American Mary – 2012 – Stympning och extrem kroppsmodifikation!

Mary har det knapert. Hon går läkarlinjen och är fast besluten att bli kirurg men hur ska pengarna räcka till? Hon försöker att vända och vrida på varje krona innan hon till slut ger upp och söker ett extraknäck. Inget sex, står det i annonsen och glad i hågen går hon dit och söker jobbet. En sak leder till en annan och plötsligt öppnar sig valmöjligheterna för henne. Hon blir erbjuden en massa pengar för att utföra en extrem kroppsmodifikation. Och en till, och en till…

Tittar man på omslaget, tänker man att hon kan ju i alla fall inte operera i de där kläderna, de måste vara där för att försöka sälja in filmen på sex. Och självklart är tanken att det ska se sexigt ut. En kvinna klädd på det sättet i den posen lär locka tittare. Men det är faktiskt också så att det är ungefär vad hon har på sig när hon utför sina modifikationer. Det är väl lite taffligt kanske men inget som stör och eftersom det trots allt finns lite erotiska undertoner i filmen tycker jag det är helt ok.

Vi ska vara på det klara med att det finns alla möjliga och omöjliga böjelser och parafilier och jag tror ingalunda att filmen speglar fall som inte skulle kunna existera i verkligheten. De som önskar dela sin tunga, amputera kroppsdelar eller operera om sitt kön till oigenkännlighet. Fast det är klart, lite knorr har man ju satt på det och i någon av de mer avancerade ingreppen refererar man till och med till Dr. Mengele. 

Det finns också en sidohandling som snarast får betraktas att höra hemma i rape/revenge träsket. Och det är en hämnd som heter duga det kan jag lova. Sällan har en förövare blivit så straffad som i den här filmen. Man får dock inte se särskilt mycket utföras, man får tänka sig det mesta och hålla sig till tåls tills resultatet visas upp. För min personliga del tycker jag att det kan vara mycket effektivare att inte vältra sig i blod och gore utan låta åskådaren använda sin egen fantasi. Men det kanske vore på sin plats att göra mer än att antyda vid något tillfälle. Man kommer inte ifrån att det blir en tortyrfilm i alla fall, det går inte att dölja det genom att inte visa något.

Jag tycker annars att stämningen är god och att skådespelarna gör ett gott intryck. Det är naturligtvis Katherine Isabell i huvudrollen som bär upp det mesta med sin känslokalla uppenbarelse. Allt medan de mindre rollerna är stabila. Inget mer, inget mindre.

Som skräckfilm är det väl inte en jätteryslig film, det kan jag inte påstå. Det är kanske heller inte meningen. Jag tror att tanken är att vi ska gripas av de extrema idéer som folk kan ha när det gäller att smycka sin kropp. Jag menar, tatueringar och piercingar är det väl knappast någon som höjer på ögonbrynen för längre. Vi har scarification och allt vad det heter, det är klart att ribban måste höjas för att vi ska bli chockade!

7/10

Torched - 2004 - Ryan Nicholsons första film!

Torched

Regi: Ryan Nicholson

2004

Horror

Deanna är sjuksköterska. En dag när hon är på väg till jobbet överfalls hon i hissen och blir brutalt våldtagen. Efter denna händelse finns det bara en enda tanke i hennes huvud – hämnd! Hon tänker ut den grymmaste av alla planer, kidnappar killen som hon är övertygad om är skyldig till dådet och sätter igång sin hämnd – som bland annat inkluderar en blåslampa…

Det här var Ryan Nicholsons första film, åtminstone med lite längd på. Nu är det inte en speciellt lång film i alla fall, den mäter 44-45 minuter men det spills ingen tid innan allting springer lös så jag antar att han har bantat ner på uppbyggnaden. Eller ja… Antar är väl fel ord, det finns inte tillstymmelse till karaktärsuppbyggnad och knappt hat filmen börjat förrän själva våldtäkten är igång. Det är inte frågan om att exploatera denna, även om själva akten i sig självklart är frånstötande.

                        

Nej, det här är en film som fokuserar på själva hämnden och den är monstruöst utförd. Det ser oftast väldigt verklighetstroget ut och jag skulle vilja se den kille som inte ryggar tillbaka för lite penisstympning… Skulle jag kalla den här filmen för något, förutom horror förstås, är det en klockren splatterfilm, fast utan humorn kanske. Blodet skvätter lite för mycket för min smak och det skapar snarare en löjeväckande effekt än något annat.

Men man måste komma ihåg att det här var en film som egentligen gjordes för att lära sig lite om hur man skapar film. Varken Ryan Nicholson eller de andra är riktigt färdiga som filmskapare. Och förresten, det blir man väl aldrig. Liksom allt annat i livet är det ett ständigt lärande. Jag kan se den här filmen som en intressant milstolpe och som något som passar in tidigt i karriären. Jag vet inte om jag känner igen Ryans stil så väldigt mycket i den men den innehåller åtminstone könsdelar av den manliga slaget i närbild, fejkade såklart.

Men det blir lite tunt, skådespelarna är mestadels katastrofala och hela produktionen stinker av amatörmässiga klipp och miljöer. Och faktum är att trots att filmen är kort och att den sätter igång genast är tempot ohyggligt lågt. Det är en tjatig film som inte ger mig särskilt mycket. Jag hade mycket hellre sett Ryans originalmanus, som berättas om i extramaterialet än det här om jag ska vara ärlig.

Men även om jag inte är så förtjust i filmen gillar jag utgåvan. Det är en film som inte är helt lätt att hitta och det var knappt meningen att den skulle ut på marknaden heller. Så vitt jag förstår finns det en annan version av filmen som har varit tillgänglig på nätet sen lång tid tillbaka, kanske till och med ända sedan 2004, men det här är den förlängda versionen med extra mycket tortyr, ny musik och sådana grejor. Utgåvan är dessutom snygg och ett måste för samlaren!

Thriller – En Grym Film - 1974 - Den mest ökända av alla filmer!

Recensionen har nu ett antal år på nacken och filmen är inte alls lika svårtillgänglig längre. Den har till och med fått release på DVD.

