Young Playthings – 1972 – en gunghäst med två fallosar

Ingenstans gör man anspråk på att det skulle vara frågan om en speciellt kvalitativ utgåva rent bildmässigt. Det har förstås sin förklaring när filmen i fråga är ultra-rare och man har fått plocka delar från VHS-kopior för att få en så komplett version som möjligt. För min del skulle jag säga att det är bättre att få se filmen i en kass version, an att inte få se den alls. Därigenom har Klubb Super 8 åter igen gjort en kulturgärning!

Själva filmen i sig ger mig inte så mycket däremot. Den är definitivt en erotisk betraktelse med lite för osammanhängande för min del. Jag fattar heller inte för mitt liv varför man har, om man nu ska göra ett engelsk ljudspår, använt svenskklingande namn som Gunilla, Janne, Anita och Britt. Borde man inte ha tagit sig den tiden att byta ut dessa mot något lämpligare?

Men Christina Lindberg är vacker som vanligt och det får väl räknas som en tillgång. Det saknas inte heller annan kvinnlig fägring och tämligen uppfinningsrika karaktärer. Delvis är filmen lite som ett teaterstycke. Man är vitsminkade och man har innovativa sexleksaker till sin hjälp. Bland annat en gunghäst med två fallosar så drottningarna i de båda rikena kan sitta på samma tron.

Men jag har som sagt svårt att hålla fokus. Kanske beror det mer på mig än filmen. Kanske inte. Jag tror att det är en rulle som lämpar sig bäst för komplettister. Om det sen är av Joe Sarnos filmer eller Christina Lindbergs, det kan vi väl låta vara osagt. Att sätta ett definitivt betyg känns lite orättvist men eftersom jag ändå sätter ut ett numera ska jag göra ett försök.

Summering: I den här typen av film betyder ändå den kvinnliga fägringen en hel del. Det är liksom grunden i det hela på något sätt. Handlingen är delvis riktigt underhållande även om den i mångt och mycket är obegriplig. Skådespeleriet är oväntat bra men det engelska uttalet är som vanligt under all kritik. Vad får man ut av det här då?

4/10

Maid in Sweden – 1971 – En sexuellt orienterad handling

När man tittar på extramaterialet, och intervjun med Christina Lindberg, menar hon själv på att hon i princip spelade samma roll i de 15-20 eller om det var 25 filmer hon gjorde i raskt takt vid den här tiden. Som åskådare och autodidakt filmkritiker kan man inte annat än att hålla med. Jag har inte sett alla, långt därifrån, men tillräckligt många för att kunna hålla med om hennes egen slutsats.

Således handlas filmen om Inga, som spelas av Christina Lindberg. Hon åker iväg från det trygga föräldrahemmet för att hälsa på sin syster Greta (Monica Ekman). Där upptäcker hon vad hon är för hämmad att kunna upptäcka hemma kring sina föräldrar, ett sexuellt uppvaknande. Hon träffar en kille och på den vägen är det.

Samtlig dialog är på engelska och det ser verkligen dubbat ut, alltså pålagt eller påbättrat i efterhand. Det stör visserligen upplevelsen något men går att ignorera. Det engelska uttalet är allt som oftast bedrövligt men detta kan ses som en bidragande orsak till underhållningsvärdet. Musiken är klart tidstypisk och framhäver den sexuellt orienterade handlingen. En bra kombo med andra ord.

Det går ju heller inte att komma runt att kommentera den kvinnliga fägringen, tuttar alltså. Det finns några scener då de visas upp i all sin prakt och jag vore väl galen om jag påstod att det inte såg bra ut. Jag gillar det skarpt! Det ger filmen en tillbakalutad erotisk ton. Och för att inte bli missförstådd måste jag poängtera att det ingalunda finns några pornografiska scener i filmen. Den gökas här och där men det hela hålls klart rumsrent. Ok, man får väl se en buske här och där i ”full frontal nudity” shots. Detta är ju trots allt en film som gjordes i en tid när det rådde ett annat skönhetsideal och när porrtofsen, eller den helrakade musen ännu inte var uppfunnen.

