Breezy – 1973 – En fantastisk film signerad Clint Eastwood

Den här Clint Eastwoodfilmen har jag haft stående i min hylla väldigt länge. Ända sedan Studio S Entertainment gav ut den 2009 skulle jag tro. Varför den har blivit stående kan jag inte riktigt svara på. Tråkigt nog beror det sannolikt på att det helt enkelt har kommit annat emellan, filmer som inte når upp till anklarna på den här utmärkta filmen. För även om den inte ser mycket ut på ytan, det är en ganska ful cover tycker jag, så är det här en helt fantastisk film. Dock är det en film som verkligen inte borde passa mig. Det är en romantisk komedi, eller kanske snarare ett romantiskt drama. Bara där borde jag rygga tillbaka. Och hade det inte varit Clint Eastwood som regisserat hade jag sannolikt låtit filmen stå kvar i hyllan bra mycket längre.

Förvisso var det också enda anledningen till att den införskaffades en gång i tiden. Och jag är glad för det. Handlingen blir en vacker i historia i händerna på mästaren Clint Eastwood. Det här var hans fjärde film enligt imdb och det är en mycket kompetent historia. Jag gillar Clintan mycket bättre som regissör än som skådis egentligen. I alla fall gör jag det numera. Handlingen är rätt enkel egentligen. Den utspelar sig någonstans i flower power eller hippie eran och Breezy är en ung kvinna som ser ljust på livet och verkligen tror på det där med kärleken. Hon träffar på en äldre man som enligt henne verkar ha ett svart moln över huvudet. Ni förstår vad som kommer att hända va? Mot alla odds inleder de ett förhållande som går långt över samhälls- och åldersgränser. Jag kan inte säga att det är utan turbulens men ett så gediget porträtt av respekt har jag sällan skådat.

Som vanligt när det gäller det översta skiktet av kvalitativa filmer är det svårt att sätta fingret på vad so är så bra. Är det kanske skådespeleriet? Ja, det är verkligen på topp. Manuset? Tja, handlingen borde inte trollbinda men det gör den. Dialogen? Där han man verkligen träffat rätt. Men framförallt är det helheten och känslan i filmen som gör det så bra. Det finns ingen dödtid, inte ens när det är känslosamma scener. Det är mycket ovanligt i min värld. Definitivt när det kommer till romantiska filmer som verkar ha en regel på att det måste vara en kärleksscen ungefär 1 timme in i filmen. Den här filmen följer väl i princip samma struktur men den funkar ändå.

Sluttiden klockas på lite drygt 1 timme och 45 minuter. Men det märks inte. När filmen är slut har jag förundrats, jag har gråtit av det rörande samspelet i en svunnen kärlekstid och jag har skrattat åt den klockrena dialogen och den lågmälda situationskomiken. Trots detta finns det allvarsamma undertoner man inte ska förringa. Har Clint Eastwood någonsin gjort en film utan eftertanke? I så fall har jag inte lyckats se just den filmen.

Det här är helt klart en av mina favoriter. Har du inte sett den än? Vad väntar du på? Se den. Nu! Meddetsamma!

10/10

INVICTUS - 2009 - Med Morgan Freeman som Nelson Mandela!

Invictus

Regi: Clint Eastwood

2009

Drama

När Nelson Mandela väljs till Sydafrikas president har han inte bara de vanliga problemen som rör landets ekonomi att ta tag i. Han måste också ena nationen och få de svarta och de vita att dra åt samma håll. Han förlåter de som hållit honom inspärrad i 27 år och börjar sin plan. Årets världsmästerskap i rugby hålls detta år i Sydafrika och Mandela tycker det är ett utmärkt sätt att ena folket. Men alla stödjer inte hans idé och menar att han bör ägna sin tid åt viktigare sysslor än rugby. Mandela ger sig dock inte och bjuder in lagkaptenen för laget Springboks, var blotta existens och med sina färger symboliserar apartheidregimen, för att diskutera chanserna inför VM.

Om en tiondel av det som Nelson Mandela framställs som i den här filmen är sant är det i sanning en beundransvärd man! En del går förstås att kolla upp. Att han satt fängslad är allmän kännedom, medan andra delar av ämbetsperioden och händelserna i den här filmen är svårare att överblicka utan närmare efterforskningar. Senast idag läste jag på Wikipedia – ja, jag vet att man inte ska använda det som källhänvisning – att Nelson Mandela själv uttryckt en önskan om att just Morgan Freeman skulle porträttera honom på film. Och så blev det! Han är förstås fantastisk som han alltid är och porträttlikheten är till och med slående! Jag vet inte hur han gör men det är alltid en fröjd att se honom agera!

