Twin Peaks: Fire Walk With Me - 1992 - Filmen alltså, inte serien!

Twin Peaks: Fire Walk With Me

Regi: David Lynch

1992

Thriller

Vi får följa utredningen av mordet på Teresa Banks som de två FBI-agenterna Chet Desmond (Chris Issak) och Sam Stanley (Kiefer Sutherland) gör. Dessa försvinner emellertid spårlöst och handlingen flyttas till det lilla samhället Twin Peaks istället. Vi får där följa Laura Palmers liv och leverne från en annan synvinkel än den som gjorde oss bekanta med henne i TV-serien. Det är en skrämmande bild som inte väjer för att visa obehagliga sanningar och närgångna skildringar.

Till att börja med måste man nog konstatera att man bör ha sett TV-serien Twin Peaks, som ju gjordes ett par år tidigare, innan man ger sig i kast med denna. Det handlar förvisso om en prequel och utspelar sig således före TV-serien, men avslöjar vissa fakta som skulle förstöra upplevelsen av serien totalt. Med detta i bakhuvudet vill jag också påminna om att även delar ur den här recensionen kan förstöra upplevelsen av serien så läs inte vidare om du inte sett serien och/eller är rädd att få för mycket information. Så där, nu var varningen utdelad!

Jag tycker filmen är lite ojämn! Den har helt klart häpnadsväckande sekvenser som är hur briljanta som helst och som verkligen ger mersmak. Det är intressant att ta del av utredningen om mordet före Laura Palmer (Sheryl Lee) och jag tycker denna del av filmen är den allra starkaste. Det är Lynch i sitt esse och även om Chris Issak inte tillhör skådespelareliten funkar han utmärkt i sin roll. Det är absurditeter staplade på varandra, tillsammans med minst lika udda och skruvade karaktärer som vi vande oss vid i TV-serien. Även Kiefer Sutherland fungerar men ger inte några bestående intryck, en ganska blek biroll med andra ord.

När det sedan växlar över och börjar handla om samhället Twin Peaks och Laura Palmers förehavanden tappar man intresset något. Delvis beror detta såklart på att man redan känner till själva historien och karaktärerna även om vi fått den berättad för oss från ”andra hållet” så att säga. Men även på att det faktiskt inte är lika intressant berättat längre, det blir lite för ”vanligt” och inget som egentligen sticker ut från mängden, frånsett musiken då kanske.

Självklart finns det scener som trollbinder här också och precis som i serien så är det de konstigaste scenerna som är den största behållningen. Ibland får vi återse ”Black Lodge” med sina konstiga rum och röda draperier, där åtskilliga mysterier försiggår, och vi blir inte ett dugg klokare här än vad vi blev i serien. Visserligen vill jag påstå att man faktiskt levereras en del svar, men samtidigt genereras minst lika många nya frågor.

Och det är förstås inte enda gången det skapas nya frågor. I några scener där vi ånyo får stifta bekantskap med Dale Cooper (Kyle MacLachlan) dyker en ny karaktär upp, spelad av popikonen David Bowie, som i princip bara förvirrar och konfunderar. Jag har ärligt talat ingen som helt aning om vad scenen tillför filmen överhuvudtaget, men intressant är det onekligen och det är likadant vid fler tillfällen, inte minst i de drömliknande scenerna i förut nämnda ”Black Lodge”.

Något som är synd, och påverkar trovärdigheten negativt, är att Lara Flynn Boyle, som spelade rollen som Donna Hayward i serien, nu har blivit utbytt mot en annan skådespelerska – Moira Kelly. Inte för att det är något fel på henne eller så, men det vore såklart bättre om alla roller gestaltades av de skådespelare som vi är vana att se ifrån serien. I övrigt vore den kanske kul om några karaktärer till var med, men det är åtminstone ingen annan som blivit utbytt.

