Viva Maria! - 1965 - Med hederlig striptease kan man inte misslyckas!

Viva Maria!

Regi: Louis Malle

1965

Komedi

Maria (Birgitte Bardot) och Maria (Jeanne Moreau) är två varietéartister som turnerar runt i Centralamerika. Deras show börjar i all blygsamhet men deras popularitet sprider sig i takt med att de tar av sig allt mera kläder i sin striptease och snart är de omåttligt populära. Så småningom fastnar de i revolutionen och stöter på en frihetskämpe vid namn Flores (George Hamilton). Maria svär att leda revolutionen vidare vid hans frånfälle och snart har de hela folket bakom sig skanderandes Viva Maria!

Jag vet inte om filmens titel refererar till smått klassiska Viva Zapata! men båda behandlar ämnet revolution och på samma ställe i världen så det skulle inte förvåna mig om det finns en hommage där. Skillnaden är väl de komiska anspelningarna här. Detta föranleder också ett visst förtydligande. Det finns komedier som man gapskrattar åt av olika anledningar och det finns komedier som man möjligen småfnissar åt och i övrigt finner underhållande och smålustiga. Den här faller under den sista kategorin och är som sådan riktigt lyckad. Det blir aldrig tråkigt och faktiskt inte heller segt trots att filmen nästan är två timmar lång.

Man skulle kunna dela upp filmen i tre delar eller åtminstone faser. Först har vi bakgrundshistorien till Birgitte Bardots karaktär. Hur hennes bakgrund som revolutionär (sedan barnsben) färgat hennes personlighet och hur hon slutligen kom att hamna i varietésällskapet och börja uppträda med Jeanne Moreaus karaktär. Här inleds fas två, som jag tycker är den allra mest underhållande i filmen. Det vilar inga ledsamheter över parets framgångar och det framställs som om det verkligen var i början på nittonhundratalet. Kostymer, musik och dans är helt klockrent. Tidsprägeln är i och för sig perfekt under filmens första och sista fas också, men här känns det lite extra relevant.

Tredje fasen är då själva revolutionen och tydligen var man här så träffsäker i sin satir att filmen totalförbjöds i Mexico och Spanien. Det är i och för sig inte svårt att förstå om de mer religiösa elementen i samhället reagerade mot filmens skildring av kyrkan för den är faktiskt ganska förnedrande. Kul om man sitter på rätt sida, men säkerligen ganska förnedrande om man blir träffad av skiten som kastas.

I vilket fall som helst tycker jag filmen tappar lite av sin charm här, för även om det framställs med ironi, satir och komik är det trots allt ett allvarligt ämne och jag tycker inte man når riktigt ända fram. Missförstå mig inte nu, det här är fortfarande en toppenfilm som förtjänar höga betyg, men när filmen inte förmår hålla den nivå som den tidigare skapat blir man lite besviken.

Hur som helst är det här en mycket snygg och underhållande film och med lite hederlig striptease kan man inte misslyckas!

6/10

Recension: Samurai Assassin - 1965

Samurai Assassin

Aka: Samurai

Regi: Kihachi Okamoto

1965

Drama

En grupp män planerar att lönnmörda Naosuke Ii (Koshiro Matsumoto), en mäktig man i ledande ställning i shogunatet. Till dessa män sällar sig en mäktig herrelös samuraj, en ronin vid namn Tsuruchiyo Niiro (Toshirô Mifune), som till varje pris vill finna ära och berömmelse och på så sätt avancera sin status till en riktig samuraj. Medan dessa lönnmördarplaner smids, upptäcks att någon läcker ut uppgifter om attentatet och Niiro är bland de misstänkta. Att hans leverne är allt annat än sunt, med mer saké än vad som är nyttigt gör inte saken bättre. Men Niiro är en komplicerad natur och hans hemligheter är många, inte minst de som han själv söker svaren på.

Toshirô Mifune, som vi bland annat sett i Akira Kurowawas mästerliga Seven Samurai och Yojimbo men även i den populära miniserien Shogun, visar än en gång varför han är Japans kanske skickligaste skådespelare genom tiderna, eller åtminstone den som rönt störst framgång, till och med hos oss i västerlandet. Han bjuder här på en mångfacetterad karaktär som ömsom är full, ömsom ilsken och ömsom hur passionerad som helst. Detta stämmer förresten in bra på filmen också, för den är inte heller helt enkel och linjär utan berättas i en till synes slumpmässig ordning med återblickar och återblickar i återblickarna.

