Recension av Wallander: Den Orolige Mannen – 2013

Har man sett en Wallander med Krister Henriksson i titelrollen så har man sett alla (skulle man kunna tro). Så är det inte riktigt men det är inte bara på gott, det finns en del märkligheter i filmserien också. Det första jag kommer att tänka på att Kurts dotter – Linda, plötsligt är tillbaka i tjänst. Jag vet att jag kommenterade avsaknaden av hommage till Johanna Sällström som spelade rollen under de första säsongerna. Istället försvann Linda utan ett spår, inte en referens på hela förra säsongen till exempel. Nu har man alltså valt att åter skriva in Linda i serien och uppdraget att gestalta henne har man gett till Charlotta Jonsson.

Jag vet inte riktigt hur lång tid som ska ha gått mellan den här och den förra filmen, men det känns som att det är betydande. Linda och hennes make har barn och Kurt verkar ha gått ner sig. Han har blivit aningen dekadent kan man säga. Fallet som uppdagas visar sig röra dotterns makes far och faller tillbaka på Hårsfjärdshändelserna i början på 80-talet. Filmen bygger alltså i grunden på verkliga händelser. För de som inte var med och minns den här tiden var det då ”ryska” ubåtar siktades i den svenska skärgården. Naturligtvis är själva historien fiktion men skulle trots detta mycket väl kunna vara sann, eller i alla fall delvis sann. Mycket av det som hände då är ju höljt i dunkel.

För att göra en lång historia kort så blir Kurt suspenderad från sin tjänst. Svärsonen ber honom sedan att titta till mamman då pappan, en amiral som hade ansvaret för Hårsfjärdshändelserna när det begav sig, försvinner. Och det som startade det hela, trettio år efter händelserna, är att man hittar kvarlevorna av en försvunnen attackdykare. Det låter krångligare än vad det är men ser man till filmen är det många frågetecken som inte rätas ut förrän framåt slutet. Därför har filmen en så ovanlig egenhet att den faktiskt blir bättre under andra halvan när man trots allt börjar få lite svar. Möjligen kan man klaga på att upplösningen är lite ”mesig” men jag tycker det funkar minst lika bra som det brukar göra när Wallander är på tapeten. Stabilt på alla sätt och vis men något ovanligt att se Wallander disciplinerad på det sättet.

7/10

Recension: Wallander: The Fifth Woman

Jag brukar opponera mig emot att man har valt att inte byta ut svenska namn och platser i de här engelskspråkiga filmerna om Kurt Wallander och den här filmen är inget undantag. I övrigt är det väl heller inget nytt under solen, filmen är redan gjorde en gång med Rolf Lassgård som vanligt, Kenneth Branagh och de andra skådespelarna gör bra ifrån sig och karaktärerna är bra formade överlag. Fallet är gruvligt och historien betydligt bättre än vad som brukar vara fallet i de filmer där Krister Henriksson gestaltat Wallander och Kurt är mer eller mindre ensam och utstött av sina nära och kära, kanske mest beroende på honom själv. Inga direkta överraskningar alltså. Dock blir filmen en aning seg framåt slutet och jag får nog säga att det här är den sämsta filmen om Wallander med Kenneth Branagh så långt. 

6/10

Recension: Wallander: The Man Who Smiled – 2010

Den här brittiska versionen från 2010 av Mannen som log från 2003 lider i stort sett av samma problem som de övriga filmerna om Wallander med Kenneth Branagh i huvudrollen. Svenska namn och platser blir nästan lite löjväckande med det engelska språket. Till exempel så låter Ystad, Tomelilla, Torstensson, Magnus, Sten och Anders helt enkelt fel. Skådespeleriet är dock ovanligt bra och Kenneth Branagh gör en strålande insats som Wallander. Övrig skådespelararsenal är också bra men karaktärerna är lite tråkiga. Tråkigast av allt är dock att själva historien – fallet, är lite för enkelt. Man har inga som helst problem med att räkna ut vad som kommer att hända, hur det hänger ihop och vem som är den skylidiga och det var inte så bra kanske. Fel jag tycker filmen trots allt är ganska charmig och underhållande, mycket tack vara närvaron i skådespelet förstås och utdelar ett skapligt betyg! 

