Open your Eyes – 1997 – Abre Los Ojos

Regi: Alejandro Amenabár

Thriller

Att det är den här filmen som Vanilla Sky är en nyinspelning på Vanilla Sky slog mig faktiskt inte när jag tittade på den. Förresten har jag faktiskt inte sett Vanilla Sky ännu så jag är kanske ursäktad? Däremot så kände jag att jag hade koll på vilken typ av film Alejandro Amenabár skulle ge oss trots att jag bara hade sett två av hans andra filmer före den här: En av mina första favoritfilmer – Tesis och så förstås The Others som dessutom var på engelska. Den här filmen är, liksom hans första film Tesis, på spanska. Har du problem med det är det ditt problem och inte filmens. En film ska aldrig behöva lida av att åskådaren inte klarar språket. Så länge det finns undertexter vill säga. Självklart skulle jag fördra om jag kunde hänga med utan dem men det kan jag inte. Att lära sig alla dessa språk som inte är engelska får jag försöka hinna med i nästa livstid.

Och faktum är att utökad livstid är en central del av filmens handling. Det skulle man i alla fall kunna säga. Men man skulle också kunna tolka den som en enda lång nihilistisk dröm. I det här fallet en mardröm men det här inte hit. Vår huvudperson César som spelas av Eduardo Noriega råkar ut för en olycka som vanställer hans ansikte. Rätt som det är sitter han inspärrad på ett mentalsjukhus och för dialog med en psykiatriker. Han är anklagad för ett mord som han inte minns och faktum är att han inte minns särkilt mycket. Det finns fragment som psykiatrikern kan locka fram ur honom men mycket mer än så är det inte. Dröm och verklighet, illusion och vanföreställningar blandas med varandra och César kan inte riktigt skilja på tillstånden. Vad har hänt och vad har inte hänt? Är han verkligen galen eller har hans liv blivit en dröm?

Jag gillar verkligen när gränserna suddas ut så som de gör i den här filmen och jag kan icke för mitt liv förstå varför jag har väntat så pass länge med att se den här filmen. Visserligen är det en region 1 utgåva vilket begränsar mina möjligheter men det är ändå ingen ursäkt. Jag borde ha tagit tag i saken för flera år sedan!

Men oavsett hur sent syndaren än vaknar så är det i alla fall gjort nu och det var en upplevelse som inte blivit för gammal av att vänta. Visserligen så är inte kryogenetik en lika revolutionerande tanke nu som den var 1997 men det är väl snarast att det inte finns ett lika stort nyhetsvärde numera. Jag tror nog att gemene man är lika kluvna till tekniken nu som för 10-20 år sedan. Det finns helt enkelt en tyst debatt som det inte rapporteras om i tabloiderna om längre.

Eduardo Noriega gör egentligen tre olika roller i filmen. Alla är förstås samma person men det är ändå helt skilda åt. Både sinnesstämningarna och utseendet varierar starkt. Först har vi den vanlige César, innan något händer honom. Vi har också den vanställde och slutligen har vi den som gömmer sig bakom en mask, bestående av hans eget ansikte. Han gör ett mycket bra jobb och jag är imponerad! Jag gillar också vad Penélope Cruz tillför filmen. Hennes roll kan tyckas enkel vid sidan av det arbete Eduardo Noriega lägger ner men hon är ändå klippt och skuren för rollen. Så perfekt att hon dessutom repriserade den i nyinspelningen Vanilla Sky några år senare.

Filmen är nästa två timmar lång men det märks knappt. Den lyckas hålla intresset upp för vad som håller på att hända hela tiden. Man är oerhört intresserad av hur det till slut visar sig hänga ihop och för att göra det extra intressant så tillför den sista scenen faktiskt ytterligare ett tvivel precis när man trodde att man var på det klara med allting. Gränserna mellan dröm och verklighet, galenskap och sunt rationellt tänkande, suddas ut och det är nära på mina favoritingredienser i en film!

8/10

Recension: Elegy - 2008

Elegy

Regi: Isabel Coixet

2008

Drama

Den erfarna föreläsaren och konstkritikern David Kepesh (Ben Kingsley) har levt ett innehållsrikt liv och har åsikt om det mesta som har med relationer att göra. Mest av allt vill ha stå helt oberoende av alla andra och inte ta någon som helst hänsyn till någon annan än sig själv. Åtminstone tills den dagen han träffar Consuela (Penélope Cruz), en kvinna minst trettio år yngre än han själv som han inleder ett förhållande med. Hans liv och värderingar ställs på ända och han känner inte längre sig så säker på tillvaron som han en gång gjort. Hans livslånga kamratskap med poeten George (Dennis Hopper) mynnar ut i oändliga samtal om vad livet egentligen handlar om och hur man ska bemöta det på ett oklanderligt sätt – om det nu finns något? Eller är det frågan om att leva i nuet och ta varje tillfälle i akt att fånga lyckan – innan det är för sent? 

Slår man upp ordet elegi som titeln blir översatt till svenska får man ungefär fram att det betyder klagosång eller dikt med klagande innehåll. I Svenska Akademiens Ordbok tar man det ett steg längre och nyttjar beskrivningen av skiftande, mer eller mindre patetiskt, ofta klagande eller ero­tiskt innehåll och man får nog säga att den beskrivningen fångar andemeningen av den här filmen ganska bra!

                     

Berättelsen sker i monologform, det vill säga strikt sett från Kepesh synvinkel. Det är hans tankar och fantasier som visualiseras och hela handlingen utspelar sig från hans synvinkel. Att olika mindre roller får komma till tals emellanåt och reflektera sina tankar till åskådaren blir en bra krydda till filmen och visst kan man ta intryck av hur dessa personer mår eller reagerar i olika situationer, men handling kretsar likväl kring Kepesh och hans problem, eller ska vi säga rädsla för mänskig interaktion och ansvar för någon eller något annat än sin egen frihet.

Men det här är också en film om åldersnoja, åtminstone tolkar jag den så. Kepesh är rädd för att åldras och tar emellanåt varje tillfälle i akt att påpeka den stora åldersskillnaden mellan honom själv och Consuela. Han oroar sig över detta till den milda grad att han faktiskt kväver förhållandet och att se honom våndas över detta i sin egna inre kamp anknyter verkligen till filmens titel.

Skådespelarmässigt funkar filmen utmärkt, vem hade trott något annat om Ben Kingsley? Men även Penélope Cruz gör bra ifrån sig medan Dennis Hopper, i sin förvisso ganska lilla roll, är förvånansvärt svag. Dock vill jag hävda att han faktiskt står för den kraftfullaste scenen i hela filmen där han verkligen känns hur inspirerad som helst. Det blev en våldsam känsloanstormning för min egen del när han plötsligt blommar ut och levererar med en sådan inlevelse som bara en skådespelare av hans kaliber klarar av.

Till filmens nackdel, hur bra jag än tycker att den är, måste jag tyvärr hålla längden, då det blir en smula segt framåt slutet. Jag tycker inte man fastnar i fällan att trycka ned sensmoral i halsen på åskådaren, men det långsamma tempot, som i filmens tidigare skede var en tillgång, blir lite väl långsamt när allting ska redas ut framåt slutet.

Hur det går? Se filmen!