                                              

Detta är naturligtvis inte sant, då det självklart finns en tanke bakom berättartekniken och publiken ges så många detaljer som behövs för att hålla historien spännande men inte mer än så, för att avslöja vitala delar av handlingen i förtid, eller att gå in för djupt på karaktären Niiro för snabbt hade varit ödesdigert. Det är nämligen i dessa twists och avslöjanden mycket av filmens behållning ligger och det gör även att det svårare att skriva om den utan att avslöja för mycket.

Däremot kan man skriva om det vackra svartvita fotot och om de bländade stridsscenerna som infinner sig framåt slutet. Det är explicit våld på ett mycket närgånget sätt men utan att för den skull exploatera sig själv. Det finns där som en extra krydda och som realismhöjare och inget annat och är faktiskt ganska påträngande i sammanhanget. Man kan också nämna att filmen faktiskt bygger på en verklig händelse, vilket jag inte hade en aning om innan jag påbörjade recensionen och gjorde ett par smärre efterforskningar. Tydligen så inträffade ett dylikt lönnmord på just den plats filmen gestaltar (Sakurada Gate, Edo Castle) 1860 vilket ledde till shogunatets utarmning och i förlängningen till samurajernas avveckling. Sett ur det perspektivet är det ganska paradoxalt att det enda filmens huvudperson vill är att bli så uppmärksammad för sina insatser att han höjer sin status från ronin till samuraj.

Vidare höjs trovärdighetsfaktor avsevärt av att en berättarröst ger oss vissa nödvändiga fakta i historien och illusionen av ett dokumentärt dokument förstärks, men den absolut största behållningen, som jag var inne på i början av recensionen, ligger i den svarta humor som huvudpersonens livsöde kantas av.

Recension: JAG - EN KVINNA - 1965

Jag – en Kvinna

Aka: Jeg – en kvinde

Regi: Mac Ahlberg

1965

Drama/Erotik

Siv är en mycket sexuell varelse och trots att hon är kvinna bejakar hon sin sexualitet. Men inte nog med det, hon kommer också från en strikt religiös familj. Hennes pojkvän vill vänta till efter giftermålet men hon inser snart att hon inte kan förmå sig till att leva ett monogamt förhållande, och allt eftersom hon erövrar mäns hjärtan har hon också en tendens att krossa dem. Hon är inte intresserad av giftermål trots att karlarna är som tokiga i henne och friar till henne efter bara några veckor till samman. Till slut träffar hon en karl som inte är som de andra. Han är inte ute efter ett varaktigt förhållande utan är, som hon, endast ute efter att leva ut köttets passioner.

Ska sanningen farm så hade jag faktiskt inte särskilt höga förväntningar på den här filmen. Jag har sett någon eller några filmer med Mac Ahlberg som regissör sedan tidigare, men inte många, så jag borde ha varit beredd på ungefär vilket upplägg filmen skulle ha. Att det skulle röra sig i de mer erotiska kvarteren var förstås väntat men jag hade inte räknat med att det skulle vara en så närgången film. Det är i första hand drama och det förekommer inget explicit snusk i den, frånsett några nakenscener förstås. Men ändå lyckas Mac fånga den sexuella känslan. Den är närvarande som ett skimmer genom hela filmen. Det är visserligen uttalat att det handlar om sex, men det kan det ju göra utan att stämningen för den sakens skull dryper av sexualitet. Ingen har varit bättre än Essy Persson på att gestalta lidelsefull kättja!

Det som drar ned filmen en smula är dialogen som under stundom känns oerhört styltat och konstgjord. Hade det inte varit för detta lilla misstag skulle filmen kanske till och med ha kunnat passa utan en enda invändning. Det är lite för mycket teatersvenska över det ibland samtidigt som man inte drar sig för svordomar i några replikskiften. Det är som om man blandar 30-tal men det 60-tal när filmen faktiskt är gjord.

Skådespelarinsatserna i sig kan jag inte invända emot. Essy Persson är, som redan sagts, magnifik i rollen som Siv. Karlarna hon får ihop det med är även dem bra men de har inte riktigt den rollkaraktär som gör att de behöver vara lika intima med kameran. Det är runt Essy allt kretsar!