7/10

Wallander: Vittnet - 2010 - Stabilt av Henriksson

Egentligen inte en mycket bättre film än de senaste installationerna men med några punkter som gör att värdet höjs lite. Dels så är episoden centrerad kring något som jag personligen brinner lite extra för och det är få saker som får mig att bli så förbannad som människohandel och trafficking, svart arbetskraft från Baltikum osv. Själva historien är väl inte mer välskriven än vanligt men det märks att man försöker att knyta upp alla lösa trådar till den här omgångens sista film. Karaktärer skrivs ut och sällan har Wallander ensamhet och skörhet varit så påtaglig som här! Dessutom vågar man äntligen insinuera att Wallander faktiskt har en dotter, vilken man inte har fått hört talas om under hela säsongen. Man kunde väl begära en förklaring till varför hon försvann ur serien åtminstone? Att säga att hon flyttat till en annan stad eller liknande borde väl inte ha kunna varit så svårt? 

7/10

Wallander: Indrivaren - 2010 - Inte riktigt samma klass

 Jag har sedan en tid tillbaka kunnat konstatera att Wallanderfilmerna inte längre håller samma klass som de en gång gjorde. Och innan någon hinner protestera så, visst är jag medveten om vilken låg status dessa och alla andra svenska deckarserier för den delen har i stugorna – åtminstone i vissa stugor. I min boning har de dock alltid varit uppskattade och även om jag sagt det förr skadar det inte att nämna att jag verkligen tycker att vi är duktiga på polisfilmer i Sverige. Det är helt ok att inte hålla med, men så ställer jag mig till fenomenet! Men Wallanderfilmerna har som sagt, sedan en tid tillbaka, överlevt sig själva och det finns inte mycket behållning i dem längre. I bästa fall finns det någon sensmoral att berätta framåt slutet, som här, men överlag är det ganska trista och fantasilösa historier. Skådespelarna går på sparlåga och levererar inget som inte sker på rutin och det finns ingen nerv i filmerna längre. Jag hoppas verkligen att jag får äta upp mina ord i framtiden, men just nu kan jag verkligen inte påstå att den här serien utvecklas till det bättre. Det här är väl förvisso inte den sämsta filmen om Wallander men särskilt upplyftande är det inte. 

5/10

Recension: Wallander: Arvet

Efter den, enligt mig, misslyckade Vålnaden dröjde det inte länge förrän jag gav mig på den här filmen i serien om Kurt Wallander. Åter igen kan jag konstatera, även om jag kanske inte uttalat det tydligt tidigare, att de här senaste filmerna inte håller lika hög klass som de första filmerna gjorde. Det känns som om manusförfattarna har fått idétorka och även om fallen är nya känns det som om det stöts och blöts samma sak om och om igen. Dock försöker man i denna att intressera åskådaren genom att väva in en kärlekshistoria, som får stora konsekvenser för den pågående utredningen, mellan de två aspiranter som vi har fått följa under den senaste säsongens filmen. Man har också lagt in någon form av kylighet mellan Wallander och Lena Endres rollkaraktär. Det sistnämnda är intressant och man undrar mest hela tiden över vad som egentligen har hänt och varför det har utvecklats sig på det sättet. Själva fallet är mindre intressant och det känns inte som om fokus ligger där heller. På det hela taget blir det inte mer än godkänt för denna rulle och jag hoppas verkligen att man tar sig kragen och ser till att göra nästkommande filmer bättre i dessa avseenden! 

