Recension: National Treasure 2: Book of Secrets - 2007

National Treasure 2: Book of Secrets

Regi: Jon Turtletaub

2007

Action/Äventyr

Under en föreläsning om John Wilkes Booth och mordet på president Abraham Lincoln ställer sig plötsligt en man (Ed Harris) upp och presenterar nya bevis i fallet. Det är ett av de saknade dagboksbladen ur Booths dagbok och kan tolkas som om Bens (Nicolas Cage) farfars far Thomas Gates var en av konspiratörerna och till och med själva hjärnan bakom illdådet. Detta blir naturligtvis för mycket för Ben som måste rentvå sin förfaders namn, och därmed sitt eget, ur smutsen. För att göra detta måste han finna den legendariska guldstaden som Thomas Gates sägs ha skyddat genom att offra sitt liv. Till sin hjälp har han sin pappa (Jon Voight) sin ex-fru Abigail (Diane Kruger) och sin medhjälpare Riley (Justin Bartha). De ger sig ut på skattjakt och finner snart den ena ledtråden efter den andra, några på ett så uråldrigt språk att bara Bens mamma (Helen Mirren) kan översätta det och medan jakten leder dem runt hela världen, både till Buckingham Palace innersta rum och till det ovala rummet i Vita Huset är skurkarna dem hack i häl.

Jag gillar sådana här skattjaktsfilmer a la Indiana Jones och den jämförelsen är faktiskt inte så dum. Visserligen utspelar sig filmen i en annan era än Indiana Jones filmerna men mycket av tankarna är ändå de samma. Ta en modern (eller inte så modern) legend och skapa en någorlunda trovärdig historia om hur saker och ting egentligen hänger ihop, lägg till en skurk som låter filmens huvudpersoner göra grovjobbet för att i slutändan lägga vantarna på skatten och ett gäng kluriga ledtrådar skrivna i svårtolkat kodspråk som bara de allra mest historiskt kunniga klarar av att knäcka.

                          

Handen på hjärtat är det här förstås inte det enda som filmen påminner om. I den moderna dataåldern, och med utslagning av både hela säkerhetssystemet i Buckingham Palace och intrång i det ovala rummet är steget till Mission Impossible inte så långt. Lägg därtill ett stänk av MacGyver, tillsätt lite James Bond och rör om. Vips har du essensen av National Treasure!

Skådespelarmässigt är det mäkta imponerande, idel stjärnor beklär de olika rollerna. Självklart är Nicolas Cage det stora dragplåstret och huvudrollen, men jag är nog mest förtjust i Jon Voight faktiskt. Jag vet inte riktigt varför, jag bara tycker hans karaktär är så skön, lägg också till samspelet mellan Bens mamma (Helen Mirren) och pappa, som efter att inte ha setts på över trettio år genast börjar bråka om en tandborste och vem som bär ansvaret för att ha packat (eller inte packat) en necessär den gången. Mycket underhållande då Cage och Kruger tidigare visat liknande turbulens i sitt förhållande. Sådan far, sådan son skulle man kunna säga. I mindre roller hittar vi också Harvey Keitel och Bruce Greenwood.

Jämför man med första filmen tycker jag det här är en klart värdig uppföljare, möjligen kantas den av lite för mycket humor och Justin Barthas roll som komisk sidekick är kanske lite för uppenbar, men det funkar och betänker man att det faktiskt är Disney som givet ut den har man full förståelse för familjefilmskänslan.

Det är underhållande och ser bra ut och det är ju det viktigaste!

Gone Baby Gone - 2007 - Skyhöga förväntningar!

Gone Baby Gone

Regi: Ben Affleck

2007

Thriller

4-åriga Amanda försvinner spårlöst från sitt hem och polisen står hjälplös och utan ett spår. I ett desperat försök att bringa ljus över situationen tar svägerskan till Amandas mor kontakt med privatdetektiverna Patrick Kenzie (Casey Affleck) och Angie Gennaro (Michelle Monaghan). Trots missnöjsamhet från poliskommissarie Jack Doyle (Morgan Freeman) släpps de in i utredningarna och får förstklassig kontakt med två erfarna poliser (Ed Harris och John Ashton) som de ska jobba tätt tillsammans med. Ganska snart verkar de vara lösningen på spåren men allt är inte vad de ser ut att vara och vän kan plötsligt bli fiende för att förhindra att ”fel” hemligheter kommer ut.

Att den här filmen behandlar ett allvarsamt ämne är helt klart. Att den snarare belyser karaktärernas utveckling än en mer underhållande och spännande handling är också helt klart, men en del filmer funkar ju på det viset även om jag personligen inte riktigt gillar greppet. Det kräver en särdeles skicklig regissör för att genomförandet ska kunna ske på ett lyckat sätt tycker jag, och kritikerrosad eller ej, så tycker jag inte Affleck har riktigt den pondusen än. Jämför till exempel med Mystic River som bygger på samma författare, och faktiskt är snarlik Gone Baby Gone på många sätt, inte minst när det gäller karaktärsfokuseringen, men med den mer erkänt duktiga Clint Eastwood bakom kameran.

Därmed inte sagt att handlingen är ointressant, för det är den inte men den förmår inte sätta så djupa spår i mig som jag hade hoppats på. Jag menar, det är ju ett enormt känsloupprivande ämne, med ett försvunnet barn, kidnappning och jag vet inte vad, men jag blir ändå inte särskilt emotionellt påverkad. Jag skyller faktiskt på oengagerande regi, vilket är som allra tydligast i Casey Afflecks rolltolkning. Den känns blek och intetsägande, men vad vet jag, det är kanske meningen att han ska vara så där flegmatisk? Även Ed Harris och till viss del Morgan Freeman känns trötta i sina roller även om den senare har så pass mycket rutin att han dominerar i de scener han medverkar i.

Tempot är ganska långsamt och man lägger mycket tid på de olika karaktärerna. Historiens överraskande vändningar vävs på så sätt långsamt in, vilket innebär att det som från början verkade segt och aningen ointressant, faktiskt bara blir mer och mer intressant ju längre filmen går. Det kommer inte som någon aha-upplevelse för varken Patrick Kenzie eller för oss i publiken, hur det egentligen ligger till med försvinnandet och det tycker jag är bra. Långsam utredning där små felsteg till slut gör att sanningen kommer ikapp de inblandade.

Något som är bra med karaktärsutvecklingen, och lite av filmens viktigaste stöttepelare faktiskt, är den påverkan fallet har på privatdeckarparet. Hur de inte kan glömma det som hänt, och hur de hela tiden inte kan sluta tvivla på att de själva kunde agerat annorlunda och på så sätt undvikit en tragedi.

Allt som allt måste jag erkänna att jag blev aningen besviken, men å andra sidan blir man lätt besviken när förväntningarna är skyhöga!