Ska vi prata om teknisk kvalitet på själva filmen är den förhållandevis god, med tanke på hur lite material det finns att tillgång för själva överföringen till DVD. Jag måste åter igen lyfta på hatten för Klubb Super 8 som ger oss den ena kulturklenoden efter den andra!

7/10

SS Operation Wolf Cub – 1980 – av regissören till Fäbodjäntan!

När man får nys om en film av Joseph Sarno – regissören som gav oss Fäbodjäntan förväntar man sig trots allt vissa saker. En av förväntningarna är, hur man än vänder och vrider på det, att det ska vara erotik i någon form. Det behöver inte vara explicit pornografi som i fallet med Fäbodjäntan, men lite lätt retsamt bör det vara i alla fall. Och faktum är, att det här är en film som fyller den förväntningen till 100 %! Det finns i princip inget naket i den alls, några tuttar är det väl i samband med en badscen och kanske något mer, men det är definitivt inget pöka någonstans.

Detta trots att Harry Reems spelar huvudrollen. Jag är inte bekant med hela hans historia som skådespelare men det är onekligen så att han är starkt förknippad med Deep Throat, alltså Långt ner i halsen, i alla fall för mig. Jag måste dock hävda att han är en riktigt anständig skådis. Han gör bra ifrån sig och har en närvaro i rollen som få av de andra besitter. Han har också, i egenskap av amerikan, en annan förutsättning för det engelska språket.

För det är något som verkligen skiner igenom, den vansinnigt låga nivån på framförandet av repliker på engelska. Några, eller ett par stycken, klarar väl det hjälpligt men de flesta är verkligen under all kritik. Det låter som att man har gjort en poäng av hitta människor med så uselt uttal som möjligt. Det inser jag förstås att man inte har gjort men man får onekligen det intrycket.

Men alldeles oavsett den språkliga begåvningen finns det faktiskt ett element som verkligen fungerar, otroligt nog. Det är faktiskt en ganska stor portion erotisk laddning över filmen. Det är verkligen inte beroende på att det är några heta brudar i den, det är helt enkelt Joseph Sarnos förtjänst. Det är helt och hållet hans talang att filmen är lagom retsamt erotisk. Det är så jag ser på det hela i alla fall. Det är sannolikt också hans förtjänst att filmen, trots att det har alla förutsättningar emot sig är tämligen underhållande. Man kan inte vara nog tydlig med att påpeka att det kräver en speciell typ av åskådare för att uppskatta den, men är man tillräckligt speciellt finns det definitivt ett underhållningsvärde att ta till vara på här!

7/10

Vaxdockan – 1962 – som en knytnäve i mellangärdet!

Det här är en film som jag har sneglat på i flera år men av någon anledning aldrig blivit färdig till att införskaffa och se. Tack vara Klubb Super 8 är det dock möjligt att se den i hemmets lugna vrå och det tackar jag för! Det är nämligen en aningen bortglömd film i mina ögon. Nu är det ingen hemlighet att jag håller Arne Mattssons filmer högt och därigenom kanske jag inte kan vara helt objektiv när det gäller en sådan bedömning. Alla filmer av Arne Mattsson, utom möjligen Hillman-filmerna, tycks mig få för lite uppmärksamhet.

Mer uppmärksamhet borde också Per Oscarsson få för sin roll i denna. Han är helt magnifik och inte alls så där virrig och hispig som jag förknippar honom med. Kanhända beror det på att den här filmen gjordes några årtionden före de roller som jag sedermera kom att främst förknippa honom med; som polischef Jörgensen i Polisen i Strömstad och så hans roll i Göta Kanal förstås. Han hade en bred repertoar, låt oss heller inte glömma att han klädde av sig i Hylands Hörna. Här är det dock fråga om en nattsvart tolkning av den sinnessjukdom det mesta av filmen kretsar kring.