5/10

Recension: Wallander: Vålnaden

Gång efter annan har jag konstaterat att jag verkligen gillar svenska deckare och att jag tycker att vi är bra på att göra sådana filmer i Sverige. Jag står fast vid den åsikten även om den här delen i Wallander-serien vittnar om motsatsen. Handlingen, som kunde har varit riktigt intressant blir bara platt och tråkig. Det finns inget bakomliggande och inget djup alls. Dessutom är polisarbetet av en sådan natur att riktiga poliser borde skämmas för att bli framställda på det här sättet. Grundensemblen när det gäller skådespelare, Krister Henriksson, Lena Endre etc. funkar väl lika bra som vanligt men det känns som om det sakna något i den här filmen som helst klart får betraktas som en av de svagaste i filmserien! 

4/10

Wallander: Skytten

Wallander: Skytten – Även om jag är riktigt förtjust i våra svenska polisfilmsserier måste jag erkänna att det börjar bli lite tröttsamt nu. Idéerna verkar ha torkat ut alldeles för manusförfattarna och det känns numera som om man griper efter halmstrån. Visserligen kan jag inte tycka illa om att man väljer att utveckla karaktären Pontus en smula i den här filmen, eller att man valt Stefan Sauk till att spela hans pappa, men till slut blir symboliken mellan hans privatliv och den utredning som han deltar i lite för mycket. Det blir övertydligt och faktiskt lite löjeväckande att se på. Att man i de senaste filmerna valt att framställa Kurt Wallander som riktigt trött och sliten bådar inte gott och man hoppas ju att det inte är av anledningen att projektet läggs ned! För hur som helst, och även om det inte lyckas fullt ut är det faktiskt en liten charmig serie filmer som jag trots allt vill se fler av! – 6/10

Köp den på CDON
Hyr den på Lovefilm

Wallander: Läckan

Wallander: Läckan – Jag blev så glad när jag upptäckte att Michael Segerström skulle vara med i filmen och i en inte helt obetydlig roll. Detta dels för att jag då visste att några fler meningar på skånska än var som är brukligt skulle bli verklighet och delvis för att jag alltid uppskattat hans skådespeleri i de roller han tagit sig för. Tyvärr spelar han över ganska rejält och drar istället ner de scener som ska framkalla sorg och förtvivlan eller åtminstone sympati för honom till en nästan komisk nivå och det var väl inte riktigt meningen. I övrigt tycker jag att man har lyckats bra med skådespelarprestationerna i denna. De runtomliggande karaktärerna är starkare än vanligt och det är ju positivt. Det som inte är lika positivt är att poliserna kanske framstår som ännu mer korkade än vanligt och dialogen är verkligen anskrämlig emellanåt. Trots detta får jag ändå lov att säga att det är en underhållande film på det hela taget. – 6/10

Köp den på CDON
Hyr den på Lovefilm

Wallander: Prästen

Wallander: Prästen – Har man sett en Wallander har man sett alla säger kanske någon och det ligger kanske lite i det. De har alla samma grundpremisser och det är egentligen bara fallen som skiljer dem åt, det och så lite personlig utveckling av karaktärerna. I den här delen får vi se lite svartsjuka mellan Kurt Wallander (Krister Henriksson) och Katarina (Lena Endre) eller rättare sagt från Wallanders håll då Katarina tar en av de unga kadetterna under sina vingar och hjälper honom med en avhandling om olika regler och lagar. Själva fallet, en präst som hittas mördad och sedan sätts i samband med ett skumraskföretag är inte ett av de mest unika, men funkar och det finns till och med lite moraliserande dolt bakom fasaderna, eller rättare sagt en frågeställning om moraliskt ställningstagande kontra lagen ämnad åt åskådaren. – 6/10