Men som jag började med att nämna så är det är en synnerligen ojämn film. I sina bästa stunder är det är det mästerligt och oefterhärmligt men det tenderar också att bli väldigt segt under långa perioder. Lägger man ihop dessa båda ytterligheter hamnar man trots allt en bra bit över medel och jag tycker filmen helt klart är et bra komplement till serien även om jag har lite svårt för att se den står på sina egna ben!

Recension: Men Behind the Sun 2 - 1992

Men Behind the Sun 2

Regi: Godfrey Ho

1992

Drama/Krig

Våren 1945 har japanerna etablerat en hemlig bas i Östra Kina, närmare bestämt i den kulturgeografiska region som kallas Manchuriet. Denna enhet ”731” är en forskningsbas som framförallt undersöker olika möjligheter till bakteriologisk krigsföring. Som försökspersoner till de inhumana experiment som bedrivs används framförallt kineser, koreaner och mongoler men även ryssar som alla anses ha lägre människovärde än japanerna. De är alla ”maruta” (stock) enligt japanerna och duger efter experimenten bara till att elda med.

Det finns ytterliggare en liten bit försök till handling i den här filmen men historien om den unga läkaren som förfäras av experimenten och hans fästmö som kommer till lägret förklädd som kines försvinner nästan helt i försöken att chocka och äckla tittaren. Till råga på allt lyckas filmen inte alls gripa tag i åskådaren och alla de försök till magstarka experimentsekvenser som förekommer faller bara platt. Missförstå mig inte nu, alla (nästan) grymheter ser väldigt realistiska ut och vore detta den enda bedömningsgrunden skulle filmen få ett högt betyg.

Det som saknas är dock den genomgripande filosofi som präglade första filmen. Där fanns det en mening med vad som hände, man kände sympati för offren och det isade lite i ryggraden under de mest fruktansvärda scenerna. Här finns inget av det och även om scen efter scen med grymma experiment, som för övrigt känns kopierade från första filmen, vill driva upp en vanmaktskänsla känns det bara som exploatering och inget annat.

Ska man fortsätta att jämföra med den första filmen ligger väl dokumentärkänslan nära till hands att kommentera, här har man bytt ut den mot en tillbakablick. Filmen börjar nämligen med en man som blir kallad till ett efterkrigstidsmöte. Där har man samlat alla nyckelpersoner från enhet 731 i ett försök att återskapa ett liknande forskningscentrum. Mannen ifrågasätter detta moderniserade iståndsättande av en ny anläggning och påminner de övriga mötesdeltagarna om vad som gick snett förra gången. Därefter får vi följa en tillbakablick.

Vad blir då slutsatsen av det jag har skrivit här ovan? Jag märker när jag läser igenom det att jag kanske låter lite väl negativ i vissa avseenden och det kan mycket väl bero på att mina förväntningar var alldeles för höga på filmen. Att den inte skulle hålla samma standard som första filmen var väl egentligen tämligen väntat menar jag. Trots detta skulle jag absolut inte vilja ha filmen osedd.

Jag tror trots allt att det är en film som bör finns någonstans i referensramen hos dem som älskade första filmen eller är lika sjukligt intresserade av extrem film som jag…

Recension: Dust Devil - 1992

Dust Devil

Aka Dust Devil – the final cut

Regi: Richard Stanley

1992

Thriller/Western/Horror

Det vi vanligtvis kanske kallar ökenvindar eller dammoln kallar lokalbefolkningen i Namibia något helt annat – Dust Devils. Men det ligger mer i legenden än så. Denna Dust Devil är en demon som kan ta den skepnad den önskar i besittning och som livnär sig på vilsna själar. De som känner sig ensamma och oälskade. De som känner att de redan mist allting i livet utom livet självt. Wendy (Chelsea Field) är en sån människa, hon har lämnat hus och hem bakom sig i sitt kraschade äktenskap och vill bara bort från allt. I sin bilfärd genom öknen mot världens ände plockar hon upp en liftare, en främling som polisen jagar i samband med ett ritualmord några dagar tidigare…

