Tim Burtons DARK SHADOWS - 2012 - fantastiskt stilistisk!

Dark Shadows

Regi: Tim Burton

2012

Komedi

Barnabas Collins har varit inspärrad i nära 200 år när han äntligen släpps lös av en tillfällighet. Att det är hans förfäder som har grundat staden är det knappast någon som minns längre och familjen är inte längre lika ofantligt rik som den en gång var. Själv har han förvandlats till vampyr genom en förbannelse och hans älskade har tagits ifrån honom av en häxa. Nu måste han ställa allt som har varit till rätta men historien vägrar släppa taget om honom, speciellt med tanke på att häxan som en gång förbannade honom fortfarande finns kvar och vägrar släppa taget.

Först och främst kan man konstatera att det verkligen inte är något fel på formen av filmen. Det är heller inget att klaga på när det gäller skådespelarna, snarare tvärtom. Sminket är fantastiskt och visst finns det situationskomik när den 200 år gamla vampyren väcks ur sitt fängelse och konfronteras med dagens samhälle, närmare bestämt 1972 då filmen utspelas. Men… det funkar ändå inte. Det här är helt klart en av Tim Burtons svagaste filmer och jag ska försöka bena ut varför.

Tyvärr måste jag först och främst lägga en del av skulden på Tim Burton själv som inte lyckats binda filmen till en enda stil. Det är kanske först och främst en komedi men det finns också inslag av andra genrer som inte riktigt gifter sig med varandra. Dessutom blir det ganska snart tämligen segt och tempot i filmen är alldeles för långsamt för att hålla intresset uppe. Faktum är att jag börjar skruva på mig redan efter 40 minuter eller så. Det är inget bra tecken.

Det mesta av skulden tänker jag dock lägga på manusförfattaren Seth Grahame-Smith som får stå till svars för den fasansfulla dialogen. Även om det är en komedi behöver det ju inte vara tramsigt och löjligt i var och varannan mening. Ingen ska komma och påstå att jag inte gillar ordvitsar och liknande men det här blir bara tramsigt och förutsägbart. Som stort Alice Cooper fan blir jag dessutom irriterad över hans medverkan i filmen. Alltså… Alice Cooper var ett band 1972, inte en enskild person. Dessutom framför han No More Mr. Nice Guy som inte hamnade på skiva förrän 1973. Det är möjligt att den skrevs året tidigare, det är rent av troligt men att den skulle framföras på det sättet innan det förevigats på vinyl är oerhört långsökt i min bok. Däremot har jag inget emot framförandet som sådant eller The Ballad of Dwight Fry som tydligen, förutom att vara en av mina favoriter tydligen är både Tim Burtons och Johnny Depps också!

I rollistan hittar vi som vanligt Johnny Depp som tidigare nämnts men även Michelle Pfeiffer som gör bra ifrån sig. Självklart hittar vi även Helena Bonham Carter och slutligen har vi Eva Green och Bella Heathcote i viktiga roller. Förresten… Christopher Lee medverkar i en liten roll i en scen. Det blir lite av giganternas kamp eftersom scenen i princip bara består av honom och Depp. Det gamla gardet mot det unga skulle man kunna säga. Om man nu kan kalla Johnny Depp vid 50 års ålder för en ung skådespelare längre.

5/10

Grease 2 - 1982 - En osannolik uppföljare!

Grease 2

Regi: Patricia Birch

1982

Musikal

Skriven av: Linda Snöberg

Året är 1961 och Stephanie Zinone (Michelle Pfeiffer) är den tuffa ledaren för Pink Ladies, medan Michael Carrington (Maxwell Caulfield) är en väluppfostrad brittisk utbytesstudent. Michael gillar Stephanie, men medlemmarna i Pink Ladies tillhör ett annat gäng som heter T-Birds och de får bara träffa dem. Fast när en maskerad kille en kväll räddar Stephanie från ett ohyfsat gäng, är hon angelägen om att lära känna den coola killen med den häftiga bågen. I skolan gör Michael allt för att få spendera tid med Stephanie. Han är slipad på det engelska språket och det går hem hos lärarna och han hjälper Stephanie att skriva en uppsats. Men hon har bara den coola killen i huvudet och kan inte koncentrera sig på något annat.

Det är väl inte mycket som är toppen med denna film, handlingen, musiken och koreografin är ju inte speciellt unikt, men det funkar i mina ögon ändå. Det är synd för filmen skulle kunna bli mer uppskattad för sin genre och rollsättningen. Huvudrollsinnehavarna gjorde vad de kunde, men det räckte inte för att kunna rädda filmen. Jag tror att personerna som spelar i filmen verkligen har kul och njuter i fulla drag och det är ju ett plus.

Det som är fel med filmen är också att ingen av musiken hade den där känslan av 60 talet. Michelle Pfeiffer kanske är lite generad av att hon gjorde filmen, men jag tycker att hon gör ett strålande jobb som Stephanie.

Det som är bra med filmen tycker jag är kläderna, de är trevliga och har i alla fall en liten tendens till att kunna vara från 60 talet.

Det hade varit en mycket bättre historia om Michelle Pfeiffer hade varit Sandys och Dannys dotter då hade man kunnat få något sammanhang i filmen, men istället väljer man att göra om samma film fast på ett betydligt sämre sätt.

Jag som är förtjust i motorcyklar, hoppade högt när jag såg filmen och jag har sett den flera gånger. Tycker att den är bra och det finns en del bra låtar som har borrat sig fast i huvudet på mig.