Köp den på CDON
Hyr den på Lovefilm

Wallander: Cellisten

Wallander: Cellisten – Jag tycker den här filmen har fått lite väl dålig kritik på sina ställen och även om det kanske inte är den bästa filmen i Wallander-sviten förtjänar den inte detta. Visserligen har jag aldrig känt att polisen framstått som så korkad och inkompetent i de tidigare filmerna och jag vet inte om man ska tolka det som någon form av ironi eller inte. Men jag tycker själva fallet är intressant, om än möjligen något långsökt och skådespelarprestationerna är i samma klass som vanligt. Lena Endre är som vanligt Magnifik (som hon är i alla sina roller) medan de andra kanske mera medverkar på ren rutin. Skånskan är som vanligt nästan helt från varandra trots att det utspelar si i och omkring Ystad vilket jag gång efter annan reagerat mot. Här är dessutom polisen i Malmö medverkande och det är samma sak där. Jag tror jag uppfattade kanske en eller två meningar med skånskt uttal i hela filmen och det är på tok för lite! Inte den bästa filmen om och med Wallander kanske, men inte den sämsta heller. – 6/10

Köp den på CDON
Hyr den på Lovefilm

Wallander: Tjuven - 2010 - En av de bästa sedan Mastermind!

Det här är helt klart en av de bästa Wallanderfilmerna sedan Mastermind! Den har ett fascinerande fall, ett någorlunda intelligent manus och faktiskt ganska intressanta karaktärer. I kort går det ut på att grannsamverkan försöker förhindra ytterliggare inbrott i ett bostadsområde, det ena ger det andra och snart har medborgarrättskämparna misshandlat den misstänkta inbrottstjuven. Han försvinner spårlöst men på hans mobil hittar polisen bilder av en kvinna som ser ut att vara inlindad i plast och mördad. Det är väl inte allt för svårt att lägga ihop två och två om vem eller vilka som är de skyldiga, men det är intressant att få alla pusselbitarna på plats. Dessutom gör vi, inte en djupdykning kanske, men i alla fall en stilstudie i några av karaktärerna. Relationen mellan Kurt Wallander (Krister Henriksson) och Katarina Ahlsell (Lena Endre) utvecklas ytterliggare, vilket måste ses som positivt och intressant i sammanhanget. Med andra ord så är själva historien utanför utredningen betydligt intressantare än vad jag vanligtvis uppfattar den vara! – 8/10

Köp den på CDON

Kuriren - 2010 - Kanske den sämsta någonsin?

Det här är troligen den sämsta av alla Wallander filmerna så långt. Själva historien är väl inte sämre än vad den brukar vara och inte bättre heller för den delen och det är inte den som är det stora problemet. Framförallt är det skådespeleriet jag hänger upp mig på. Flera av karaktärerna är så trötta och ointressanta trots att det faktiskt borde vara det motsatta att man inte orkar bry sig särskilt mycket om vad som händer. Att Wallander själv känns alldeles utsliten och åldersnojig kommer heller inte alls till sin rätt. Det är lite väl enkelt och utan det djup som man är vad vid från de tidigare filmerna. Jag vet att det går lite emot vad jag började skriva men det är som det är. Hur gärna jag än vill kan jag inte förlika mig med den här filmens brister, men eftersom huvudkaraktärerna är så väletablerade räddas ändå filmen från ett totalt fiasko. – 5/10

Köp filmen på CDON

Wallander: Skulden

Wallander: Skulden – Det här måste vara en av de rörigaste filmerna om Wallander så långt, åtminstone med Krister Henriksson i huvudrollen. Det planteras villospår, som egentligen är så uppenbara att man hade blivit mäkta förvånad om lösningen hade varit så enkel, men samtidigt så moraliserar man över ett mycket känsligt ämne. Är dömda brottslingar fortfarande brottslingar och värda allt förakt även efter att de avtjänat sitt straff och således betalat sin skuld till samhället? Det är naturligtvis en fråga där man ställer förnuft och emotioner mot varandra. Hur som helst är det roligt att det äntligen finns någon inom Ystadspolisen som faktiskt talar skånska även om de allra flesta verkar härstamma från betydligt nordligare regioner och talar mer, vad ska jag säga, ”uppländska”. Samtidigt återfinns det ett större antal riktigt usla skådespelarprestationer här än vad kan kommer ihåg att jag någonsin sett tidigare i filmerna om Wallander. Det är naturligtvis inte bra, men å andra sidan fungerar kärntruppen, med Krister Henriksson och Lena Endre i spetsen helt ok, men det finns väl å andra sidan inget annat att förvänta sig. Det är klart att så rutinerade skådespelare fixar det här på rutin och det är väl kanske därför det blir lite lamt i slutändan också. Sevärt om man gillar svenska polisfilmer, men absolut inte en av de bästa på området! – 6/10

