Maleficent – 2014 – fantastiskt vackert genomfört!

Egentligen hade jag ingen aning om att det här är en berättelse som grundar sig i en helt annan film, nämligen Törnrosa. Törnrosa i sin tur bygger väl på en äldre saga men här är det alltså lätt att dra paralleller till Disneys tecknade film från 1959. Vad vi inte får se i den tecknade filmen är vad som egentligen föranledde den onda häxan att vara ond. Det är väl egentligen den historien vi får se här.

På sant Disneymanér är det fantastiskt vackert genomfört. Filmen börjar hur lyckligt som helst men det råder ingen tvekan om vilken väg den kommer att ta. Maleficent spelas först av en yngre flicka och sedan en lite äldre för att slutligen gestaltas av Angelina Jolie. Jag tycker hon gör det alldeles utmärkt! Det är inte min favoritskådis på något sätt men ändå brukar hon lyckas bra med det hon tar sig för. Gillar man sagor, fantasy och älvor borde man gilla den här filmen.

Men allt är inte guld och gröna skogar. Det som från början är en vacker film, bildligt talat blir snart en riktigt ond betraktelse. Anledningarna blir uppenbara och ett klart tillskott till den historia vi redan känner till. Törnrosa får en förbannelse över sig, att sova i ett dödsliknande tillstånd för all evighet. Det enda som kan häva förbannelsen är äkta kärleks kyss, något som är lättare sagt än gjort att finna. Elle Fanning gör rollen som Törnrosa/Aurora på ett ypperligt sätt och jag gillar också Sam Riley som får uppdraget att agera som olika djur. Det är lite svårt att förklara men allt eftersom Maleficent förvandlar honom måste han anpassa sitt skådespeleri.

Det händer inte ofta men Maleficent är en sådan där film som trollbinder från första stund till den sista. I alla fall nästan ända fram till slutet. Kanske finns det några vändningar man kunde ha klarat sig utan men nu är jag nog onödigt hård. Antagligen är det bagateller och petitesser i sammanhanget och mer en produkt av att jag nästan aldrig är helt nöjd, än filmiska kvaliteter. Blurayutgåvan, som den här texten baserar sig på, ser helt fantastisk ut och jag ångrar verkligen inte att jag tog mig tid att se den här!

8/10

 Bilder: © Disney

Sam Raimis senaste film, storslagna - Oz: The Great and Powerful - 2013

Oz: The Great and Powerful

Regi: Sam Raimi

2013

Fantasy

Oz, som egentligen heter Oscar Diggs, arbetar på ett tivoli som trollkarl. Han har alltså inga magiska krafter utan hans repertoar består av tricks. Trick som han förvisso är duktig på att utföra. Men de stora pengarna utebli och när han ställs inför en konfrontation med publiken, när han inte kan använda sina magiska krafter att få en ung flicka att gå igen, flyr han i en lyftballong. Hans stora idol är egentligen en vetenskapsman och skulle han få vara som någon annan än sig själv skulle han vilja vara som Tomas Alva Edison – han som bland annat uppfann glödlampan. Men han flyr, och innan han vet ordet av har luftballongen dragits mot krafterna av en tornado. Han sugs in och i virvlarna förs han till en plats han inte känner till, han hamnar i ett sagolikt land där elaka häxor och talande apor är verklighet. Profetian säger att en stor trollkarl skall komma för att befria folket och när han blir tillfrågad tar han genast på sig rollen. Det är han som är den mäktige trollkarlen i profetian! Men hur ska det gå, han är ju bara en bedragare?

För mig är SamRaimi mest synonym med lågbudgetskräckisen The Evil Dead från 1981. Efter det gjorde han en uppföljare och lite senare en till. Humorinslagen blev fler och fler i filmerna och efter Darkman, som också var en skräckis, gjorde han västernfilmen The Quick and the Dead som, i alla fall enligt mitt förmenande, var en hommage till Sergio Leones spaghettivästerns. Det var kanske denna film som började resan mot mer spektakulära storfilmer. Några år senare gjorde han Spindelmannen trilogin Spider-Man. Och det var väl i och med detta som spindelmannen-serietidningen i Sverige bytte namn till Spider-Man också men det är en annan historia.

