Recension: Skräck från Italien - MORITURIS - 2011

Morituris

Regi: Raffaele Picchio

2011

Horror

Fem ungdomar är på väg ut i skogen till ett rejvparty som ska äga rum där. Dagen innan har de träffats på en nattklubb och de båda flickorna har slagit följe med de tre killarna. De skojar och stojar i bilen på väg dit. Väl framme hittar de ingen fest. Kanske är det för tidiga? Kanske är killarna inte helt ärliga med sina avsikter? Men något mer lurar i mörkret, platsen de befinner sig på är en gammal gladiatorarena och inte kan väl de döda förbli döda…

Det finns flera citat och påståenden på omslaget att det här skulle vara en riktigt rejält otäck film men våld och tortyr över det vanliga. Det går ju helt enkelt inte att låta bli att kommentera det, agnar man kroken och kastar ut den får man allt vara beredd på att någon nappar. Jag menar inte att man skulle fara med osanning för det är en ganska brutal film, men man ska också vara på det klara med att det handlar om ett sätt att sälja in filmen bland DVD-köparna!

Stämningen är riktigt brutal men tyvärr är bilden på tok för mörk mest hela tiden för att filmen ska kunna göra sig full rättvisa. Hade man sett lite mer av det som händer och sker hade det också varit mycket bättre. Det är naturligtvis omöjligt att säga, men med tanke på att det är Sergio Stivaletti som har gjort effekterna så räcker det för mig. Jag har tillräckligt stort förtroende för hans expertis som effektmakare att jag vågar sticka ut hakan.

Det andra problemet, förutom mörkret, är att det blir lite för rörigt. Det är liksom två olika handlingar som avverkas. Det är inte bara killarna och tjejerna, vilket nog hade kunnat vara en nog så skräckinjagande upplevelse, det är också gladiatorerna. De känns aningen malplacerade, i synnerhet eftersom det är så svårt att se några detaljer. Man får ana sig till vad som händer många gånger och det blir lite tröttsamt i längden. Kort sagt kan man säga att man, som enligt en parafras på det gamla ordspråket, verkar ha velat för mycket och istället mist hela stycket. Det är inte spännande och det är inte rysligt. Det är inte splatter och det är inte gore. Det är ingen rape/revenge rulle heller. Allting ligger någonstans i gränslandet mellan allt det andra utan att bli något.

Nåja, det är trots allt ingen värdelös film! Jag känner bara mig lite frustrerad över vad som hade kunnat vara om man hade skött sina kort rätt. Att italienarna kan göra riktigt brutala filmer vet varenda kultfilmsfanatiker redan, synd bara att man slarvade bort de potentiella premisserna i denna…

5/10

Recension: I Tre Volti del Terrore - 2004

I Tre Volti del Terrore

Aka the three faces of terror

Regi: Sergio Stivaletti

2004

Horror

Ombord på ett tåg möter tre personer en hypnotist. Han visar dem en skimrande kristallkula och påstår att denna låter dem se tillbaka på bortglömda händelser ur sina gångna liv. Den ena mer fasansfulla historien än den andra visualiseras i deras sinnen och vi får följa med gravplundraren i en berättelse som centraliseras runt en varulv. En skönhetsoperation där patienten snart blir varse om att hon befinner sig in mardröm och att läkaren som ska utföra operationen är en tvättäkta galning. Slutligen tar sig historien runt en mystisk sjö där en vidunderlig varelse lever form. Men är det verkligen sant? Är detta fria fantasier ur deras undermedvetna eller är det sanningen som en gång för alla hinner i kapp dem?

Det här är visserligen bara Sergio Stivalettis andra film som regissör men han är ingalunda någon nybörjare i filmbranschen. I tjugo år har han arbetat med visuella effekter tillsammans med både storheter som Dario Argento och de kanske inte riktigt lika kända, Lamberto Bava och Michelle Soavi.

Man förväntar sig därför mycket utav en sån här film, åtminstone att det ska vara visuellt bländande effekter. Tyvärr blir man lite besviken på det området och framförallt inledningsvis på en del CG-effekter som faktiskt är ganska fula. Det bättrar sig dock allteftersom och totalt sett blir det trots allt inget misslyckande på detta plan.

Detta är alltså en episodfilm och som sådan brottas den med en del problem. Det är alltid svårt att hålla historien igång samtidigt som man börjar en ny berättelse. Man måste ha en bra kringhistoria för att det ska fungera och berättelserna bör vara ganska lika till sin stil. Jag tycker detta sammanfaller på ett bra sätt på två av de tre berättelserna som är väldigt italienska till sin stil, den tredje och sista episoden är dock nästan raka motsatsen och för tankarna till klassisk amerikansk b-monsterfilm. Inte minst musiken åskådliggör dessa olika stilar, de två första episoderna har nästan typisk giallomusik, enkla melodier som förstärker spänningen, medan den sista låter på ett helt annat sätt men fortfarande med effektiv musik. Tyvärr övergår denna spänning ibland till att bli överdramatisk och väldigt klichéfylld.

Överlag kan man säga att historierna inte tycks ha någon egentlig mening förutom att skrämma tittaren så visuellt och absurt som möjligt. Det är svårt att förklara denna känsla men jag får intrycket att filmen sköter sig själv ganska mekaniskt så att säga, det finns ingen själ och övergripande tanke bakom. Stivaletti framstår som en medelmåtta i sitt berättande och redan i inledningsscenen får man till exempel direkt intrycket av att det här är konstruerat och det känns inte som en naturlig miljö. Ser man filmen till slut vågar jag dock påstå att det finns en poäng med både överspelande skådisar och konstruerade sets. Filmen avslutas med en del twists och själva slutpoängen kanske är lite för filosofisk egentligen.

En sevärd film om du gillar klassiska italienska skräckisar!