Recension: Lilla Kycklingen - 2005

Chicken Little

Aka: Lilla Kycklingen

Regi: Mark Dindal

2005

Animerad

Himlen faller ner! Det är åtminstone vad den här filmens huvudfigur – Lilla Kycklingen, basunerar ut i filmens inledning. Han vet att han har rätt men den officiella förklaringen blir istället att det är ett ekollon som fallit ner och träffat honom i huvudet. Åren går men ingen glömmer bort den pinsamma händelsen, Lilla Kycklingen försöker på alla sätt att rentvå sitt rykte och lyckas nästan. För just när hans anseende lyckats repa sig händer det igen – himlen faller ner. Den här gången är det sant! Det är åtminstone inget ekollon!

En Disneyklassiker behöver inte ha en massa år på nacken för att räknas som en klassiker. Annars är det ju en vanlig uppfattning att filmer inte blir klassiker förrän en ansenlig tid har förflutit sen dess tillkomst. Så icke i Disneys värld! Det räcker med att en film är producerad av Walt Disney Feature Animation så är det en klassiker från första dagen. Lite konstigt och lite fusk kan tyckas, men så är det.

                                               

Det här var den första av dessa klassiker som gjordes helt på digital väg. Det finns alltså ingen traditionell animering i denna film utan allt är gjort med datorer. Jag kan väl personligen inte säga att jag gillar animeringsstilen, hur bilderna kommer till har jag däremot ingen direkt åsikt om, men det känns inte riktigt ”äkta” om man jämför med de äldre filmerna. Men denna stil får mig också att fundera lite över filmens tilltänkta målgrupp, vilket jag förmodar är barn. Detta är lite märkligt för att flera inslag i filmen tycks vara riktade till vuxna, eller åtminstone de med lite klassiska filmer i referensramen. Fast dagens sjuåringar kanske känner till klassiska scener i King Kong i och med Peter Jacksons version av filmen, vad vet jag.

Första halvan av filmen eller så är ganska seg och det känns lite tramsigt faktiskt. Det är helt ok eftersom jag fortfarande utgår från att den tilltänkta målgruppen är barn som ännu inte nått tonåren. Det får vara lite tramsigt utan att det gör någonting. Men jag gillar inte en del av de moraliteter som filmen uppvisar. Eller rättare sagt, avsaknad av moraliteter kanske. Några scener i skolan, för lilla kycklingen går i skolan, är direkt avskyvärda! Jag vill inte gå in på för djupa detaljer men det förekommer i alla fall mobbing och utanförskap som verkar sanktioneras och till och med uppmuntras av lärarna. Det är inte ok i en sådan här film! Vidare finner jag också att det skojas en hel del med en av karaktärerna som råkar vara väldigt tjock. Jag har inget emot det egentligen men när man insinuerar att denne skulle vara dummare eller mindre värd än de andra på grund av sin fetma ser jag faktiskt rött. Fy på sig Disney!

Andra halvan är roligare, åtminstone om man känner till lite science fiction rullar och kanske Invaders från Mars i synnerhet. Även kunskaper om War of the Worlds och The Day the Earth Stood Still kan komma till nytta och det är just dessa referenser som slutligen gör filmen underhållande. Det finns säkert fler som jag antingen inte tänkte på när jag såg filmen eller som jag helt enkelt inte har sett själv. Man ser i alla fall varifrån inspirationen har kommit och även om filmen inte är gjord som förtäckt antikommunistisk propaganda som många av science fiction filmerna på 50-talet är det inte svårt att se dessa paralleller, precis som i de gamla filmerna.

Så till slut blir det ganska underhållande trots alla invändningar mot sensmoraler och dylikt även om jag inte tror att filmens tilltänkta målgrupp ser den på samma sätt som jag…

Barbie as the Princess and the Pauper - 2004 - En klassisk berättelse

Barbie as the Princess and the Pauper

Regi: William Lau

2004

Animerad

Skriven av: Linda Snöberg

I den här filmen får vi följa med i prinsessan Annelieses liv och vad det har att erbjuda. Hennes mamma blir tvungen att gifta bort sin dotter för att rädda sitt kungarike. Anneliese är egentligen inte alls intresserad av att gifta sig med en främling, men hon ser det som sin plikt att hjälpa till. En dag när hon är ute i staden och går så stöter hon på en flicka vid namn Erika, de får båda en chock när de ser varandra. De är på pricken lika, det enda som skiljer dem åt är hårfärgen och ett födelsemärke som prinsessan har. De blir vänner och Anneliese lovar att bjuda in henne till slottet för att sjunga för dem. Kort därefter blir prinsessan kidnappad och då får Erika möjligheten att utgöra sig för att vara Annaliese medan de kan spåra upp prinsessan…kommer de att hitta Annaliese i tid eller?