Hur som helst är jag inte riktigt van vid denna utveckling och att Sam Raimi nu har regisserat den här storfilmen för Disney känns helt fel. Det är absolut inget fel på själva hantverket men man har ju sina förutfattade meningar. Det säger i det här fallet att Sam Raimi är en skräckfilmsregissör och inget annat. Objektivt sett är detta naturligtvis ren bullshit och det är väl egentligen enbart positivt att han har lyckats slå sig in på de stora filmernas marknad. Det är en filmskapare med uppenbar talang! Men det betyder också att han, likt Peter Jackson, har övergivit de ideal som från började skapade honom ett namn i kultfilmskretsar. Han har, så att säga, sålt sig till kommersialismen.

Oz: The Great and Powerful är definitivt en kommersiell film. Den försöker verkligen att flirta så mycket som möjligt med publiken och vara så storslagen som möjligt. Det är väl i sig inget fel i det men ibland kanske det vore bättre att lägga band på sig. Det blir lite väl påtagligt att man vill att filmen ska vara så storslagen som möjligt och även om många av effekterna är bra, riktigt bra till och med, är det inte alltid helt övertygande. Till filmens försvar kan väl sägas att det trots allt utspelar sig i ett fantasiland och att allt kanske är möjligt där som vore omöjligt här. Men jag försöker alltid att bedöma trovärdighet utifrån det universum filmen utspelar sig i och då kommer den faktiskt till korta. Historien i sig är det inget fel på men jag tycker att de berättas lite slarvigt och man lyckas aldrig riktigt skapa några sympatier hos de inblandade. Det är storslaget, men det är allt!

Naturligtvis är mycket av filmen animerad i en dator men det gör inte så mycket, det mesta funkar. Man kan ha hur mycket som helst emot denna teknik, men att skapa en talande apa med vingar i latex och få det att se snyggt ut på film hade varit en möjlig uppgift. Teknikfientlighet är en sak men ibland går det över till en dumhet!

Däremot är jag inte riktigt nöjd med alla skådespelarinsatser. I synnerhet tycker jag att huvudrollsinnehavaren James Franco spelar över lite för mycket. Det är kanske inget att hänga upp sig på men det gör också att man missar en hel del identifikation med karaktären som inte får några som helst sympatier trots att han egentligen förtjänar det. Att han är en bedragare vet han om men han har också ett samvete som gnager honom. Han förtjänar sympati men får ingen.

Som filmskribent tycker jag att en av de största behållningarna med filmen är de blinkningar som görs till klassikern från 1939 – Wizard of Oz. Redan i inledningen, som är i svart-vitt, är det uppenbart att detta kommer att förändras så fort vi färdats till det andra landet. Inledningsvis befinner vi förresten förstås oss i Kansas, var annars? Det finns gott om andra saker att lägga märke till längs vägen och jag känner ingen oemotståndlig lust att redogöra för dem här, det skulle dessutom förstöra själva underhållningsvärdet i att upptäcka dem.

Totalt sett är jag nog lite besviken. Jag trodde jag skulle få mer storslagenhet för pengarna och jag trodde att historien skulle vara lite mer genomtänkt. Men ger mig sig bara till tåls kommer man att upptäcka (det gjorde i alla fall jag) att filmen blir lite bättre för varje minut som går och att den avslutningsvis, med 1939 år film i minnet, blir riktigt anständig. Jag tycker verkligen att man ska se den för att skapa sin egen uppfattning!

7/10

Bilder: © Disney

CDON
Discshop
Ginza

Recension: Hansel & Gretel – 2013

Jag kan inte påstå att jag känner till varenda saga som Bröderna Grimm tecknade ner men några av dem känner man till och jag gissar att det här är en av de absolut mest kända. Ändå vill jag inte hävda att jag kommer ihåg den i detalj. En häxa och ett pepparkakshus minns jag och en ugn och så brödsmulor för att hitta tillbaka förstås. Mycket mer än så är det inte och mycket mer än så behöver man heller inte veta för att kunna tillgodogöra sig referenserna till den litterära förlagan här. På något sätt lyckas man få med de flesta av referenspunkterna även om man har moderniserat sagan en hel del.

