Piggy – 2012 – mer utstuderat och explicit våld

I avdelningen filmer som jag förväntade mig skulle vara något helt annat, har jag idag kommit till brittiska Piggy. Visst ser det ut att vara en riktigt gastkramande skräckfilm? Och gastkramande kanske den är till en viss gräns, men så mycket skräck blir det inte. Det är mest drama och kanske en gnutta thriller.

Det handlar om Joe, en tillbakadragen yngling som egentligen inte trivs alls bland folk. Det enda som egentligen får ut honom är hans bror som Joe verkligen hyser tillit till. Men eftersom lagen om alltings jävlighet existerar i världen där den här typen av filmer utspelar sig bär det sig inte bättre än att brodern blir mördad av ett gäng ligister. Joe Isolerar sig och kan inte ta för sig något, förrän Piggy kommer in i bilden. Piggy, som egentligen heter något helt annat, vill hämnas Joes bror genom att kidnappar en av förövarna och plåga ur honom informationen om vilka de andra var. Joe är först passiv men tar efterhand allt större del i den utstuderade hämnden.

Det är inte en grafisk film i den bemärkelse det skulle ha kunnat vara om man betänker det våld som faktiskt åsyftas. Men det är klart att det inte är en blodlös betraktelse heller. Jag skulle gärna ha sett lite mer utstuderat och explicit våld faktiskt. Oftast gillar jag när filmskaparna håller oss i det fördolda men här tycker jag faktiskt att det hade varit på sin plats med lite mer tydlighet. Det är inte det att jag gillar själva hämnden mer än i någon annan film, det känns bara som att filmen är realistisk no att kunna bära upp ett realistisk visualiserande av våldsamheterna.

Det innebär att filmen faktiskt blir lite tråkig när den inte hade behövt vara det. Det brittiska sävliga tempot är oftast av godo men här blir det inte riktigt bra. Det blir inte så rysligt som jag hade hoppats på men det finns helt klart en poäng med filmen, en tanke! Det är absolut inte våldsamheter för sakens egen skull. Det finns en början och ett mål med historien som kanske inte blir uppenbar förrän precis i slutet. Med det sagt kan jag tillägga – stå ut med de långsamma partierna, det kommer att löna sig.

5/10

Violent City - 1970 - Charles Bronson i sitt esse!

Violent City

Aka: The Family

Regi: Sergio Sollima

1970

Thriller/Drama

Jeff Heston (Charles Bronson) är en yrkesmördare som efter att ha blivit bedragen och lurad lämnas att dö i en pöl av sitt eget blod. Eftersom han överlever är naturligtvis hans hämndlystnad stor och han spårar upp dem han anser vara skyldiga till förräderi mot honom. Under denna vedergällning konfronteras han också med Weber, (Telly Savalas) en gangster som vill att Jeff ska ingå i hans organisation. Jeff avböjer men ingen tackar nej till ett sådant erbjudande från maffian ostraffat! Intrigerna tätnar och snart befinner han sig insnärjd i ett händelseförlopp där man inte riktigt kan vara säker på vem planens arkitekt är.

Det var länge sen jag såg en film med min gamle favoritskådis Charles Bronson i huvudrollen och direkt i inledningsscenen märker man att det är ett kärt återseende. Sedan följer en biljakt på 70-tals maner som faktiskt är väldigt välfilmad. Det skickliga bildspråket gör att det faktiskt blir lite spännande även om det absolut inte borde vara det. Både denna men även nästa scen, som nästan för tankarna till en klassiks västern shoot-out, skvallrar om att det är en europeisk produktion.

Bronson var ju ett stort namn inom europeisk film på 70-talet och det är ett nöje att se honom spela mot sin fru Jill Ireland som han gjorde många gånger. Det finns liksom en speciell kemi dem emellan som är oefterhärmlig. Något som är störande är dock att en del scener endast finns bevarande med italienskt ljudspår, vilken är relativt irriterande. Dock kan jag säga att om det inte vore för dessa scener och en komplett film, hade den vid flera tillfällen blivit totalt obegriplig. Trots att engelska och italienska blandas och är irriterande är det alltså ändå att föredra!

Även Telly Savalas gör ett bra jobb som maffiabossen Weber. När Jeff börjar plågas av samvetskval, ånger och sentimentalitet uppväger Weber det med en rå attityd av någon som befinner sig i maktens position. Man har dock anledning att tvivla på vem det är som egentligen ligger bakom planerna. Vem är en bricka i spelet eller en marionett som styrs från annat håll? Kanske är denna del av filmen lite för tydlig, men vad gör väl det när man får njuta av filmmusik från självaste Morricone?

På det hela taget tycker jag den här filmen är bra utan att för den skull bli något mästerverk. Man får det man förväntar sig av Charles Bronson och Telly Savalas, Jill Ireland är lika vacker som vanligt och visar faktiskt lite hud i ett par scener. Det är i alla fall inget filmen får minuspoäng av!

En självklar film för Bronsonfantasten men kanske inte annars…

6/10

Thriller – En Grym Film - 1974 - Den mest ökända av alla filmer!

