The Blob – 1988 – En hittills osedd klassiker!

Det här är faktiskt en av de där klassiska skräckfilmerna från 80-talet som jag faktiskt inte har sett tidigare. Det finns de inom hushållet (host host) som hackar lite på mig ibland eftersom jag har missat några rejäla klassiker, men ändå påstår att jag är en autodidakt filmvetare. Det kan väl tyckas lite motsägelsefullt kanske men det har helt enkelt inte funnits tid att se allt jag skulle vilja. Och det lär sannolikt inte göra det i framtiden heller. Den eviga förbannelsen är nog att ständigt ha några osedda klassiker och inte ha tid att göra något åt det.

Som lök på laxen måste jag också erkänna att jag inte sett originalet från 1958 eller versionen från 1972 – Beware! The Blob. Den senare tydligen med komiska tendenser i regi av Larry Hagman. Hur som helst har jag alltid utgått från att originalet, med tanke på eran den gjordes i, var en produkt av det kalla kriget och således antikommunistisk propaganda. Uppenbarligen vet jag inte hur det ligger till med den saken egentligen men det är i alla fall inte fallet i den här nyinspelningen. Därmed inte sagt hur det hela egentligen hänger ihop. Det finns en logisk förklaring men det är bäst att man får denna serverad av filmen och inte av mig. Det skulle fördärva upplevelsen något.

Låt oss byta fokus till den här filmen. Att påstå att den skriker av 80-tal vore en underdrift. Den känns extremt daterad med allt vad det innebär. Det är förstås frisyrer och andra assessorer men även själva bildspråket och berättartekniken. Till och med själva historien känns om 80-tal. Det behöver inte vara någon nackdel men söker man en tidlös film lär man bli besviken. För min del lockar filmen både till skratt och till nostalgi. Jag finner det oerhört charmig i sin tidtypiska framtoning. Det finns förstås klichéer utspridda längs filmen som bara skulle kunna vara gjorda på 80-talet. De lyckas hålla sig på den underhållande sidan utan att någon gång bli löjliga. Det är en klassisk mosterfilm kan man säga, och det utan att egentligen ha ett klassiskt monster i sig.

Man skulle kunna tänka sig att själva varelsen, eller vad man ska kalla den där geléklumpen för, skulle vara dåligt gjord med tanke på filmens ålder men icke! Jag gillar effekterna skarpt! Det finns någon gång i filmen som det är tydligt att det handlar om bildmontage eller miniatyrer men det är bara en del av charmen. För allt medan geléklumpen växer, desto mer skräckinjagande ska den ju bli.

Och växer gör den! Från början är den väl någorlunda hanterbar men allt medan den växer – exponentiellt – desto farligare blir den, desto mer slukar den allt som kommer i dess väg. Man kan se skillnaden som att den från början är lite av en parasit som suger köttet ur skinnet på människorna medan den senare blir någon som kastar sig över allt som kommer i dess närhet. Slutet är häpnadsväckande och det finns som sagt en moralitet i filmen. Man kan välja att ignorera den och bara se det som en sci-fi skräckis eller så kan man faktiskt ta till sig vad filmen vill säga och förundras över den övergripande visheten filmen försöker förmedla.

Som en liten parentes kan jag väl nämna att det är aningen märkligt att det inte finns svensk text när utgåvan är svensk. Det står ju trots allt på svenska på omslaget. Inte för att det spelar mig någon roll men det kan vara bra att ta i beaktande om man verkligen behöver den där textremsan. Dessutom återfinner vi Paul McCrane som jag numera ser som ett känt ansikte i Cityakuten. Det var kul att se honom i en annan roll. I en ledande roll finns också Matt Dillons bror Kevin Dillon.

8/10

Zombie Flesh Eaters 2 - 1988 - Zombi 3

Zombie Flesh Eaters 2

Aka: Zombi 3

Regi: Bruno Mattei, Claudio Fragasso, Lucio Fulci

1988

Horror

Den topphemliga forskningen med Död 1, ett bakteriologiskt vapen pågår för fullt. Dock får man inte riktigt ordning på detaljerna utan biverkningar, som skulle kunna döda (om nu experimentets intention inte vara att väcka döda till liv) förekommer. Vad värre är, en väska med det mycket potenta viruset stjäls mitt framför näsan på både militären och forskarna. Väska återfinns dock – öppnad, men forskarna bedyrar att ingen skada är skedd. Viruset är mycket känsligt för syre och dess effekt ytterst kortfattad i vanlig atmosfär. Vad ännu värre är, så smittas dock tjuven vilket innebär att smittan kan föras vidare. Ett massivt uppbåd anordnas för att hitta honom. Det är inga större svårigheter och militären bränner liket. Nu börjar de riktigt svåra konsekvenserna, viruset muteras av värmen, blir luftburet och resistent mot syre…

Hur mycket av filmen som egentligen är regisserad av den enda krediterade regissören Lucio Fulci är väl inte riktigt klart. Är man ett fan av hans filmer hoppas man förstås att det faktiskt är Mattei, som tydligen fick det slutgiltiga ansvaret för filmen när Fulci drabbades av en stroke, som bär ansvaret för stora delar av filmen, för det är inte mycket av Fulcis kvalitéer som återfinns. Å andra sidan har Njutafilms, som gett ut denna svenska utgåva, själva kallat Bruno Mattei för Italiens Ed Wood, så man kanske inte ska ta filmen på allt för stort allvar.

Nu tillhör jag visserligen dem som inte blev lika imponerad av Fulcis klassiker Zombie Flesh Eaters när jag nyligen såg om den som jag blev i mina ungdomsår, men att kalla den här för uppföljare till den filmen måste ändå anses vara en styggelse i sig själv. Den har inte samma närvaro, ingen inspirerad regi, tämligen usla skådespelare och är undermåligt redigerad om jag får säga min mening. Detta förstås inte utan att den i vissa scener innehåller en tämligen klassisk mise-en-scène, som siluetter i en mörk gränd eller liknande.

