Recension: The Wolfman (2009)

The Wolfman (2009) – Det har gjorts massor av filmer om varulvar i filmhistorien, men en av de mest klassiska filmerna är onekligen The Wolfman med Lon Chaney Jr. från 1941. Och eftersom alla filmer tydligen ska spelas in på nytt numera är det väl inga konstigheter att denna får en ny version. Jag har varit ganska vigt inställd till dessa nyinspelningar förr i tiden men numera accepterat deras existens och det är till och med så att jag under stundom ser fram emot att se dem. Så var det i det här fallet. Jag kunde inte bärga mig utan var tvungen att se vad man hade lyckats åstadkomma, om man hade lyckats fånga atmosfären i den klassiska filmen helt enkelt. Att Benico Del Toro gör huvudrollen är sannerligen ingen nackdel och det märks att han här läst på inför sitt åtagande av rollen. Hela hans framförande känns som en hommage till den gamla skolan. Kanske till och med nästan en hommage till Lon Chaney Sr och inte Jr. Vid några ställen och det är väl lite märkligt kanske. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är heller och det retar mig lite. Men skit samma, jag gillar filmen och tycker den lyckas fånga originalets känsla på ett riktigt bra sätt! Även Anthony Hopkins medverkar och även om det mest känns som om han går på rutin känns det roligt att se honom agera. Allt som allt är det en härlig matinéstämning över hela filmen och det är helt klart en film man kommer att kunna se om i sinom tid, se om och slötitta helt enkelt. Underhållande och välgjort! 

7/10

21 Grams - 2003 - Naomi Watts briljerar!

21 Grams

Regi: Alejandro González Iñárritu

2003

Drama

Detta är historien om tre personer; Paul Rivers (Sean Penn), Christina Peck (Naomi Watts) och Jack Jordan (Benicio Del Toro) vars liv långsamt vävs tillsammans genom en tragisk olycka. Paul är olyckligt gift med sin fru och väntar på att få ett nytt hjärta, Christina är däremot mycket lycklig i sin tillvaro med sin man och de två döttrarna. Jack är en gammal kåkfarare som nu skådat ljuset och genom att ha Jesus som sin livskamrat har han funnit kraft och mod att uppfostra sina barn som en rakryggad medborgare av samhället. Genom händelserna som kretsar runt dem får de lära sig sanningar om sig själva, kärlek, livet, modet, trängtan och skuld. Hur förändringar runt omkring dem kan förändra dem själva.

På baksidan av filmen kan man läsa: ”Det sägs att 21 gram är den vikt vi förlorar när vi dör. Lika mycket som vikten av fem stycken femcentsmynt, en kolibri, en chokladbit – och kanske även människans själ.” Detta är visserligen tänkvärda ord men har väldigt lite med filmen att göra, det är helt enkelt ett smart sätt att få oss som gillar lite filosofiska filmer intresserade och det lyckas ju!

Jag tror inte den här filmen passar alla och envar, den är mycket fragmentarisk och man får placera händelserna i rätt ordning själv. Ibland har det ingen egentlig betydelse hur de placeras längs med tidsaxeln medan de mest fundamentala scenerna naturligtvis trillar dit nästan helt av sig själv. Till viss del stärker denna sönderdelade historia filmen, men knappast i den omfattning som bitarna förvillar och irriterar, framför allt i filmens inledningsskede. Samtidigt är det helt klart att ju mer information om händelserna man får desto bättre blir filmen.

Något som jag snabbt reagerade på och som jag aldrig trodde jag skulle nämna i en recension var att Sean Penn, denna mångfacetterade skådis som jag ofta jämställt med både Robert DeNiro och Al Pacino faktiskt blir överglänst av både Naomi Watts och Benicio Del Toro. Framförallt är det Naomi Watts som fullkomligt brillierar i ett antal av de scener hon är med i. Hon bevisar här en gång för alla att hon är en skådis att räkna med de närmast åren.

Frågan är då om jag skulle rekommendera den här filmen? Visst är filmen välgjord och egentligen är den väldigt bra, men jag är ändå besviken på den. Kanske hade jag för höga förväntningar och kanske känner jag mig lite småsnuvad på den filosofiska handling jag hade räknat med. Visst är det så, men det stora problemet är ändå något som jag nuddade vid här ovan, det är på tok för fragmenterat för filmens bästa – lagom är bäst!

Se och döm själva!