Förresten så finns det så många filmatiseringar av den här sagan så det gäller väl för mig att tydliggöra vilken av dem det är jag syftar på här. Den är regisserad av Anthony C. Ferrante, är en Asylum-produktion och har Dee Wallace att spela den elaka häxan/gamla tanten i godisaffären.

Det är en ganska ojämn film men ovanligt kvalitativ för att komma från Asylum. Budgeten på $135000 känns välanvänd och det är bara vid några få tillfällen som jag reagerar på gorescenerna. Det finns nämligen några sådana och ett par av dem är fyllda med tarmar. Jag gillar inte det nämnvärt, jag tycker det ser billigt och tramsigt ut. Det funkar kanske i en regelrätt splatterfilm, men inte när man försöker bygga spänning. Andra gånger ser det bättre ut och för det mesta har jag alltså inget att klaga på.

På det hela taget tycker jag dock att det är en lite för seg film. Det saknas den där lilla sista gnistan för att göra det riktigt bra. Antagligen hade det behövts en något mer erfaren regissör för att knyta ihop det fullt ut men det är heller inte så pjåkigt. Skådespelarna gör ok ifrån sig men regissören borde kanske ha kunnat instruera dem lite bättre. Hur reagerar man i den här situationen, det är sådant som regissören borde kunna förse skådespelarna med information om. Dessutom finns det ett par märkliga logiska luckor här och var men allt för att få ihop historien antar jag. På engelska skulle jag ha kallat den för ”a forgettable film” men jag hittar inte riktigt motsvarande fras på svenska.

5/10

Recension: Show White and the Huntsman - 2012

Show White and the Huntsman

Regi: Rupert Sanders

2012

Äventyr/Fantasy

Spegel Spegel på väggen där, säg mig vem som vackrast i landet är säger den onda drottningen som har tagit riket i besittning. Hon har sedan många år dödat kungen och sitter nu ensam på tronen. Hennes makt är stor och det säga att det inte går att besegra henne. I ett slottstorn har hon spärrat in kungens enda dotter – Snövit. Men i samband med att drottningen ställer den ödesdigra frågan till spegeln lyckas hon rymma. Hon är fagrast i landet och drottningen behöver hennes hjärta för att uppnå evigt liv. Hon måste finnas till varje pris!

Ja, någonstans i bakgrunden finns förstås den klassiska sagan. Det är inte svårt att hitta parallellerna och det bör väl inte vara svårt heller. Men för att få det till en äventyrsfilm måste man förstås ta sig vissa friheter, till exempel att Snövit irrar omkring i en mörk förtrollad skog förföljd av den onda Drottningens män. Hon kommer också till älvornas skog som är betydligt fridfullare och hon träffar förstås på dvärgarna…

Jag tycker dock att allt det där egentligen är svepskäl för att överhuvudtaget göra filmen. Man hade inte behövt att blanda in sagan alls och bara gjort en fristående äventyrs/fantasyfilm. Det hade kunnat fungera minst lika bra! Det som inte tillhör den klassiska sagan varken förvillar eller förstör helheten (och tillför ingenting heller). Det är helt enkelt en väldigt ytlig film där man redan från början vet hur det kommer att gå och där man kan räkna med några snygga effekter längs vägen. Jag är dock inte värst imponerad av effekterna, det borde gå att göra mycket bättre 2012!

Ett problem är själva formen på filmen. Det blir halvmesyr hur man än vänder sig. Antingen är det en film som riktar sig till ungdomar, en ungdomsäventyrsfilm a la Hercules och Xena. Men om detta är fallet saknas matinékänslan ganska rejält. Är det å andra sidan en vuxnare film är den lite för tramsig och klämkäck för att kunna tas riktigt seriöst.

Skådespelarna är väl hyggliga men jag tycker den faller i fällan att inte riktigt ta sina roller på allvar. Även här känns det lite som ungdomsriktat och inte är det väl någon tillfällighet att Kristen Stewart från Twilightfilmerna spelar Snövit? Till hennes försvar kan sägas att hon är en av dem som presterar över snittet och får således betraktas som en tillgång för filmen.