Den är heller inte trogen den zombiemytologi som det mestadels refereras till när det gäller zombiefilm det vill säga Romeros variant av saker och ting – zombies som är levande döda för att helvetet är fullt och som enbart går att föda genom att skjuta dem i skallen. Nä, här har man istället inspirerats av Return of the Living Dead där smittan kontaminerar via luften. Det finns också experiment i bakgrunden som förklaring till händelserna och det är väl egentligen den enda kopplingen till Zombie Flesh Eaters. Missförstå mig inte nu, jag välkomnar alla försök till att hitta logiska förklaringar till zombieliknande tillstånd (därmed inte sagt att Romeros mytologi är förkastlig), ibland håller de och ibland inte och det här är ett försök så gått som något.

Till filmens försvar måste dock sägas att den håller ett förvånansvärt högt tempo, det tar inte särskilt lång tid innan saker och ting börjar hända. Den är tämligen underhållande, även om detta är av en omedveten anledning eller på grund av ett idiotiskt manus, och innehåller mycket gore som faktiskt ser ganska bra ut emellanåt.

3/10

Windmills of the Gods - 1988 - Mer Sidney Sheldon!

Windmills of the Gods

Regi: Lee Philips

1988

Drama/Thriller

I ett försök att dra igång ett nytt projekt försöker USA:s president övertala collageprofessorn Mary Ashley till att bli den nya ambassadören i Rumänien. Samtidigt agerar en ytterst hemlig organisation i det fördolda som också har vinning av Marys utnämning till ny ambassadör. Båda parter blir förkrossade när Mary, trots övertalningsförsök, tackar nej till uppdraget. När hennes make omkommer i en olycka några veckor senare kommer dock saken i ett annat läge, hon har inget som binder henne hemma i Kansas längre och tackar ja till posten efter att ha omprövat sitt beslut. Hon kastas in i en värld av intriger och falskspel där det inte är helt självklart vem man kan lita på eller om den bästa vännen faktiskt är ens fiende. Och vad värre är, hon har ett pris på sitt huvud.

Tittar man på en film, eller miniserie gjord för TV som det faktiskt oftast handlar om, baserad på en bok av Sydney Sheldon förväntar man sig en viss form av intriger. Dessa brukar inte sällan vara väldigt lika de som återfinns i diverse såpoperor vilket i sig inte behöver vara någon nackdel. Det finns väl få sätt att gestalta en historia lika komplicerat som i en såpa och det brukar finnas rejält med utrymme till just intriger. Tyvärr blir det lite fattigt med dessa just i denna men den stoltserar å andra sidan med en ganska känd skådespelararsenal istället.

                        

Jag kan väl inte påstå att de beter sig som virtuoser i sammanhanget men det funkar i alla fall förvånansvärt bra. Många kända namn medverkar, såsom Jacelyn Smith och Robert Wagner i huvudrollerna samt Ian McKellen som alltid är en fröjd att se. Förutom dessa hittar man en mängd kända ansikten som man kanske inte kan placera ihop med ett namn utan vidare men som onekligen har en enorm rutin, åtminstone vad gäller TV-film. Den som är intresserad kommer också att finna den gamle kultskådisen Franco Nero i en mindre roll samt Michael Moriarty, som imponerade stort med sin medverkan i förintelsen, även om han ingalunda är lika bra här!

Själva grundtanken är alltså ett politiskt maktspel och man har förstås blandat in lite kärleksrelationer i det hela. Dessa går dock aldrig riktigt till överdrift även om det faktiskt tenderar att bli lite segt emellanåt. Däremot är det lite för enkelt, karaktärerna är lite för träiga och när man sett färdigt på alltihop känner man sig faktiskt lite små lurad. ”Jaha, vad det här allt jag fick” tänker man och det är ingen positiv egenskap i sammanhanget.

Jag tror att man, mer än någonsin när det gäller Sidney Sheldon filmatiseringar, måste uppskatta såpoperans dramaturgi om man ska ha en chans att uppskatta den här. Det ligger helt enkelt lite efter de andra filmatiseringarna, åtminstone de som jag har sett och recenserat och det har blivit några stycken vid det här laget – If Tomorrow Comes aka Tracys Hämnd, Memories of Midnight aka Catherines Dröm och Master of the Game aka Spelets Härskare. Den är dock tillräckligt intressant för att jag ska tråna efter fler filmatiseringar, livet är märkligt – eller hur?

6/10

Ratman – 1988 – Skräpigare än skräpigast!

Jag räknar mig som en av dem som inte har några problem att tycka om riktiga B-filmer. Det kan vara skräpigt, usla skådespelare, hur ologisk handling som helst men det kan fortfarande finnas förmildrande omständigheter så att säga. Med Ratman är det dock svårt… det är en ofantligt skräpig film, det råder inget tvivel om det men tyvärr saknas den där lilla charmen som gör den underhållande.

Det som det är frågan om är förstås precis som det låter – en hybrid av råtta och människa som dödar folk. Man får inte se särskilt mycket och det mesta får man faktiskt tänka sig. Visst, man får se den fula varelsen ett par gånger och man har lyckats bra med den. Till skillnad från vad man kanske skulle kunna tro är det faktiskt en riktig skådespelare som gestaltar rollen. Nelson De La Rosa, som sägs vara världens kortaste skådespelare på imdb gör rollen.

Men även om man har lyckats bra och gjort honom trovärdig är det något fult över den. Det blir faktiskt bara trist och inte någon gång rycks jag med i filmen. Skådespelarna är överlag tämligen dåliga och det som jag trodde skulle vara ett slags monster eller djurskräckis tar sig mer formen av en giallo. Det blir väl ett stags hybrid förstås, efterforskningarna kring offrens död görs av släktingar snarare än polis och det är en ganska långsökt lösning på mordhistorien. Fast vi vet ju hur det ligger till redan tidigare. Till saken hör också att det är väldigt gott om storbystade damer...

Nä, det här var inget för mig. Faktum är att det mest underhållande med den här filmen var det Jaws-rippade omslaget och taglinen He’s the Critter From the Shitter…

3/10

The Rejuvenator - 1988 - En oerhört gammal recension...