Den andra stora rollen spelas av Matt Damon. Han är Springboks lagkapten, som även han har en verklig motsvarighet – Francois Pienaar, som ledde det verkliga laget 1995. Matt Damon har inte riktigt samma karisma som Morgan Freeman, han är mera anonym. Han är alltid anonym enligt min åsikt. Det är väl det som gör honom så bra kanske. Han är inte ett ansikte man förknippar med något speciellt. Han kan vara vem som helst och man ser inte någon annan roll i honom när han medverkar. Han är suverän i rollen som lagkapten. Det finns fler roller som bygger på verkliga förebilder men ska vi gå igenom dem alla skulle vi aldrig kunna sluta tror jag. Dessutom är det där onekligen de två viktiga!

När jag tänker ClintEastwood placerar sig mina tankar automatiskt på hårdföra filmer, gärna i västerngenren. Som regissör är det där inte alltid fallet. Jag skulle vilja säga att det sällan är fallet. För mig är Clint Eastwood först och främst skådespelare eftersom det är så jag har lärt känna honom men frågan är om det inte är dags för mig att omvärdera mina värderingar. För det är onekligen så att det inte spelar speciellt stor roll vad filmerna handlar om, är det Clintan som ligger bakom dem så är så tamefan alltid sevärda. Han har en blick för berättartekniken som få andra och det är icke desto mindre tydligt i denna. Det är uppenbart att vissa av händelserna enbart finns till av dramaturgiska skäl, det hävdas också i eftertexterna, men vilken dramaturgisk effekt det blir! Jag blir inte ofta rörd av en film men här kan jag inte hålla tillbaka mina tårar. Ämnet är viktigt och åter igen känner jag mig som en tjatig farbror när jag säger att historien som berättas är så viktig att man under inga omständigheter får glömma bort dess verkliga förlaga. När mänsklighetens mörkaste stunder gestaltas på film så tittar man, punkt!

De som känner mig närmare utan för den här bloggen och mitt skrivande vet, att trots att jag delar namn med en före detta förbundskapten i fotboll, så är mitt intresse för sporten oerhört litet. Det är till och med det en underdrift. Det mesta av tiden är det till och med så att jag är fruktansvärt ointresserad! Detta innebär två saker som jag ser det. Jag kan inte reglerna i rugby, som stora delar av filmen handlar om. Det kanske är ett handikapp just eftersom att det är så närvarande. Jag tror inte det eftersom filmen först och främst är politisk men det är i alla fall en möjlighet. Det innebär också att jag väldigt sällan ser filmer med sportinnehåll, just eftersom jag är så ointresserad av ämnet. Det innebär i sin tur att betyget jag kommer att sätta placeras med extra emfas!

10/10

31:e maj i filmhistorien (2)

Ni undrar kanske varför jag missar en massa saker i de här inläggen? Det beror helt enkelt på att min databas när det gäller händelser knutna till specifika dagar är under uppbyggnad. Tips om händelser mottages därför mer än gärna!

Clint Eastwood fyller 82 år i dag! Grattis!

Gran Torino - 2008 - Clint Eastwood i högform!

Gran Torino

Regi: Clint Eastwood

2008

Drama

Clint Eastwood spelar en bitter krigsveteran som har åsikter om det mesta, inte minst om sin egen familj som allt som oftast retar gallfebern på honom. Han får också stå ut med sina sydostasiatiska grannar som stör honom oerhört. Han värnar om sin egen integritet och värdighet som senior i samhället, gammal är äldst och sker inte saker och ting på hans sätt sker de inte överhuvudtaget! Han har just begravt sin fru och i kanske sämre skick än någonsin när grannpojken försöker stjäla hans käraste ägodel – en Gran Torino han haft stående i garaget sedan 1972. Walt, som han heter, blir förstås rosenrasande och börjar vifta med geväret men mjuknar de kommande dagarna efter att han gradvis har blivit informerad om omständigheterna kring stöldförsöket. Den gängverksamhet som granpojkens kusin medverkar i står ännu längre ner på listan än någonting annat och Walt gör det till sin ensak att skydda området och framförallt sina sydostasiatiska grannar från våldet.

Redan under de första inledande bilderna är det ställt bortom allt tvivel vilken briljant skådespelare Clint Eastwood egentligen är, åtminstone i rollen som grinig gammal gubbe. Ingen kunde ha gjort det bättre och det är ömsom så underhållande att jag skrattar så jag gråter även om det faktiskt inleds med en ganska sorgsam händelse – en begravning. Vad som sedan är en upptrappning mot vad som komma skall är minst lika underhållande och man kan inget annat göra än att skratta åt hans bitterhet. Den är så utpräglad och överdriven, utan att för del skull vara överspelad, att ingen i hans omgivning står ut med honom, utom möjligen hans frisör då.

                              

Men så händer något, grannflickan råkar ut för ett gäng som rivaliserar med kusinens och Walt går emellan. Som på ett ögonblick får han plötsligt en omättlig respekt för henne och hon verkar vara den enda som kan prata med honom och få honom att öppna sig. Han blir inbjuden till fest och följer motvilligt med, grannskapet ser honom som en hjälte, men han är motvillig att acceptera denna status och vill bara bli lämnad i fred. Det är dock uppenbart att han faktiskt trivs med sina grannar och det är paradoxalt att det faktiskt var dessa som störde honom mest för bara några dagar sedan.