Thriller – En Grym Film

Aka: They Call Her One Eye

Regi: Bo Arne Viberius

1974

Drama

Redan som liten utsätts Madeleine för grova sexuella övergrepp och förlorar talförmågan. När hon många år senare missar bussen får hon istället lift av Tony (Heinz Hopf) som genast smider planer på att använda henne för sina egna syften. Han charmerar henne och bjuder henne på middag med fin mat, champagne och grejer. Allt för att få henne full och redlös. Han ordnar så att hon blir beroende av heroin och tvingar henne att arbete som lyxprostituerad för honom, sköter hon sig får hon sina två påsar heroin om dagen. Till en början är hon väldigt bångstyrig och Tony måste straffa henne, han skär ut hennes ena öga. Nu blir Madeleine mera medgörlig, hon vill ju inte förlora ett öga till, men efter att Tony ordnat så att hennes föräldrar begår självmord av sorg mal bara en enda tanke i hennes huvud – HÄMND!

Jag anser mig vara lyckligt lottad eftersom jag är en av de få som faktiskt sett den här filmen i sin fulla längd på den stora vita bioduken. Den har mig veterligen inte visats på bio mer än två gånger, en gång vid premiären i Cannes och en gång på Fantastisk Film Festival i Lund för några år sedan. Jag såg den senare visningen och var alldeles tagen efteråt. Då hade jag inte sett nånting som kom i närheten av den här. Den är grym, blodig, pornografisk, medlidsam och avskyvärd. Allt på samma gång och i en enda röra.

Filmandet börjar direkt med starka scener när lilla 7-åriga Madeleine våldtas av en skäggig äcklig gubbe. Man får naturligtvis inte se några detaljer här. SÅ stark är inte ens den här filmen och det är jag väldigt tacksam för! Händelsen är så stark för henne att hon tappar talförmågan och förblir stum ända upp i vuxen eller i alla fall nästan vuxen ålder.

Christina Lindberg, som från början var utvikningsbrud passar utmärkt för rollen, hennes barnsliga och oskyldiga ansikte ihop med starka och vuxna sexuella situationer är ett lyckodrag. Kanske är det också tur att hon faktiskt inte har några repliker, dels för att det stärker det medlidande man känner för hennes rollkaraktär och dels för att hon faktiskt inte var en speciellt bra skådespelerska.

Heinz Hopf gör också han ett strålande jobb som den vidrige hallicken Tony och det är tveksamt om någon annan hade klarat att göra rollen lika slemmig och avskyvärd, jag hatade verkligen honom och ville inget hellre än att se honom dö en plågsam död. Den enda som jag möjligtvis skulle kunna tänka mig klara av det är Ernst-Hugo Järegård och det är ju ingen dålig jämförelse!

De pornografiska scener som förekommer i filmen kanske inte alltid är helt nödvändiga för att förstå Madeleines lidande, men de gör sannerligen inte saken sämre. Man får uppleva hennes lidande ända in på det allra heligaste och man kan nästa känna smaken av förnedrelse. Samma sak med de ganska långa slow-motion sekvenserna framåt slutet på filmen. De visar grovt våld på ett sätt som aldrig tidigare har skådats i svensk film, och inte senare heller för den delen. Hämnden är ljuv och Madeleine tänker njuta av den till fullo, alla som gjort henne orätt är i livsfara och hon tänker inte låta någonting stoppa henne.

I Spit on your Grave 2 – 2013 – En klart mycket bättre film!

Det var ganska otippat att det skulle komma en uppföljare på den här. Fast i ärlighetens namn är det inte frågan om någon uppföljare i termens egentliga betydelse. Självklart är handlingen i närheten av vad man kan förvänta sig men annars är det mest namnet som knyter ihop den här med I Spit on your Grave från 2010. För det kan väl aldrig vara en uppföljare till originalet från 1978? Nej, så är det förstås inte. Men det är ungefär lika logiskt.

Katie försöker slå sig fram som modell och hittar ett telefonnummer att ringa på en anslagstavla. Hon bestämmer tid med fotografen och tar enligt överenskommelsen med sig några klänningar. En av dem är ok att använda enligt fotografen. De börjar arbeta och det hela sköts professionellt och det blir många bra bilder. Men så tycker fotografen att hon ska lätta på kläderna lite för lite mer vågade bilder. Det är inget som Katie har tänkt sig och går därifrån. Hon har dock gjort ett intryck på killarna med kameran och en av dem tar sig några dagar senare in i hennes lägenhet. Han våldtar henne och när han först efteråt förstår vad han har gjort hjälper hans bror honom att städa upp. De kan förstås inte lämna Katie där och innan hon vet ordet upp vaknar hon upp i en mörk källare, faskedjad vid en madrass…

Det är klart positivt att man har hittat på lite andra premisser än vad första filmen handlade om. Det är visserligen våldtäkt i båda, eller alla tre om man räknar originalet, men här är det mer frågan om fångenskap och tortyr egentligen. Under tiden som Katie är faskedjad i källaren får hon så klart ta emot besök, båda av grabbarna själva och av betalande kunder som tar ut svängarna på allvar med henne! Det är egentligen här som filmen är obehaglig på riktigt, den initiala våldtäkten var bara förspel till var som komma skall.

Naturligtvis kommer hon loss och rymmer. Hon planerar sin hämnd väl och mirakulöst nog finner hon alla gärningsmännen och går lös på dem med samma metoder som de har använt mot henne. Det är i sig ingen överraskning, det förstod man med tanke på titeln, men det är ganska rått utfört och det finns faktiskt en nerv och spänning i filmen som är ganska ovanlig. Jemma Dallender är magnifik som både offer och gärningsman. Hon kan se genuint rädd ut och som ett riktigt hjärtlöst monster när hon utför sin hämnd. Det här är en klart bättre film än 2010 års film.

8/10

Straightheads - 2007 - Gillian Anderson på hämndhumör!

