Dolly Dearest – 1991 – ripoff av Child’s Play – Den Onda Dockan

Självklart är Dolly Dearest en ripoff av Child’s Play – Den Onda Dockan, så ser jag på det i alla fall. Båda handlar om en docka, som blir besatt av något ont och som sedermera inte vill något hellre än att besätta ett barn. Under tiden är det frågan om att blir levande och i formen av dockan döda de som är hemligheten på spåret. En docka verkar så oskyldig men jag kan lova er att denna har en djävulsk fantasi när det gäller sätt att ta livet av folk.

Jämförelser med den tidigare filmen Child’s Play som ju handlar om den onda dockan Chucky är förstås ofrånkomliga. Men lyckligtvis har jag inte särskilt många starka minnen av de första filmerna i den filmsviten. Det gör att jag istället kan se den här med klarare syn, jag behöver inte jämföra om jag inte tvunget vill.

I den här tar familjen över en dockfabrik någonstans i Centralamerika. Fast sanningen och säga är det inte mycket till fabrik. Den som tidigare har gjort dockorna har gått bort och familjen köper stället billigt. För mig verkar det som att dockorna har handgjorts och att familjen inte riktigt har fattat det när de flyttar dit. Precis bredvid fastigheten pågår en utgrävning. Det är inte vilken utgrävning som helst. Man har hittat en gammal grav som vid närmare betraktning härstammar från ett folk man kallar för Sanzian eller Sanziana. I filmen menar man att det var ett gammalt folk som levde för 900 år sedan och som mer eller mindre var Satanister. De försökte avla fram Satansbarnet, som skulle vara ett spädbarn med gethuvud. När de såg vad de hade gjort och hur barnet nästan tog kol på den med sin ondska ska de enligt legenden begravt det just i denna krypta…

Jag kan inte hitta några bevis för att ett sådant folkslag någonsin skulle ha existerat men det är en bra bas för historien som berättas här. Det är inte svårt att räkna ut vad som kommer att hända och hur allting hänger ihop men likväl är det en film som fungerar. Den behöver inte vara oerhört genomtänkt och nyskapande, den är charmig ändå. Och så är det ju något speciellt med dockor som dödar, i synnerhet om det är söta dockor vilket det till en början är. Själva dockskapelsen eller dockskapelserna är riktigt bra. Ju längre filmen fortgår ju mer förändras utseendet mot pur ondska.

Liksom det är brukligt så finns det en hel del överspelande från skådespelarna här. Detta är framför allt sant när det gäller barnskådespelarna. Deras karaktärer i synnerhet är tämligen tvådimensionella. Dock måste jag säga att jag är barnsligt förtjust i Denise Crosby som spelar den lilla flickans mamma. Hon får till det på ett alldeles strålande sätt och jag vet inte riktigt varför, det bara funkar! Jag gillar den här filmen!

7/10

Recension: Nekromantik 2 - 1991

Nekromantik 2

Regi: Jörg Buttgereit

1991

Drama/Komedi

Den sexiga sjuksköterskan Monika har ett litet dilemma. Hon tänder på döda män och har problem att välja mellan den levande pojkvännen och det ruttnande lik hon gömmer hemma. Den levande Mark är trevlig, stilig och pålitlig men är han lika erotiskt tändande som den halvruttne Robert? Hennes beslutsångest mellan dessa män är påtaglig och genomsyrar hela hennes existens.

Efter att ha sett den här uppföljaren till den något kontroversiella filmen Nekromantikmåste jag säga att jag är lite besviken. Den är inte på något sätt dålig även om jag inte känner mig lika överrumplad som jag gjorde första gången. Det är många gånger en mycket vacker film där bild/musik kombinationen tycks vara väldigt viktig och som ofta känns paradoxalt motsägelsefull. Detta anser jag vara ett lyckat drag av Jörg som inte bara vräker på äckel och slem den här gången.

Det här är alltså konstnärligt bättre även om storyn dock inte är lika tydlig här och den är också emellanåt väldigt osammanhängande. Några gånger tar filmen sådana vändningar att man inte riktigt hänger med, en del scener är å andra sidan så övertydliga att tittaren idiotförklaras och man får liksom inget riktigt grepp om filmen. Dessutom är en del scener på tok för starka i den här för övrigt ganska tama uppföljaren. Jag tänker då på djurslakt, något som jag vände mig emot redan i första filmen.