Filmen är verkligen helt underbar att se, den är söt, underhållande, våldsamt rolig och har en bra händelseutveckling, en film som hela familjen kan njuta av. Musiken var helt sagolikt bra och man sjönk ner i soffan och bara njöt. Låten ”I am a girl like you” är fantastisk och jag kan rekommendera fans som tycker om musikaler och musik i allmänhet att verkligen njuta av musiken i denna film, den är så avslappnande och skön.

Erika var min favorit, dels för att hon växte upp i slummen så att säga och ändå var ödmjuk och tyckte om livet och ville hjälpa andra människor. Sen älskar jag hennes röst när hon sjunger. Det är Julie Stevens som sjunger, jag måste verkligen kolla om hon har gjort någon platta för hon sjunger ju underbart. Det är också kul att se att de använder samma person som har varit med i de tidigare filmerna som gestaltar rösten som Barbie - Kelly Sheridan, fast man har tagit in en annan till att sjunga, nämligen Melissa Lyons. Texterna är väldigt smarta och gripande och de får en bra innerbörd till vad filmen handlar om.

Preminger är hysteriskt rolig även fast han är den elaka personen. En sekvens är när han ser Wolfie och skriker som en flicka och skorna han har ser nästan ut som flickklackar he he. Det är intressant hur en del animerade karaktärer liknar sina röstskådespelare, t.ex. Preminger har inte bara Martin Shorts röst utan även hans ansikte…kolla gärna efter en gång till och se om även du tycker så.

De två idioterna som jobbade för Preminger var ju helt puckade, speciellt den ena han var så otroligt trög så det finns ju bara inte, underbart att se.

Det är också mycket kul att se djur som talar tycker jag och här har vi en katt som skäller som en hund.

Givetvis finns det en del brister i handlingen som t.ex. var fanns prinsessans vakter? Hur kidnapparna överhuvudtaget klarade av att stjäla allt guldet och var hade Preminger gömt undan allt? Men det är ändå småbagateller och det gör inte att jag tycker filmen är mindre värd att se.

Recension: Beanstalk

Beanstalk

Regi: Michael Davis

1994

Komedi

Jack (J.D. Daniels) försöker på alla sätt hjälpa sin dubbelarbetande ensamstående mor ekonomiskt och spelar in alla bra idéer han får på band. När han av misstag hittar några magiska bönor som slår rot börjar en jättelik bönstjälk växa i trädgården. Jack får höra om den gyllene gåsen som värper guldägg och stora högar av guld uppe hos jättarna i toppen på bönstjälken och bestämmer sig för att klättra upp.

                                                             

Påhittig variant av den engelska sagan om Jack och bönstjälken. Den här utspelar sig i modern tid och man har verkligen försökt flytta handlingen så gott det går, jag tycker det lyckas klart över förväntan. Många av dagens problem anpassas till historien och även om det verkar lite väl barnsligt och fjantigt emellanåt måste man komma ihåg att det här faktiskt är en barnfilm. En barnfilm som vuxna också kan se, om inte annat så för de komiska vändningarna på sagan när man får se det från jättens synvinkel. För även om barn kanske inte tänker på de politiska aspekterna här, så är det helt klart en del av behållningen för de vuxna som ser den. Tänk på sagan som propaganda och begrunda om du verkligen kan lita på det du trodde var sant, synvinkeln har väldigt stor betydelse här.

Margot Kidder spelar över som den smått hispiga Doktor Kate Winston på ett skojigt sätt. Hon är fullständigt övertygad om att jättar verkligen existerar och blir naturligtvis inte trodd av sina jämlikar. Inte ens när den jättelika bönstjälken skjuter i höjden är det någon som reagerar, det enda folk tänker på verkar vara att exploatera den och att tjäna så mycket pengar som möjligt.

Jättarna är framställda som ganska dumma, men det är de egentligen inte. De har bara inte kommit längre än till 50-talet i sin utveckling, varför kan man fråga sig. Kanske finns det politiska referenser även här, det är klart man ser sin fiende som dum, äcklig, elak och ond. Det är propaganda igen på ett skickligt och satiriskt sätt.

Recension: Smurfarna (2011)

Jag har förvisso aldrig varit något jättefan av Smurfarna men den här ville jag verkligen se! Jag hade inga större förhoppningar men hoppades väl på grymma animationer och sånt. Nja, så imponerad av den varan är jag inte – snarare tycker jag att det är ganska slarvigt utfört många gånger. Det är verkligen tydligt att det är frågan om animerade karaktärer som inte finns i människovärlden. Skådespelarna som ska agera tillsammans med de animerade figurerna lyckas inte samspela med dem och de ser helt enkelt ut som jag vet inte vad. Men filmen är dum! Så dum att den faktiskt blir väldigt underhållande! Det är tydligt att målgruppen är barn som kanske är mer förlåtande mot detaljer till förmån för dråpliga situationer än vad jag är. Jag tror det hade varit en mycket roligare film om man inte hade transporterat den till den riktiga världen men man kan ju inte få allt. Underhållande var det i alla fall!