Recensionen har nu ett antal år på nacken och filmen är inte alls lika svårtillgänglig längre. Den har till och med fått release på DVD.

Thriller – En Grym Film

Aka: They Call Her One Eye

Regi: Bo Arne Viberius

1974

Drama

Redan som liten utsätts Madeleine för grova sexuella övergrepp och förlorar talförmågan. När hon många år senare missar bussen får hon istället lift av Tony (Heinz Hopf) som genast smider planer på att använda henne för sina egna syften. Han charmerar henne och bjuder henne på middag med fin mat, champagne och grejer. Allt för att få henne full och redlös. Han ordnar så att hon blir beroende av heroin och tvingar henne att arbete som lyxprostituerad för honom, sköter hon sig får hon sina två påsar heroin om dagen. Till en början är hon väldigt bångstyrig och Tony måste straffa henne, han skär ut hennes ena öga. Nu blir Madeleine mera medgörlig, hon vill ju inte förlora ett öga till, men efter att Tony ordnat så att hennes föräldrar begår självmord av sorg mal bara en enda tanke i hennes huvud – HÄMND!

Jag anser mig vara lyckligt lottad eftersom jag är en av de få som faktiskt sett den här filmen i sin fulla längd på den stora vita bioduken. Den har mig veterligen inte visats på bio mer än två gånger, en gång vid premiären i Cannes och en gång på Fantastisk Film Festival i Lund för några år sedan. Jag såg den senare visningen och var alldeles tagen efteråt. Då hade jag inte sett nånting som kom i närheten av den här. Den är grym, blodig, pornografisk, medlidsam och avskyvärd. Allt på samma gång och i en enda röra.

Filmandet börjar direkt med starka scener när lilla 7-åriga Madeleine våldtas av en skäggig äcklig gubbe. Man får naturligtvis inte se några detaljer här. SÅ stark är inte ens den här filmen och det är jag väldigt tacksam för! Händelsen är så stark för henne att hon tappar talförmågan och förblir stum ända upp i vuxen eller i alla fall nästan vuxen ålder.

Christina Lindberg, som från början var utvikningsbrud passar utmärkt för rollen, hennes barnsliga och oskyldiga ansikte ihop med starka och vuxna sexuella situationer är ett lyckodrag. Kanske är det också tur att hon faktiskt inte har några repliker, dels för att det stärker det medlidande man känner för hennes rollkaraktär och dels för att hon faktiskt inte var en speciellt bra skådespelerska.

Heinz Hopf gör också han ett strålande jobb som den vidrige hallicken Tony och det är tveksamt om någon annan hade klarat att göra rollen lika slemmig och avskyvärd, jag hatade verkligen honom och ville inget hellre än att se honom dö en plågsam död. Den enda som jag möjligtvis skulle kunna tänka mig klara av det är Ernst-Hugo Järegård och det är ju ingen dålig jämförelse!

De pornografiska scener som förekommer i filmen kanske inte alltid är helt nödvändiga för att förstå Madeleines lidande, men de gör sannerligen inte saken sämre. Man får uppleva hennes lidande ända in på det allra heligaste och man kan nästa känna smaken av förnedrelse. Samma sak med de ganska långa slow-motion sekvenserna framåt slutet på filmen. De visar grovt våld på ett sätt som aldrig tidigare har skådats i svensk film, och inte senare heller för den delen. Hämnden är ljuv och Madeleine tänker njuta av den till fullo, alla som gjort henne orätt är i livsfara och hon tänker inte låta någonting stoppa henne.

Recension: Taken 2 - 2012

Om man har sett första filmen inser man att så fort Bryan Mills (Liam Neeson) åker till Istanbul med sin före detta fru och sin dotter kommer något att hända. Förresten behöver man inte ens ha sett första filmen för att räkna ut det, själv grundprincipen är inte särskilt originell. Det handlar om hämnd för alla dem Bryan dödade i första filmen för att rädda sin dotter, speciellt från en särskilt hatfylld pappa till den som låg bakom trafficking affärerna i första filmen.

Hur som helst så ger sig skurkarna på Bryan och hans familj och han får ta till alla knep han kan för att ta sig och sin familj ur situationen helskinnad. Det är inget innovativt, men det är faktiskt ganska underhållande. Några scener är väldigt intressanta och det är inte ens några actionscener faktiskt, snarare hur man tar reda på var Bryan och hans fru hålls fångna. Det är lite roligt faktiskt. I första filmen letade Bryan efter sin dotter, här blir det omvända roller så Bryan och hans fru sitter fångna och dottern fortfarande är på fri fot. Lite explosioner, en hel del skjutande och ganska mycket biljakter. Underhållande förstunder och/eller som hjärndöd action!

7/10

Recension: Old Boy – 2003

När jag nyligen recenserade I Saw the Devil kom denna film på tal eftersom den felaktigt refererades till på omslaget. Naturligtvis var jag därför tvungen att uppdatera mitt minne av den, speciellt med tanke på att den ännu inte fanns i recensionsarkivet!