Straightheads

Regi: Dan Reed

2007

Thriller

Karriärskvinnan Alice möter av en slump den betydligt yngre Adam, och tar med honom som sin date på chefens galamiddag. Efter en passionerad kväll kör de hem genom en mörk skog, och stöter på en grupp män som brutalt misshandlar Adam och våldtar Alice. Händelsen sätter djupa spår i dem båda, och de inleder en slags terapirelation. Tills den dag Alice får syn på en av gärningsmännen, och inser att de aldrig kan gå vidare utan en lika makaber hämnd…

Just ovanstående text pryder baksidan av DVD-fordralet och är väldigt representativ för filmens handling. Det är i princip en klassisk rape/revenge rulle men det är ändå en hel del som skiljer den från denna generalisering. Dels så framstår inte filmen som lika ”skitig” som gängse rullar i genren brukar göra, dels så problematiserar och moraliserar på ett helt annat sätt än vad man är van vid från snittet av exploitaionrullar. Man får exempelvis bevittna förövarnas synvinkel av den hela, vilken motivation som drivit fram förnedringen och den ursäkt som används för att skyla över det ohyggliga brottet. Allt detta är väl egentligen positivt förutom att man kanske kunde se sluttwisten komma lite väl tidigt i filmen. De flesta av oss tycker väl om att överraskas av vändningarna manusförfattarna skriver in i filmen, men detta förmår alltså inte filmen göra.

Själva övergreppet är heller inte lika närgånget filmat som man skulle kunna förvänta sig nuförtiden. Framförallt när man tänker sig vilken utveckling som trots att skett inom detta område sen de klassiska filmerna som I Spit on yourGrave, Last House on the Left eller varför inte Thriller – En Grym Film fram till Irreversible som verkligen lyckades påverka och lyfta det motbjudande övergreppet till en hel annan nivå än tidigare. Här väljer man att klippa bort hela akten och låta tittaren själv bilda sig en uppfattning över händelseförloppen. Det är kanske främst detta som strider mot den stereotypiska bilden av en film i genren? Dock ska det erkännas att misshandeln av Adams (Danny Dyer) är riktigt brutal och explicit, dock utan för den skull bli överdrivet utstuderad.

Danny Dyer gör också ett riktigt gott intryck som skådespelare och är till motsats mot Gillian Andersson trovärdig hela tiden. Med henne är det annorlunda, jag upplever ett väldigt ojämnt agerade från hennes sida och jag vet inte riktigt vad jag ska tycka. Helt klart är dock att hennes karaktär blir starkare och tydligare ju längre filmen går och det måste betecknas som positivt. Före detta kan jag dessvärre inte påstå att hon är helt trovärdig och hon spelar också över en hel del.

Att filmen intar en annan ton än förväntat har förstås att göra med att den är producerad i Storbritannien och inte i Amerika. Vardagsrealismen och detaljerna förstärks av detta faktum och underhållningsnivån (om man nu kan prata om en sån i en våldtäktsrulle) är inte alls lika påtaglig som hos amerikanska diton. Detta borde ju i och för sig innebära att den skulle bli bra mycket skitigare än sina amerikanska motsvarigheter men så är alltså inte fallet. Även användandet av filmmusik som känsloförstärkare fungerar på ett helt annat sätt i brittisk film, man är inte lika övertydlig och även om det då och då används musik lägger man knappt märke till den, vilket helt klart stämmer överens med min personliga uppfattning (den bästa filmmusiken är den man inte ens lägger märke till).

Vill du se en något annorlunda film på temat ska du definitivt se denna!

Recension: The Last House on the Left - 1972

The Last House on the Left

Regi: Wes Craven

1972

Horror

Mari (Sandra Cassel) och hennes kompis Phyllis (Lucy Grantham) ska gå på rockkonsert. Inne i staden får Maris föräldrar, som ogillar Phyllis, vatten på sin kvarn när de båda ungdomarna oförsiktigt söker efter hasch före konserten. De blir lurade upp i en lägenhet där de förrymda fångarna Krug (David Hess) och Fred (Fred Lincoln) gömmer sig, med i sällskapet finns också Krugs flickvän Sadie (Jeramie Rain) och sonen Junior (Marc Sheffler). I förövarnas våld blir flickorna snart förda ut på landet och i skogen nära Maris hem fortsätter deras förnedring. Det är en förnedring som tar sig grymmare och grymmare former och till slut. Som en konsekvens av den yttersta förödmjukelsen, återstår bara liken av de båda tjejerna. Gärningsmännen tar nu sin tillflykt till ett närbeläget hus som, av en tillfällighet, råkar vara den unga Maris hem och när föräldrarna inser vilka som gästar deras hem och vad de gjort med deras dotter är det dags för hämnd…

Till att börja med går det helt enkelt inte att komma ifrån att kommentera den smått genialiska strof som säkerligen hjälpte till att göra filmen till den kultklassiker den är idag. To avoid fainting, keep repeating "It's only a movie...It's only a movie..." Faktum är att den pseudodokumentariska stil filmen är gjord i faktiskt är väldigt realistisk. Åtminstone när den gäller den centrala handlingen, det vill säga filmens våldsammaste och grymmaste scener. Både David Hess, som nått kultstatus mycket på grund av rollen som Krug Stillo, och de övriga skådespelarna levererar sina roller med bravur och bidrar till den otäcka och obehagliga stämning som genomsyrar filmen och det gör att denna tagline kanske inte var helt missvisande när allt kommer omkring trots allt.

                                                                  

Men filmen är mer än bara en serie förnedrande och våldsamma scener. I första delen av filmen skiftar till exempel berättelsen skickligt mellan dotterns äventyr på stan (som slutar i katastrof) och de älskvärda föräldrarnas idylliska hem där de förbereder sin dotters födelsedag. Det ger en kontrast som, dels framhäver filmens senare grymheter och som dels ger en extra dimension åt de lugna och älskvärda föräldrarnas hämnd framåt slutet.

Filmen har också ett synnerligen genomtänkt soundtrack, skrivet av David Hess. Det är ofta paradoxalt med bilderna som visualiseras. En okonventionell blues med ovanliga ackordsföljder ackompanjerar till exempel en av de grymma våldtäktsscenerna och det gör att filmen höjer sig ytterliggare en eller två kvalitetsklasser. Faktum är att David redan före filmen var en erfaren musiker och låtskrivare som levererat låtar till både Elvis, Conway Twitty och Pat Boone. Den senares enorma hit Speedy Gonzales kommer till exempel från David Hess penna.