The Rejuvenator

Aka: Rejuvenatrix

Regi: Brian Thomas Jones

1988

Horror

En rik gammal skådespelerska, som blivit för gammal för att få de stora och bra rollerna, anlitar en forskare som med sina experiment ska få henne yngre. Han ger henne ett serum som baserats på vätskor från den mänskliga hjärnan och som först verka fungera men som sedan ger obehagliga biverkningar och gör henne till ett blodtörstigt monster. Hela tiden måste dosen ökas för att få henne stabil och med bristande tillgång på råmaterial och kampen mot klockan arbetar han dag och natt med att syntetisera serumet. Vägen mot ära och berömmelse ligger öppen om han bara kan hitta ungdomens källa i tid.

En riktigt trist film som faktiskt hade potential att bli riktigt intressant och givande. Istället har man lyckas ta bort i princip all spänning med dåligt skådespeleri och fruktansvärt tråkigt och förutsägbart manus. Idén var bra men det är också allt.

Orkar man igenom första timmen kan man dock få en ganska anspråkslös belöning i form av några mord med klar kalkonstatus. Gillar man sånt kan man trots allt få en viss behållning av filmen eftersom sånt kan vara kul att se, åtminstone en gång. Fast vägen dit är för lång och poänglös, sminkjobben är visserligen helt ok men det fyller väl egentligen ingen funktion att de är så här utstuderade, ”less is more” som de säger. Jag önskar att förvandlingen hade kommit mera smygande, det hade ökat filmens atmosfär något. Som det är nu är det först ingenting och sen allt på en gång, inte bra!

Förutom den uppenbara handlingen finns det också en del relationer mellan karaktärerna, såsom den svartsjuke betjänten som är förälskad i skådespelerskan och den rivaliserande forskaren som gör allt för att stoppa projektet. Inget som egentligen har så stor betydelse, men man har i alla fall bemödat sig med att försöka och hur många filmer av det här slaget kan skryta med trippla triangeldraman?

Recension: Renny Harlins Prison - 1988 - Viggo Mortensen

Prison

Regi: Renny Harlin

1988

Horror

Charles Forsythe avrättas i den elektriska stolen trots att han inte begått det brott som han anklagats för. Åratal senare, när fängelset åter slår upp sina portar, vaknar hans hämndlystna ande till liv igen och börjar genast sin blodtörstiga vendetta mot dem som gjort honom orätt. Samtidigt dyker också en förstagångsförbrytare (Viggo Mortensen) upp på fängelset, vars utseende fängslar både interner och kanske framförallt fängelsedirektör Sharpe (Lane Smith). Det verkar vara en rättskaffens man, med tillräckligt civilkurage för att sätta sig upp mot orättvisor och mod att gripa in när fängelsets vakter inte vågar gå till aktion.

Jag har aldrig riktigt förstått varför Renny Harlin få göra film efter film och varför folk dessutom tycker om det han gör. Visst, några av dem gillar jag också (Cutthroat Island, som floppade rejält och Long Kiss Goodnight, också den med Geena Davies) men knappast allt jag sett och några av den är rena frågetecken för mig – Die Hard 2, Deep Blue Sea och Exorcist: The Begining måste till exempel vara bland det sämsta som gjorts överhuvudtaget!

                                                

Här märks det att Renny inte riktigt är färdig som regissör och att han inte riktigt har den erfarenhet som krävs för att göra en riktigt effektiv skräckfilm. Jag älskar filmer i fängelsemiljöer och jag älskar skräckfilmer. Men ändå blir det här en ganska bedrövlig film. Det kanske inte är Renny Harlins fel, åtminstone inte enbart, för många av filmens fel och brister går att spåra till manuset, som är sprängfyllt med ologiska situationer och korkade händelseförlopp som knappast känns realistiska ens på vykort!

Nu känner jag att det här är på väg att bli en sågning utan dess like och det är inte riktigt meningen, för Viggo Mortensen i en tidig roll, detta även om jag inte tycker att han utmärker sig så mycket. Det finns också ett helt gäng av andra skådespelare man känner igen men inte nödvändigtvis kan placera ett namn på utan vidare. Chelsea Field och Tommy ”Tiny” Lister för att bara nämna ett par. Och har man inte sett så mycket skräckfilm som undertecknad kanske man blir överraskad av några av filmens vändningar och överraskningar.

filmen har förstås positiva egenskaper också. Till exempel så är det självklart roligt att se

Några av effekterna ser faktiskt förvånansvärt bra ut och om man glömmer bort att filmen är från slutet av åttiotalet kommer man undan med en hel del av det. Dessutom har filmen ett bra tempo och historien, den lilla historia som finns, berättas på ett ganska bra sätt. Man avslöjar inte för mycket för tidigt så att säga. Problemet är bara att den är så Ooriginell att man hela tiden känner till händelseförloppet i förväg och definitivt om man skulle ha råkat se en annan fängelsefilm från samma år – The Chair, som, i princip, berättar exakt samma historia.

Nä, det här blev jag inte imponerad av. En kul film att ha – för komplettisterna helt klart, men inte mycket mer än så… tyvärr.

Recension: TROMAS - Rabid Grannis - 1988

Det här är en väldigt gammal recension, en av de första jag skrev faktiskt. Tänk inte för mycket på grammatiken...

Rabid Grannies

Regi: Emmanuel Kervyn

1988

Horror/Komedi

Två gamla tanter bestämmer sig för att anordna en hej dundrade fest för sina släktingar i samband med deras födelsedag. Allt flyter på bra och gästerna håller god min, trots att de egentligen bara är ute efter de gamla tanterna pengar, tills en mystiskt paket dyker upp bland födelsedagspresenterna. Det är från Christopher, familjen svarta får (som dessutom är struken ur testamentet), som vill erbjuda en förlikningsgåva till de gamla tanterna. Knappt har de hunnit öppna den vackra asken som finns i paketet förrän de börjar genomgå en metamorfos och bli något annat än de egentligen är – blodtörstiga demoner!

Det går inte särskilt många minuter innan man inser att om man ska ta det här på allt för stort allvar kommer man att blir gruvligt besviken. Visserligen borde man ana oråd redan när man ser Tromas logo på DVDn, den ju oftast inte synonym med kvalitetsproduktioner menar jag.

Detta hindrar förstås inte att den är tämligen underhållande att se på hur de överspelande skådisarna presenterar upptakten till själva historien. Hur de samlas en efter en i tanterna stora gods och hur mycket de egentligen avskyr att vara där. Det blir en udda samling människor som mest av allt vill åt det gamla syskonparets pengar men som hycklar och håller god min inför tanterna. Gentemot varandra spelar de dock med mera öppna kort och alla vet vad som egentligen står på spel.