Men jag ska hålla mig kort och inte gå in på onödiga detaljer eller långdragna resonemang. I korthet handlar filmen om en man som suttit inspärrad i femton år utan att veta varför eller vem som har spärrat in honom. När han släpps lös har han begränsad tid på sig att ta reda på sanningen. Det är en film som till mig synes vill moralisera och kanske rent av lyckas med det. Dess omslag är sprängfyllt med lovord och höga betyg men jag tycker det är en ganska seg film. När den är slut är jag trots alla lovord ganska besviken. Jag tycker inte att den lever upp till alla mina förväntningar helt enkelt! Den är våldsam men inte over-the-top vilket är skönt.

6/10

Recension: Mr. Majestyk - 1974

Mr. Majestyk

Regi: Richard Fleischer

1974

Action

Mr. Majestyk bryr sig bara om sina meloner. Det enda han vill är att skörda dem och att göra det på sitt eget rättskaffens sätt. Han tycker inte om när folk försöker tvinga honom att anställa arbetare eller de som förtrycker den latinamerikanska minoriteten. Därför säger han ifrån på skarpen, vilket i sin tur leder till en polisanmälan. Han säga ha misshandlat en man med ett gevär och det är egentligen helt sant. Det är bara att det var mannens eget gevär och att det sekunder tidigare var riktat mot Majestyk. Polisen tror honom förstås inte och det ena leder till det andra och snart sitter han på en fångtransport tillsammans med en ökänd torped. Istället för att hjälpa gangstern undkomma när transporten kraschar smider istället planer för att få honom återfängslad och återgå till att skörda sina meloner. Detta gör att torpeden – Redna, får ett personligt agg mot honom och nu till varje pris vill ha honom likviderad. Men Mr. Majestyk är inte en man som man bråkar med…

För många år sedan, innan det blev otidsenligt att hyra film, gjorde jag osannolika räder mot min hemorts samtliga videobutiker och såg så mycket filmer med Charles Bronson jag kunde komma över och det blev faktiskt en hel del! Ungefär i samma veva såg jag Swamp Thing eller om det var uppföljaren Return of the Swamp Thing där en tjej blev hotad av några skurkar. Jag undrar förresten inte om det var Heather Locklear? Hur som helst skulle hon försöka skrämma sina förföljare och påstod att det var poliser på väg mot platsen, FBI, CIA och… CHARLES BRONSON!! Likaså framstod hans om det ultimata vapnet i en radiosketch. Jag tror programmet hette Sextio Sekunda Minuter och sketchen handlade om hur den Amerikanske presidenten och Sovjetunionens ledare hotade varandra. Det var helt enkelt en sketch om kapprustning/nedrustning. Hur som helst hotade de varandra med dubbeldubbelkatapulter och megasuperkärnvapen innan den Sovjetiske ledare näpsades med att hämta CHARLES BRONSON!

Han hade alltså ett personligt rykte, åtminstone humoristiskt sett att vara en riktigt hämndmaskin och den här filmens omslag stoltserar också med ett par obetalbara citat. Don’t Fuck With Bronson till exempel. Kan man säga att Charles Bronson är hämndfilmerna obestridlige kung? Ja, jag tror nog man kan säga det! Han har gjort hur många som helst och med en skådespelartalang som förlåter ett agerande med ett enda ansiktsuttryck kan man inte misslyckas!

Det är en hård film och Charles Bronson gör den än hårdare. Initialt var det planerat att Clint Eastwood skulle medverka men jag tror inte det hade blivit lika bra. Clintan är visserligen en bra filmtuffing men lika hård som Bronson blir han aldrig. Själva handlingen är rätt korkad egentligen, precis som den alltid brukar vara i de här hämndfilmerna. Att torpeden skulle vara så enfaldig att han måste hämnas, istället för att fly landet, är befängd. Och att Bronson skulle vara så manipulativ att jag skulle överlista en sådan typ med hela hans organisation är väldigt långsökt.

Men det gör ingenting, det ska vara så! Vi vill ju se vår hjälte lyckas! Och vi bryr oss heller inte om vilken rollkaraktär det handlar om. När Charles Bronson gjorde sådana här filmer gjorde han dem med sig själv i huvudrollen. Jag menar att det är BRONSON vi vill se, vi bryr oss inte om vad hans rollkaraktär heter eller om han är melonodlare. Det ultimata vapnet ÄR Charles Bronson!

Leo - 2007 - Josef Fares bortglömda film!

Leo

Regi:  Josef Fares

2007

Drama

På väg hem från sin egen 30-års fest stöter Leo och hans tjej på två killar de aldrig tidigare sett. De blir tända på Leos tjej och kan inte ta ett nej från hennes sida för vad det verkligen betyder. Bråk uppstår och det hela eskalerar till våldsamheter bortom Leos fantasier, en av killarna tar plötsligt fram en pistol och Leos flickvän blir skjuten. Hon dör senare och Leos tidigare lyckliga liv slås i spillror. Mer och mer börjar hans tankar gå ut på att hämnas, detta blir viktigare än något annat för honom. Han säger upp sig från jobbet, går till en psykolog men kan inte få ordning på sitt liv förrän han gjort det som måste göras…

Har man sett Josef Fares tidigare filmer kommer hans utveckling som filmskapare i och med den här inte som någon egentlig överraskning. Han visade redan i Zozo att han var kapabel att berätta en allvarlig historia till skillnad från i hans tidigare filmer – komedierna Jalla Jalla och Kopps. Det här är en ganska obehaglig historia med våldsamheter som ligger väldigt nära verkligheten i sin framställning, det här är något som verkligen skulle kunna inträffa, till skillnad från de, ofta våldsglorifierande, filmer vi är vana vid från det stora landet i väster. Och inte nog med att den har en påträngande upptakt, den rymmer också en sensmoral mot det meningslösa våldet, att ta lagen i egna händer – hämnden, och att våld föder våld!