Men överlag är det alltså en ganska rejäl besvikelse. Måste man se allt som har med själva sagan om Snövit att göra, hur långsökt det än är, kan man väl kanske uppskatta filmen men är man ute efter underhållande äventyrsfantasy bör man nog leta någon annanstans!

5/10

Recension: Beowulf & Grendel - 2005

Har man sett några filmatiseringar av den här klassiska berättelsen som skrevs för över tusen år sedan blir man naturligtvis nyfiken på att ytterligare utveckla sin referensram. Tyvärr bidrar dock denna film inte med något nytt under solen även om själva historien framsälls mera mänskligt än många av de andra ”monster-filmerna”. Grendel är ett troll och inget monster egentligen och berättandet känns faktiskt ganska trovärdigt! Oförätt som hämnas med oförätt som föder oförätt är väl en ganska bra beskrivning. Det är inte särskilt väl genomfört när det kommer till skådespelarinsatser även om det kanske är kul, att som svensk, att få se Stellan Skarsgård i en betydande roll. Som Beowulf ser vi Gerald Butler och han funkar väl i och för sig utmärkt även om man ibland får känslan av novellfilm gjord för och av ungdomar. Lite överdrivet kanske, men vissa vibbar går helt klart åt det hållet. Så, det här kanske inte är den bästa filmatiseringen och inte den intressantaste heller, men jag ångrar i alla fall inte att jag lade tid på den!

5/10

Recension: Beanstalk

Beanstalk

Regi: Michael Davis

1994

Komedi

Jack (J.D. Daniels) försöker på alla sätt hjälpa sin dubbelarbetande ensamstående mor ekonomiskt och spelar in alla bra idéer han får på band. När han av misstag hittar några magiska bönor som slår rot börjar en jättelik bönstjälk växa i trädgården. Jack får höra om den gyllene gåsen som värper guldägg och stora högar av guld uppe hos jättarna i toppen på bönstjälken och bestämmer sig för att klättra upp.

                                                             

Påhittig variant av den engelska sagan om Jack och bönstjälken. Den här utspelar sig i modern tid och man har verkligen försökt flytta handlingen så gott det går, jag tycker det lyckas klart över förväntan. Många av dagens problem anpassas till historien och även om det verkar lite väl barnsligt och fjantigt emellanåt måste man komma ihåg att det här faktiskt är en barnfilm. En barnfilm som vuxna också kan se, om inte annat så för de komiska vändningarna på sagan när man får se det från jättens synvinkel. För även om barn kanske inte tänker på de politiska aspekterna här, så är det helt klart en del av behållningen för de vuxna som ser den. Tänk på sagan som propaganda och begrunda om du verkligen kan lita på det du trodde var sant, synvinkeln har väldigt stor betydelse här.

Margot Kidder spelar över som den smått hispiga Doktor Kate Winston på ett skojigt sätt. Hon är fullständigt övertygad om att jättar verkligen existerar och blir naturligtvis inte trodd av sina jämlikar. Inte ens när den jättelika bönstjälken skjuter i höjden är det någon som reagerar, det enda folk tänker på verkar vara att exploatera den och att tjäna så mycket pengar som möjligt.

Jättarna är framställda som ganska dumma, men det är de egentligen inte. De har bara inte kommit längre än till 50-talet i sin utveckling, varför kan man fråga sig. Kanske finns det politiska referenser även här, det är klart man ser sin fiende som dum, äcklig, elak och ond. Det är propaganda igen på ett skickligt och satiriskt sätt.