Lyckligtvis är denna inledning inte jättelång för den tenderar att bli lite seg efter ett tag och när det inte finns mer att göra med konceptet är det dags att gå vidare till nästa steg – själva förvandlingen. Den är ganska väl utförd och även om det naturligtvis inte ser det minsta skrämmande ut, märker man att det är gjort lite med glimten i ögat. Naglarna växer ut till långa klor och tanterna förändras också på allehanda andra klichéfyllda sätt.

Det blir en ganska billig splatterhistoria som inte saknar humor och välgjorda effekter. Men även när effekter inte är av toppkvalitet passar de bra in i produktionen. Ett ben eller en hand som slits av måste inte alltid se ultrarealistiskt ut för att humorn ska hållas vid liv och när filmen väl kommit gång håller den ett bra tempo.

Det här är helt klart en film att se ihop med ett gäng polare, några öl och en hel del humor.

Recension: Månguden - 1988

Månguden

Regi: Jonas Cornell

1988

Thriller

Flera bestialiska mord inträffar i bygden och polisen står lamslagen. Till sin hjälp kallar man in psykiatrikern Erland Salander (Per Myrberg), som har den unika förmågan att sätta sig in i mördarens tankebanor, att bli mördaren. På så sätt hoppas de kunna ringa in och fånga den som ligger bakom. Men först måste man förstå varför morden inträffas och efter att man finner en film som mördaren själv lämnat inte anonymt för framkallning, där de groteska morden filmats börjar ledtrådarna falla på plats. En speciell mask, som enligt sägnen inte bara döljer mördarens identitet utåt utan även döljer mördaren från sig själv har använts. Fallet döljer flera bottnar och mysteriet med Månguden är på väg att lösas.

Så länge jag kan minnas har det pratats om den här filmen i olika fanatiska filmsamlarsammanhang. Jag har personligen sett den förut, då den visades på SVT för rätt många år sedan, men minnena efter den var inte många. Det var därför med stor intresse jag införskaffade den i samband med att den äntligen fick DVD-release nyligen. Den är en mytomspunnen film som man lätt skapar sig höga förväntningar av. Och höga förväntningar hade jag även om jag faktiskt mindes vem mördaren var.

Infriade den då dessa förväntningar? Nja, det kan jag väl inte säga att den gjorde. Bildspråket är väldigt daterat till sin tidsperiod och den är ofta kanske slarvigt gjord. Förväntar man sig någon spänning så erbjuder inte filmen särskilt mycket av den varan. Själva morden, som man vid något tillfälle får se, i form av den filmsnutt mördaren själv spelat in, är inte särskilt explicita och det är väl på gott och ont kanske. Det blir väl mer realistiskt om man inte får se en massa blod stäcka hit och dit i närbild. Men å andra sidan kanske man kunde skapat lite mer panik hos offren. Man får se någon går till attack mot ett tält – ungefär.

                                     

Skådespelarmässigt fungerar filmen dock hyfsat. Jag kan väl inte påstå att det rör sig om aktörer som borde prisbelönas för sina insatser, men det känns trovärdiga i sina rolltolkningar och det är alltid en fröjd att se Heinz Hopf spela en riktigt slemmig typ! Man har också skapat någon form av mystik genom att helt enkelt mystifiera vissa rollkaraktärer och inte visa dem alls, åtminstone inte om man inte räknar siluetter och liknande. Rickard Wolff medverkar förresten i en liten roll utan repliker och det är ju alltid kul att se folk som senare lyckats med sina karriärer!

Dock är jag fortfarande glad över att filmen äntligen gavs ut och jag är glad över att den äntligen står i hyllan och samlar damm. Det är trots allt en kultrulle som varje sann filmentusiast borde ha sett. Inte för att den är särskilt välskriven, för det känns mest som en dålig kioskdeckare, men det finns ändå någonting mer bakom masken (Ha! Ha!) så att säga. Det finns ett mysterium som inte nödvändigtvis löser sig själv bara för att mördaren avslöjas, en psykologisk bakgrund som tål att funderas mer på!

Recension: Men Behind the Sun - 1988

Men Behind the Sun

Aka: Squadron 731

Regi: Tun Fei Mou

1988

Drama/Krig

Under andra världskriget bedriver japanerna ett fångläger i Kina. Man utför allehanda experiment för att förstärka den japanska krigsmakten. Allt från att ta reda på hur mycket kyla en människa klarar innan lemmarna fryser till is, till experiment om bakteriologisk krigsföring. Hit kommer några unga rekryter som ska läras upp och får känna på hur livet i den hårda verkligheten är. Man får följa vardagen genom dessa ynglingars ögon som man systematiskt lär att försökspersonerna bara är objekt eller ”Maruta” som man kallar dem, dugliga endast till japanernas syften.

Filmen börjar i dokumentärstil och beskriver detaljerat japanernas belägring av Kina och var olika anläggningar finns och hur de fungerar. Detta gör att man får en seriös inställning till filmen redan från början. Fasor över hur olika experiment genomförs slår tittaren men det här är också en film om hjärntvätt, propaganda och krigsstrategi. Kanske är filmens starkaste budskap att barn ska få vara barn och inte soldater, det är i alla fall det första man konfronteras med.

Det här är ingen underhållande film, är du ute efter underhållningsvåld – glöm det! Våldet är inte roande i men behind the sun utan snarare ett förnedrande av tittaren. Det filmen gör är att den väcker känslor inom en som man inte trodde var möjliga och man känner djup ilska och ångest inför grymheterna som visas. Några av de starkaste scenerna i filmen är när en pojke på 7-8 år blir obducerad levande och hans organ tas ut. Filmen är också känd för att scenen där katten kastas ut bland tusentals råttor är på riktigt, det ser i alla fall nog äkta ut för min del.

Kineser och andra används för japanernas grymma experiment, då de inte anses ha något människovärde förutom som försöksobjekt. Kanske vore det aningen lättare att ta till sig om filmen istället utspelade sig i Nazi-Tyskland och kineserna i stället var judar? Egentligen spelar det ingen roll, det här är en film om förtryck på ett helt folkslag, av människor som anser sig vara bättre än alla andra.

