den när det begavs sig och varför jag inte gillar den nu heller… Det är egentligen inte en science fiction film i samma avseende som den första filmen. Visst finns det en jägare, som jagar i stadsmiljö, men framför allt är det billig polisaction. Dessutom av en kaliber som känns ganska tidstypisk för 90-talets början med rejält stereotypiska karaktärer!

Och även om Danny Glover sköter sig hyfsat och Gary Busey likaså, finns det ändå riktigt bedrövliga skådespelarprestationer. Historien är halvtaskig och rätt så krystad. Man försöker väva ihop handlingen med den första filmen men man lyckas inget vidare. Det blir exploatering av en lyckad inledningsfilm helt enkelt. Bildkvaliteten på blu-ray utgåvan är ojämn men är överlag helt ok. Enbart för komplettister!

4/10

Recension av Wallander: Den Orolige Mannen – 2013

Har man sett en Wallander med Krister Henriksson i titelrollen så har man sett alla (skulle man kunna tro). Så är det inte riktigt men det är inte bara på gott, det finns en del märkligheter i filmserien också. Det första jag kommer att tänka på att Kurts dotter – Linda, plötsligt är tillbaka i tjänst. Jag vet att jag kommenterade avsaknaden av hommage till Johanna Sällström som spelade rollen under de första säsongerna. Istället försvann Linda utan ett spår, inte en referens på hela förra säsongen till exempel. Nu har man alltså valt att åter skriva in Linda i serien och uppdraget att gestalta henne har man gett till Charlotta Jonsson.

Jag vet inte riktigt hur lång tid som ska ha gått mellan den här och den förra filmen, men det känns som att det är betydande. Linda och hennes make har barn och Kurt verkar ha gått ner sig. Han har blivit aningen dekadent kan man säga. Fallet som uppdagas visar sig röra dotterns makes far och faller tillbaka på Hårsfjärdshändelserna i början på 80-talet. Filmen bygger alltså i grunden på verkliga händelser. För de som inte var med och minns den här tiden var det då ”ryska” ubåtar siktades i den svenska skärgården. Naturligtvis är själva historien fiktion men skulle trots detta mycket väl kunna vara sann, eller i alla fall delvis sann. Mycket av det som hände då är ju höljt i dunkel.

För att göra en lång historia kort så blir Kurt suspenderad från sin tjänst. Svärsonen ber honom sedan att titta till mamman då pappan, en amiral som hade ansvaret för Hårsfjärdshändelserna när det begav sig, försvinner. Och det som startade det hela, trettio år efter händelserna, är att man hittar kvarlevorna av en försvunnen attackdykare. Det låter krångligare än vad det är men ser man till filmen är det många frågetecken som inte rätas ut förrän framåt slutet. Därför har filmen en så ovanlig egenhet att den faktiskt blir bättre under andra halvan när man trots allt börjar få lite svar. Möjligen kan man klaga på att upplösningen är lite ”mesig” men jag tycker det funkar minst lika bra som det brukar göra när Wallander är på tapeten. Stabilt på alla sätt och vis men något ovanligt att se Wallander disciplinerad på det sättet.

7/10

Recension: Rise of the Planet of the Apes - 2011 - Början på historien...