Recension: The Never Ending Story

The Never Ending Story – Vissa filmer åldras inte med värdighet, de känns daterade när man ser dem år efter deras produktionsdatum. The Never Ending Story är däremot tidslös. Filmen är från 1984 med är mer välgjord än mycket av det som görs idag. Det är några få scener som inte ser verklighetstrogna ut men det är allt. Och med tanke på vilken utveckling som har skett sedan dess borde alla specialeffekter och montage se sagolikt bra ut idag, men det gör de inte! Här är det inte frågan om glamourösa dataanimationer utan klassiskt hantverk och det betalar sig! Dock är filmen lite ”barnsligare” än vad jag mindes den som och den passar kanske inte den 40+ målgrupp som jag numera tillhör. Men ett stycke kulturhistoria är det onekligen frågan om och det finns också några scener och resonemang som är filosofiskt intressanta! Överlag är det alltså en mera välgjord film än mycket annat men så kommer man kanske undan med någon mera i en fantasyrulle gjord för en yngre målgrupp. Jag gillar den men den hade gärna fått vara lite mer ”vuxen” i dagens perspektiv.

6/10

Alice in Wonderland - 1951 - Disneys fantastiska klassiker!

Alice in Wonderland

Aka: Alice i Underlandet

Regi: Clyde Geronimi, Wilfred Jackson, Hamilton Luske

1951

Animerad

Alice ser en kanin klädd i kläder som hela tiden kikar på sin guldklocka och säger att ”jag är sen, jag är sen”. Hennes nyfikenhet finner inga gränser och hon förföljer honom in i ett hål för att se vart han tar vägen. Väl inne i hålet dröjer det inte länge förrän det går utför – bokstavligt talat. Hon faller och faller och faller och hamnar till slut i ett sagoland med en massa underliga figurer. Hur ska hon hitta tillbaka från denna besynnerliga värld?

Jag vet inte varför men Lewis Carrolls berättelse om Alice och vad som händer henne i underjorden fascinerar mig och har alltid gjort det egentligen. Jag har inte läst boken och jag har inte sett speciellt många adaptioner av den heller egentligen och det är väl det som är grejen kanske. Man vet rent instinktivt vad det handlar om utan att egentligen ha så stor erfarenhet av det. Eller rättare sagt så kräver historien ingen direkt efterforskning, den finns redan i folksjälen på något sätt och det är väl ett mått på en väldigt god historia om något?

Disneys version är väldigt fantasifull och full av glädje, men tyvärr har den inte åldrats särskilt väl. Självklart borgar Disney fortfarande för kvalitet och enbart detta faktum gör det förstås värt att äga filmen, men dialogen känns hopplöst förlegad. Kanske inte hela tiden och under de tillfällen när det rimmas eller läses på vers fungerar det ok. Men när Alice säger ”katten också” som någon form av kraftuttryck ligger man helt fel i tiden. Det är väl i och för sig lite charmigt, men jag skulle vilja se den flicka i hennes ålder (hur gammal ska hon vara egentligen) som inte skulle svära ganska högljutt vid de motgångar som drabbar vår huvudperson.

Vidare tycker jag det är lite väl mycket musik i filmen och även detta känns lite daterat. Det är lite för mycket fantasy över det hela kan man säga. Lite av samma problem som Fantasia led av, att man försökte göra en massa roliga saker i rent upptäckarsyfte. Filmen och i synnerhet den tecknade filmen, var fortfarande så pass ny att man ville testa gränser och utveckla vad som kunde göras, lite på bekostnad av berättelsen tyvärr.

Men emellanåt är det riktigt roligt och ett litet fånigt småleende över läpparna kommer man ofta på sig själv med. Kul är också att med Disneys nyare Alice in Wonderland, Tim Burtons film med Johnny Depp, liksom någon påtalade när jag bloggade om denna utgåvas releasedatum, kommer fortsättningen på den här. Man ser helt klart kopplingar filmerna emellan, inte bara när det gäller handlingen utan även det estetiska. Det är helt klart kul.

Så på det hela taget känner jag mig nöjd trots allt! Det är inte det bästa som kommit från Disney och det är inte den mest nödvändiga klassikern att samla på sig, men den skäms inte heller för sig och är faktiskt, under stundom, ganska skojig! Sen vet jag inte om jag överanalyserar som vanligt när jag hittar en koppling mellan den här versionen av filmen och en av mina favoritfilmer – Wizard of Oz. Jag tänker på den ringlande väg som Dorothy, och i den här filmen – Alice, måste vandra för att nå sitt mål.

Bilder: © Disney

Alice in Wonderland - 2010 - Visuell perfektionav Tim Burton!