Oavsett om man tycker om det här eller ej, är det här en viktig film. Viktig i det avseendet att inte glömma bort vår historia, en historia som ibland varit blodig och grym. En historia som under inga omständigheter får upprepa sig och en historia som stundtals varit så avskyvärd att man skäms över den.

Killer Klowns From Outer Space - 1988 - en kultrulle av rang!

Killer Klowns From Outer Space

Regi: Stephen Chiodo

1988

Komedi/Sci-Fi/Horror

Efter ett stjärnfall beslutar sig Mike och Debbie sig för att avbryta sin första dejt, ta sin parkerade bil och åka för att se om det blev något meteoritnedslag. De hittar ett cirkustält mitt ute i skogen men det visar sig snart att det inte är något vanligt cirkustält och inga vanliga clowner heller. I själva verket är det ett rymdskepp och clownerna utomjordingar här enbart för att göra människorna till sin föda.

Låt oss redan från början reda ut skillnaderna mellan en kalkonfilm och den här rullen. En kalkonfilm är något som, mer eller mindre, har blivit underhållande av misstag och det tycker jag inte man kan anklaga den här filmen för. Det är helt klart en medvetenhet som ligger bakom filmen, hur absurd den än är. Klichéerna är medvetet använda och en del av humorn. Sällan har det väl varit lika intressant att filosofera kring vad man hade kunnat upptäcka om det hade varit möjligt att se in i hjärnan på manusförfattarna för det här är helt galet.

Skådespeleriet är kanske inte top-notch över hela linjen det är lite överspel här och där men det gör ingenting och tillför till och med något faktiskt. Även detta är en del av humorn och miljöerna är fullständigt fantastiska inne i rymdskeppet eller cirkustältet eller vad man ska kalla det för. Jämför man med filmer som Tim Burtons Charlie and the Chocolate Factory ligger den förstås en bit efter men vi ska också komma ihåg att det här är en film från sent åttiotal! Vilken budget filmen haft vågar jag inte spekulera kring men aldrig sinande resurser av animerande datorer är inget som har funnits i alla fall.

Den bisarra handlingen som är filmens stöttepelare görs fullt ut, det finns inga halvmesyrer och det som skulle kunna ha varit hur fånigt som helst, i ordets negativa betydelse, blir istället till glimrande komik! Popkornpistoler, kokonger av spunnet socker och annat som jag aldrig skulle ha kunnat komma på även om mitt liv hängde på det gör filmen till vad den är. Clownerna är hur fula som helst men samtidigt charmiga och var och en av dem verkar ha en egen personlighet. Det är inte bara opersonliga monster från yttre rymden här inte. En del situationskomik uppstår också när clownerna inte riktigt förstår hur vissa jordiska föremål ska användas. Puder och raklödder ger till exempel upphov till lite slapstickkomik och skulle man slå upp ordet skräckkomedi, en genre som jag för övrigt gav mig på att försöka definiera för ett tag sen, så skulle man sannolikt hitta en bild från den här filmen. Jag har generellt svårt för skräckkomedier men det här är filmen som skiljer agnarna från vetet!

Musiken är ganska tidstypisk och andra saker såsom frisyrer och liknande skvallrar också om när filmen är gjord, men jag tycker den har stått emot tidens tand mycket bra och ser absolut ingen nackdel i att man skymtar åttiotalet lite här och där. Detta är väl mest påtagligt i de delar av filmen som inte fokuserar på clownerna och deras eskapader utan den sidohistoria som också berättas. Den är i sig inget unik, en yngre polis rivalitet med den av det gamla gardet som vägrar anpassa sig till nya tider. Ingen av poliserna tror förstås på den galna historien till att börja med men den äldre, som gestaltas väl av John Vernon, är lite extra skeptisk kanske. Nåja, han får sitt det kan jag lova..

Jag skulle vilja tacka Galaxina Film som har gett ut den här filmen för första gången på DVD i Sverige. Det här är deras första utgivning och den ger definitivt mersmak! Det ska bli mycket intressant och spännande att se vad detta nystartade bolag som, enligt vad jag förstår, kommer att fokusera på sci-fi, kommer att ge ut i framtiden!

7/10

Läs även Lindas recension här!

Recension: Killer Klowns from Outer Space - 1988

Killer Klowns from Outer Space

Regi: Stephen Chiodo

1988

Komedi/Horror

Skriven av: Linda Snöberg

När en liten stad blir invaderad av bloddrickande mördarclowner från rymden som terroriserar, tar invånarna tillfånga och dödar dem. Det är ingen som tar dem på allvar. Varför? Jo, de ser ju ut som clowner med påmålade leenden som clowner brukar ha och de kan väl inte vara onda eller? De skjuter på folket i staden med sina vapen men istället för kulor är det popcorn som kommer farandes. De fångar befolkningen och håller dem instängda i spunnet socker kokonger för att senare när de är mogna, sticka in ett sugrör och suga upp blodet. Bara Mike (Grant Cramer) och Debbi (Suzanne Snyder) fattar misstankar emot clownerna och inser faran som håller på att hända, men ingen tror på dem. Beväpnade med en glassbil och tillsammans med polismannen Dave (John Allen Nelson) försöker de stoppa clownerna och rädda staden.

Handlingen är rätt löjlig, men det är precis vad man förväntar sig av en film med en sådan här titel. Skämten är ibland förutsägbara men oftast väldigt smarta och originella. En rätt kul komedi/skräckfilm med helt otroligt korkade sätt att döda människor på, men i samma veva väldigt skickligt utvalda sätt att utföra dem på. Den är humoristiskt gjord fast utgången är väldigt hård, jag menar att när människor dör är ju ingen picknick precis.

Trots att det är en lågbudgetfilm så förekommer det en del verkligt imponerande tagningar och kostymer. Specialeffekterna är enastående bra för att vara en lågbudgetfilm, man skulle nästan kunna säga att bättre inte finns att hitta. De flesta sköter sitt agerande på ett bra sätt. Den enda som man riktigt kan säga var usel var Cramer, han spelar över alldeles för mycket.