Lundberg, som spelas av Oscarsson, är en nattvakt som är så ensam, så ensam. Det ligger väl i hans personlighet att tycka synd om sig själv och inte släppa någon riktigt in på livet kanske. Någonstans slår det över för honom. Han anmäler ett inbrott under sina nattpatruller och rapporterar att han sett någon bära bort en skyltdocka, inget annat. I själva verket är det han själv som gömt undan dockan och när allt blåst över tar han hem den till sig, till sin gråa trista lilla lägenhet. Han börjar tala med dockan, klä den och förälskar sig i den. Dockan är den enda som förstår honom säger han. Så småningom börjar han slarva med hyran, strunta i att gå till jobbet osv. Och dockan blir för honom l.e.v.a.n.d.e!

Om man nu resonerar att Mario Bava och Dario Argento inspirerades av Mattssons filmer är det väl inte särskilt långsökt att tro att Vaxdockan stod som inspirationskälla när det gällde William Lustigs Maniac från 1980. Det här är visserligen inte en så våldsam film men själva ångesten kring det kvinnliga könet är närvarande! Här finns heller inget så kraftfullt crescendo att det leder till den typen av våldsamheter som i Maniac. Det spelar ingen roll. Det här är en effektivare film! Slutet känns som en knytnäve i mellangärdet och det finns inget som talar för att Lundgren någonsin ska bli fri från sin förälskelse, att han någonsin ska blir ”frisk”, bli som alla andra.

Jag gillar filmen skarpt! Den kanske känns lite daterad i och med att språkbruk i film förändrats en hel del sedan 60-talet. Det låter lite krystat om man tittat på den idag. Å andra sätt känns den också oerhört modig för sin ålder. Jag kan till exempel inte redogöra för hur mycket kläder Gio Petré har på sig. Under vissa ögonblick verkar hon vara helt naken under det tunna tygstycke som skyler henne. Det är också intressant att se hur man löst problematiken med att både ha en genuin skyltdocka och en skådespelerska i samma roll. I och med Mattsson kameraåkningar utan klipp måste man ibland byta ut denna ”på språng” så att säga.

8/10

Ta mig i dalen - 1977 - Erotik av Torgny Wickman

Ta mig i dalen

Aka: Countryside

Regi: Torgny Wickman

1977

Erotik

George har lite problem med det motsatta könet. Därför skickas han till den erfarne godsägaren Richard som sannerligen inte har några som helst problem, vare sig med att få tjejerna på rygg eller att hitta tillfällen som lämpar sig för lite skoj i sänghalmen. Flickorna tycks vara mer än villiga att låta honom behandla dem som han vill. Men hur går det egentligen för George?

Jag hade verkligen inte förväntat mig att filmen skulle vara så pass pornografisk. Tuttar och fejkad softcore kanske, men inte penetration och könsdelar i närbild. Det finns till och med ejakulering faktiskt. Men det finns en handling också, även om den är tunn. Det är ingalunda pornografi med dagens mått mätt, akterna förefaller mer naturliga och vi har besparats från falskstönanden. Jag antar att det är meningen att man ska hetsas upp av det här och det gjorde man kanske 1977, vad vet jag?

För min del hade jag gärna sett att filmen vore gjord på svenska. Inte för att köns- och fula ord låter bättre på svenska, snarare tvärtom faktiskt. Det låter oftast oerhört styltat när, man försöker sig på sådant. Men jag tycker faktiskt att det hade bidragit till atmosfären här – atmosfären av svensk lantluft. Dessutom låter det lagom styltigt när svenskar försöker tala engelska hellre än bra och med porrepliker som var uttjatade innan de skrevs.

Likväl är detta ihop med: Fäbodjäntan, Kärleksön och Honälskade en sommar, en av filmerna man ska se om man ska bilda sig en uppfattning om den svenska synden. Jag är inte särdeles bekant med alla Torgny Wickmans filmer men jag har förstått att flera av dem ligger på gränsen, den här passerar denna gräns. Ska du se en trevlig film med svärmor kanske du inte bör välja den här men gillar du porrvåfflor från det glada sjuttiotalet kommer ju saken i ett helt annat läge.