Skådespelarmässigt brukar ju Josef Fares använda sig av släkt och vänner i rollerna och man känner man i alla fall hans pappa i en mindre roll. Dessutom har han tagit på sig en av rollerna själv och jag tycker faktiskt han sköter sig ganska bra. Det är kanske ingen ekvilibristisk gestaltning som frambringas, men i alla fall tillräckligt stabil för att vara fullt trovärdig. Han spelar en av Leo närmaste vänner och faktiskt den som verkar ha mest sans när det börjar talas om hämnd, han är emot idén men ställer ändå upp fullt ut för sin kompis. Det filmen vill förmedla är kanske att den bästa kompisen är den som får sina vänner på rätt köl igen, kanske genom det extremaste av alla medel – nämligen att bryta totalt med vederbörande. Men oavsett om denna sensmoral är medveten eller en produkt av min överanalys kan man fråga sig vad som gör bästa nytta i slutändan, det är svåra beslut minsann!

I vilket fall som helst så väcker filmen helt klart känslor och är mycket sevärd. Den gråtrista vardagen kommer verkligen i fokus och den dekadens som speglas i händelserna är mycket talande. Den som dessutom tycker om när filmerna bryter mot etablerade konventioner vad gäller handlingens utveckling och upplösning bör finna den här mycket intressant. Jag vill inte direkt säga vad som händer eller hur det slutar, men det är i vilket fall som helst inte samma standardiserade händelser som man sett så många gånger förr i de här sammanhangen.

Så har du ännu inte tagit tag i att se denna, så tycker jag det är dags att göra någonting åt det nu. Det kanske är en bagatell till film nu, men ge det några år och den kommer att ingå i den framtida kulturskatt där att Josef Fares filmer kommer att vara samlade.

Law Abiding Citizen - 2009 - Manipulation

Law Abiding Citizen

Regi: F. Gary Gray

2009

Thriller

Clyde Shelton (Gerald Butler) överfalls brutalt i sitt hem och tvingas bevittna hur hans fru och dotter mördas framför hans ögon medan han själv är hjälplös. Rättsprocessen som följer innefattar en, enligt Clyde, oförsvarbar uppgörelse mellan åklagarämbetet och gärningsmännen som innebär att straffet inte kan ställas i relation till deras brott – enligt Clyde. Tio år senare är han fortfarande besatt av hämnd och när de båda skyldiga våldsverkarna dör under plågsamma omständigheter riktas misstankarna mot Clyde. Strax börjar en katt och råtta lek mellan honom och åklagaren (Jamie Foxx), som råkar vara densamma som höll i den gamla uppgörelsen. En efter en träder sanningarna fram och undan för undan inser åklagaren vilken farlig motståndaren han har emot sig. Det blir en kraftmätning där endast den mest förutseende kan vinna…

Jag gillar verkligen filmer där allt tycks vara styrt in i minsta detalj av någon överlägsen intelligens och verkar ha planerat i åratal för uppgiften. Filmer där allt verkar genomtänkt av den allvetande skurken oavsett vilka åtgärder motståndaren tar. Man kan väl likna det hela vide ett parti schack och det är kanske inte så konstigt att man jämför den här med filmer som Se7en, Knight Moves eller kanske till och med Saw-serien. Det är alla filmer av minutiös planering! Vidare gillar jag också filmer som utspelar sig i en rättegångssal. Det är väl samma typ av kraftmätning kanske, den mellan intellekten snarare än fysisk uthållighet. Och den här filmen snuddar även vid rättegångsaspekten även om jag hade önskat att den gjort än mer så, men man kan inte få allt.

Något man också missar lite i sammanhanget är att all hämnd påverkar tredje man på något sätt och även om man anser sig ha rätt att kräva att rättvisa skipas drabbas på något sätt oskyldiga i processen. Man vidrör detta lite svagt vid något tillfälle, men inte tillräckligt tycker jag. Man kan också utläsa en kommentar om själva rättssystemet. Ska det verkligen behövas tio år(!) på Death Row? Är det viktigare att vinna målet och därmed skaffa sig en hög segerprocent än att adekvata straff utdöms? Är det för mycket politik i rättsväsendet?

Jag gillar hur själva hämnden är utformad! Det är synnerligen genomtänkt och vid några tillfällen blir man till och med förvånad över utförandet, något som inte tillhör vanligheterna. Man kan också säga att det inte är helt klart hur det kommer att gå, för även om det är en amerikansk film ifrågasätter den systemet, åtminstone en liten smula. Ska skurken, som vi ju trots allt måste ha viss sympati med efter sin familjeförlust, eller åklagaren, som trots allt bara gjort sitt jobb efter de förutsättningar som finns att tillgå i rättssystemet, vinna kampen?