Rise of the Planet of the Apes

Regi: Rupert Wyatt

2011

Sci-Fi/Action

Will jobbar på ett forskningscenter där hans mål är att hitta botemedlet mot Alzheimers sjukdom vilken hans pappa lider av. I arbetet ingår att göra experiment med apor, eller närmare bestämt med chimpanser som anses vara väldigt lika människan i de avseenden som forskningen kräver. Därför utsätter man dem för en experimental drog som återbildar hjärnceller. Sidoeffekten blir, att om man inte lider av några fel i hjärnan så ökar intelligensen hos försöksdjuret istället. Ledningen för företaget ser dollartecken i ögonen och experimenten fortsätter. Vid en tillfällig svacka i forskningsutvecklingen suspenderas dock experimentet och samtiga försöksdjur avlivas, det vill säga alla utom ett. Nyfödda Ceasar, vars mamma utsattes för drogen när non var gravid räddas och växer upp hemma hos Will. Apan visar enorma framsteg när det gäller lärande och hans intelligens ökar mångfaldigt jämfört med mänskliga bar i samma ålder. Alla lever i harmoni, Will, hans pappa och Ceasar. I alla fall ända tills den dagen pappan blir överfallen. Ceasar se rött och vill inget hellre än att skydda honom. Snart blir han förflyttad till en bur där han tillsammans med andra apor blir utsläppta en gång om dagen i på en rastgård. Snart inser Ceasar att han inte hör hemma bland människorna och leder de andra aporna i revolt.

Är det någon film jag älskar så är det Apornas Planet från 1968. Jag vet inte vad det är som gör det för onekligen är det inte trovärdiga apor som presenteras. Det är väl inte det viktiga heller kanske, man får försöka se det metaforiska i det. Men här borde aporna gestaltas som riktiga apor. Och man försöker verkligen, det är bara det att det inte lyckas fullt ut. Om det beror på att de faktiskt spelas av skådespelare, alltså med en massa elektroder på sig som sedan sänder information till en dator som i sin tur animerar själva aporna. Jag har svårt att sätta fingret på det men det ser inte riktigt äkta ut. I slutet borde det kanske inte vara det heller, eftersom Ceasar och de andra aporna utvecklar mer och mer mänskliga beteenden, men i början tycker jag nog att det skulle vara mera naturtroget.

Fast nu letar jag fel där inga finns för det är egentligen ett ganska litet problem. Jag ser hellre att rörelsemönstren inte funkar till hundra procent och att man får ansiktsuttryck som är hundra procent klockrena, än tvärt om! Andy Serkis gör rollen perfekt. Han har tidigare gestaltat bland annat King Kong i Peter Jacksons version men är förmodligen mest känd som Gollum i Sagan om Ringen filmerna.

Är man ett fan av de tidigare filmerna lär man hitta en hel del hommage. Det är inte alltid stora saker utan ganska små detaljer utan att för den skulle går till överdrift. Det är som de säger i extramaterialet, det är en tunn gräns mellan att ha roligt och att gå till överdrift. Det skapar bara en tramsig film. Här har man lyckats hitta en bra balans men om jag åter igen får hänvisa till extramaterialet så finns det en del detaljer som är så gömda att man nog måste vara en riktig Apornas Planet nörd för att hitta och förstå referenserna. Jag är inte riktigt där kan jag säga!

Jag klagade lite på JamesFranco när jag skrev om Oz: TheGreat and Powerful, att han spelade över. Det syns ingenting av det här! Han passar perfekt in i rollen som den unge ambitiöse forskaren som faktiskt också har ett hjärta. Det blir ett perfekt samspel med Ceasar som efterhand utvecklar ett agg mot människan och då framförallt de fångvaktare som håller honom fången och som plågar honom. Han inser att en intelligent apa inte är stark nog att genomföra en förändring men att styrkan sitter i antalet. Han ser till att det händer och är den första som verkligen sätter ned foten och säger ifrån!

John Lithgow är även han perfekt i rollen som den Alzheimers drabbade pappan. Är det något han kan spela så är det förvirrad… Han har en uppenbar fallenhet för det! Och Brian Cox dyker upp som ägare av aphuset där Ceasar sitter inspärrad. Alla dessa mänskliga karaktärer plus några som jag inte har räknat upp ligger till grund för utvecklingen som på något sätt är oundviklig.

Filmens budskap? Tja, om det finns något så är det först och främst en vädjan att behandla alla djur med respekt. Att djurplågare får vad de vill när väl djuren släpps lösa samt att man kanske inte ska bedriva forskning om allting och med alla medel försöka leka Gud. En del saker är inte menade att förändras helt enkelt.

