Dolly Dearest – 1991 – ripoff av Child’s Play – Den Onda Dockan

Självklart är Dolly Dearest en ripoff av Child’s Play – Den Onda Dockan, så ser jag på det i alla fall. Båda handlar om en docka, som blir besatt av något ont och som sedermera inte vill något hellre än att besätta ett barn. Under tiden är det frågan om att blir levande och i formen av dockan döda de som är hemligheten på spåret. En docka verkar så oskyldig men jag kan lova er att denna har en djävulsk fantasi när det gäller sätt att ta livet av folk.

Jämförelser med den tidigare filmen Child’s Play som ju handlar om den onda dockan Chucky är förstås ofrånkomliga. Men lyckligtvis har jag inte särskilt många starka minnen av de första filmerna i den filmsviten. Det gör att jag istället kan se den här med klarare syn, jag behöver inte jämföra om jag inte tvunget vill.

I den här tar familjen över en dockfabrik någonstans i Centralamerika. Fast sanningen och säga är det inte mycket till fabrik. Den som tidigare har gjort dockorna har gått bort och familjen köper stället billigt. För mig verkar det som att dockorna har handgjorts och att familjen inte riktigt har fattat det när de flyttar dit. Precis bredvid fastigheten pågår en utgrävning. Det är inte vilken utgrävning som helst. Man har hittat en gammal grav som vid närmare betraktning härstammar från ett folk man kallar för Sanzian eller Sanziana. I filmen menar man att det var ett gammalt folk som levde för 900 år sedan och som mer eller mindre var Satanister. De försökte avla fram Satansbarnet, som skulle vara ett spädbarn med gethuvud. När de såg vad de hade gjort och hur barnet nästan tog kol på den med sin ondska ska de enligt legenden begravt det just i denna krypta…

Jag kan inte hitta några bevis för att ett sådant folkslag någonsin skulle ha existerat men det är en bra bas för historien som berättas här. Det är inte svårt att räkna ut vad som kommer att hända och hur allting hänger ihop men likväl är det en film som fungerar. Den behöver inte vara oerhört genomtänkt och nyskapande, den är charmig ändå. Och så är det ju något speciellt med dockor som dödar, i synnerhet om det är söta dockor vilket det till en början är. Själva dockskapelsen eller dockskapelserna är riktigt bra. Ju längre filmen fortgår ju mer förändras utseendet mot pur ondska.

Liksom det är brukligt så finns det en hel del överspelande från skådespelarna här. Detta är framför allt sant när det gäller barnskådespelarna. Deras karaktärer i synnerhet är tämligen tvådimensionella. Dock måste jag säga att jag är barnsligt förtjust i Denise Crosby som spelar den lilla flickans mamma. Hon får till det på ett alldeles strålande sätt och jag vet inte riktigt varför, det bara funkar! Jag gillar den här filmen!

7/10

Recension: DEVIL SEED - 2012

Devil Seed

Regi: Greg A. Sager

2012

Horror

När sommarlovet är slut kommer Alex tillbaka till det gemensamma boendet med Bree och Jess. Det är tre tjejer som har bott ihop förr men nu skaffat ett nytt, större boende. Det bästa är att allt är till samma pris som tidigare. Efter en blöt kväll, en mycket blöt kväll till och med, hamnar Alex och Jess hos en spådam som först kör hela sin repertoar men sedan ser en syn som hon verkligen blir livrädd för. Dagen efter har Alex inga minnen av saken och strax börjar oförklarliga händelser att inträffa. Rivmärken och skavsår uppkommer på Alex kropp och hon känner att hon är på väg att förlora förståndet. Men vad var det egentligen spådamen sa? Alex går tillbaka och får reda på att det kommer att växa något i henne, något som mänskligheten inte har sett på tusentals år…

Finns det någon film man ska jämföra med är det förstås excorsisten! Det finns till och med några scener som visar tydligt hommage till den tidigare filmen. Det råder ingen tvekan om att man har sneglat bakåt i tiden när man har gjort filmen helt enkelt. Men innan någon börjar skrika remake vill jag genast dementera att så skulle vara fallet. Det är inte ens en nytolkning som några remakemotståndare brukar benämna de nyinspelningar som de trots allt gillar. Det är en helt annan historia men som sneglar lite på filmen från 1973. Vi har till exempel vissa svordomar som lätt går att knyta till den tidigare filmen eller scenen när Regan kissar på sig som också finns med i någon form här.