Jag vet inte riktigt vad man ska klassa den här filmen som. Till en början duggar westernklichéerna tätt både i ljud och bild och den fåordiga inledningen för nästan tankarna till Sergio Leones mästerliga Once Upon a Time in the West med bland andra Henry Fonda och Charles Bronson. Dock känns inte filmen kontinuerlig och man verkar inte riktigt kunnat bestämt sig för hur produktionen ska se ut. Man blandar framförallt två stilar (Thriller och Western) nästan i segment med varandra och de ger ingen tydlig överskådlig bild. Detta innebär också att man i nästa scen undrar om man verkligen ser på samma film.

Skådisarna är, förutom i öppningsscenen, till en början ganska dåliga och Chelsea Fields första repliker känns som rena skämtet. Detta blir dock bättre efterhand och framåt slutet känns hon faktiskt riktigt bra i rollen. De övriga smårollerna imponerar inte nämnvärt utan filmens behållning består mycket av Robert Burke’s (Dust Devil) genomträngande blick.

Som jag tidigare nämnt så finns det många och tydliga westernklichéer här och det kanske bara är jag, men jag tycker mig se vissa likheter mellan karaktären Dust Devil och de namnlösa karaktärer Clint Eastwood ofta gestaltat i westernsammanhang. Som exempel kan kanske framförallt High Plains Drifter nämnas. I övrigt kan jag se likheter med den senare Wishmaster där demonen är fånge i vår värld tills hans uppdrag på jakt efter själar har slutförts.

Slutligen vill jag filosofera lite kring tanken bakom filmen, om det nu finns någon djupare tanke. Vissa scener är så uppenbart dumma att de helt enkelt måste finnas till för att försöka skapa någon form av konstnärlighet i filmen. Jag anser i så fall inte att detta kommer fram tillräckligt tydligt och att resultatet i så fall kan kännas lite överambitiöst. Samtidigt är många av de nästan sepiabruna ökenvyerna vackra och stilfulla. Filmen hamnar nästan i paradox med sig själv och man vet inte riktigt vad man ska tycka när filmen är slut. Kanske beror detta problem också på att filmen klippts om ett antal gånger på grund av olika viljor mellan bolaget och regissören.

Dust Devil – the final cut är kompromissförslaget och inte nödvändigtvis den bästa versionen av filmen.

Recension: Romper Stomper

Det var inte länge sedan jag såg American History X, som ”alla” verkar hylla till skyarna, för första gången. Jag har också skrivit om Pariah, som behandlar liknande teman och så var det dags för den här nu då – Romper Stomper! Den kom ut 1992, alltså några år före de andra filmerna och är en australiensk produktion med Russell Crowe i huvudrollen. Liksom de andra filmerna och andra skinhead-gäng-med-nazistiska-eller-rasistiska-förbilder, så är det ytligt sett en våldsam skildring av naket och brutalt våld. Fast här får jag inte riktigt grepp på det. Mitt i all våldsamhet verkar man vara lite rädd för att ha med det är göra också. Så fort någon viftar med ett skjutvapen verkar alla bli livrädda även om de varit beredda på att offra livet i sekunden innan. Att bli ihjälslagen med påkar, basebollträn eller knytnävar går alltså bra, men att dö för en kula är en annan femma – tydligen. Under denna yta hittar man dock, i vanlig ordning, ganska svaga karaktärer som egentligen är väldigt sköra individer innerst inne. De behöver sin grupp för att känna sig starka annars är det egentligen ingenting och ledargestalten förstår detta mer än någon annan och är den mest själviska av dem alla när det kommer till kritan. Jag får ett blandat intryck när jag ser filmen. Det känns som lite halvmesyr när det gäller det egentliga budskapet men hantverket är gott och både Russell Crowe och de andra skådespelarna gör ett bra jobb! 