Alice in Wonderland

Regi: Tim Burton

2010

Fantasy

När Alice var liten besökte hon ett mystiskt land med varelser som under alla omständigheter borde vara omöjliga. En galen hattmakare, en katt som försvinner i tid och otid, en röd drottning med ett oproportionerligt stort huvud och en kanin med kläder på sig. Djuren kunde, mot allt förnuft, tala och äventyret var osannolikt fantasifullt. Nu var det emellertid länge sedan och när Alice står i begrepp att gifta sig, åtminstone friar en man till henne, ser hon en kanin som hon känner att hon måste följa och när den försvinner i ett hål i ett träd följer Alice efter och faller, faller och faller ned till Underlandet, en plats hon inte har några minnen av. Profetian säger dock att den enda som kan besegra Jabberwockyn är just Alice! Det goda står mot det onda och däremellan finns galenskaperna och de osannolika figurerna som hon inte minns. Äventyret kan börja!

Det här är förstås inte första gången det görs en filmatisering av Lewis Carolls böcker om Alice. Och man behöver inte gräva särskilt djupt innan man finner att det finns filmer ifrån, i stort sett, alla nittonhundratalets alla decennier, erotiska variationer, material gjort direkt för TV och dessutom från jordens alla hörn. Av detta kan man väl dra slutsatsen att själva grundhistorien om Alice är väldigt populär? Personligen finner jag den förstås intressant men jag har aldrig penetrerat den på ett sådant sätt att jag verkligen känner till historiens alla detaljer. Jag kan därför inte avgöra hur många friheter Tim Burton tagit sig här, men det struntar jag i. En film som kräver förkunskap i form av att man måste ha läst boken först anser jag vara, åtminstone ett halvt, misslyckande!

”visuell perfektion”

Men nu krävs det inte några direkta förkunskaper och filmen är definitivt inget misslyckande! Jag har sett den sågas på sina håll men jag förstår verkligen inte varför. Visserligen har ju Tim Burton en mycket speciellt stil på sina filmer och den här sparar verkligen inte på krutet. Bakgrunderna eller miljöerna är fulständigt magnifika, oavsett om de är gjorda i en dator eller ej! Karaktärerna är också mycket speciella! Hur mycket som är Tim Burtons vision och hur mycket skådespelarna själva påverkat är förstås svårt att sia om, men när det gäller skådisar av Johnny Depps kaliber vet man att han går in för karaktären till hundra procent! Och han gör naturligtvis en fantastisk prestation som den galne hattmakaren. Man kan bara under över hur lång tid det tog att sminka honom inför varje tagning? Vill man bli fin får man lida pin kanske man kan säga.

Alice, eller Mia Wasikowska som spelar henne, är självklart mera alldaglig i sin framtoning, men det ligger ju lite i karaktärens natur. Hon kommer ju från den riktiga världen och man kan inte tas sig vilka visuella friheter som helst med henne. Det betyder förstås inte att hon, skådespelarmässigt, gör ett dåligt jobb. Tvärtom om skulle jag snarare vilja säga! Hon har verkligen fångat det oskyldiga, äventyrslystna, upptäckarglädjen och det rebelliska i skarven mellan barndomen och vuxenlivet!

Kampen mellan det goda och det onda, som den här filmen handlar om på ytan, tar sig formen av en maktkamp mellan två systrar: den vita drottningen (Anne Hathaway), som står för det goda och den röda drottningen (Helena Bonham Carter) som den ondskefulla motpolen kämpar enligt urgamla regler och även om det är en kamp på liv och död egentligen finns det regler som ingen av dem stiger över. Dessutom finns ju den urgamla profetian om hur saker och ting egentligen ska gå till! Under denna yta kan man, om man vill, dra paralleller till vad som händer Alice strax innan hon faller ned i hålet och förflyttas till det fantasifulla landet, hennes tankar om huruvida hon ska tacka ja till giftermålet eller inte och så vidare. Man behöver förstås inte läsa in någon djupare mening för att filmen ska fungera om man inte vill, men jag anser det alltså fullt möjligt att göra det om man önskar.