En del kritik mot vissa delar av samhällstrukturen tycks i alla fall Jörg ha fått med. Jag tänker då bland annat på en del referenser till ”normal” pornografi till ”normala” människor. Att nekrofiler kanske inte vanligtvis räknas till ”normala” människor står väl helt klart, men vad ÄR egentligen ”normalt”?

Den här filmen är heller inte lika tydligt tragikomisk eller svart som första filmen. Den belyser inte nekrofilens dilemma på samma klara sätt. Till en början känns det som om filmens huvudperson VILL komma till rätta med sitt abnorma beteende, när filmen slutar är jag inte lika säker längre.

Hur som helst, en sevärd film och helt klart av intresse om man gillar ettan.

Recension: Memories of Midnight - 1991

Memories of Midnight

Regi: Gary Nelson

1991

Drama

Catherine (Jane Seymour) vaknar upp på ett kloster utan några minnen om vem hon egentligen är. Efter att ha tillbringat över ett år där, konstant drömmande samma dröm börjar hon dock få tillbaka sina minnen så sakteliga. Hon blir övertygad om att hennes namn är Catherine Alexander vilket gläder hennes och klostrets välgörare, den mäktiga och ofantligt rike Constantin Demiris (Omar Sharif). Han tar hem henne till sitt hem och låter henne bo där men blir orolig när hon efter en shoppingdag på stan träffat på en spådam som känt igen henne som Catherine Douglas. Vilka hemligheter döljer egentligen hennes minne och varför är Costa, som Constantin kallas av sina vänner så orolig för att hon ska börja minnas?

Det här är tredje miniserien eller TV-filmen baserad på Sidney Sheldon skriverier som jag recenserar på relativt kort tid och ska sanningen fram så börjar det bli ganska tjatigt, med både Master of the Game och If Tomorrow Comes aka Tracys Hämnd i bakhuvudet. Med det menar jag att både den här och de andra filmatiseringarna naturligtvis fungerar på egen hand men att de också är tämligen lika varandra i uppbyggnad och att intrigerna skulle platsa i vilken såpa som helst. Uppenbarligen är den här inget undantag men den stoltserar trots allt med några kända namn i huvudrollerna.

                                            

Jane Seymour, kanske en av de vackraste kvinnorna i världen axlar rollen som kvinnan som inte riktigt minns vem hon är men som kämpar för att återfå minnet. Eller nja, jag tycker inte hon kämpar särskilt mycket faktiskt. Hennes karaktär är ganska illa skriven och är många gånger inte alls särskilt intressant. Hon beter sig alltför naivt och lägger inte manken till på det sätt som torde vara realistiskt av en dam i hennes situation. Hon går mest runt och är vacker, men det är hon ju å andra sidan väldigt bra på.

Omar Sharif å andra sidan är betydligt bättre och briljerar vid några tillfällen så att man nästan tappar andan. Han har ett sätt att spela med ögonen som gör att hans blick verkar kunna tränga igenom stål om det skulle behövas. Han är helt klart filmens behållning vad gäller skådespeleri och det maktspel han och hans svåger bedriver med varandra är ganska underhållande. De verkar åtnjuta en ömsesidig respekt för varandra, samtidigt som de inget annat vill än att önska livet ur sin rival. Det de mest av allt älskar verkar dock vara pengar och de skyr inga medel för att skydda sina rikedomar.

Det här är en filmatisering på nära tre timmar och det är kanske svårt att göra detta utan att det spretar iväg åt något håll och att resultatet blir en smula ojämnt. Så även här och man får säga att den första disken (utgåvan innehåller två diskar) faktiskt är ganska seg. Det händer inte särskilt mycket utan vi matas med bakgrundsfakta och karaktärsbyggnad. Andra disken är mycket intressantare, intrigerna har börjar komma igång och Omar Sharifs skådespeleri blommar ut fullständigt. Det är inte särskilt svårt att räkna ut vad som kommer att hända eller vem som lurar vem i slutändan så när som möjligen på några små detaljer.

På det hela taget kan nu den genomsnittlige såpafantasten tycka om det här, och vi andra också om inte annat som tidsfördriv!