Vad som sedan sker är en fantastisk utveckling och även om Walt kanske inte blir direkt trevlig mot sin omgivning, märks det att han blir mer tillfreds med tillvaron och yttrar till och med vid något tillfälle en nedsättande kommentar om att han har mer gemensamt med ”gulingarna” är med sina egna söner. Det är fullständigt briljant skådespeleri och även om Walt slänger ur sig både den ena och andra nedvärderande och/eller rasistiska kommentaren om sina medmänniskor förstår man snart att det bara är en jargong och att han inte alls är rasist. Han är bara grinig och bitter och har inget att leva för, mer än att gnälla på sin omgivning. Kontakten han knyter med grannskapet förändrar detta och det finns plötsligt en meningsfullhet för honom igen.

Men även om skådespeleriet är av yttersta klass och regin, och allt det övriga hantverket också för den delen, är i toppklass, når filmen inte riktigt ända fram. Det känns lite för lätt och okomplicerat och det är alldeles för förutsägbart för att nå de allra högsta betygen. Man blir lite besviken även om filmen är enormt underhållande att se på. Man får liksom inget med sig från den och det går precis som man kan räkna ut i förväg.

9/10

Changeling - 2008 - En riktigt bra film!

Changeling

Regi: Clint Eastwood

2008

Thriller

När Christine Collins (Angelina Jolie) kommer hem från jobbet hittar hon inte sin son. Han finns inte att finna någonstans och det finns inga spår som leder någonstans. Det blir en mardröm för Christine i fem långa månader tills polisen påstår sig ha hittat sonen. Allt vore frid och fröjd om det inte var för en liten detalj – det är inte hennes son! Mardrömmen blir allt värre och att övertyda polisen om att de gjort ett misstag blir lättare sagt än gjort. De vill inte alls höra talas om det utan försöker istället övertyda Christine att det är hon som har gjort ett misstag, att det är hon som är förvirrad och att hennes son förändrats under de fem månader han har varit borta. Man menar att det är hans traumatiska upplevelse som gjort honom lite annorlunda men Christine vägrar låta sig övertalas. Till slut ser den korrumperade polisen inga andra möjligheter än att tvångsomhänderta henne och låsa in henne på en psykiatrisk anstalt. Men någon tror henne och tillsammans tar de upp kampen mot systemet!

Det är inte svårt att förstå varför Clint Eastwood tilltalas av den här historien. Jag tycker mig känna själva historien på något sätt, ett barn försvinner spårlöst och saken redas aldrig upp. Jag vet inte om det är bara jag, men jag får lite vibbar av Mystic River. Den var, liksom den här filmen ett riktigt skickligt hantverk men det kändes som om det var något som saknades och det är samma sak här. Det är inget jag kan sätta fingret på och kan mycket väl vara Clint Eastwoods stil. Det är bra och det är spännande, det är välskrivet och det finns inga direkta luckor i händelseförloppen men ändå är det nåt som inte finns där..

Initialt tyckte jag inte att Angelina Jolie gjorde ett så bra jobb här. Jag tyckte hon var ganska menlös i rollen som mamman som förlorar sitt barn spårlöst. Men efter ungefär halva filmen vänder det och hon briljerar istället fullständigt! John Malkovich, som också medverkar i en betydande roll, är betydligt jämnare men hans roll är å andra sidan betydligt mindre och oviktigare än Angelina Jolies. Det vill säga att han naturligtvis inte är oviktig, men inte har den typen av huvudroll som Angelina Jolie.

En del av problematiken är kanske att Clint Eastwood inte riktigt klarar av att trollbinda sin publik såsom många andra mästerregissörer gör. För jag räknar absolut Clint Eastwood som en mästerlig regissör. Han tar inte tag i något halvdant och levererar alltid en mycket hög kvalitet. Men det tar ett tag innan man blir riktigt intresserad, kanske är hans val av historier av en sådan karaktär de måste berättas långsamt eller så är det helt enkelt hans sätt att berätta på. Hur som helst är filmen faktiskt ganska tråkigt de första tjugo minuterna och hade jag haft en dag med dåligt tålamod hade det absolut kunnat räcka för att stänga av och se något annat istället.

Men jag är glad att jag stod ut. Historien som utspelas blir mer och mer komplex, fler och fler element blandas in och förutom korruptionen, som från början tar upp en stor plats, framträder en mera våldsam och tragisk historia fram. Jag måste förstås erkänna att jag är svag för filmer som sägs bygga på verkliga händelser och som sådan är den här lite extra intressant. Hur mycket som är sagt är som vanligt öppet för spekulation, men filmens karaktär gör att jag faktiskt tror på det mesta. Man har förstås ändra på namn och plats och sådana saker, och kanske på tiden också. Men förmodligen är själva grunden, att polisen hittade fel pojke helt sann. Och är den inte det så tror jag på filmen i alla fall för det är som sagt ett riktigt sjutusan till bra hantverk som alla borde se!