Som avslutning måste jag åter igen betona skillnaderna mellan bra film och underhållande sådan. Det här är inte underhållande och våldet är ultrarealistiskt, så realistiskt att Sandra Cassel, som spelar Mari, faktiskt var genuint livrädd under inspelningen. Dock är den mycket bra och om filmens intention var att vara frånstötande och kanske rent av lite varnande mot vissa typer av aktiviteter från ensamma unga tjejer är den smått genialsikt.

Det här är en film man bara måste ha!

Recension: The Last house on the Beach - 1978

The Last house on the Beach

Aka La Settima Donna

Regi: Franco Prosperi

1978

Drama/Thriller

Tre brottslingar tar efter ett bankrån sin tillflykt till ett avlägset och isolerat hus. Där håller fem unga kvinnor på att repetera in Shakespearepjäsen en midsommarnattsdröm, under överinseende av nunnan Cristina (Florinda Bolkan). De tre tar genast huset i besittning och tjejerna och syster Cristina som gisslan. Terrorn börjar, att flyktförsökt kommer att bestraffas hårt förklaras tidigt för gisslan och de hålls i ett järngrepp, utsatta för illgärningsmännens nycker som naturligtvis inte kan hålla sig ifrån att förlusta sig på flickorna.

Att det här är en film från Italien blir tidigt ganska uppenbart, ingen annanstans hade väl våldet stiliserats så estetiskt. Naturligtvis är själva handlingarna fortfarande motbjudande men de passar in i den smäktande produktionen, för att inte säga att produktionen kretsar runt dem, snarare än runt ploten. Jämförelser med Wes Cravens The Last House on the Left är oundvikliga men den är filmad i en mer pseudodokumentarisk stil som inte alls påminner om elegansen här.

                                                      

Redan i själva öppningsscenen bjuds vi på något ovanligt. Det bankrån som är upprinnelsen till resten av filmen, filmas utan att några detaljer visas. Inga ansikten skymtar förbi och det är mycket ben som springer omkring, allt sker, så att säga, utanför kameran. Jag gillar det här greppet starkt, det bekräftar en tankegång vid filmandet och inte bara en nödvändig scen för att få till den senare handlingen.

Det finns förstås en poäng med att inledningsscenen ser ut som den gör och det blir senare uppenbart när vi tittare får reda på vem som gjort vad samtidigt som en av förövarna berättar om det. Det gör också att en viss sensmoral tittar fram, en bandit är alltid en bandit oavsett om han visar romantiska sidor och framgångsrikt döljer sin personlighet. Inte för att detta egentligen kommer som någon överraskning, det är tämligen uppenbart hela tiden att det ska komma någon liten personlighetstwist framåt slutet.

Naturligtvis finns det också en sexuell laddning över filmen, detta även om sleazefaktorn faktiskt är ganska låg, bortsett från att några unga bröst skymtar förbi. Det är ju trots allt en film som delvis passar in i rape/revenge genren och männen i filmen måste ju eggas upp av något. Men det är inte någon renodlad rape/revenge rulle, mestadels rör vi oss i terrorgenren där nunnan Cristina står mellan de vettskrämda unga kvinnorna och banditerna. Detta hindrar inte att flera våldsamma scener med ungdomarna utspelas framför hennes ögon, hon försöker desperat att agera intellektuellt och stå ut med förövarnas infall istället för att emotionellt genast reagera i den panik som torde vara lättast att falla in i under dylika omständigheter.

Detta är en italiensk klassiker som jag verkligen rekommenderar, den är obehaglig och vacker, motbjudande och estetisk samt har en originaltitel som är ganska fyndig. Översatt till svenska betyder La Settima Donna ungefär Den Sjunde Kvinnan – och det är, efter att man sett filmen, en mycket bättre titel än den engelska Last House on the Beach, som dessutom enbart känns som en syftning på den kändare Last House on the Left och därigenom ett försäljningstrick.

Irréversible - 2002 - Som ett knytslag i mellangärdet!

Irréversible

Regi: Gaspar Noé

2002

Drama

Filmen börjar med en man som springer omkring på en bögklubb och desperat letar efter en man kallad Le Tenia och man har ingen aning om varför. Allt eftersom filmen fortgår får man reda på mer och mer av vad som föranleder denna händelse och i form av vänskap, våldtäkt och hämnd tar filmen dig med på en hisnande resa genom tiden, en resa där man redan vet hur det kommer att sluta.

En mycket märklig film som kanske inte har så avancerad handling. Filmens storhet ligger istället i hur den framställs. För det första sker historien baklänges och börjar med den sista scenen. Den är extremt hoppig och snurrig framförallt i början men lugnar sedan ner sig något i och med att man kommer närmare början av historien så att säga. Scenerna är mycket långa och filmade utan klipp, något som ställer väldigt höga krav på skådespelarna som alla är utmärkta.

Filmen innehåller en del extremt realistiskt och mycket explicit våld. Både mordet precis i början av filmen som gör att man nästan sitter och gapar och kanske framförallt den berömda långa våldtäktsscenen är mycket verklighetstroget gjorda. Framför allt våldtäkten får det nästan att krypa längs ryggraden och man bara längtar tills den tar slut. Även här filmas det utan ett enda klipp och ur en enda vinkel men scenen är så stark att det tar ett tag innan man lägger märke till det. Detta gör att man nästan känner att man vore där som åskådare och därigenom gör scenen ännu starkare.

Filmens stora vinnare anser jag vara de inbördes relationerna och de skruvade dialogerna som ofta handlar om sex. Framförallt i filmens senare del när tempot har trappats ned något och man känner att man inte orkar med mer våld.

Frågan är om det här verkligen är bra? Jag tror det tar ganska lång tid innan man kan bestämma sig för vad man egentligen ska tycka, man måste liksom smälta filmens intryck först. Att man påverkas är alldeles uppenbart men det är samtidigt inte speciellt underhållande, åtminstone tyckte inte jag det. Man kan heller inte argumentera mot att det är oerhört starkt och att den ovanliga kameratekniken är något utöver det vanliga och man kan faktisk inte slita sig ifrån den hur gärna man än skulle vilja. Jag har bestämt mig, det här är en film man äcklas av och det är däri storheten ligger.

En bra, men inte alltför underhållande film!