Recension: Whore - 1991

Whore

Regi: Ken Russell

1991

Drama/Komedi

Vi får följa Liz genom at hon berättar olika händelser som har inträffat under hennes ”karriär”. Vi får se tillbakablickar på särskilt viktiga ögonblick med en ständig närvaro av ironi och cynism. På baksidan av omslaget rubriceras filmen som Drama men jag vill gärna lägga till komedi för det är inte sällen ganska humoristiskt berättat även om ämnet i sig förstås är tämligen tragiskt. Jag vill inte sträcka mig så långt som att påstå att det är en film att skratta åt, men mungiporna kan man åtminstone dra på vid tillfällen.

Det är således ingen tvättäkta komedi men skådespelet är så pass överdrivet och överspelat att det får en komisk ton ganska snabbt. Huruvida detta är meningen eller ej är svårt att sia om men man vänjer sig i alla fall efter ett tag och lägger inte märke till det på samma sätt.

Vår ciceron och guide genom prostitutionsträsket (Liz) talar direkt till oss och in i kameran vid många tillfällen. Jag vet inte om det är någon speciellt tilltalande berättarteknik egentligen men det känns genomtänkt och det är inte alltid självklart om det vi ser är en tillbakablick eller om Liz ska till att förklara något under tiden som vi ser på vad som har hänt.

På tal om informationen på omslaget så jämförs filmen med den romantiska komedin Pretty Woman och påstår att det här är den riktigt historien. Om det är sant att filmen bygger på verkliga händelser eller inte vet jag inte men det är helt klart att den inte är lika romantiserad som Pretty Woman. Jag skulle kunna tänka mig en mycket skitigare film med mer naket våld och sleaze men visst hamnar filmen inom en helt annan genre än den romantiska komedin!

Theresa Russell gör bra ifrån sig trots det initiala överspelet. Hennes framställning av horan är helt enkelt mycket realistisk! Men man ska komma ihåg att handlingens centrum inte kretsar kring någon på samhällets absoluta bottenskikt, Liz har trots allt en del värdighet kvar och gör inte riktigt allting för pengar.

Ska man jämföra med den enda referenspunkt jag har för tillfället med Ken Russell – Crimes of Passion är det här en mycket mer lättillgänglig film som inte kräver någon direkt eftertanke för att underhålla. Men där försvinner också på något sätt en del av behållningen.

5/10

Recension: The Guyver - 1991

The Guyver

Regi: ”Screaming Mad” George/Steve Wang

1991

Sci-Fi/Action

I tidernas begynnelse kom aliens till jorden för att skapa det ultimata organiska vapnet, de skapade den mänskliga rasen. Genom en speciell gen skapade de så kallade Zoanoids, ett slags supersoldater som med hjälp av viljans kraft kan transformera sig själva till monströsa varelser. Milliontals år senare har Zoanoidernas ledare Zoalord vaknat till liv och bildat Chronos Corporation för att utveckla Zoanoidteknologin ytterliggare med världsherravälde som mål. Bland de utomjordiska kvarlämningarna finns en speciell apparat som ökar krafterna hos en människa hundrafalt, men det finns inte en enda ledtråd om hur den aktiveras. Forskaren Dr. Tetsu Segwam som jobbar för Chronos Corporation inser vilken fara det skulle vara om Zoalord lyckas aktivera apparaten och stjäler den, nu är han på flykt…

Den här filmen hörde jag talas om första gången när jag deltog i ett seminarium i början av nittiotalet. Att ”Screaming Mad” George, vars underbara sminkjobb jag till exempel njutit av i Brian Yuznas Society hade gjort sin regidebut väckte stor nyfikenhet då man kunde anta att den skulle vara visuellt spektakulär. Sen dess har jag haft ögonen öppna efter den här filmen även om jag naturligtvis inte letat aktivt varje dag efter den i tjugo år.

Problemet med en så här efterlängtad film är att förväntningarna är alldeles för höga. Visserligen får man räkna med att det som var uppseendeväckande när det begav sig inte längre håller samma höga genomslagskraft och att de personliga referensramarna har blivit mycket rymligare med åren, dessutom har väl kunnandet förhoppningsvis ökat. Trots detta måste jag säga att jag blev lite besviken, jag hade inte räknat med att den skulle vara så komisk och de makabra skapelserna så fåniga. Med det menar jag absolut inte att de är dåligt gjorda för det är de inte. Sanningen är väl snarare den att man får se mer än vad filmens bästa egentligen tillåter. Dessutom tenderar det att bli väldigt tjatigt efter ett tag att se skapelserna slåss med varandra vilket är synd för filmens handling har helt klart en stark potential.

