Now You See Me – 2013 – Tidernas största illusion!

En gång i tiden var jag väldigt intresserad av trolleri, alltså inte äkta magi utan små korttrick och andra close-up manipulationer. De gigantiska illusionerna var inte lika intressanta av någon anledning. Kanske för att det inte fanns någon som utförde sådana som jag kunde räkna till mina idoler. Detta var långt före Joe Laberos tid och långt efter att de största genom tiderna lämnat oss. Annars hade först Harry Houdini varit ett självklart namn att beundra. Än i denna dag är jag imponerad av de som med fingerfärdighet kan manipulera en hel kortlek att bete sig som de vill. Riktigt lika intressant är fortfarande inte de riktigt stora manipulationerna och illusionerna.

Det här är dock en film där de största illusionerna har huvudrollen. I korthet handlar filmen om fyra stycken gatumagiker som slår sig samman för att genomföra de största tricken som någonsin genomförts framför publik och på Las Vegas stora scener. Det första är att just från denna scen råna en bank i Frankrike… det låter förstås för bra för att vara sant, och det är det också. Men för den som inte ser bortom illusionen är det ett faktum. Pengarna har onekligen försvunnit från den franska banken och publiken i Las Vegas har sett alltihop. Detta måste utredas. FBI och Interpol ska samarbeta för att klura ut hur det egentligen ligger till. De måste titta noga, men inte för noga för då riskerar de att missa den stora bilden.

Filmen stoltserar med stora namn: Michael Caine, Morgan Freeman och Woody Harrelson. Med undantag för Woody Harrelson är det dock inte frågan om några huvudroller. Dessa innehas istället av Jesse Eisenberg, Mark Ruffalo, Isla Fisher, Dave Franco, Mélanie Laurent och så Woody Harrelson då. I den mån man kan tala om huvudroller förstås. Jag är inte säker på att det är den rätta benämningen när så många är involverade. Den ena är inte viktigare än den andra och alla kompletterar varandra på ett bra sätt. Det är historien som är den avgörande faktorn plus det rappa manuset förstås. Naturligtvis spelar de roll hur replikerna levereras och jag får lov att säga att filmen inte hade kunnat besättas bättre. Självklart måste jag åternämna Woody Harrelsons briljans eftersom jag som alla [sic] vet är en stor beundrare av hans agerande framför kameran, nästan helt oavsett film. Men sanningen är att jag finner de andra jämbördiga med honom. Fantastiska insatser alltså!

Alla som har sett en heist vet ungefär vad man har att vänta. Vi räknar med en katt och råtta lek mellan tjuvarna och polisen. Vi räknar också med att allt inte ska vara som man först tror, att publiken inte riktigt får all information förrän vi behöver den. Och vi behöver inte den förrän själva twisten avslöjas. Det är det som är heistfilmens epitet. Vi förvägras information som gör att vi i förväg ska kunna räkna ut vem som i slutändan har lurar vem och således kammat hem alla stålarna.

Under filmens första halva var jag salig! En fantastisk smart och rapp dialog blandades med en förundran för hur själva kuppen verkligen gått till. Vi planteras med tanken att det finns ytterligare en inblandad förutom de fyra illusionisterna men vi förvägras ytterligare information. Så småningom får vi också veta hur bankrånet gick till. Morgan Freeman är helt fantastisk som mannen som gjort det till sitt yrka att avslöja hur magiker utför sina trick. Det finns en hel del terminologi, inte på nördnivå utan mera för att belysa hur trollkarlen använder sin assistent och hur man avleder uppmärksamhet från det som verkligen håller på att hända. För att få oss att förstå och tänka på avledande manövrar under resten av filmen kanske?

Andra halvan är inte lika vass som den första. Jag vet inte riktigt var jag började känna att den sjönk lite men när filmen förvandlas till något av en actionfilm är det helt klart att en del av originaliteten försvann. Det är inte längre en lika smart film med fyndig dialog även om tempot hålls uppe av biljakter och annat. Jakten på pengarna och den slutgiltiga stöten finns kvar men när slutet kommer är det inte längre någon jättelik överraskning som det är brukligt med heistfilmerna. Jag vill inte påstå att jag hade räknat ut precis hur allt låg till men jag hade i alla fall tänkt tanken. Jag tycker att man borde ha kunnat leverera det lite bättre. Nästan två timmar film och så låter man själva poängen falla publiken genom fingrarna.

Nu är det fortfarande en riktigt underhållande film. Men när inledningstimmen håller så hög standard blir man ändå besviken när nivån inte riktigt lyckas hålla hela vägen in i mål. Jag var, som jag sa, salig under inledningstimmen, den andra timmen var jag ”bara” underhållen.

8/10

Recension: Shutter Island - 2010

Shutter Island

Regi: Martin Scorsese

2010

Thriller

Teddy Daniels (Leonardo DiCaprio) och hans partner Chuck (Mark Ruffalo) anländer till en ö där inget annat än en mentalinstitution finns. De är federala sheriffer och där för att utreda ett mystisk försvinnande av en patient. Patienten har på ett mystiskt sätt tagit sig ut från sin låsta cell utan att ha lämnat ett enda spår efter sig. Efter att ha undersökt rummet hittar dock Daniels en lapp med ett mystiskt meddelande på som han genast sätter i samband med aktiviteterna på ön. Han blir mer och mer övertygad om att allt inte står rätt till och är fast besluten att avslöja anläggningens mörka baksida. I hans väg står Dr. Cawley (Ben Kingsley) och Dr. Naehring (Max Von Sydow) som uppenbarligen döljer vital information för hans utredning! Men vad är det egentligen som försiggår? Är sanningen så obehaglig att det är bättre att blunda för den?