Köp filmen på CDON
Hyr den på Lovefilm

Wallander: Hämnden

Wallander: Hämnden – Det finns de som ogillar svenska polisfilmer men jag har aldrig riktigt fattar varför. Jag tycker de är täta och inte sällan spännande, de har också oftast en ganska kul approach när det gäller själva motivet som nästan kan jämföras med de ganska långsökta lösningarna som ligger till grund för de italienska gialli filmerna från sjuttiotalet. Den här är förstås inget undantag och det blir en storskalig kavalkad av explosioner och överlagda mord. Wallander spelas av Krister Henriksson som tidigare gestaltat karaktären vid tretton tillfällen, alla med ganska hög kvalitet. Den här tillhör det absoluta toppskiktet tillsammans med Mastermind som för övrigt också gick på bio. Nya karaktärer introduceras och även om varken Lena Endre eller någon av aspiranterna får särskilt mycket utrymme förstår man vad som komma skall. Det kan nog bli bra det här! Mitt enda förbihåll är att jag hade önskat att man hade vävt in någon form av hommage till Johanna Sällström, eller åtminstone en förklaring till varför hennes rollkaraktär inte längre är med. – 9/10

Köp filmen på CDON
Hyr den på Lovefilm

Wallander: One Step Behind

Wallander: One Step Behind – Jag har ingen aning om man ska se de här Wallanderfilmerna med Kenneth Branagh i någon speciell ordning eller inte, men det här är i alla fall den andra jag ser och jämförelser med Sidetracked är förstås oundvikliga. Precis som jag skrev om den så lider den här av att man valt att inte byta ut svenska namn och platser mot sådana som funkar att uttala på engelska. Kalle och Ystadpolice funkar liksom inte riktigt. I övrigt tycker jag inte Branagh är lika karismatisk här som i Sidetracked. Det vill säga, åtminstone inte till en början, men allt efter som att minuterna går och vi närmar oss slutet allt mer, blir också skådespeleriet bättre och bättre. Det finns ett par scener där han briljerar totalt och det är en fröjd att se. På det hela taget är det kanske en ganska onödig film och som spelades in redan 2005 som Steget Efter med Rolf Lassgård som Wallander, men framåt slutet är den ganska underhållande och klart värd att spendera en och en halv timme på om man inte har något bättre för sig. – 6/10

Wallander: Sidetracked

Wallander: Sidetracked – Jag är ingen älskare av brittiska deckare medan jag ofta med stor förtjusning konsumerar svenska sådana. Det här blir lite av en hybrid för min del, då det är en engelskspråkig deckare som utspelar sig i Sverige – Ystad. Däri ligger lite av problemen också, det blir lite fånigt när man valt att behålla svenska namn och platser som nästan är helt omöjligt att uttala med någon form av bestående självrespekt på engelska. Det låter helt enkelt inte naturligt att höra en engelsman säga Hässleholm eller namn som Wetterstedt eller Arne Carlman. Skådespelarmässigt funkar dock filmen bra och Kenneth Branagh gör en ypperlig Wallander. Kul är också att man hittar David Warner i rollen som hans pappa. Handlingen är däremot på tok för förutsägbar för min smak och det gör väl heller inte saken bättre att den faktiskt redan är filmatiserad med Rolf Lassgård som Wallander i Villospår 2001. Ett vackert foto med många vackra bilder på de skånska landskapen förmår tyvärr heller inte rädda filmen mer än upp till godkänt. Ett gediget hantverk, men inte så mycket mer. – 6/10