Tyvärr lyckas man inte hålla filmen intressant hela vägen för hur bra den än är det mesta av tiden, lyser ett genomtänkt slut med sin frånvaro. Det verkar precis som om pengarna tagit slut och att man sedan stressat fram en avslutning. Men det är ju å andra sidan inget unikt problem. Det verkar vara ett av de största problemen nuförtiden – att knyta ihop säcken på ett tillfredställande sätt som inte underskattar åskådarens intelligens! Men fram till slutminuterna har jag definitivt inget att klaga på!

Recension: The Tower Heist – 2011

Bara titeln borde få fans av Heist-filmer att intressera sig! Det är nämligen precis vad det utger sig för att vara – åtminstone till en början. Ben Stiller spelar manager för ett stort bostadskomplex – kallat The Tower. Säkerheten är den högsta tänkbara och han månar om alla de boende på bästa sätt. Högt upp bor den ofantligt rike Arthur Shaw spelad av Alan Alda som en dag blir gripen av FBI för förskingring. Josh Kovacs (Ben Stiller) tror förstås att det rör sig om ett missförstånd som kommer att reda up sig. Senare inser han att denna Arthur Shaw också tagit hand om och investerat hela personalens pensionspengar – som nu är borta. Han bestämmer sig för att iscensätta ett inbrott i takvåningen för att skaffa tillbaka de förlorade pengarna.

Ben Stiller har väl aldrig varit min favorit men faktum är att Eddie Murphy (jodå, han är med!) är bättre än vad jag har sett honom på mycket länge! Det här är en film som visserligen är en komedi men som inte kommer i närheten av det trams han varit involverad i de senare åren. Medverkar gör också Casey Affleck och Matthew Broderick. Jag har inget att klaga på hos någon av dem.

Men filmen då? Jodå, den är kul och en sådan där film som man troligen kan se om och om igen med ett par veckors mellanrum bara för att den är underhållande. Det är som en korsning mellan en trevlig familjefilm och en mer renodlad matinekomedi (om det nu var någon som såg någon skillnad där?). Det är inte någon kollosant genomtänkt film på något sätt men den förmedlar i alla fall feelgoodkänslor.

Och det här med heist då? Nja, det är väl en god intention men hela vägen går det inte. Det är halvskojiga förberedelser och är man uppmärksam kan man finna melodislingor som för tankarna till Mission Impossible. Men om man är van vid att det ska vara kluriga upplösningar där man inte är säker på vem som har blåst vem ens när eftertexterna börjat rulla är man illa ute. En stund får man kanske fundera på vilka som är med på rånet och vilka som inte är det men det varar inte hela vägen och slutet är faktiskt en besvikelse även om vägen dit är underhållande!

7/10

Recension: Hard Candy - 2005

Hard Candy

Regi: David Slade

2005

Drama/Thriller

Fjortonåriga Hayley Stark (Ellen Page) har i några veckor chattat med “Lensmaster319” eller Jeff Kohlver (Patrick Wilson) som han egentligen heter. Det är en trettiotvåårig modefotograf som över nätet flirtar vilt med henne. Slutligen stämmer de, trots det stora ålderskillnaden, möte på ett kafé i stan. Hayley flirtar vilt med Jeff medan han håller sig mera reserverad, hans motståndskraft är dock inte tillräcklig för att avvisa Hayley när hon bjuder hem sig själv till hans hus. Väl där börjar saker och ting förändras och den förut så trevliga Hayley förvandlas till Jeffs värsta mardröm.

Jag måste erkänna att jag egentligen inte hade någon riktig koll på vad det här var för typ av film när jag väl satte mig ned för att titta på den. Enbart omslaget var lockande nog för att få mig att förstå att det här är något man bara måste se!

                     

Redan från i första scenen förstår man att deras möte inte kommer att båda gott. Exakt hur detta kommer att uppenbara sig är inte helt självklart och den första delen av filmen fortlöper som ett slags introduktion till vad som komma skall, den bygger även upp karaktärerna på ett bra sätt. Båda två är ganska hala och det är lite svårt att få grepp om dem. Detta är bara bra och ger ett par pluspoäng åt filmen. Som tittare innebär detta att man svävar i viss ovisshet med en mängd obesvarade frågor. Är verkligen Jeff en Pedofil? Är Hayley komplett galen? Det är fyra av fem doktorer överens om hävdar hon ett par gånger i filmen. Båda karaktärerna spelas med bravur och det kräver lite extra talang för att fixa ett sånt mångfacetterat porträtt.

Jag tror också filmen hade förlorat ganska mycket på att ha väletablerade och superkända skådespelare i rollerna, på det här viset blir det lite mera realistiskt. Det är inte skådespelerskan Ellen Page vi ser, det är Hayley Stark!