Recension: I spit on your corpse, I piss on your grave - 2001

I spit on your corpse, I piss on your grave

Regi: Eric Stanze

2001

Horror

Sandy (Emily Haack) låter sig frivilligt kindnappas av sin före detta pojkvän Kevin (Eric Stanze) men blir plötsligt medveten om att sex inte är det enda han vill ha. I källaren sitter tre män fastkedjade och Kevin berättar detaljerat varför han ska tortera och döda dem och även henne. Sandy förspiller ingen tid utan överrumplar snabbt Kevin och dödar honom. Men vad gör hon sen? Ringer hon polisen? Befriar hon de andra fångarna? Nej, det har helt slagit slint I skallen på henne och hon börjar förnedra, plåga och tortera de andra fångarna både psykiskt och fysiskt på de allra grymmaste sätt. Det blir en orgie i galenskap som bara kan sluta på ett enda sätt.

Det här är den tredje filmen jag ser med Eric Stanze i regissörsstolen, det är tyvärr också den sämsta. Mycket känns igen från tidigare filmer och den är naturligtvis full av både blod tarmar och naken hud men den saknar det där lilla extra som får det att vända sig i magen och verkligen påverka. Det är också ganska dåligt tempo i filmen och det tar ett bra tag och en hel del naken hud innan förnedringen kommer igång på allvar.

Men trots min negativa inställning i stycket här över tycker jag att det här är en intressant film. Att Eric Stanze har haft rape/revenge klassiker som I spit on you grave, last house on the left och house at the edge of the park i åtanke när han skrev filmen är helt uppenbart, man känner sig nästan lite nostalgisk och filmen fångar faktiskt grymheterna på ett mycket kallt och voyeurismiskt sätt. Det här är så långt ifrån underhållningsvåld man kan komma, filmen chockar och äcklar och känns på nåt sätt nästan verklig.

Emily Haack som också medverkade i Eric Stanzes mästerliga Scrapbook bevisar även här att hon faktiskt är en mycket god skådespelerska, hon är helt övertygande och förstärker känslan av förödmjukelse som genomsyrar hela filmen. De andra skådespelarna har inte någon speciellt framträdande roll och man kan ignorera deras insatser, de är varken bra eller dåliga helt enkelt.

Rolig kuriosa runt filmen är förresten att de väl förslutna säckarna med de fejkade likdelarna och dylikt från filmen hittades blev det ett himla rabalder. Polisen tillkallades och Eric Stanze själv fick förklara att han var filmskapare och att det var använda props från inspelningen. Fler poliser från mordkommissionen anlände tillsammans med en rättsläkare och Eric fick dra sin förklaring om och om igen. Det hela läckte givetvis ut även till pressen och snart var det en nationell nyhet i USA att Eric Stanze gjorde FÖR bra specialeffekter till sina filmer.

Trots allt en ganska stark Rape/Revenge rulle som rekommenderas till dem som gillar sånt!

I spit on your Grave - 1978 - Rape/Revenge klassiker!

I spit on your Grave

Aka: Day of the Woman

Regi: Meir Zarchi

1978

Drama/Horror

Jennifer (Camille Keaton) har hyrt en liten stuga på landet. Där tänker hon tillbringa sommaren med att skriva sin första roman. Hon är snygg och attraktiv och när byfånens tre kompisar provocerar honom får de veta att han känner sig attraherad av henne. De bestämmer sig för att fixa ett ligg åt Matthew, som byfånen heter, för att han äntligen ska få bli av med sin oskuld. De tar henne tillfånga när hon ligger på vattnet i en kanot och kopplar av, drar in henne i skogen, sliter av henne kläderna och genomför en brutal gruppvåldtäkt. Men inte nog med det, innan hon kunnat kravla sig hem blir hon attackerad ytterliggare en gång och slutligen väntar även gärningsmännen på henne i hemmet. Hon blir lämnad för död, men överlever och blir besatt av tanken på hämnd!

Till Er som tycker att jag beskriver handlingen för detaljerat här ovan och förstör överraskningsmomenten med allt för många spoilers vill jag bara hänvisa till filmens tagline.

”Hon har precis stympat, lemlästat och mördat fyra män men ingen jury i världen skulle någonsin förklara henne skyldig”

Denna säger oss en hel del om filmens natur. Dels talar den om för oss exakt hur det kommer att gå för förövarna och dels så insinuerar man faktiskt att vigilantism är fullt försvarbart om bara omständigheterna är tillräckligt adekvata. Detta kan man naturligtvis ha åsikter om, men om man inte är ute efter anarki inser nog var och en att ett sådant rättsamhälle aldrig skulle kunna fungera i praktiken. Vem ska avgöra om oförrätten är grov nog eller ej? Kommer i så fall hämnden på hämnaren att fungera på samma premisser? Dessutom anspelar man på att denna teoretiska jury (som alltså inte skulle fälla henne) skulle låta sig påverkas av emotionella och inte juridiska värderingar. Det är kanske sant? Vårt rättsamhälle kanske är så korrumperat att det faktiska brottet är mindre intressant än motivet? Nåja, nu ska jag försöka undvika att leda det här in i en politisk debatt och koncentrera mig på filmen.

Det här är troligen en av de mest kända rape/revenge rullarna genom tiderna och då frågar man sig varför? Är det för att den innehåller mer grovt våld än andra filmer? Kanske är själva gruppvåldtäkten grövre än någon annan film i genren? Både de där frågorna kanske kunde besvaras med ja, när filmen gjordes 1978 men idag är det inte mycket att höja på ögonbrynen för. Visst känner man empati för kvinnan som upprepande gånger förnedras och misshandlas både psykiskt och fysiskt. De fyra männen som utsätter henne för illdåden får naturligtvis vad de förtjänar osv. men idag räcker inte det. Det finns allt för många andra filmer som väcker starkare känslor till liv. Ta bara den utdragna våldtäcktscenen i franska irreversible som slår emot tittaren som en tegelsten i pannan, eller Baise-Moi (också från frankrike) där man kryddat våldtäkten med riktig penetrering. Jag menar inte att det nödvändigtvis är något bra, men det väcker i alla fall en känsla som man inte är beredd på.