Annars är det riktigt kul att återse gamla Mark Hamill som inte haft någon direkt uppseendeväckande karriär sen Luke Skywalker och Star Wars precis. Han visar här att han kan agera även om han känns lite trött, kanske passar han trots allt bättre som röstskådis vilket han ägnat större delen av sin senare karriär åt. Flera andra kända ansikten dyker upp i mer eller mindre stora roller. Alla vi som älskar Jeffrey Combs kan till exempel glädjas åt att se honom i några få scener och Linnea Quigley gör också ett kort gästspel. Dessutom gör David Gale kanske filmen bästa prestation som Zoalord! Vi ska heller inte glömma bort Michael Berryman som med sitt blotta utseende passar in i filmens andemening.

Allt som allt kravlar sig filmen upp på godkänt och jag ska faktiskt göra uppoffringen att införskaffa även uppföljaren.

Recension: Goltuppen - 1991

Goltuppen

Regi: Per Berglund

1991

Drama/Thriller

Lars-Peter Forsman (Torsten Flinck) sitter inlåst och har gjort så i större delen av sitt vuxna liv. I ett desperat försök att lappa ihop förhållandet med Nina (Marie Richardsson) rymmer han dock från fängelset. Strax innan har hans halvbror, den misslyckade småtjuven Matte (Pontus Gustafsson), kommit över en större summa pengar tillhörande Milan (Lucian Muscurel), en av Lars-Peters fängelsekamrater och i samband med detta bragts om livet. Lars-Peter, nu på fri fot, vet inte vem som ligger bakom hans halvbrors död, men är fast besluten att hämnas. Det som dock står högst upp på hans agenda är att hämnas på den som satte dit honom – Goltuppen!

Det här är ett kriminaldrama skrivet av den person som jag kanske håller allra högt när det gäller kunskap på området av alla – Leif GW Persson, som också skrivit förlagan till en av mina absoluta favoriter när det gäller svensk kriminalfilm – Mannen från Mallorca. Dock är jag lite besviken på hur det svenska polisväsendet framställs. Om inte det är meningen att de ska framställas som korkade idioter som enbart lyckas lösa någonting på ren slump och genom ren jävla tur om man utrycker sig på ren svenska.

                     

I övrigt finner jag produktionen ganska ojämn, det är emellanåt hur spännande som helst och karaktärerna stabila för att i nästa ögonblick nästan bli en parodi på sig själva. Dialogen följer samma mönster och det känns lite som om regissören Pelle Berglund, som jag egentligen hyser stor beundran för, kanske inte riktigt är rätt man för att skapa den täta thriller som det här mycket väl skulle kunna vara om alla förutsättningar varit rätt.

I de stora rollerna fungerar det dock bättre och Torsten Flinck är utmärkt i huvudrollen. Det finns väl inte så där mycket av mångfacetterad karaktär att jobba med men jag tycker han gör det på ett bra sätt. Historien vinklar sig också på ett sånt sätt at man faktiskt känner en del sympati för honom även om han på intet sätt är bättre än någon av de andra skurkarna i historien. Eller jo förresten, något bättre är han nog, han verkar drivas fram mer av sina känslor och sina hedersövertygelser än enbart av profithunger eller ren girighet som en del av de andra. Kul är förresten att se en del figurer i småroller som man senare kom att förknippa med något helt annat såsom Adde Malmberg och Gert Fylking.

Som helhet kan man nog säga att det här definitivt är en miniserie man bör snoka reda på om man är intresserad av svensk kriminalfilm. Historien är komplex och intrigerna många, karaktärerna tvinnas omkring varandra och allting har ett samband helt oavsett om det är uppenbart eller mera långsökt. Personligen tycker jag historiens början är mera intressant än dess upplösning, men det är nog mer de personliga preferenserna som talar än en adekvat objektiv bedömning. Eller så är det så att det faktiskt saknas intressanta bitar som egentligen borde varit med under de dryga tre och en halv timmar som serien varar.