Det som är så kul med den här filmen är att man har varit väldigt kreativ och kommit på hur man ska använda grejer som i själva verket kan verka ofarliga och förvandla dem till otäcka saker. En grej som är hur bra som helst är när de gör en hund av en massa ballonger som senare blir en riktig hund som kan leda dem till människorna. Cirkustältet är imponerande och speciellt när det lyfter i slutet av filmen. Popcornen som flyger ur pistolerna och som sen förvandlas till små clowner är ju underbart kul. Skuggfiguren som visas på väggen som föreställer en hungrig Tyrannosaurus Rex är mäktigt bra.

Och man kan ju inget annat än att älska clownerna, de har alla tendenser till att se ut som vanliga clowner men de är gjorda på ett sådant sett att de ser uppriktigt skrämmande ut. Deras sminkning är perfekt gjord och deras skratt mardrömsinspirerande T.o.m. deras kroppar är missbildade och groteska. Man börjar nästan tro att det är varelser och inte människor inuti kostymerna. Alla clownerna ser olika ut och det måste ligga mycket tid och pengar i att göra de olika kostymerna så att de alla har en slags ondska över sig. Men man tar inte filmen direkt på allvar när man ser den för det kanske inte är så normalt att man använder sig av eldpopcorn och mördarpajer, cirkus tält som förvandlas till ett ufo och små clownbilar som jagar en. Vilket gör detta till en unik film. Synd bara att det aldrig gjordes en uppföljare, men än är det ju inte för sent så att säga. Slutet av filmen är ju bara bäddat för en uppföljare.

Evil Dead Trap - 1988 - brutala scener med både tortyr och förnedring

Evil Dead Trap

Regi: Toshiharu Ikeda

1988

Horror

Nami, som jobbar som ankare på en TV-show får en dag ett mystiskt videoband tillskickat sig. Vad hon får se på bandet tycks vara äkta snuff, med en kvinna som blir brutalt mördad i en plågsam död. Vad värre är: hon känner igen sig själv på bandet och det att det är hon själv som håller på att bli styckad. Hon tar med sig TV-teamet ut för att spåra upp den plats som insinueras i bandet. Väl där träffar hon på en man som letar efter sin bror och som varnar dem att det är bästa är att åka därifrån så snabbt som möjligt. Varningarna ignoreras dock helt och snart befinner sig teamet i en levande mardröm där en efter en går en ohygglig död till mötes.

Trailern till den här filmen är faktiskt ohyggligt lockande och utlovar mycket brutala scener med både tortyr och förnedring. Tyvärr innehåller filmen inte lika mycket av dessa element som trailern får en att tro men den är faktiskt ganska bra ändå. De utstuderade våldscener som finns är hänsynslösa och skulle inte det vara nog finns det också en våldtäktsscen i filmen som egentligen inte fyller något syfte alls Men det är ju lite av stilen i den här typen av Japansk film, det ska finnas lite sleaze och naket med också!

Filmen är inte speciellt trovärdig, jag tror inte att någon skulle reagera på det viset som det framställs i filmen, men det är ju trots allt en film och söker man efter ultrarealism ska man vända sig någon annanstans. Nu menar jag inte att effekterna ser dåliga ut, för det gör det inte, utan att själva händelseförloppet känns aningen långsökt, men skådespelarna är riktigt bra, framförallt Miyuki Ono som spelar Nami och det gör att trovärdigheten som manuset drar ned ökar något.

Första halvan av filmen är den bästa, när man ännu inte vet vad som ligger bakom och stämningen kommer smygande. Tempot ligger helt enkelt på en lagom nivå. Andra halvan haltar lite mer, man har räknat ut ungefär hur det hänger ihop, något som inte visar sig vara alltför svårt och filmen tycks stanna upp något. Tempot kommer sedan tillbaka i det något bisarra slutet som kommer med en ganska dum förklaring (tycker jag).

Miljöerna är helt perfekta för den här typen av berättelse, en nedlagd fabrik, en öde skola eller ett övergivet sjukhus. Det är väl inte riktigt definitionsbart egentligen, men kalla väggar med långa gångar som nästan kan upplevas som en labyrint är ett lyckodrag. Detta gör att vissa grepp som används i filmen fungerar med stor framgång. Musiken som består mestadels av ett väldigt enkelt soundtrack, som stundtals låter som TV-spelsmusil från Nintendo, är också väldigt effektiv och bidrar till att höja upp filmen. Man lätt känner igen sig från de italienska giallos som gjordes på 70-talet.

Vill du se en annorlunda och blodig slasher rekommenderas denna!

Recension: Deadly Friend - 1988

Deadly Friend

Aka Pin…

Regi: Sandor Stern

1988

Horror

Leon (David Hewlett) och Ursula (Cynthia Preston) växer upp med moderns (Brownen Mantel) städmani i ett pedantiskt skött hem. Faderns (Terry O’Quinn) uppfostringsmetoder är lite annorlunda och eftersom han är läkare använder bland annat en medicinsk docka för sina uppfostringssyften. Denna docka, som går under namnet Pin (Pinocchio) tar större och större plats i barnens liv och det är framförallt Leon som mer och mer ser denna docka som en vän och en konfident. Han börjar prata med dockan och fast den aldrig sagt ett knyst utan faderns närvaro får han till slut svar. Åren går och en kväll tar syskonens liv en plötslig och våldsam vändning när deras föräldrar omkommer i en trafikolycka. Leon hämtar hem Pin och behandlar honom allt mer som en riktig människa, han låter honom styra deras liv mer och mer. Pin talar om för Leon vad han ska göra…och vem han ska döda.

Någonstans har man jämfört den här filmen med Psycho och det är kanske ingen dum jämförelse. Självklart kan man inte påstå att den här är lika mästerlig och det är väl egentligen ganska få filmer, men själva psykologin, schizofrenin och paranoian är klart jämförbara. Jag skulle till och med vilja påstå att man tagit saken ett eller två steg längre i den här gamla rullen. Visserligen på bekostnad av överraskningsfaktorn men det gör inte så mycket, jag är fullt nöjd med att filmen fokuserar på mental ohälsa och inte på blodiga och explicita effekter.