”sparar verkligen inte på krutet”

Men visst kan det vara så at jag överanalyserar situationen. Tim Burtons starka sida är att göra visuellt bländande filmer, men han saknar ofta känslan att skapa mer komplicerade handlingar med flera plan som till exempel gör många av Terry Gilliams filmer så framgångsrika. Det är förresten inte en så dum jämförelse. Båda dessa filmskapare hänger sig, mer eller mindre, åt visuella skapelser utöver det vanliga och det skulle vara mycket intressant att se ett samarbete dem emellan! I väntan på det nöjer jag med den här filmen som jag räknar som en av de allra främsta från Tim Burton när det gäller visuell perfektion!

Bilder: © Disney

The Enchanted Story of Pinocchio

The Enchanted Story of Pinocchio – En lite småtramsig tolkning av den klassiska Pinocchio-sagan, men samtidigt med en hel del charm vilket gör att man inte kan låta bli att småle lite åt den. Men även om den är småtramsig och stereotypisk måste man ta hänsyn till vilken målgrupp filmen riktar sig till och ser man den som en gullig familjefilm funkar den förvånansvärt väl! Jag tror inte det är en särskilt bra inkörsport till historien om man inte känner till den sedan tidigare, men om man ser sedan som en kul tolkning och twist på det man redan känner till blir det rätt underhållande mellan varven. Bob Hoskins spelar rollen som snickaren Geppetto, som ursprungligen snidar till Pinocchio ur en träbit och Robbie Kay som pojken själv. Dessutom medverkar, till min stora förtjusning Joss Ackland i en hyfsat stor biroll. – 6/10

Köp den på CDON
Hyr den på Lovefilm

City of Ember

City of Ember – Några forskare bestämmer att det är i männskilghetens bästa intresse att bygga en underjordisk stad, låta människorna bo där i tvåhundra år för att sedan avslöja att det faktiskt finns en annan värld också. Det är premisser som tilltalar mig väldeliga och filmen blandar också science fiction med äventyr på ett bra sätt. Den utspelar sig i en fantasivärld som mycket väl skulle kunna vara en framtida verklighet och det gillar jag. Man har tagit ut svängarna lagom mycket med andra ord. Tyvärr märks det att filmens målgrupp är lite yngre tittare och karaktärerna är inte så grundligt uppmålande som man kanske skulle vilja. Det funkar förstås rätt bra ändå även om det är lite svart och vitt i filmens uppbyggnad. Vad som däremot är svårare att smälta är hur seg filmen blir fast det händer en massa saker hela tiden. Detta är förstås inte sanningen hela tiden och den förta tiden går förstås åt till att introducera karaktärerna för oss, men sedan… Det fortsätter att vara segt fast det är actionscener och handlingen blir kanske lite väl förutsägbar om man sett några andra filmer med liknande upplägg sedan tidigare. Det är definitivt inget nytt under solen men snyggt utfört och det är en klart sevärd film om man är intresserad av den här typen av science fiction! Medverkar gör förresten både Bill Murray i en mindre smickrande roll och min gamle favorit Martin Landau. – 6/10

Köp den på CDON
Hyr den på Lovefilm

Spiderwick - 2008 - Underhållande fantasy!

En tämligen underhållande fantasyfilm faktiskt. Att dess främsta målgrupp är barn har ingen större betydelse, fantasivarelserna ser bra ut och historien har det man förväntar sig av den. Det är en kamp mellan det goda och det onda och det finns till och med en underliggande sensmoral som i och för sig inte är så svår att räkna ut i förväg. Det finns också sentimentalitet som kan påverka ögonfukten om man är på det humöret. Dessutom ät det ett skapligt högt tempo och det blir aldrig långtråkigt. Gillar man fantasyfilm och familjeunderhållning bör man definitivt ges sig på att se den här. De allra yngsta kan förstås bli lite skrämda av det största monstret av dem alla – Mulgarath! Imponerar gör förresten den unge huvudrollsinnehavaren Freddie Highmore, som inte bara gör ett strålande jobb utan i dubbel upplaga då han spelar båda tvillingarna. En imponerande insats i de yngre tonåren (även om han ser betydligt yngre ut i rollerna). – 7/10