Recension: Dust Devil - 1992

Dust Devil

Aka Dust Devil – the final cut

Regi: Richard Stanley

1992

Thriller/Western/Horror

Det vi vanligtvis kanske kallar ökenvindar eller dammoln kallar lokalbefolkningen i Namibia något helt annat – Dust Devils. Men det ligger mer i legenden än så. Denna Dust Devil är en demon som kan ta den skepnad den önskar i besittning och som livnär sig på vilsna själar. De som känner sig ensamma och oälskade. De som känner att de redan mist allting i livet utom livet självt. Wendy (Chelsea Field) är en sån människa, hon har lämnat hus och hem bakom sig i sitt kraschade äktenskap och vill bara bort från allt. I sin bilfärd genom öknen mot världens ände plockar hon upp en liftare, en främling som polisen jagar i samband med ett ritualmord några dagar tidigare…

Jag vet inte riktigt vad man ska klassa den här filmen som. Till en början duggar westernklichéerna tätt både i ljud och bild och den fåordiga inledningen för nästan tankarna till Sergio Leones mästerliga Once Upon a Time in the West med bland andra Henry Fonda och Charles Bronson. Dock känns inte filmen kontinuerlig och man verkar inte riktigt kunnat bestämt sig för hur produktionen ska se ut. Man blandar framförallt två stilar (Thriller och Western) nästan i segment med varandra och de ger ingen tydlig överskådlig bild. Detta innebär också att man i nästa scen undrar om man verkligen ser på samma film.

Skådisarna är, förutom i öppningsscenen, till en början ganska dåliga och Chelsea Fields första repliker känns som rena skämtet. Detta blir dock bättre efterhand och framåt slutet känns hon faktiskt riktigt bra i rollen. De övriga smårollerna imponerar inte nämnvärt utan filmens behållning består mycket av Robert Burke’s (Dust Devil) genomträngande blick.

Som jag tidigare nämnt så finns det många och tydliga westernklichéer här och det kanske bara är jag, men jag tycker mig se vissa likheter mellan karaktären Dust Devil och de namnlösa karaktärer Clint Eastwood ofta gestaltat i westernsammanhang. Som exempel kan kanske framförallt High Plains Drifter nämnas. I övrigt kan jag se likheter med den senare Wishmaster där demonen är fånge i vår värld tills hans uppdrag på jakt efter själar har slutförts.

Slutligen vill jag filosofera lite kring tanken bakom filmen, om det nu finns någon djupare tanke. Vissa scener är så uppenbart dumma att de helt enkelt måste finnas till för att försöka skapa någon form av konstnärlighet i filmen. Jag anser i så fall inte att detta kommer fram tillräckligt tydligt och att resultatet i så fall kan kännas lite överambitiöst. Samtidigt är många av de nästan sepiabruna ökenvyerna vackra och stilfulla. Filmen hamnar nästan i paradox med sig själv och man vet inte riktigt vad man ska tycka när filmen är slut. Kanske beror detta problem också på att filmen klippts om ett antal gånger på grund av olika viljor mellan bolaget och regissören.

Dust Devil – the final cut är kompromissförslaget och inte nödvändigtvis den bästa versionen av filmen.

Recension: Fried Green Tomatoes - 1991

Fried Green Tomatoes

Regi: Jon Avnet

1991

Drama

Evelyn Couch (Kathy Bates) och hennes make Ed (Gailard Sartain) ska hälsa på släkt på sjukhuset, men eftersom Evelyn inte är välkommen förpassas hon till ett uppehållsrum. Där får hon kontakt med en gammal kvinna (Jessica Tandy) som berättar en mäktig historia om Idgie Threadgoode från när seklet var ungt. Evelyn fascineras av historien och eftersom hon har lite problem i äktenskapet inspireras hon av den egensinniga och frispråkiga kvinnan historien centrerar sig kring, som går sin egen väg och som alltid tycks stå upp för det hon anser vara rätt och riktigt. Relationen med den gamla kvinnan, som rymmer en väldig likhet med huvudpersonen i berättelsen, blir starkare och starkare. Snart blir de bästa vänner och i takt med att de umgås varje dag och fördjupar sig i historien, blir Evelyn starkare som person och står på sig i vardagssituationerna. Snart har hon full kontroll över sin egen vilja och gör det som hon verkligen vill istället för det som omgivningen förväntar sig!

Det här är dramafilm som ägnar sig både åt att locka till skratt och pressa fram tårar ur åskådaren, ibland kan det vända på ett litet ynka ögonblick men det är väl å andra sidan så livet är också, man vet aldrig vad som händer så fort man vänder bort huvudet. Egentligen är det två filmer i en då det mestadels är frågan om två parallellhandlingar, dels den som den gamla damen – Mrs Threadgoode, berättar, dels den som upptar Evelyns vardag. Man kan se tydliga likheter mellan vad Evelyn egentligen skulle vilja göra och vad Idgie verkligen gör och det är inte svårt att förstå varför hon blir så inspirerad.