5/10

Recension: The Never Ending Story

The Never Ending Story – Vissa filmer åldras inte med värdighet, de känns daterade när man ser dem år efter deras produktionsdatum. The Never Ending Story är däremot tidslös. Filmen är från 1984 med är mer välgjord än mycket av det som görs idag. Det är några få scener som inte ser verklighetstrogna ut men det är allt. Och med tanke på vilken utveckling som har skett sedan dess borde alla specialeffekter och montage se sagolikt bra ut idag, men det gör de inte! Här är det inte frågan om glamourösa dataanimationer utan klassiskt hantverk och det betalar sig! Dock är filmen lite ”barnsligare” än vad jag mindes den som och den passar kanske inte den 40+ målgrupp som jag numera tillhör. Men ett stycke kulturhistoria är det onekligen frågan om och det finns också några scener och resonemang som är filosofiskt intressanta! Överlag är det alltså en mera välgjord film än mycket annat men så kommer man kanske undan med någon mera i en fantasyrulle gjord för en yngre målgrupp. Jag gillar den men den hade gärna fått vara lite mer ”vuxen” i dagens perspektiv.

6/10

Alice in Wonderland - 1951 - Disneys fantastiska klassiker!

Alice in Wonderland

Aka: Alice i Underlandet

Regi: Clyde Geronimi, Wilfred Jackson, Hamilton Luske

1951

Animerad

Alice ser en kanin klädd i kläder som hela tiden kikar på sin guldklocka och säger att ”jag är sen, jag är sen”. Hennes nyfikenhet finner inga gränser och hon förföljer honom in i ett hål för att se vart han tar vägen. Väl inne i hålet dröjer det inte länge förrän det går utför – bokstavligt talat. Hon faller och faller och faller och hamnar till slut i ett sagoland med en massa underliga figurer. Hur ska hon hitta tillbaka från denna besynnerliga värld?

Jag vet inte varför men Lewis Carrolls berättelse om Alice och vad som händer henne i underjorden fascinerar mig och har alltid gjort det egentligen. Jag har inte läst boken och jag har inte sett speciellt många adaptioner av den heller egentligen och det är väl det som är grejen kanske. Man vet rent instinktivt vad det handlar om utan att egentligen ha så stor erfarenhet av det. Eller rättare sagt så kräver historien ingen direkt efterforskning, den finns redan i folksjälen på något sätt och det är väl ett mått på en väldigt god historia om något?

Disneys version är väldigt fantasifull och full av glädje, men tyvärr har den inte åldrats särskilt väl. Självklart borgar Disney fortfarande för kvalitet och enbart detta faktum gör det förstås värt att äga filmen, men dialogen känns hopplöst förlegad. Kanske inte hela tiden och under de tillfällen när det rimmas eller läses på vers fungerar det ok. Men när Alice säger ”katten också” som någon form av kraftuttryck ligger man helt fel i tiden. Det är väl i och för sig lite charmigt, men jag skulle vilja se den flicka i hennes ålder (hur gammal ska hon vara egentligen) som inte skulle svära ganska högljutt vid de motgångar som drabbar vår huvudperson.

Vidare tycker jag det är lite väl mycket musik i filmen och även detta känns lite daterat. Det är lite för mycket fantasy över det hela kan man säga. Lite av samma problem som Fantasia led av, att man försökte göra en massa roliga saker i rent upptäckarsyfte. Filmen och i synnerhet den tecknade filmen, var fortfarande så pass ny att man ville testa gränser och utveckla vad som kunde göras, lite på bekostnad av berättelsen tyvärr.

Men emellanåt är det riktigt roligt och ett litet fånigt småleende över läpparna kommer man ofta på sig själv med. Kul är också att med Disneys nyare Alice in Wonderland, Tim Burtons film med Johnny Depp, liksom någon påtalade när jag bloggade om denna utgåvas releasedatum, kommer fortsättningen på den här. Man ser helt klart kopplingar filmerna emellan, inte bara när det gäller handlingen utan även det estetiska. Det är helt klart kul.

Så på det hela taget känner jag mig nöjd trots allt! Det är inte det bästa som kommit från Disney och det är inte den mest nödvändiga klassikern att samla på sig, men den skäms inte heller för sig och är faktiskt, under stundom, ganska skojig! Sen vet jag inte om jag överanalyserar som vanligt när jag hittar en koppling mellan den här versionen av filmen och en av mina favoritfilmer – Wizard of Oz. Jag tänker på den ringlande väg som Dorothy, och i den här filmen – Alice, måste vandra för att nå sitt mål.