Detta får mig att dra några slutsatser som känns lika aktuella nu som de var på 60-talet. Kanske ännu mer aktuella nu faktiskt. Det här med kvinnlig sexualitet är fortfarande ett tabubelagt område på många sätt. Att som kvinna bryta mot den utstakade könsrollen och ta för sig är inte accepterat. Trots att båda könen har drifter ska det ena kuvas… jag får inte riktigt ihop det. Jag ser i alla fall det här som ett inlägg i debatten oavsett om det var filmens tanke eller inte. För vill man kan man förstås se filmen som en ren exploatering, det vore väl i så fall den lättaste vägen att gå. Att inte bekymra sig om underliggande budskap och endast njuta av den kvinnliga fägring filmen bjuder på. Jag, som inte riktigt tycker om att ta denna – enklare väg – ser det som en riktigt bra och meningsfull film! Vad tycker du?

8/10

Recension: Planet of the Vampires - 1965

Planet of the Vampires

Regi: Mario Bava

1965

Sci-Fi/Horror

Två rymdskepp hamnar på en dimmig och rökig planet. Mystiska saker händer och besättningarna tycks inte ha något minne av vad de våldsamheter de bara några minuter utförde. Efter diverse undersökningar kommer man fram till att den till synes öde planeten faktiskt är bebodd. Bebodd av en livs form helt olik människan och som tar över människan och människans vilja likt en parasit.

Kanske inte den bästa av Mario Bavas filmer, men helt klart inspirerande och nyskapande för sin tid. Framförallt är det väl Ridley Scott som hämtat inspiration här när han gjorde sin berömda film Alien. Vissa scener är helt och hållet plagierade från denna film och det är just de scenerna som är den här filmen stolthet.

Framställningen av historien som kan kanske tyckas lite billig i dagens dataanimerade filmbransch, är faktiskt förvånansvärt genomtänkt även om den kanske inte alltid verkställs på bästa sätt men man måste förstå att filmen inte hade någon högre budget att röra sig med. Man har skickligt maskerat vissa delar av miljöerna med fantastiska rökmoln som ser riktigt bra ut, färgerna är också de av högsta kvalité och Herr Bava har verkligen förstått att använda de små medlen med innovativa kameravinklar och alternativa lösningar för att nå sitt mål.

Som så ofta annars är skådespelarna filmens svagaste länk. Jag tycker inte att det gör så mycket här eftersom Mario Bava är atmosfärens mästare och han lyckas som jag tidigare nämnde med otroligt små medel att få filmen mycket intressant och spännande.

Rekommenderas om man vill se en annan version av Alien eller om man är ett fan av Mario Bava.

Recension: Boeing (707) Boeing (707) - 1965

Boeing (707) Boeing (707)

Regi: John Rich

1965

Komedi

Skriven av: Linda Snöberg

En Amerikansk playboy vid namn Bernard Lawrence (Tony Curtis) som bor i Paris har klurigt nog kommit på ett system, genom att använda flygbolagens tidtabeller kan han ha 3 stycken förhållanden med flygvärdinnor utan att tjejerna vet om de andra. Emellertid kommer hans liv att bli aningen kaotiskt, när först en gammal vän vid namn Robert Reed (Jerry Lewis) kommer på besök och kort därefter blir allt mer och mer komplicerat för tjejerna börjar dyka upp på tider de inte skall vara där. Kommer han att kunna hålla isär alla förhållanden eller brakar hela helvetet lös?

Den här filmen är helt hysterisk och rolig om man som jag gillar farser där det bara blir mer och mer komplicerat ju längre tid som går. Det mesta utspelar sig i en lägenhet så jag antar att den inte var så värst dyr att spela in och på så sätt ett smart drag tycker jag. Då de inte är i lägenheten förekommer det väldigt fina sevärdheter från Paris. Det förekommer klichéer efter klichéer men för mig spelar det ingen roll alls, blir bara en extra krydda.

                                     

Jag tycker att både Tony Curtis och Jerry Lewis gör bra ifrån sig, men inte mycket mer än vad som begärs av dem. De kunde gott ha varit roligare och kanske fått ett litet bättre manus att gå efter. Däremot de tre flygvärdinnorna gjorde ett alldeles utmärkt jobb.

Dany Saval som spelar Jacqueline Grieux och jobbar för Air France som älskar sufflé. Hon är den mer bestämda varianten och låter ingen sättas sig på henne. Jag älskar hennes dialekt och att hon är misstänksam är ju klockrent kul.