Man funderar dock en smula på sanningshalten i den gamla damens historia och ett flertal teorier dyker upp i hjärnan. Antingen hittar hon på alltsammans och är i själva verket senildement, eller så är det verkligen så som hon beskriver det, med eller utan sig själv i huvudrollen. Eller så kanske det rent av en fabrikation i Evelyns huvud, lite i stil med den twist som gör Das Cabinet des Dr Caligari så speciell, hon kanske ser ansikten på sjukhemmet och fantiserar ihop sin egna historia kring dem. Det finns fler teorier än så, mer eller mindre djupgående, men jag tror ändå det viktigaste i sammanhanget är att historien berättas, om den är sann eller inte spelar ingen roll. Det är den påverkan till ett annat liv som Evelyn får som är det viktigaste. Ett uppvaknande och en insikt om vad som egentligen behöver göras.

Finns det en sensmoral i filmen, vilket jag anser att det bör göra i en film som denna, så är det kanske att man alltid ska ställa upp för sina vänner och göra det rätta. Det låter kanske lite grund men jag tror inte att man behöver krångla till det mer än så. Livet handlar ytterst om de man håller kära och ser man inte till att göra vad man kan för dem kommer man nog att ångra sig bittert för resten av livet.

Nåja, skådespelaremässigt finns det absolut inget at klaga på och man sitter egentligen som trollbunden av de flesta av karaktärerna i filmen, åtminstone de som betyder något i det långa loppet, de som bara skymtar förbi någon gång emellan åt, som Evelyns make, är inte riktigt lika intressanta. Inte för att han, eller de andra mindre rollerna skulle göra ett bra jobb, men det är helt enkelt inte tillräckligt viktiga för att man ska lägga märke till dem på samma sätt som Kathy Bates, som är helt fenomenal, och Jessica Tandy. Och eftersom den största delen av filmen utspelar sig runt sekelskiftet och framåt, läggs mycket fokus också på Mary Stuart Masterson, som spelar Idgie, och Mary-Louise Parker som spelar hennes väninna och vapendragare Ruth. Det blir en strålande kvartett av det hela och så här med filmen i relativt färskt minne kan jag bara komma ihåg en enda sak som inte är i toppklass med när det gäller skådespeleriet. Det är inte ens något viktigt och kan snarast klassas som en petitess när en statist av något slag springer förbi kameran, men gör det med lite för mycket inlevelse. Scenen varade säkert inte över en sekund, men jag minns att jag reagerade på det.

Eftersom filmen utspelar sig i två olika tidsaspekter behövs det naturligtvis två olika typer av miljöer. Jag tycker man har hittat fulländning i båda fallen, även om nutid torde vara något enklare att gestalta. Man tycker sig existera i symbios med det som utspelas i filmen och man har också lyckats skapa den där lilla extra känslan av att tillbakablicken, eller berättelsen, eller vad man ska kalla den balanserar på gränsen mellan verklighet och en saga. Det är väl därför man får den typen av teorier i skallen som jag nämnde ovan antar jag.

Ska man dela ut betyg till den här filmen finns det bara ett som är adekvat – full pott!

Recension: There’s nothing out there - 1991

There’s nothing out there

Regi: Rolfe Kanefsky

1991

Horror/Komedi

Sju ungdomar åker till en avlägsen stuga för att tillbringa lite semester tillsammans. Mike (Craig Peck) har studerat skräckfilm hela sitt liv och känner snabbt igen tecken från dem. Ingen tror förstås honom utan hånar honom för att han inte kan skilja på dikt och verklighet, han har helt enkelt tittat på för mycket skräckfilm. Men något finns verkligen där i skogen och ungdomarna blir snart varse om den groteska varelse som ska förstöra deras idylliska vistelse i stugan.

Det här riktigt dåligt, åtminstone om det som syns på tv-rutan är menat på allvar. Filmen har visserligen ett par poänger, som den ickenördiga skräckfilmsfantasten t ex, något som egentligen är emot alla principer. Skådisarna är usla och det fasansfulla monstret har en hel del kvar att önska. Manuset som verkar vara en korsning av Basketcase och Alien har sina ljusa stunder även om det är ganska långt emellan dem. Klichéer läggs på hög och man skrattar ofta och mycket åt den till synes usla dialogen. En del kommentarer är bara helt för mycket.