Bilder: © Disney

The Enchanted Story of Pinocchio

The Enchanted Story of Pinocchio – En lite småtramsig tolkning av den klassiska Pinocchio-sagan, men samtidigt med en hel del charm vilket gör att man inte kan låta bli att småle lite åt den. Men även om den är småtramsig och stereotypisk måste man ta hänsyn till vilken målgrupp filmen riktar sig till och ser man den som en gullig familjefilm funkar den förvånansvärt väl! Jag tror inte det är en särskilt bra inkörsport till historien om man inte känner till den sedan tidigare, men om man ser sedan som en kul tolkning och twist på det man redan känner till blir det rätt underhållande mellan varven. Bob Hoskins spelar rollen som snickaren Geppetto, som ursprungligen snidar till Pinocchio ur en träbit och Robbie Kay som pojken själv. Dessutom medverkar, till min stora förtjusning Joss Ackland i en hyfsat stor biroll. – 6/10

Köp den på CDON
Hyr den på Lovefilm

Night at the Museum 2

Night at the Museum 2 – Det finns rätt mycket likheter mellan den här och den första filmen. Många av animationerna är fantastiska och det är ett högt tempo av underhållande och skruvade karaktärer. Det som skiljer är väl att Larry Daley (Ben Stiller) den här gången slutat sitt jobb som nattvakt och driver sitt eget framgångsrika företag som utvecklar små uppfinningar. Åtminstone till den dag så han får reda på att museet ska renoveras och många av utställningsföremålen arkiveras centralt. När Dexter – den lilla apan, dessutom stjäler guldplattan som gör alla levande och på så sätt hamnar i klorna på en ondskefull egyptisk farao måste han ge sig av till Washington för att rädda sina vänner. Manuset känns lite lamt och lite träigt vid sina tillfällen och dialogerna är under stundom lite väl tramsiga och fjantiga, nästan lite sökta tycker jag. Det finns inte riktigt det där naturliga flytet där och det känns som om man har försökt lite för mycket. Trots detta är det en väldigt underhållande film om man är ute efter en uppföljare! – 7/10

Köp den på CDON
Hyr den på Lovefilm

Roxy Hunter and the Mystery of the Moody Ghost

Roxy Hunter and the Mystery of the Moody Ghost – Ibland är det rätt skönt att se film som inte är genomdränkt med pretentiösa kameraåkningar och komplicerade intriger och vad passar väl då bättre än småsöta barn- och familjefilmer? Här handlar det om en liten tjej vid namn Roxy, eller Roxanne egentligen, som löser mysterier i den herrgård på landet som hon just flyttat in i. Som vuxen kanske man inte riktigt uppskattar den barnliga tonen i filmen, men som jag inledde med så är det ganska skönt att bara titta ibland utan att behöver tolka det man ser alltför mycket. Det finns inget man inte genast räknar ut i den här filmen, mysteriet kanske kan vara just det för en mycket ung publik men om man sett några filmer och har en någorlunda stor referensram förstår man genast vad som ska hända och det går väl heller inte särskilt lång tid innan man vet hur det ska sluta. Det är lagom halvtramsigt för att fungera i en barnfilm och ganska underhållande även för vuxna – om man är på rätt humör vill säga. – 5/10

Köp filmen på CDON
Hyr den på Lovefilm

The Sandlot 3: Heading Home

The Sandlot 3: Heading Home – Eftersom jag såg denna som hyrfilm från Lovefilm hade jag egentligen ingen direkt koll på dess originaltitel. På svenska heter den Nya Sommaräventyr och skvallrar inte direkt om att det rör sig om tredje filmen i en filmserie. Nu tror jag i och för sig inte att man måste ha sett det två första för att uppskatta den här. Men jag har inte sett dem och kan således inte göra den bedömningen… hmpf! I korta drag går det ut på att en arrogant baseballstjäna förflyttas bakåt i tiden till sin barndom (även om han mentalitet fortfarande befinner sig i vuxen ålder). Under denna vistelse i en annan tid gör han flera insikter och förändrar sedermera sitt liv och blir en rejält mycket trevligare typ. Sensmoralerna är kanske klyschiga och det är definitivt inget nytt under solen, men emellanåt kan det vara trevligt att se en film som inte tar sig själv på större allvar än vad den klarar av att leverera, är lite söt och ganska charmig i sin förutsägbarhet. Jag vore förresten ganska besviken om så inte vore fallet här eftersom det är en barn– och/eller familjefilm. Småmysigt och helt klart underhållande för stunden! – 7/10

Köp filmen på CDON
Hyr den på Lovefilm