Suzanna Leigh som spelar Vicky Hawkins och jobbar för British United som älskar njure, hon är den som är snyggast att titta på men är väl den som jag tycker spelar sämst. Det som är roligt med Vicky är väl att Bertha och hon inte kommer överens så det blir en del roliga oneliners där.

Christiane Schmidtmer som spelar Lise Bruner och jobbar för Lufthansa som älskar knackvurst och surkål, har en underbart rolig roll och hennes repliker är ju bedårande.

”Sufflé är för människor utan tänder.” Hon är den lite mera skrikiga varianten och litar helt och blint på Bernard.

Thelma Ritter spelar hushållerskan Bertha som verkligen stjäl showen från alla de andra, hon är fenomenal och är en fröjd att titta på, inte för att hon är vacker utan för att man kan verkligen känna hur hon har det i sitt hopplösa fall. Först vara pass upp åt Bernard och även hålla i ordning på alla byten som måste göras inför varje ny tjej som kommer på besök. Det ska ändras på fotografi och kläder och förutom det så ska det hållas reda på vilken mat som skall tillagas. Tillslut blir det för mycket för henne och hon håller gång på gång att lämna Bernard åt sitt öde, men på något sätt stannar hon ändå kvar trots att tjejerna tycker att hon är enormt klantigt och kan ingenting. Vill du se henne i en annan sorts roll kan du ju alltid checka in Hitchcock´s Rear Window.

Recension: Blowup - 1966

Blowup

Aka Blow-Up

Regi: Michelangelo Antonioni

1966

Thriller

Fotografen Thomas (David Hemmings) såg ingenting men hans kamera kanske uppfattade mer än honom? Det som först tycktes vara oskyldiga bilder av ett romantiskt par i parken kanske döljer något mer, ett pågående mord till exempel? Ju mer han förstorar upp valda delar av fotografierna desto mer övertygad blir han om att så är fallet. Men är det verkligen så eller spelar hans sinnen honom ett spratt?

Inledningsfasen på den här filmen är lite annorlunda. Det finns i princip ingen plot och man får lätt uppfattningen att den kommer att bli lite tråkig och innehållslös. Däremot skapar och bygger filmen fotografen Thomas karaktär på ett utmärkt sätt just under denna inledande period. En planlös men talangfull fotograf tittar fram, en ganska otrevlig typ som man faktiskt tycker ganska illa om. David Hemmings gör rollen mycket bra och allt fokuserar kring honom, vilket bidrar till vår förståelse för hans egentliga ensamhet. På samma sätt fortsätter sedan filmen, utan att fördjupa sig så mycket i en konventionell handling. Den kretsar helt enkelt kring fotografen Thomas tankar och vardag men kanske speciellt kring det som han tror hände i parken.

Filmen har också en semierotisk ton, utan att för den skull vara speciellt närgången med nakna kroppar. Någon liten hudflik kanske visas då och då men det är absolut inget prominent och det är mycket smakfullt genomfört. Det finns en viss erotisk laddning i väntandet, man anar lusta mellan raderna och förväntar sig att kläder ska falla och kroppsdelar visas men att insinuera situationer är alltså i det här fallet, så som i de allra flesta andra, mycket effektivare än att visa allting i detaljerade bilder.

Men förutom dessa stilistiska och ytliga detaljer så har filmen en annan mycket viktig egenskap – eftertänksamhet! Man är inte helt klar efter att man sett den och tankarna kring vad som egentligen hände, vad som är sant och inte, fortsätter att fara genom huvudet. Är det en studie av sinnesjuka, mytomani och narcissism? Det roliga är att Antonioni verkligen leker med tittarens vilja att vilja tro på något som man inte är helt säker på. De uppförstorade bildbevisen presenteras först som något mycket verkligt för att sedan eventuell omkullkastas av andra omständigheter. På de gryniga förstoringarna vill vi gärna se precis samma sak som fotografen Thomas ser, men finns det verkligen där? När filmen är slut finns det definitivt tvivel!

Det negativa med filmen är att den är ganska tråkig och att det är för få riktigt mästerliga, eller rättare sagt fängslande scener i den. Det är naturligtvis en svår balansgång att både berätta historien på ett så pass okonventionellt (och medvetet handlingslöst) sätt och samtidigt behålla få tittaren att behålla uppmärksamheten. Det är också något som kräver lite extra av publiken.

Rekommenderas för den som vill ha nåt att fundera på!