8/10

CDON

Discshop

Ginza

Recension: Ett skenande tåg - UNSTOPPABLE – 2010

Det är knappast första gången någon gör en film om ett skenande tåg men det är inte alltid allting behöver vara innovativt för att vara underhållande. Det har måhända gjorts förr men det spelar ingen roll, det här är action från början till slut – nästan! Och längs vägen hinner man med lite karaktärsutveckling också. Det är visserligen inte de allra mest unika karaktärerna det handlar om men det är tillräckligt för att filmen ska undgå endimensionskaraktärerna. Dessutom är Denzel Washington alltid bra! I de andra stora rollerna ser vi Chris Pine och Rosario Dawson. Jag har inget emot någon av dem. Faktum är att jag tycker alla inblandade gör ett bra arbete!

Filmen påstås vara inspirerad av verkliga händelser. Det är ett klurigt sätt att få folk att tro att det faktiskt skulle ha hänt något liknande i verkligheten. Lägg märke till skillnaden, baserad på verkliga händelser och inspirerad av verkliga händelser. Det första betyder inte speciellt mycket, man kan ändra på en hel del fakta och ändå vara inom ramarna. Det andra kräver nästan ingen förankring i verkligheten alls.

Hur som helst är det bra drag i filmen och den lyckas också förmedla en och annan känsla till åskådaren. Man bryr sig faktiskt om karaktärerna. Kanske beror detta till viss del på att de arbetar mot de högra chefernas vilja – och lyckas! Det är kanske inte underdogs i ordet vanligaste bemärkelse men visst tycker vi om att se dem som vågar sätta sig upp mot makten när de vet att de har rätt och tillräcklig kunskap för att göra bedömningen att chefen har… fel!

Underhållande film!

8/10

CDON
Discshop
Ginza

A Good Day to Die Hard – 2013 - Die Hard 5

Egentligen en ganska onödig uppföljare men trots allt en underhållande sådan. Länge känns det som att enda anledningen till att den heter något med Die Hard i titeln är att exploatera de tidigare filmernas framgångar(?). Hur som helst utspelar sig den här i Ryssland där McClane och hans son tar sig an skurkar. Det är mycket skjutande, under stundom extremt mycket bilar som förpassas till skroten och ett bra tempo. Historien i sig kunde kanske ha varit roligare men för alla oss som sitter och väntar på att Bruce Willis ska säga Yippee-ki-yey motherfucker är det väl ändå värt det på något sätt.

6/10

CDON
Discshop
Ginza

Recension: Life of Pi - 2012

Life of Pi

Regi: Ang Lee

2012

Äventyr

Efter lite karaktärsutvecklande information börjar den egentliga filmen. Den tar sin plats på ett så ovanligt ställe som en livbåt. Skeppet som Pi resten med har förlist och nu befinner han sig mitt ute på Stilla Oceanen och försöker att överleva. Det må vara en ovanlig situation, men det som gör hans belägenhet unik är att han delar livbåt med en argsint och hungrig bengalisk tiger! Detta gör hans överlevnad extremt svår. Han inser att hans enda chans är att försöka komma överens med tigern, för även om den utgör en stor fara för honom är det trots allt hans enda sällskap på den stora oceanen.

Själva förevändningen för historien är ett samtal med en indier, numera bosatt i Kanada som berättar om sitt liv för en författare. Denna författare har hört från en gemensambekant att om Pi får berätta sin historia kommer man att inse Guds existens. Det kan mycket väl vara så, men det är inte förrän man får höra liknelsehistorien som man riktigt får alla pusselbitarna på plats. Man inser att allt kanske inte är som det först verkar vara även om det är en väldigt vacker historia. Missförstå mig inte, medan den pågår är det helt och hållet sant det som pågår, det är inte förrän andra tankar placeras i våra huvuden, av Pi själv, som vi börjar fundera över vad som verkligen hände där på havet.