Att den här filmen är gjord så sent som 1991 känns tämligen ologiskt då hela produktionen skriker av åttiotal. Allt från de plastiga örhängena och frisyrerna till den verkligen usla musik som används ganska flitigt i filmen. Det enda som frångår denna åttiotalsregel är väl att förtexterna faktiskt inte har en rödaktig färg. Något som var mer regel än undantag på åttiotalet.

Men tänk om det här inte var menat på allvar då? Skulle det kunna innebära ett lyft för filmen? Både ja och nej faktiskt. Filmen blir inte bra i alla fall, den blir fortfarande lika uselt spelad och även om det extremt undermåliga monstret kommer undan med betydligt mer då, så räcker inte det. I och för sig är gränsen mellan dumt och brilliant väldigt tunn och man skrattar som sagt var mycket under de drygt 90 minuter som filmen varar.

Slutsatsen blir alltså att det finns ett visst nöje i den här filmen även om den inte är särskilt bra. Varken som skräckkomedi eller definitivt inte som seriöst menad skräckfilm.

Recension: Romper Stomper

Det var inte länge sedan jag såg American History X, som ”alla” verkar hylla till skyarna, för första gången. Jag har också skrivit om Pariah, som behandlar liknande teman och så var det dags för den här nu då – Romper Stomper! Den kom ut 1992, alltså några år före de andra filmerna och är en australiensk produktion med Russell Crowe i huvudrollen. Liksom de andra filmerna och andra skinhead-gäng-med-nazistiska-eller-rasistiska-förbilder, så är det ytligt sett en våldsam skildring av naket och brutalt våld. Fast här får jag inte riktigt grepp på det. Mitt i all våldsamhet verkar man vara lite rädd för att ha med det är göra också. Så fort någon viftar med ett skjutvapen verkar alla bli livrädda även om de varit beredda på att offra livet i sekunden innan. Att bli ihjälslagen med påkar, basebollträn eller knytnävar går alltså bra, men att dö för en kula är en annan femma – tydligen. Under denna yta hittar man dock, i vanlig ordning, ganska svaga karaktärer som egentligen är väldigt sköra individer innerst inne. De behöver sin grupp för att känna sig starka annars är det egentligen ingenting och ledargestalten förstår detta mer än någon annan och är den mest själviska av dem alla när det kommer till kritan. Jag får ett blandat intryck när jag ser filmen. Det känns som lite halvmesyr när det gäller det egentliga budskapet men hantverket är gott och både Russell Crowe och de andra skådespelarna gör ett bra jobb! 

6/10

Recension: Begotten - 1991

Begotten

Regi: E. Elias Merhige

1991

Drama/Horror

Gud begår självmord för att det ur hans kropp ska födas en kvinna – Moder Jord. Denna kvinna föder sedan en son som släpas genom landskapet med ett rep runt halsen, medan ansiktslösa varelser plågar honom på alla möjliga sätt.

Jag erkänner att ovanstående handling är i knappaste laget, men faktum är att det är ungefär vad det går ut på och inte ens det är vidare självklart. Hade man inte kunnat läsa sig till denna handling hade det dessutom varit oändligt mycket svårare att sluta sig till denna slutsats. Visserligen finns ledtrådar till detta i filmens eftertexter, där karaktärerna benämns just som beskrivits ovan.

                                         

För att förvirra ytterliggare är filmens foto svart-vitt, och då menar jag verkligen svart-vitt, det finns inga gråskalor och det är ibland enormt svårt att urskilja vad som verkligen händer i de extrema närbilderna. Detta ger intrycket av ett gigantiskt rorschachtest där det verkligen inte finns något rätt och fel bara olika uppfattningar om vad som egentligen visualiseras i de groteska och makabra bilderna. Det finns heller ingen dialog och musiken är ytterst begränsad. Däremot förekommer det ljud på ett effektivt sätt i filmen, naturljud (som syrsor) som hela tiden ligger i bakgrunden och tillför spännande rytmiska ljudkonstellationer.