Ska man tala om skådespel så märker man relativt omgående hur ohämmat skådespelarna spelar över. Visserligen är det något man vänjer sig vid under filmens gång, eller så läggs kanske koncentrationen på att bearbeta våldscenerna medan hjärna sorterar in skådespeleriet som sekundärt. Men jämför man med den råa våldtäcksscenen i The Accused, som dessutom är en mainstreamsk rulle, förstår man att man visst kan kombinera skådespeleri och starka situationer precis som Jodie Foster gör.

Nåja, det som är bra med filmen är att den börjar tämligen lugnt och harmoniskt och hade man inte vetat vad som väntade hade man säkerligen blivit väldigt omtumlad. Visst finns det lite ledtrådar utlagda längs vägen om vad som håller på att hända och det smyger sig lite framåt. Men den stora händelsen kommer trots allt ganska plötsligt. Bitvis sker det dock med ett sånt överspeleri från skådisarna att det är svårt att ta några av de brutalaste scenerna på allvar. Lyckligtvis lämnas några av de allra värsta övergreppen åt tittarens fantasi vilket uppväger föregående brist med trovärdighet.

När så andra delen av filmen börjar – hennes hämnd, är det som om filmen börjar om lite igen. Tempot sänks och illusionen av att hela hennes tillvaro inriktar sig på hämnd är slående. Hon är kallsinnig och verkar veta precis vad hon gör, inget springa runt och skrika här inte!

Har du inte sett den föreslår jag att du gör det! Det är trots allt en klassiker som bör finnas i referensramen!

Recension: House on the Edge of the Park - 1980

House on the Edge of the Park

Regi: Ruggero Deodato

1980

Horror

Alex (David Hess) och den aningen sinnesslöa kompisen Ricky (Giovanni Lombardo Radice) är bilmekaniker som mer eller mindre forcerar sig in på en privat fest, efter att ha hjälpt ett par från den rika överklassen att åtgärda ett enklare fel på bilen. Till en början går allt relativt städat till med efterhand som tiden går brister det mer och mer för Alex som tycker att överklassmänniskorna driver med dem och roar sig på deras bekostnad. Detta gör man inte ostraffat och med hjälp av sin skarpslipade rakkniv tar han befälet över människorna, nu är det deras tur att roa sig genom att förnedra, våldta och terrorisera sällskapet.

Det här är väl egentligen bara en i raden av filmer som på ett eller annat sätt borde stå i tacksamhatsskuld till Wes Cravens: Last House on the Left från 1972. För det första är ju själva titeln en omedelbar koppling till föregångaren, med tanke på att båda dessutom behandlar sadistisk terror och rape/revenge teman. För det andra stoltserar den här faktiskt med samma skådis i huvudrollen – David Hess och jag vill påstå att det faktiskt var tack vara denna repriserande roll som han befäste sin kultstatus och för alltid kommer att vara förknippad med de starkaste gestaltningarna av terroriserande våldsverkare på vita duken.

Men trots ovanstående likheter är det också mycket som skiljer de båda filmerna åt. House on the Edge of the Park är en mycket smartare film. Det finns flera underliggande nyanseringar som inte är helt olika den klasstillhörighetsproblematik som också präglar Night Train Murders. Vem som egentligen förnedrar vem är inte alltid helt självklart och denna typ av djupare kvalitéer förhöjer helt klart upplevelsen. Det finns en helt annan progressiv typ av berättarteknik, som lämnar tittaren lite undrande över vilket håll handlingen ska tas oss härnäst och att terrorn eskalerar till ett crescendo har sällan varit sannare än här. Stämningen utvecklas och tar oss steglöst till nya höjder.

Estetiken är erotiskt laddad och det säger jag inte bara för att filmen innehåller en hel del nakna scener. Självklart bidrar de vackra kvinnokropparna till detta men anledningen ligger nog närmare i den ömsesidiga och eggande lek en del av karaktärerna medverkar i. Brudarna är vackra, snyggt sminkade och inte rädda för att visa upp sin kropp för kameran.

Egentligen är det märkligt att Ruggero Deodato inte är mer ansedd än vad han faktiskt är i filmkretsar. Jag menar, självklart vet varenda kultfilmsnarkoman vem det är och att han skrivit in sitt namn i filmhistorien i och med rullar som den här och Cannibal Holocaust är ställt bortom allt tvivel, men han tycks ändå aldrig räknas till de allra största. Nämner man namn som Dario Argento, Lucio Fulci och Mario Bava glöms han bort trots att han allt som oftast varit väldigt framgångsrik oavsett vilken subgenre han gett sig på. Det finns ofta en extra dimension i hans filmer som gör dem extra sevärda även om jag upplever att han kanske faktiskt tagit till en twist för mycket den här gången. Det är egentligen ett minimalt problem, knappt mödan värd att nämnas, och filmen är fortfarande snudd på genialisk, men den enda lilla detaljen som gör att det här inte blir det oklanderliga mästerverk det egentligen är!

Recension: Gutterballs - 2008

Gutterballs

Regi: Ryan Nicholson

2008

Horror

Två rivaliserande kompisgäng träffas på den lokala bowlinghallen. Det ena leder till det andra och till slut har en av killarna – Steve fått nog av förödmjukelser, han planerar att ge igen och det snart! När en av tjejerna i det andra gänget glömmer kvar sin handväska väntar han och kompisarna i mörkret. En brutal våldtäkt är sedan upptakten för resten av filmen där en efter en av bowlarna går sitt öde till mötes på de mest blodiga och perverterade sätt.

Min enda tidigare kontakt med Ryan Nicholson är Live Feed. En film som hade en fanatiskt snyggt och tilltalande omslag med som tyvärr visade det sig vara en smärre katastrof. Även den här filmen finns med ett tilltalande omslag som parodierar Maniac, man har till och med parafraserat dess tagline I Warned You Not to Bowl Tonight. Här är det dock frågan om en helt annan utgåva där vi – tack och lov – har besparats från dylika skämt!

                                  

Tyvärr är skådespelarna ganska bedrövliga mest allihop, men det är kanske något man får räkna med när det gäller sådan här film. Det viktigaste är väl ändå att mordsekvenserna är innovativa och underhållande, och det är det faktiskt oftast. Det är väl inte helt oförutsägbart på detta plan hela tiden men eftersom Ryan Nicholson inte drar sig för att visa könsorgan – äkta eller inte, så finns det en hel del perverterade saker man kan göra. Med det sagt så är det naturligtvis en självklarhet att det förekommer en del sex i filmen. Inte är det några regelrätta pornografiska scener, men nog är det lite mer närgånget än vad det brukar vara.