Jag har hört mycket gott om den här filmen men jag hade helt missat vem som hade gjort den eller vilka som medverkade. Leonardo DiCaprio tillhör väl inte mina stora favoriter men han brukar lyckas vara riktigt bra och det här är inget undantag. Man känner genast igen Scorsese i filmen även om man inte vet om hans inblandning före och det är väl lite kul kanske. Jag beundrar filmskapare som har en så pass egen stil att man kan säga vem som gjort filmen bara genom att titta på den! Men det stora lyftet är det Ben Kingsley som står för, han är alltid fantastiskt och jag har aldrig sett honom göra en roll sämre än riktigt bra! Måhända har jag förträngt det i så fall.

Hur som helst så greppar filmen tag i åskådaren redan från början och det dröjer inte länge innan man inser att något inte står riktigt rätt till på mentalanstalten. Riktigt vad är däremot inte lika lätt att sätta fingret på! Allt eftersom filmen går formuleras dock olika teorier i huvudet och om man har ett någorlunda stort referensförråd av sedda filmer blir man kanske inte jätteförvånad över de vändningar filmen tar. Det är dock intressant att man inte riktigt vet vilken väg filmen kommer att ta och ända fram till själva upplösningen är det inte fastslagit vilken av teorierna som man har formulerat som kommer att visa sig vara den rätta. Man blir alltså inte jätteöverraskas av slutet men vägen dit är mycket spännande och välgjord!

Manuset är filmens starkaste tillgång. Alla vändningar och vridningar som både kan tolkas som psykologiska diagnoser eller som en del av konspirationen är mycket intressanta och som åskådare vänder och vrider man på varenda del och ser båda sidor av historien. Men även skådespelarensemblen är som sagt bra och även om inte alla har som karisma som Ben Kingsley är det ingen som utmärker sig som sämre än någon annan. Det skulle väl förresten en regissör av Martin Scorseses kaliber aldrig tillåta. Man märker också att skådespeleriet förändrar sig en liten smula beroende på hur man gestaltar historien. Om man ser det genom galenskapens ögon eller inte. Det är svårt att förklara utan att avslöja vitala delar av filmens upplösning.

Hur som helst är jag glad att jag såg filmen och även om upplösningen som sagt inte blev någon jätteöverraskning är det ett gediget hantverk som hållet hela vägen fram. Har man inte sett så mycket inom samma typ av film kanske man rent av kan bli överraskad! För mig drog dock slutet ned upplevelsen en liten liten smula…

Recension: The Brothers Bloom - 2008

The Brothers Bloom

Regi: Rian Johnson

2008

Komedi/Äventyr

Bröderna Bloom är framgångsrika bedragare som utför komplicerade stötar genom att lura till sig pengar av olika miljonärer över hela världen. Detta är något som de ägnat sig åt sedan barnsben så de har onekligen haft tid på sig att öva. Ungefär i lika lång tid har den yngre brodern – Bloom, velat lägga av och leva ett ”riktigt” liv. Han är trött på att styras av sin bror och spela den roll som ständigt skrivs åt honom i de invecklade intrigerna. Nu är det dock dags för den sista stöten, det har Stephen – den äldre brodern, lovat. De ger sig efter en rik arvtagerska som de tar med sig på ett äventyr runt hela jorden (nåja, ett äventyr i alla fall) med en design som i slutändan ska lura av henne pengarna.

Filmer om småfifflare eller ganska stora bedragare som i det här fallet är väl inte helt ovanliga. Se bara på alla Heist-filmer som finns. Det är Ocean’s 11, 12 och 13 och jag vet inte vad. Det är filmer som går ut på att lura någon, men också om att vi som tittare inte är helt säker på vad planen egentligen går ut på och vem som lurar vem i slutändan. Det är likadant här, man jag inte vara säker på den fulla designen och man vet inte om båda bröderna är inne i sina roller hela tiden eller inte.

                                     

Personligen tycker jag att det är lite för lätt allting, men så handlar det också, i mångt och mycket, om en komedi. Kanske inte en sån där man gapskrattar åt utan en som lutar mer åt det romatiska hållet. Huvudrollerna spelas av Adrien Brody, som jag alltid hyst stor respekt för, och Rachel Weisz. Som brodern Stephen ser vi Mark Ruffalo i den stora birollen men ingen av den imponerar såsom jag skulle vilja. Jag kan icke för mitt liv se Adrien Brody som romantisk och jag tycker att valet av Mark Ruffalo var helt misslyckat då han som – storebror, faktiskt ser flera år yngre ut än sin lillebror.

Jämförelser med The Sting och/eller Dirty Rotten Scoundrels är förstås ofrånkomliga även om den faktiskt inte kan mäta sig med dem på något plan. Den är inte lika rolig som Dirty Rotten Scoundrels och inte lika bra och välspelad som The Sting. Det blir liksom aldrig någonting av det, det bara står och stampar på samma ställe och man önskar att det fanns ett slut på filmen. Det gör det förstås om man ger sig till tåls men det är segt fram till dess och filmen har flera slut känns det som. Det ligger förstås också i dess natur när det handlar om att lura åskådaren om vem som ska få det sista skrattet eller lura till sig alla pengarna i slutändan.

Nä, det här var inte min kopp kaffe!