Trots att man inte får se några grafiskt utstuderade scener, eller kanske tack vare avsaknaden av dessa, är filmen ganska obehaglig och är man karl har man nog en automatisk avsmak mot den långa kastreringsscenen. Som vanligt gäller förstås att även om det är en känsla av avsky så är det positivt att filmen försmår frammana den även hos en så luttrad recensent som undertecknad. Det finns samma känsla av oundviklighet som det gjorde i till exempel One Hour Photo och avsaknaden av konventionellt användande av filmmusik bidrar också till att hålla stämningen uppe.

Ska man dra till med en smått opassande jämförelse skulle man kunna jämföra Ellen Pages karaktär med den Clint Eastwood spelar i till exempel High Plains Drifter eller Pale Rider. Med det menar jag inte att filmerna skulle vara lika varandra på något sätt, bara det att karaktären (utan namn) dyker upp, utför sin hämnd, och försvinner igen. Samma sak kan sägas om Hayley Stark, hon medger ju till och med själv i filmen att Jeff inte vet någonting om henne, hon kunde ju ha ljugit från dag ett. Det gäller ju naturligtvis även oss tittare, vi vet egentligen inte ett smack om henne, mer än det hon själv påstår.

Men det här är alltså i högsta grad en film jag rekommenderar, framförallt om man vill ha en film som väcker massa frågor men inte levererar några svar. Det är upp till tittaren att avgöra och tolka och det är precis så det ska vara i en film som denna!

Recension: Gutterballs - 2008

Gutterballs

Regi: Ryan Nicholson

2008

Horror

Två rivaliserande kompisgäng träffas på den lokala bowlinghallen. Det ena leder till det andra och till slut har en av killarna – Steve fått nog av förödmjukelser, han planerar att ge igen och det snart! När en av tjejerna i det andra gänget glömmer kvar sin handväska väntar han och kompisarna i mörkret. En brutal våldtäkt är sedan upptakten för resten av filmen där en efter en av bowlarna går sitt öde till mötes på de mest blodiga och perverterade sätt.

Min enda tidigare kontakt med Ryan Nicholson är Live Feed. En film som hade en fanatiskt snyggt och tilltalande omslag med som tyvärr visade det sig vara en smärre katastrof. Även den här filmen finns med ett tilltalande omslag som parodierar Maniac, man har till och med parafraserat dess tagline I Warned You Not to Bowl Tonight. Här är det dock frågan om en helt annan utgåva där vi – tack och lov – har besparats från dylika skämt!

                                  

Tyvärr är skådespelarna ganska bedrövliga mest allihop, men det är kanske något man får räkna med när det gäller sådan här film. Det viktigaste är väl ändå att mordsekvenserna är innovativa och underhållande, och det är det faktiskt oftast. Det är väl inte helt oförutsägbart på detta plan hela tiden men eftersom Ryan Nicholson inte drar sig för att visa könsorgan – äkta eller inte, så finns det en hel del perverterade saker man kan göra. Med det sagt så är det naturligtvis en självklarhet att det förekommer en del sex i filmen. Inte är det några regelrätta pornografiska scener, men nog är det lite mer närgånget än vad det brukar vara.

Mördaren ser faktiskt ganska cool ut tycker jag även om dennes uppenbarelse kanske först får en något komisk effekt. Förresten så förstår jag att folket i filmen måste dödas för maken till jobbiga personer har jag nog aldrig skådat. Den där Steve skulle jag inte kunna vara i samma rum som i många minuter, snacka om självupptagen loser. Det är ett evinnerligt gnällande på allting och det gäller förstås inte bara honom. I princip samtliga karaktärer har ungefär samma mönster och man kan inte vänta på att de ska dö en efter en.

Själva upplösningen är lika krystad som resten av filmen, men man får ta det för var det är och hålla till goda med det lilla. Det är trots allt en form av slasher och det väsentliga är inte om karaktärerna är lätta att tycka om eller inte. Fast det är klart, det blir ju ingen vidare spänning om man inte tycker synd om några av karaktärerna heller. Nu tror jag i och för sig inte att det är meningen att den här filmen ska vara särskilt spännande i alla fall, det är inte riktigt stilen på filmen. Jag tror snarare att den faktiskt är gjord som ren underhållning och vad mer kan man egentligen begära än våldtäkt med en bowlingkägla? Jo, hämnden förstås!

Recension: Sweet Karma - 2009

Sweet Karma

Regi: Andrew Thomas Hunt

2009

Thriller

Karma är lika söt som hon är stum. Hon kommer från Ryssland och hennes väg mot hämnd går genom kanadensiska sexindustrin. Hon tar sig in i landet genom att infiltrera den organisation som genom trafficking redan hunnit sätta klorna i hennes syster. Det är ett hårt val att välja, men som hon själv uttrycker det har hon inte längre något mer att förlora.