6/10

Recension: Benny's Video - 1992

Benny’s Video

Regi: Michael Haneke

1992

Drama

Benny är mycket intresserad av videokameror och allehanda våldsfilmer som han hyr i den lokala videobutiken. En dag träffar han en flicka som han bjuder med hem, hans föräldrar är bortresta och de har hela lägenheten för sig själva. Benny visar flickan en film som föreställer en gris som blir fört från stian ut på gården för att sedan avlivas. Han är stolt över filmen som han filmat själv och visar, ännu mer stolt, upp att han lyckats komma över just den bultpistol som används i filmen och visar den för flickan. En sak leder till en annan och snart är flickan död för Bennys hand. När hans föräldrar får reda på vad som hänt gör de allt för att skyla över brottet…

Som vanligt när det gäller Haneke så är det här inte en film med spektakulära effekter eller något annat som tar fokus från själva berättelsen. Det är istället en film om vanliga människor i realistiska miljöer och komplicerade problematiseringar för åskådaren att lösa. För man ged inga svar, inte ens entydiga ledtrådar, vilket är intressant eftersom var och en får bilda sig sin egen uppfattning om vad saker och ting egentligen symboliserar i filmen.

                                

Enligt Haneke själv så är det en film som ställer verklighetsuppfattningen på sin spets och ifrågasätter huruvida det är möjligt att uppleva denna genom medierna, om detta innebär en avskärmning från det hemska som händer omkring oss eller inte. Jag själv är inte helt klar över min uppfattning och det är det som är lite av filmens styrka. Jag vet ungefär hur bra jag tycker filmen är, men det är egentligen inte särskilt intressant i sammanhanget och det är, precis som i fallet med Den Sjunde Kontinenten (första delen i trilogin) inte en särskilt underhållande film. Snarare belyser den väldigt destruktiva känslor och beteenden.

Kärnfamiljen står i centrum och även om Benny verkar oförmögen att förstå vilken handling han egentligen utfört så analyserar hans föräldrar skuldfrågan, om de kan ställas till svars eller inte och hur det ska lösa situationen på bästa och smidigaste sätt utan att någon mer behöver fara illa, i vart fall inte Benny. Detta är förstås en intressant tanke, hur långt är vi villiga att gå för att försvara våra barn eller de som är oss kärast? Hur skulle det kännas om ens barn gjorde en sådan vedervärdig handling?

Haneke involverar också åskådaren i det hela med hjälp av att till exempel visualisera våldsdådet genom en videokamera. Det blir liksom i tredje hand man ser händelserna, som om de liksom inte var riktigt på riktigt. Det är lite av denna form av distans filmen handlar om också, hur vi avskärmas oss från det som inte är verkligt. Filmen som sådan är ju inte verklig och vi kan se den utan att rygga tillbaka eftersom vi är säkra på den sidan TV:n eller bioduken. Skulle å andra sidan liknande händelser inträffa i verkligheten skulle vi reagera på ett helt annat sätt. Benny har ingen uppfattning om verkligheten utan upplever den som om det var en film, eller en film i filmen – etc.

Hur som helst är det här helt klart en stark film av Haneke och ytterliggare en som inte tar slut bara för att de sista eftertexterna passerat – Imponerande!

Braindead aka Dead Alive - 1992 - Splatter av Peter Jackson

Liksom Peter Jacksons första film Bad Taste, fick den här stor uppmärksamhet när fjortisarna ”kom på” att det fanns andra filmer av Peter Jackson än Sagan om Ringen trilogin. Som film betraktat är det absolut inget fel på den här och det är inte svårt att se talangen bakom den. Att den är en splatterfilm i humorns tecken är inget som drar ner intrycken det minsta lilla och det är väl egentligen bara några få scener i filmen början som känns lite väl billiga i sammanhanget. På det hela taget en genomtänkt film med några scener som kommer att stå sig som klassiker i många många år till! – 7/10