David Hewlett gör en strålande insats som den schizofrena Leon och det är förresten bra skådespeleri rätt igenom hela filmen. Hela vägen genom uppväxten känns det trovärdigt och man tappar aldrig riktigt känslan. Illusionen av att det faktiskt är samma personer hela tiden och inte olika skådespelare i olika åldrar hålls väl uppe. Terry O’Quinn är förstås bra som alltid och hans helyllegestaltning av pappan för tankarna lite till Stepfather som kom året innan. En lyckad gestaltning av en fadersfigur som själv har lite outtalade problem.

Känslan man får av färger och annat är hela vägen väldigt kall och fotot känns smakfullt överexponerat. Men bara lite för att ge den rätta känslan av ensamhet, paranoia och schizofreni. Känslan får mig förresten att tänka på American Psycho utan att jag egentligen vet varför, det bara känns så.

Filmens natur gör att man kan fortsätta att tänka på olika aspekter kring den efter dess slut och det är ju alltid en trevlig upplevelse. Vissa scener ser man gärna om igen för att undersöka om det som man senare räknade ut verkligen hände.

En bra film som håller flera gånger!

Recension: Death Spa - 1988

Death Spa

Aka: Witch Bitch

Regi: Michael Fischa

1988

Horror

Michaels hälsoklubb är belägrad av en massa fasansfulla mord som innefattar mördarbastu och andra ohyggliga anordningar. Michaels fru har tagit självmord ett år innan och hennes bror David (Merritt Butrick) anser att det är Michaels fel. Michael (William Bumiller) måste stoppa blodsutgjutelsen innan han förlorar alla sina kunder. Kommer han att hinna innan det är för sent?

Synopsis skriven av: Linda Snöberg

Hur seriös kan man vänta sig att en film i gymmiljö ska vara? Jag menar det är ju upplagt för massor av klichéer med nakna brudar och stora bröst. Man behöver heller inte vänta särskilt länge innan den första nakna bruden förolyckas i en ångbastu. I ärlighetens namn ska det naturligtvis sägas att det säkerligen finns en och annan godbit för tjejerna att titta på bland trikåerna också, även om jag personligen tycker att töntarna och nördarna tar störst plats bland killarna.

Vi får snabbt lära oss att hela hälsokomplexets funktioner sköts av ett avancerat datasystem, som programmeras av ägarens före detta svåger och filmen verkar faktiskt seriöst menad. Det är ingen positiv egenskap på det här stadiet och backas heller inte upp av skådespelarprestationer eller manus. Morden känns lite fåniga även om de sker på innovativa sätt i annorlunda miljöer. Med de inte sagt att de är dåligt utförda rent effektmässigt. Jag skulle snarare säga att de ligger på den nivå man kan förvänta sig av en film av det här slaget.

För övrigt försöker man misstänkliggöra de man kommer åt så att tittaren inte ska vara säker på om det handlar om en spökhistoria, där Michaels bortgångna fru ligger bakom eller om det helt enkelt handlar om ekonomiska och/eller utpressningssyften angående klubbens ägande. Kanske är det hämndbegär från den avlidna fruns tvillingbror som är lösningen på mysteriet?

Hur som helst tycker jag man kan lämna detta därhän och i stället koncentrera sig på morden. Personligen tycker jag att filmen blir bättre allt eftersom när dödsfrekvensen ökar och allt blodigare och brutalare tillvägagångssätt visualiseras på TV-skärmen. Om det är en konsekvens av den tristess man känner i filmens första halva eller inte vill jag dock låta vara osagt.

Allt som allt kan jag dock inte rekommendera den här filmen, den har allt för många kalkontendenser för min smak. Dock kan ju sådana göra en film sevärd också!

Recension: Besökarna - 1988

Besökarna

Regi: Jack Ersgard

1988

Horror

Frank (Kjell Bergkvist) och Sara (Lena Endre) flyttar in i ett nytt hus tillsammans med sina två barn. Frank är egen företagare och stolt över det. Problemet är att han kanske räknat med det stora affärskontraktet lite för mycket och när det visar sig att han inte gjort ett tillräckligt bra jobb och mister kontraktet faller allt samman och familjens ekonomi brakar samman. Frank börjar dricka mer och mer, äktenskapet knakar i fogarna och i takt med detta börjar han se konstiga och märkliga saker i huset. En spökjägare tillkallas (Johannes Brost) för att undersöka de egendomligheter som förekommer. Kanske hittar de mer än de räknat med…

Detta var Jack Ersgards första film. Vid den här tiden kallade han sig fortfarande för Joakim Ersgård, men det är kanske ett namn som är svårt att hänga fast vid när succén är ett faktum och utlandskarriären börjar ta fart.

Det finns inte mycket att invända mot filmen. Den är rolig, smart, underhållande och skrämmande, allt detta utan en till synes större ansträngning och med väldigt små medel. Visst är skådisarna i toppklass, åtminstone de stora dragplåstren Kjell Bergqvist, Lena Endre och Johannes Brost. Det enda som möjligtvis drar ner filmen något är dess dialog. En dialog som i och för sig är helt klockren och innehåller en hel del poänger men brottas med problemet är att den känns skriven och inte riktigt naturlig.

Till en början får vi följa familjens vardagsliv då de flyttar in i en ny villa på landet med de problem det för med sig, ekonomiska funderingar, problem med postgången och kanske isoleringen från omvärlden. Kanske knakar äktenskapet i fogarna och kanske dricker Frank lite för mycket alkohol för att dämpa sin oro. Man känner med och känner igen sig i personerna och skrattar lite åt deras realistiska situation. Den ständigt bananätande brevbäraren som slänger posten i gruset utanför gör inte saken sämre heller (Patrik Ersgård).

Men när fler och fler mystiska saker börjar inträffa, vindsdörren som alltid står på glänt, tapeterna som ständigt faller ned och när Frank ser blöta fotspår på vinden. Tar filmen en annan väg, istället för att skratta börjar man nu oroa sig för vad som verkligen finns i huset eller om det rent av är Franks fantasi alltihop. Märkligt nog så finns till viss del humorn ändå kvar när man sitter som på nålar och väntar på en upplösning.

Filmen känns bitvis som en svensk The Shining och ibland som en svensk version av The Amityville Horror. Att den överglänser den senare är ingen överdrift och detta är, om inget annat, i alla fall en svensk rysarklassiker som rekommenderas varmt!