Jag vet ärligt talat inte riktigt vad jag ske tycka om den här filmen. Den motsvarar verkligen inte det jag hade förväntat mig. På omslaget jämför man med filmer som Kill Bill och Thriller – En Grym Film men jag tycker inte att jag känner igen mig alls. Visserligen är kanske inte Kill Bill en film (filmer) som jag är så trollbunden av men Thriller – En Grym Film har onekligen en speciell plats i mitt hjärta! Likheterna är förstås uppenbara, det handlar om sexuellt utnyttjande och en kvinna som hämnas, en oskuldsfull sådan dessutom, men olikheterna är lika många. Det är en mycket råare film än vad Thriller – En Grym Film någonsin var. I alla fall råare i det avseendet att det är smutsigare och mer rakt på sak än den svenska filmen. Däremot så saknas estetiken i hög grad.

Det finns också jämförelser gjorda med Pusher-trilogin men eftersom jag ännu inte har sett dessa är det svårt för mig att skatta den jämförelsen. Jag kan dock våga mig på en logisk gissning och sticka ut haken för att tro att det är lite samma stil över det här. Det bara känns så men jag kan naturligtvis inte utvecklade det närmare.

Hela grejen blir lite amatörmässig tycker jag. Eller amatörmässig är fel ord egentligen. Vad heter det när det känns om att det egentligen är dokumentärt filmat i autentiska miljöer inifrån den organiserade brottsligheten? Så känns det, det är absolut inget fel på skådespelare som är helt och hållet trovärdiga. Det är mycket underkläder och strippstänger och är man aningen gubbsjuk är det här nog rätt film. Jag var personligen inte särskilt förtjust i den men det beror nog mest på den ounderhållande stilen tror jag. Våld och hämnd av det här slaget måste visualiseras på ett underhållande sätt. Självklart förstår jag att filmens egentliga budskap på intet sätt är underhållande och att trafficking är en fasansfull företeelse men jag hade önskat att den hade ett lite mer underhållande sätt att utnyttja handlingen på.

Men det handlar om vad man är ute efter och vad man förväntar sig. Jag hade helt enkelt förväntat mig en mer glättig rulle och inte en så allvarsam som det visade sig vara.

5/10

Recension: Freeze me

Freeze me

Regi: Takashi Ishii

2000

Horror/Thriller

Chihiro (Harumi Inoue) trivs med sitt jobb och med sin stillige kollega som tillika är hennes pojkvän. En dag får hon syn på en man som rotar genom hennes brevlåda. Hon känner igen honom och vad värre är, han känner igen henne också. Det visar sig att han är en av tre män som genomförde en gruppvåldtäkt på henne några år tidigare. Han tränger sig in hos henne och för omgivningen låtsas han vara hennes älskare. Han sprider bilder från våldtäkten till grannarna, allt för att hålla henne i ett järngrepp. Slutligen tar hon mod till sig och lyckas efter ett våldsamt slagsmål att övermanna och döda honom.

En ganska bisarr handling gör att man behåller intresset för den annars ganska händelsefattiga historien. Karaktärerna känns genomtänkta och fyndiga, kanske lite karikatyrbenägna emellanåt men det är inget man stör sig på. Våldet är relativt grafiskt och tämligen välgjort och realistiskt. Missförstå mig inte nu, det är verkligen en thriller och inget annat.

Kanske är det inte den ytliga handlingen som är viktigast här. De underliggande filosofiska tankarna om att vårt förflutna jagar oss och att vi egentligen inte har någonstans att fly från det präglar hela filmen. Än tydligare blir det när Chirhiro gömmer undan liken i frysen och nästan behandlar minnet av dem med en smula sentimentalism.

De tre männen representerar alla olika personligheter, allt från den aggressive till den nästan ödmjuke och ångerfulle. Dock vill alla åter igen utnyttja Chirhiro även om det ter sig på olika sätt.

Spänningen hålls på topp nästan hela filmen igenom och emellanåt har den lite småkomiska vändningar. Filmen rekommenderas för dem som vill ha en bisarr handling och inte är ute efter det vanliga Hollywoodstuket.

Prey of the Jaguar - 1996 - Linda Blair och Stacy Keach

Filmen stoltserar med namn som Stacy Keach och Linda Blair, men det är en försvinnande liten tid de tillbringar framför kameran. Men lite är gott kanske, för jag tycker faktiskt att Linda Blair är bland det bästa jag har sett henne, hon brukar ju vara högst medioker i sitt skådespeleri. Och även Stacy Keach är bra, det är knappt jag känner igenom honom och det är ju kul att rollen är lite annorlunda för honom. Filmen i stort är egentligen en riktig skräpfilm. Handlingen har gjorts hur många gånger som helst och den lilla twist man har lagt till med att ”hämnaren” klär ut sin till sonens egenhändigt påhittade superhjälte, är egentligen ganska tramsig. Men på något sätt blir det ganska charmig ändå och kampscenerna är klart underhållande. Jag gillar det här, men om man ska försöka vara lite objektiv så är det egentligen inte speciellt bra. Och frågan är om man ska premiera den personliga smaken, underhållningsfaktorn eller de faktiska kvaliteterna? Jag ger den… 

7/10

Recension: Nude Nuns with Big Guns

Nude Nuns with Big Guns – Den här bestämde jag mig för att se under en period när jag var lite extra sugen på nunsploitation. Lite avklädda nunnor är ju aldrig fel – eller? Hur som helst var det en film som var lite väl tramsig i sin exploitation emellanåt. Det blev liksom inte roligt utan bara dumt många gånger. Men tar man den för den grindhouseimitaion den är kan det absolut finnas poänger. Det finns en viss humor i allt det dumma och typiska som man ser lång väg kommer att hända. En nunna som hämnas en oförätt är väl inte så långsökt kanske men många gånger känns tutt-scenerna helt omotiverade. Nyligen läste jag någonstans en text av någon som störde sig på att den här filmen hade snott från Tarantino. Dumheter! Det är ju Tarantino som har snott från filmer som den här under hela sin karriär! Han är visserligen en skicklig tjuv, med ett hantverk som ofta är oöverträffat, men en tjuv lik förbannat! 