Mördaren ser faktiskt ganska cool ut tycker jag även om dennes uppenbarelse kanske först får en något komisk effekt. Förresten så förstår jag att folket i filmen måste dödas för maken till jobbiga personer har jag nog aldrig skådat. Den där Steve skulle jag inte kunna vara i samma rum som i många minuter, snacka om självupptagen loser. Det är ett evinnerligt gnällande på allting och det gäller förstås inte bara honom. I princip samtliga karaktärer har ungefär samma mönster och man kan inte vänta på att de ska dö en efter en.

Själva upplösningen är lika krystad som resten av filmen, men man får ta det för var det är och hålla till goda med det lilla. Det är trots allt en form av slasher och det väsentliga är inte om karaktärerna är lätta att tycka om eller inte. Fast det är klart, det blir ju ingen vidare spänning om man inte tycker synd om några av karaktärerna heller. Nu tror jag i och för sig inte att det är meningen att den här filmen ska vara särskilt spännande i alla fall, det är inte riktigt stilen på filmen. Jag tror snarare att den faktiskt är gjord som ren underhållning och vad mer kan man egentligen begära än våldtäkt med en bowlingkägla? Jo, hämnden förstås!

Recension: Freeze me

Freeze me

Regi: Takashi Ishii

2000

Horror/Thriller

Chihiro (Harumi Inoue) trivs med sitt jobb och med sin stillige kollega som tillika är hennes pojkvän. En dag får hon syn på en man som rotar genom hennes brevlåda. Hon känner igen honom och vad värre är, han känner igen henne också. Det visar sig att han är en av tre män som genomförde en gruppvåldtäkt på henne några år tidigare. Han tränger sig in hos henne och för omgivningen låtsas han vara hennes älskare. Han sprider bilder från våldtäkten till grannarna, allt för att hålla henne i ett järngrepp. Slutligen tar hon mod till sig och lyckas efter ett våldsamt slagsmål att övermanna och döda honom.

En ganska bisarr handling gör att man behåller intresset för den annars ganska händelsefattiga historien. Karaktärerna känns genomtänkta och fyndiga, kanske lite karikatyrbenägna emellanåt men det är inget man stör sig på. Våldet är relativt grafiskt och tämligen välgjort och realistiskt. Missförstå mig inte nu, det är verkligen en thriller och inget annat.

Kanske är det inte den ytliga handlingen som är viktigast här. De underliggande filosofiska tankarna om att vårt förflutna jagar oss och att vi egentligen inte har någonstans att fly från det präglar hela filmen. Än tydligare blir det när Chirhiro gömmer undan liken i frysen och nästan behandlar minnet av dem med en smula sentimentalism.

De tre männen representerar alla olika personligheter, allt från den aggressive till den nästan ödmjuke och ångerfulle. Dock vill alla åter igen utnyttja Chirhiro även om det ter sig på olika sätt.

Spänningen hålls på topp nästan hela filmen igenom och emellanåt har den lite småkomiska vändningar. Filmen rekommenderas för dem som vill ha en bisarr handling och inte är ute efter det vanliga Hollywoodstuket.

Recension: Hora – 2009

En norsk rape/revenge som är tydligt inspirerad av klassikern I Spit on Your Grave. Jag säger tydligt inspirerad för det finns scener som i princip är hämtade från den äldre filmen. Stilmässigt påminner de inte särkilt om varandra och jag vet ärligt talat inte riktigt vad Hora påminner om på det planet. Det fladdrar mellan en rape/revenge rulle av klassiskt snitt, en grindhouse och en fejkad sådan. Men det menar jag att det känns så tydligt att man har försökt efterlikna en gammal grindhousefilm så mycket att det nästan inte blir roligt längre utan bara irriterande. Det är fejkade slitageskador på filmen och så vidare.. Inget att hetsa upp sig för tycker jag även om det förstås är kul att någon ger sin i kast med att hålla genren vid liv. 

5/10

Recension: The Thrill of a Kill

The Thrill of a Kill

Regi: Lars-Erik Lie

2011

Horror

En ung flicka rymmer hemifrån. Hon springer omkring i skogen eftersom det är det bästa sättet för henne att lugna ner sig från hemmets bråkiga miljö. Men inte denna dag! Hon blir snart attackerad och tagen till en närbelägen stuga där hon blir utnyttjad och torterad av en galen seriemördare.

Det här är en ultralågbudgetfilm! De brukar vanligtvis inte ha en djupare handling än vad jag har beskrivit ovan – och det behöver de inte heller! Huvudsaken när man tittar på en film av det här slaget är inte den djupa handlingen i alla fall! Jag letar inte efter multipla och flerbottnade historier och jag nöjer mig mer än gärna med vad den här presenterar handlingsmässigt! Lågbudgetrullar är heller inte kända för sina mästerliga skådespelarinsatser och det är också helt okej!

Det som är viktigt är att det finns en ambition att göra något! Att personal och skådespelare inte bara nöjer sig med vad som helst så att säga. De ska vara beredda att röra om lite i grytan och tänka i lite nya banor och det är precis vad den här filmen gör. Jag vill inte påstå att den är oerhört uppfinningsrik men stämningen är ganska rå och den galna seriemördaren är ett riktigt rövhål! Jag vet inte om det är det norska språket som gör det eller om det är något annat men han verkar så vänlig och grym på samma gång på något sätt. Han verkar inte ha några känslor alls som kommer i vägen för de tjejer han kidnappar och torterar i alla fall!

På tal om språket så är min norska inte i bästa skick och jag hade ibland svårt att uppfatta dialogen. Men det finns flera olika dialekter och en del var hur enkelt som helst att förstå. Märkligt förresten att mor och dotter kan tala så väldigt olika varandra rent dialektalt men jag antar att det egentligen inte har så mycket med saken att göra. Jag vet ju heller inte om mor och dotter faktiskt har vuxit upp i samma område?