För det handlar verkligen om groteska och morbida filmsekvenser, så mycket står ställt bortom allt rimligt tvivel, trots svårigheterna att urskilja detaljer. Bildkvalitén kan väl närmast jämföras med något från den absolut tidigare stumfilmseran och som en visuell vandring av oerhört svårbegriplig symbolism och metaforiska jämförelser. Visst, jag skulle kunna skriva en åttatusen ord lång recension på högtravande svenska om symbolernas innebörd eller den metaforiska evolution filmen gestaltar, men att påstå att jag sitter inne med några svar efter att ha sett filmen vore en rejäl överdrift – diplomatiskt sagt!

Jag tror nämligen varje enskild människa har sin egen tolkning av den här filmen och oavsett om man älskar eller hatar den, jag tror inte på så många mellankänslor, så finns det nog ingen som den inte berör på ett eller annat sätt. Personligen fann jag en fascination av filmen utan att nödvändigtvis begripa mig på dess historia och med tanke på detta tänkte jag ta tillfället i akt och avsluta den här recensionen på ett annorlunda sätt också. Nedan följer därför några av de stödord jag antecknade i samband med att jag såg filmen:

En intellektuell utmaning.

Stor konst

Vackert

Makabra och groteska bilder

Inte motbjudande

En visuell vandring

Fascinerande

Seg

Har man tur kan man hitta filmen för runt en tusenlapp på ebay…

Recension: Benny's Video - 1992

Benny’s Video

Regi: Michael Haneke

1992

Drama

Benny är mycket intresserad av videokameror och allehanda våldsfilmer som han hyr i den lokala videobutiken. En dag träffar han en flicka som han bjuder med hem, hans föräldrar är bortresta och de har hela lägenheten för sig själva. Benny visar flickan en film som föreställer en gris som blir fört från stian ut på gården för att sedan avlivas. Han är stolt över filmen som han filmat själv och visar, ännu mer stolt, upp att han lyckats komma över just den bultpistol som används i filmen och visar den för flickan. En sak leder till en annan och snart är flickan död för Bennys hand. När hans föräldrar får reda på vad som hänt gör de allt för att skyla över brottet…

Som vanligt när det gäller Haneke så är det här inte en film med spektakulära effekter eller något annat som tar fokus från själva berättelsen. Det är istället en film om vanliga människor i realistiska miljöer och komplicerade problematiseringar för åskådaren att lösa. För man ged inga svar, inte ens entydiga ledtrådar, vilket är intressant eftersom var och en får bilda sig sin egen uppfattning om vad saker och ting egentligen symboliserar i filmen.

                                

Enligt Haneke själv så är det en film som ställer verklighetsuppfattningen på sin spets och ifrågasätter huruvida det är möjligt att uppleva denna genom medierna, om detta innebär en avskärmning från det hemska som händer omkring oss eller inte. Jag själv är inte helt klar över min uppfattning och det är det som är lite av filmens styrka. Jag vet ungefär hur bra jag tycker filmen är, men det är egentligen inte särskilt intressant i sammanhanget och det är, precis som i fallet med Den Sjunde Kontinenten (första delen i trilogin) inte en särskilt underhållande film. Snarare belyser den väldigt destruktiva känslor och beteenden.

Kärnfamiljen står i centrum och även om Benny verkar oförmögen att förstå vilken handling han egentligen utfört så analyserar hans föräldrar skuldfrågan, om de kan ställas till svars eller inte och hur det ska lösa situationen på bästa och smidigaste sätt utan att någon mer behöver fara illa, i vart fall inte Benny. Detta är förstås en intressant tanke, hur långt är vi villiga att gå för att försvara våra barn eller de som är oss kärast? Hur skulle det kännas om ens barn gjorde en sådan vedervärdig handling?

Haneke involverar också åskådaren i det hela med hjälp av att till exempel visualisera våldsdådet genom en videokamera. Det blir liksom i tredje hand man ser händelserna, som om de liksom inte var riktigt på riktigt. Det är lite av denna form av distans filmen handlar om också, hur vi avskärmas oss från det som inte är verkligt. Filmen som sådan är ju inte verklig och vi kan se den utan att rygga tillbaka eftersom vi är säkra på den sidan TV:n eller bioduken. Skulle å andra sidan liknande händelser inträffa i verkligheten skulle vi reagera på ett helt annat sätt. Benny har ingen uppfattning om verkligheten utan upplever den som om det var en film, eller en film i filmen – etc.

Hur som helst är det här helt klart en stark film av Haneke och ytterliggare en som inte tar slut bara för att de sista eftertexterna passerat – Imponerande!