6/10

Recension: Redemption (2008)

Redemption (2008) – Det finns väl ett gäng filmer som innehar den här titeln skulle jag tro men den här handlar om en äldre man som egentligen bara vill sköta sig själv som blir antastad av några ungdomar under en dags fiske vid ån. Det ena efter det andra eskalerar till att de tre ynglingarna dödar hans älskade hund. Mannen behåller besinningen och försöker gå den rätta vägen för att komma åt ungdomarna. Allt han egentligen vill är att få en ursäkt och att få dem att ta ansvar men det visar sig att en av ungdomarnas pappa är en mäktig man, en mäktig man som inte alls tycker att sonen bör be om ursäkt. Det ena ger det andra och till slut har det hela eskalerat till något mycket våldsammare än vad det var från början. Faktiskt ett ganska intressant drama även om det kanske har en bit kvar till terrorn i Eden Lake med flera. Klart sevärd rulle! 

7/10

Recension: Weekend Hunt aka Pig Hunt

Weekend Hunt aka Pig Hunt – Några vänner åker ut i vildmarken för att jaga. Naturligtvis är de stadsbor som inte riktigt kan hantera vildmarken, i alla fall de flesta av dem! Ade har ingen aning om hur man ska bete sig under en vildsvinsjakt. Som ”tur” är får de oväntat hjälp av några lokala förmågor. Men saker och ting är inte riktigt som det ser ut att vara och snart måste de fly för sina liv från den lokala klanen bondlurkar, ett hippiekollektiv som av allt att döma odlar marijuana och dessutom ett blodtörstigt monster – den största vildsvinsgalt som någon någonsin har skådat!

För det första bör jag upplysa om att detta ingalunda är den djurskräckfilm jag hade föreställt mig. Det finns förvisso ett groteskt vildsvin av större storlek med i filmen, allt för stor för att vara realistisk, men det är inte det man har byggt upp filmen kring. Den har således mer likheter med hillbillyskräck än något annat. Skådespelarinsatserna är klart över förväntningarna och dramaturgin fungerar väl hyggligt överlag. Det som saknas är det där sista, en motivation till vad som händer, lite mer tredimensionalitet åt karaktärer och historia. Det är inte vidare spännande utan snarare en film som man ser om man nu har sett allting annat som man är intresserad av.

5/10

Recension. Hunt to Kill

Hunt to Kill – Det här var ingen film att jubla över någon gång egentligen, men den har åtminstone underhållningsvärde – dock av fel anledning. Den är inte genomusel, men sälla har jag sett en film där man misslyckas så kapitalt med spänningen. Den har också alldeles fullt med logiska luckor och konstigheter som känns väldigt märkliga. Karaktärernas motivationer och val känns väldigt fel vid flera tillfällen. Och det är som sagt inte bra, men framåt slutet, blir det lite för mycket av det hela. Alla klichéer i boken spelas upp, nästan på samma gång. I alla fall i följd och det blir bara lite för mycket. 

3/10

Drive Angry

En ganska fånig film egentligen, men med glimten i ögat och förvånansvärt underhållande! Förutsägbart action med mycket klichéer från början till slut. Som om inte det vore nog har man blandat in fantasifulla förklaringar med Djävulen och annat övernaturligt för att ge filmens actionscener helt fria tyglar. En dum film, det råder inget tvivel om det, men klart underhållande om man inte har något bättre för sig!

Jag såg 2D versionen men det är uppenbart att man har gjort allt för att det ska se häftigt ut i 3D.

The Redsin Tower

The Redsin Tower – Toetag Pictures och Fred Vogel har ju onekligen skapat sig ett namn i och med tillkomsten av August Underground och dess två uppföljare. Detta gör att man förstås blir nyfiken på vad som presteras även i andra filmer efter nämnda trilogi är väldigt väldigt speciell. Tyvärr måste jag säga att det här inte var något som tilltalade mig det minsta lilla. Ok, sminket var bra, det kan jag inte förneka, men filmen i övrigt är fantastiskt ointressant! Den är seg och man har inte haft vett att klippa ner scenerna till en uthärdlig nivå, har det väl börjat hända något i en scen håller man på och mjölka tills det blir så tröttsamt att man tappar intresset för den saken också. Skådespeleriet var väl kanske inte urusel hela tiden, men tillräckligt stora delar för att man ska hoppas att alla karaktärerna dör – nu genast! – 3/10

Du kan köpa filmen på Darkdisc!