Men om vi skulle ägna oss åt det roliga – gore! För oavsett hur många timmar vi lägger ner på det andra är det ändå det här vi egentligen är intresserade av eller hur? Jag är bara ärlig, det viktigaste med en lågbudgetfilm av det här slaget är hur bra gore-effekterna er ut, det är liksom där fokus ligger! Det här är inte den våldsammaste filmen jag någonsin har sett i det avseendet men det vet i tusan om det inte är en av de mest sadistiska! Det finns traditionella splattereffekter i filmen men det mest är ganska realistiskt tycker jag. Jag har inga som helst klagomål över detta men vid några tillfällen önskade jag att det fanns lite mer sleaze i filmen. Redan precis i början av filmen insinueras det erotik med låga kameravinklar och korta kjolar och senare med några topless scener (visserligen är de filmade bakifrån) men den tar aldrig steget fullt ut och blir riktigt naken.

Till slut blir det på ett sätt en rape/revenge rulle och slutet blir således det mest intensiva i filmen (DUH!) det är här den sadistiske seriemördaren får vad han förtjänar. Det är ingen spoiler att tala om det men jag tänker inte avslöja vad som händer med honom. Men jag skulle verkligen inte vilja byta plats med honom i alla fall!

Baise-Moi - 2000 - Våldtäktsfilmen med riktiga sexscener!

Baise-Moi

Aka Rape Me, Fuck Me

Regi: Virginie Despentes, Coralie Trinh Thi

2000

Thriller/Action

Två kvinnor möts av en slump på gatan. Den ena har nyligen blivit våldtagen och den andra har liknande erfarenheter. Tillsammans bestämmer de sig för att slå följe till Paris. De påbörjar sin resa och deras väg kantas av våld och sex. De lämnar efter sig liken av karlar som de tycker på ett eller annat sätt kränker dem.

Faktiskt en mycket brutal och grafisk film, även om det oftast nästan känns som en ursäkt för att kunna visa så mycket naket som möjligt i rutan. För sexscenerna är grafiska och faktiskt äkta, givetvis förekommer ingen äkta våldtäkt men penetreringen är på riktigt.

Våldtäktsscenen tidigt i filmen är mycket bra och nog den starkaste jag har skådat inom ”rumsren” film. Tyvärr räcker det inte, man får aldrig riktigt känslan av att det här är på riktigt. Kanske beroende på att skådespeleriet inte är det bästa. Hur många duktiga skådisar skulle ställa upp på sex framför kameran? Tacka vet jag en amerikansk remake av den här filmen med Michelle Pfeiffer och Jodie Foster, det vore grejer det!

För filmen är fransk och tämligen rörig och svår att hänga med i, åtminstone till en början. Den senare delen är bättre och man får nästan koll på läget, även om karaktärsdjupet inte känns fullt utvecklat.

Man ska komma ihåg att det faktiskt förekommer en hel del våld här också, något som är lätt att glömma bort när sexscenerna är så frekventa. Våldet är även det väldigt grafiskt och faktiskt väldigt realistiskt. Tyvärr är även det ganska meningslöst och även om man förstår att kvinnorna på något sätt försöker att utkräva hämnd på det samhälle som har våldtagit dem, både fysiskt och psykiskt, känns det inte trovärdigt.

Vill man se något annorlunda ska man se den här, inte för att den är speciellt bra, utan mest för att det är en film man ”ska ha sett” om man är intresserad av extrem film.

Tillagt 2012-01-27: När jag läser denna märker jag att jag utvecklats en hel del sedan dess. Det är inte längre den starkaste våldtäktsscenen jag har skådat. I övrigt har jag inga direkta minnen från filmen idag men att det skulle röra sig om "extrem film" måste jag härmed dementera, åtminstone med tanke på vad som har kommit ett årtionde senare!

Recension: I Spit on you Grave (2010)

I Spit on you Grave (2010) – Jag hade onekligen förväntat mig en ganska onödig nyinspelning av denna rape/revenge klassiker. Och man kan väl heller inte påstå att det är något man höjder så värst mycket på ögonbrynen för. Men faktum är att man faktiskt har ändrat lite här och lite där vilket gör att man inte till hundra procent kan säga vad som kommer att hända i nästa scen och hur hämnden kommer att se ut. Jag tycker definitivt att originalet har en mycket råare ton över sig och våldtäktsscenerna, även om de är påträngande, når inte upp till den motbjudande nivå som originalfilmen kan stoltsera med. Inte heller skådespelarna, och framförallt Sarah Butler som spelar våldtäktsoffret, är särskilt övertygande. Men det är helt klart en film som jag inte ångrar att jag tog mig tid att se, den passar utmärkt in i referensramarna även om den tenderar att bli lite seg och händelselös emellanåt. Betyget blir oerhört diplomatiskt! 

5/10

I’ll Never Die Alone

Fyra tjejer är på bilsemester i en sydamerikansk idyll (nåja?) till de plötsligt kör förbi en blodig kvinna vid vägkanten. De tar hand om henne och beger sig till närmsta polisstation i en lite by en bit därifrån. Det är en mycket liten polisstation med endast två poliser. Där måste de lämna sina uppgifter, tala om att de har sett några män med gevär som skjutit nära den plats där de fann kvinnan och beskriva bilen de sett. Detta skulle de aldrig ha gjort, de skulle ha gett sig därifrån snabbare än kvickt! Nu dröjer det istället inte länge innan de blir jagade, infångade, våldtagna och torterade. Hämnden är ljuv! Ett klassiskt upplägg kantar denna film men det gör inte så mycket. En film i Rape/Revenge genren ska följa vissa grundprinciper och så är det bara. Det är väl också den subgenren som kanske ligger närmast en annan subgenre – Terror!  I kombination kan dessa två ingredienser bli riktigt påträngande och det är faktiskt ganska närgånget emellanåt. Tyvärr känns regin lite tafatt även om skådepelarna skulle kunna ha klarat av mycket mer. Den råa atmosfären avtar tyvärr framåt slutet och det känns lite bortkastat och poänglöst när filmen är slut. Självklart är själva grunden i Rape/Revenge uppenbar och självförklarande men någon djupare poäng hade varit trevligt. Bara en sexualsadistisk vinkel känns lite fadd. 

5/10