Till en början känns filmen ganska mild och det känns som att den inte riktigt håller hela vägen när det gäller skådespeleri etc. Men det är en chimär som det senare kommer at uppenbara sig. För när det börjar bli allt otäckare sugs man också in i produktionen och skådespelarna presterar bättre och bättre ju mer kropp filmen får. Till en början vet vi ju ingenting av vad som händer medan vi senare får se allt större och större påverkan på den fysiska världen. Självklart är den viktigaste rollen Michelle Argynris som Alex – alltså den som blir besatt, och hon är riktigt bra framåt slutet. Det är klart att sminkningen gör väl sitt till för att illusionen av besatthet ska bli riktigt komplett, men hon har en perfekt blick för saken. Den kan vara hur tom som helst vilket ser väldigt otäckt ut i kombination med allt det andra som händer.

Som vanligt är det ingen som tror på allt det som händer. Det är väl mer regel än undantag när det gäller de här filmerna. Det är som att borgmästaren eller motsvarande inte vill offra turismen i hajfilmer trots att en gigantisk vithaj som dödar människor simmar omkring i vattnet. Det hör genren till helt enkelt. Antagligen för att göra oss – publiken, frustrerade och sympatisera mer med offret, alltså den besatta.

Så allt eftersom filmen fortskrider blir den bättre och bättre. Framåt slutet är det riktigt bra och tempot som från början var ganska långt är nu riktigt intensivt. Det finns, som jag tidigare varit inne på, några riktigt förutsägbara händelser. Mest sådana som hör genren till, sådana som vi skulle bli förvånande och nästan förargade över om de saknades. Man kan helt enkelt inte vara hur innovativ med de självklara beståndsdelarna hur som helst. Men på det hela taget känns det fräscht och långt ifrån alla de dussinproduktioner man har sett på temat genom åren. Det här är faktiskt riktigt bra!

8/10

The Exorcism of Emily Rose - 2005 - Verklighetsbaserad!

The Exorcism of Emily Rose

Regi: Scott Derrickson

2005

Drama/Horror

En ung flicka, Emily Rose (Jennifer Carpenter), övertygad om att hon är besatt av onda demoner dör i samband med en exorcism. Fader Thomas Moore (Tom Wilkinson) som utfört exorcismen står anklagad för vållande till annans död och grov försummelse. Men vilken är egentligen sanningen? Var Emily Verkligen besatt av onda demoner eller led hon helt enkelt av epilepsi och en djup psykos? Detta ska nu provas i domstol där den karriärlystna advokaten Erin Bruner (Laura Linney) tar till alla medel för att få prästen fri.

Filmen bygger på en verklig händelse men man ska för den skull inte tro att allt gick till precis på samma sätt som i filmen. Sanningen är snarare den att man valt att dramatisera lite extra i filmen och det är väl egentligen helt förståeligt Filmen är inte till för att berätta historien historiskt korrekt utan för att underhålla.

Är det då en underhållande film? Ja, det tycker jag absolut! Den är inte den mest välspelade filmen någonsin, under stundom är den inte alls särskilt övertygande, medan en del av skådespelarna verkligen gör sitt yttersta. Speciellt mycket imponerar Laura Linney som advokaten och Jennifer Carpenter som den besatta Emily Rose som vi får följa i tillbaka blickar. Dessa tillbakablickar är smart filmade och berättar historien för oss på ett skickligt sätt. Eftersom vi inte känner till sanningen blir vi istället visade det personerna i vittnesbåset berättar om, sanningen ur deras synvinkel alltså.

Annars utspelas mycket av filmen i en domstol och personligen är jag svag för sådana filmer. Jag finner ett stort intresse i hur åklagare och advokater kombatterar med varandra och hur allt annat än sanningen egentligen tycks stå på spel och vara det viktigaste. Som självutnämnd ordvrängare finner jag det också mycket intressant hur noga orden är viktade i inlednings och slutpläderingen. Här finner jag dock att dessa monologer inte är särskilt välskrivna, det är för uppenbart vilken inverkan pläderingarna ska ha på juryn och vilken påverkan de ska ha på oss som tittare.