Alldeles oavsett historieberättandet är det en mycket vacker film! Det är, i den principiella handlingen, endast en enda skådespelare och på ett mycket begränsat utrymme. Tigern, och en den andra djur, är helt och hållet datorgenererade. Det finns tillfällen då det är tydligt men oftast ser det förbannat bra ut! Det fanns också tillfällen när jag tvivlade kan jag säga, tillfällen då jag var övertygad om att det var trickfilmat på annat sätt än genom datorgenererade effekter. Det är så bra gjort att man lika väl kan krypa till korset och erkänna att det faktiskt går att göra alldeles utmärkt CGI om man bara har råd med den. Jag antar att det inte var särkilt billigt! Vid något tillfälle som det talas om i extramaterialet höll man på den endast en scen i TVÅ ÅR! Resultatet är enastående.

Sural Sharma gör en makalös insats som den skeppsbrutne Pi Patel. Inte någon gång tvivlar jag på att han befinner sig mitt ute på havet med en tiger i båten. Han är något så ovanligt som helt perfekt för rollen!

När jag tänker efter så har filmen faktiskt befunnit sig i mitt medvetande ända sedan jag såg den. Det är inte vanligt. Snarare brukar filmerna förpassas till en särkskild del i min hjärna och lagras där, att de skulle ligga så pass öppet kvar i sinnet som den här är mycket ovanligt. Det tyder på en film som har gjort ett mycket stor intryck. Därför funderar jag nu på hur jag ska motivera betyget jag satte direkt efter filmens slut. Men sanningen är den att det trots allt rör sig om en ganska långsam film. Det tar ett bra tag för den att komma igång även om det som till en början sker är av yttersta vikt för fortsättningen. Samma sak kan gälla några, förvisso ypperligt vackra, scener mitt i filmen. Antagligen behövde vi lite andrum men det känns lite som att man skapat fascinerande scener mitt i alltihop för att man kan. Och kanske för att skapa lite eftertänksamhet i den religiösa framställningen också. Jag får inte riktigt ihop det. Det är en fantastisk film men den kunde ha varit ännu bättre om strukturen varit jämnare.

7/10

Recension: Commando – 1985

Det här var en döhäftig film när jag såg den första gången. Jag gissar att kassetten hade kopierats några gånger så ljud och bild var verkligen inte det bästa. Jag gillade onelinerskämten och jag gillade att man exploaterade Arnold Schwarzeneggers armmuskler. Det var helt enkelt en riktig machoactionfilm!

                                    

Nu har ju bluray gjort sitt intåg i var och varannans hem och naturligtvis var jag tvungen att ta tillfället i akt och se min ungdoms favoritfilm (en av dem i alla fall) med riktigt bra kvalitet. Att det var en helt annan upplevelse än den gryniga VHS-kopian är självklart men blurayutgåvan är sannerligen inte det bästa som går att uppbringa i kvalitet! Det ser inte dåligt ut men för det mesta ser det ut som en vanlig DVD. Inget märkvärdigt alls i denna tid av kvalitetstänkande.

Alyssa Milano

Själva filmen isig kände jag lätt igen. Det var visserligen många år sedan sist men nästan varenda replik satt i mitt minne. Med nuvarande referensram på plats gillar jag fortfarande filmen men det är inte vad jag mindes den som. Det är krystat och överspelat och machoreplikerna är mer pinsamma än humoristiska. Jag ångrar ingenting men kan åter konstatera att nostalgin ibland spelar oss små spratt.

Faktum är att det är roligare att se en ung Alyssa Milano än Arnold Schwarzenegger själv och jag funderar över varför jag inte har fler filmer med Bill Duke. Iskallare blick än den killen har blir svårt att finna. Det är action från början till slut (nästan) och det är en perfekt film om man inte orkar engagera sig särskilt mycket. Jag vet inte hur många skott som avlossas i filmen men det lär vara en hel del. Till slut vinner den goda sidan och kidnappningsdramat får sitt slut – så klart!