American Gothic - 1988 - Dysfunktionellt som det stänker om det!

Det här är en film som jag har hört oerhört mycket gott om men av någon anledning aldrig själv sett. Det har liksom inte blivit av och jag vet inte varför. Premisserna är klart lockande – en udda familj som lever isolerade på sitt eget sätt och det yttre hotet från några främlingar vars flygplan kraschlandar strax utanför deras ö. det är helt fantastiska förutsättningar egentligen och man borde kunna göra hur mycket som helst av det egentligen. Jag menar inte att man inte tar ut svängarna, för bisarrt och absurt är det onekligen! Det behöver inte spurta blod varannan filmmeter för att det ska vara bra… Men någonstans blir det lite segt och ointressant trots allt. 

Skådespeleriet är inte top notch precis även om några av skådespelarensemblen verkligen imponerar stort. Janet Wright gör till exempel en fullständigt fabulös rolltolkning som den 50-åriga lilla flickan Fanny. Hennes kroppsspråk och röstläge är helt perfekt! Även huvudrollerna Rod Steiger och Yvonne De Carlo som Ma och Pa är mycket bra och jag känner en lite extra fascination för Michael J. Pollard, vilket jag alltid gör. 

Jag tror det beror på avsnittet Star Trek och avsnittet Miri där jag först stiftade bekantskap med honom, men det är en annan historia. Själva familjen funkar i stort sett bra alltså! Problemet är att främlingarna som kommer till den lilla ön inte håller riktigt samma klass på skådespeleriet. De har väl i och för sig inte några direkt intressanta karaktärer att jobba med heller men under stundom är de inte alls trovärdiga. 

Till syvende och sist blir det en någon annorlunda slasher, för jag tycker helt klar man kan räkna in den i denna subgenre. Den innehåller så många av dess beståndsdelar att något annat vore otänkbart. Tyvärr lockas man i fällan att vända lite för många gånger på handlingen i slutändan att det blir lite för mycket av det hela men jag finner trots allt att det är en mycket sevärd film! 

6/10

A Touch of death - 1988 - Fulcis bästa film?

A Touch of death

Aka: When Alice Broke the Mirror

1988

Komedi/Horror

  

A Touch of Death handlar om den travälskande mördaren Lester Parson, en stor skäggig man med glasögon, som söker efter rika änkor i kontaktannonser. Dessa kvinnor lurar han hem till sig och har ihjäl för att sno åt sig deras försäkringar, men också för att få sig en bit människokött att smaska på. Dock uppstår det trubbel när Lester får se på TV:n att polisen gjort Fantombilder på honom som snart skall visas upp för allmänheten. Man berättar på nyheterna om en kraftig medelålders man med skägg. Han blir då stressad, rakar av sig skägget, färgar håret och slutar använda sina glasögon. Ännu mer problem dyker upp, i och med att någon börjar ta efter Lesters tillvägagångssätt när han mördar, en så kallad ”Copycat”. Lester blir nervös och bestämmer sig för att försöka få tag på sin plågoande.

Detta är enligt många Lucio Fulcis absolut ”slafsigaste” film. Den visar upp det mörka och sinnessjuka hos en människa, i detta fall psykopatkannibalen Lester Parson. Fulci har även valt att använda sig av en hel del ironi, något som märks på kvinnorna som mördas. Alla är dom väldigt fula, tänk er en kvinna med grova svarta skäggstrån i hela ansiktet. Musikvalet, framfört av Carlo Maria Cordio, är också det ganska så märklig och ironisk. Det blir tack vare detta väldigt svårt att sätta ut en genre för denna film, stundtals är den väldigt mörk och bisarr, för att i nästa stund bli en komisk rulle.

Nu läser ni och tänker: Lucio Fulci och komedi – en omöjlig kombination. Men jag vill nog trots allt påstå att det här ÄR en komedi, åtminstone med Fulci-mått mätt. Visst innehåller den så mycket Gore som man kan förvänta sig av ”The Godfather of Gore” och ett riktigt makabert tema. Men man kan inte låta bli att tänka att Fulci nästan driver med sig själv och är det inget annat som avslöjar det, så gör i alla fall det paradoxala soundtracket det.

Vad kan man berätta om denna film? Lester Parson eller Brett Halsey som han egentligen heter gör vad han ska i denna lågbudget skräckis. Han är enligt mig en ganska tafatt skådespelare, men han är rolig. Brett Halsey är filmens enda huvudrollsinnehavare och de andra som är med är antingen offer eller annan utfyllnad för filmen. I fotot har Fulci som vanligt sin egna lilla stil med extrema närbilder. Som så ofta i Fulcis filmer är närbilder på ögon för att förmedla rädsla och/eller visa extrema FX’s där det bland annat skärs i ögon. Bra exempel på detta är ur filmerna The Beyond, The New York Ripper och Zombie 2- Flesh Eaters. 

Det är så svårt att med ord förklara denna film, mitt råd är att man ser den och bildar sig en egen uppfattning, jag lovar, du kommer antingen älska eller hata den - inget där emellan. Jag tror det nästan är ett krav att man har viss kännedom om Fulcis filmskapande för att uppskatta den till fullo. Utan den förkunskapen är risken överhängande att man tar det här på allvar och resultatet skulle i så fall bli en nästan ofattbart usel film. Förutom detta är filmen inte speciellt svårförstådd, budskapet är enkelt och tydligt och även om spekulationerna kanske skenar åt fel håll ibland, leder den ändå tittaren på rätt spår till slut. Det är en synnerligen genomtänkt film där inget sker på slump.

A Touch of Death eller Quando Alice Ruppe Lo Specchio som den blev titulerad till i Italien blev en av Lucio Fulci’s sista filmer. Till skillnad från hans andra lite senare filmer så är detta, enligt mig, en mycket bra film med sjuka kameraåkningar, grisiga specialeffekter och en helskön mördare, Lester Parson. Så alla ni som älskar italiensk ultra-vålds skräck bör ge denna film den chans den verkligen förtjänar. Se den och känn en touch av döden! 

Om inte det här är Fulcis bästa film så är det bra nära i alla fall!

Martin Persson

Tommy Söderberg