Effektmässigt är det här ingen visuell orgie men de få effekter som finns, funkar och är effektiva i sammanhanget. Man har alltså inte byggt filmen kring dessa utan enbart använt sig av dem som en extra krydda åt historien vilket jag menar är enbart positivt. Men framförallt är det här en film som får en att tänka till, finns det andra möjligheter är de strikt vetenskapliga? Är det egentligen viktigt att bevisa att änglar och demoner existerar eller räcker det om man tror stenhårt på det? Detta är Emily Rose berättelse…

Rekommenderas!

8/10

Recension: The Last Exorcism – 2010

Det här är en av de där filmerna där allt berättas och visas genom att det är någon i filmen som filmar händelseförloppet. Kända exempel för den oinvigde för detta är till exempel: Blair Witch Project, Cloverfield och [REC]. Resultaten av denna metod är väldigt skilda, ibland funkar det hur bra som helst medan det ibland blir lite styltigt och onaturligt. Det gäller att få filmen att verkligen vara naturlig och det är inte alltid det lättaste! Den återkommande nackdelen med den här medoden är att när kameramannen flyr för sitt liv finns det heller ingen möjlighet att få reda på vad som verkligen händer i den miljö han flyr ifrån. Här får vi följa dokumentationen av en exorcism, en falsk exorcism till råga på allt där exorcisten avslöjar sina knep och bluffmetoder. Det är till en början ganska segt men efter ungefär halva filmen eller så börjar den bli riktigt spännande. Det är inte helt självklart vad som verkligen händer, är det lilla flickan verkligen besatt eller är hon förtryckt av sin überreligiöse pappa att tro att det är något fel på henne? Till slut kommer sanningen fram och exorcisten får dessutom lära sig någonting om sig själv och sina metoder. Jag kan också hitta moraliska betänkligheter som inte ställer religionen i en god dager om man säger så. Det är inget som ligger i den ytliga handlingen men om man läser lite mellan raderna finns den definitivt där!

6/10

Recension: Season of the Witch (2011)

Season of the Witch (2011) – Jag gillar den här filmen, inte för att den är historiskt korrekt för det betvivlar jag starkt. Men jag gillar filmer som utspelar sig i historisk miljö, jag gillar riddare och jag gillar övernaturligheter, svart magi och fantasy. I den här filmen får jag allt ovanstående och jag får Nicholas Cage och Ron Pearlman. Dessutom får jag Christopher Lee i en liten roll och det finns väl sämre man kan råka ut för. Handlingen i sig är väl inget att jubla över men det är en underhållande äventyrsfilm och resan med häxan som ska ställas inför sin dom är underhållande. Det finns vissa datorgenererade effekter men jag börjar bli så tröt på att klaga på dessa att jag helt enkelt accepterar dem, dessutom börjar de numera bli bättre och bättre. Något som är lite ovanligt är att man faktiskt vågar sig på att kritisera kyrkan, man hävdar på flera ställen att kyrkan utgett sig för att vara Guds sändebud men i själva verket mördat, torterat och spridit annan ondska i Guds namn. Inget som någon något så när intelligent människa inte visste ändå, men det är ganska ovanligt att vi får så starka sensmoraliska påhopp från Hollywood! Det är inte en film som tar mig med storm men den är sm sagt underhållande och den lyckas också med bedriften att faktiskt överraska lite i slultet, det är inte allt för vanligt nuförtiden.  

7/10

Recension: The Rite

The Rite – Filmer med religiös anknytning är allt som oftast intressanta. Handlar det om exorcism är det ännu intressantare och om man berör paralleller mellan besatthet och sinnessjukdom blir det ännu bättre. Den här filmen handlar egentligen om en tvivlare, en som utbildar sig till präst men inte är säkert på om han tror eller inte. Hans mentor anser att han har stor potential och skickar honom på utbildning – en utbildning i exorcism eftersom kyrkan planerar att utvidga denna verksamhet. Hans tvivel kommer väl till pass när han får se det ena påstådda fallet efter det andra men till slut blir det för mycket. Han kan inte längre avfärda det som sinnessjukdom då allt för många övernaturligheter kantar händelserna. Bra skådespel av Anthony Hopkins som gör en större biroll men i övrigt en ganska svag och ointressant film. Jag hade hoppats på mer men kanhända kan man inte ta ut svängarna mer med Exorcisten i bagaget, en film som det för övrigt refereras till vid några tillfällen. Men det vore väl kontigt annars kanske, det är och förblir referenspunkten för exorcistfilmer.  

6/10