7/10

Bill Duke

James Bond i SKYFALL - 2012

Skyfall

Regi: Sam Mendes

2012

Action

MI6 blir av med en lista där alla agenter som infiltrerat terroristorganisationer finns angivna. Som ytterst ansvarig hålls M som dock är ytterst angelägen om att ställa saker och till rätta. Hon uppmanas att frivilligt gå i pension men vägrar, att lämna MI6 i värre skick är när hon tillträdde är hon alldeles för stolt för. Men vem är det egentligen som ligger bakom alltsammans? Vem är det som verkar ha ett personligt horn i sidan till M? Slutligen är det upp till James Bond – 007, att reda upp problemet och ställa de skyldiga till svars.

Skakad inte rörd

Jag har inte varit så förtjust i de senaste Bond-filmerna och jag har eller inte varit särskilt förtjust i Daniel Craig som James Bond. Det finns inte den karisma, som hans föregångare hade, i honom. Filmerna i sig har väldigt lite med de filmer jag såg i min ungdom och älskade att göra. Humorn var påtaglig förr, Bond fällde allehanda dråpliga kommentarer som egentligen inte passade in i någon realistisk situation. Men Bond var inte realistisk och det skulle vara på det där sättet. Det fanns i grund och botten ett möjligt scenario i filmerna med det överdrevs och behandlade världsherravälde och megalomani från skurkarnas sida. Kanske led förresten Bond själv också av storhetsvansinne? Han hade i alla fall inget till övers för sin egen organisation och gjorde i princip som han ville trots att han hade order att göra annorlunda. Slutligen kammade han trots allt hem spelet och vilken chef eller myndighet kan fördöma hans handlande då? Han verkade ändå inte bry sig. Kort sagt, han visste att han var den bästa och lät också andra veta att han visste det!

Judi Dench som M

Men, de senaste filmerna har inte haft något av det isig. De har varit komptenta actionfilmer men inget mer. Frågan var då om man skulle återgå till den gamla känslan i den här såsom ryktet sa. Det var faktiskt väldigt spännande att ta del av vad man hade kokat ihop den här gången.

Skönheten Bérénice Marlohe

Egentligen skulle man kunna säga att det här är två olika filmer. Det är först och främst en modern actionfilm som blinkar lite smått åt de gamla Bondfilmerna. Man nämner exploderande pennor (Golden Eye) och har en bil med katapultstol (Goldfinger). Det finns säkert mer men det var vad jag uppfattade som oerhört tydligt och som i princip inte gick att missa. Till viss del är också den ironiska och cyniska humorn tillbaka. Den är ytterst välkommen, det är bara synd att Desmond Llewelyn inte kan medverka som Q längre. Hans relation med Bond var ytterst underhållande! I den här filmen har man dock tagit steget fullt ut och gör en poäng av att han en mycket ung Q. Man menar att det är dataåldern och vem är bäst på att få en dator att bete sig precis som man vill? Inte är det gamla gubbar i alla fall. Åtminstone har jag aldrig hört talas om hackers i pensionsåldern än.

Javier Bardem

Lyckas man då återgå till den gamla känslan? Man gör väl inte det… Men jag tror å andra sidan inte det är riktigt meningen heller. Det är snarare ryktena som har förstärkt förhoppningarna, åtminstone hos undertecknad. Däremot har man uppenbarligen haft som ambition att blinka ganska rejält mot de gamla filmerna. Det finns på något sätt närvarande hela tiden och på något konstigt sätt lyckas man till slut styra filmen åt det hållet att man onekligen öppnar för en fortsättning i gammal god stil. Det ska bli oerhört intressant att se vad man gör av den idén.

Än så länge är man inte framme (eller tillbaka) vid vad jag förväntar mig av en riktig Bondfilm men man är ett steg i rätt riktning och bara det betyder en hel del! Kanske jag rent av kan lära mig tycka om Daniel Craig i rollen i sinom tid?

7/10