Du kan köpa filmen på:
Discshop

Jag – En kvinnas Dotter – 1970 – den tredje delen i serien från Klubb Super 8

Aka: 3 slags kærlighed

Regi: Mac Ahlberg

1970

Drama/Erotik

Den här gången är inte fokus bara på Siv – en kvinna, utan även på hennes dotter Birthe. På baksidan av oslaget skriven man bland annat att mamma Siv älskar sex medan den 17-åriga dottern är frigid. Men även att henne sexualitet ska väcka till liv, att filmen innehåller en massa naket, danska Hells Angels, gogo-dans, lite lesbiskt och rasmotsättningar. Den här filmen är tydligen så gammal att det är ok att använda N-ordet eftersom det används i samband med dotterns relation med en färgad man. Det är väl halv om halv menat som en nedvärdering men inte helt och hållet.

Just rasfrågan är ett hett ämne i filmen, även i homosexuell kontext. Det förekommer sex mellan två kvinnor och det är väl lite nytt kanske. Visserligen var väl 70-talet den svenska syndens guldålder så vad som var chockerande eller inte för tidsepoken kan man väl diskutera.

Filmens danska titel är som ovan angivet 3 slags kærlighed [3 sorters kärlek, min översättning] och det är egentligen en mycket bättre titel än den svenska som cashar in på de två tidigare filmerna Jag – En Kvinna och Jag – En Kvinna II, som jag inte tycker har så mycket med den här att göra. Det är bättre att gå på den danska vägen och frärma dem från varandra. Som jag ser det är det väl ungefär karaktären Siv som binder samman filmerna till en begriplig trilogi. Det här är inte en film som utmanar kvinnlig sexualitet på samma sätt, det handlar i det här fallet mer om samhällelig sexualitet.

För min personliga del är jag inte lika underhållen av den här filmen som de två föregångarna. Det är minst lika mycket nakna kroppar här som tidigare och visst är det exploaterande av kvinnokroppen precis som tidigare men jag tycker inte att det är lika intressant eller rättare sagt lika karismatiskt som tidigare. Det är svårt att sätta fingret på vad det är och det är väl i sådana fall bara att konstatera att man inte kan tycka om allt även om det vimlar av nakna kvinnor.

5/10

Du kan köpa filmen på:

Jag – en kvinna II: Äktenskapet - 1968

Jag – en kvinna II: Äktenskapet

Regi: Mac Ahlberg

1968

Drama/Erotik

Siv är nu gift med antikvitetshandlaren Holm. Han är ett riktigt svin som slösar bort deras pengar och som tvingar Siv att ligga med hans affärskontakter. Hon känner sig som en hora och han känner att han har makt över henne. För att ha råd att betala räkningarna, som samlats på hög av Holms frikostiga leverne, tar Siv åter anställning som sjuksköterska för att klara av den ekonomiska situationen. Erotiken kommer på nytt in i Sivs liv när hon upplever gamla bekantskaper på nytt. En dag kommer en självmordspatient in på avdelningen där Siv arbetar, det är antikvitetshandlare Holms förra fru…

Sadistisk voyeur, smaka på orden – sadistisk voyeur… Så beskriver man antikhandlare Holm på baksidan av DVD-fodralet. Det är en fantastiskt bra beskrivning på vad man upplever redan i mycket tidigt i filmen. Det är väl inte uttalat redan från början men med Lars Lunøes fantastiska skådespeleri råder det snart ingen tvekan!

Det här är en lite annorlunda film jämfört med den första. Det handlar inte så mycket om sexuell frigörelse som äktenskapets bojor och jag får tidigt i filmen vibbar av Nattportiern och drar stora jämförelser till den. Det är någon sorts sadomasochistiskt förhållande mellan Siv och antikvitetshandlaren. Det kanske inte alltid sker på ömsesidiga premisser men ett udda förhållande finns det allt. Jag tycker att man fokuserar mer på karaktären Holm än på Siv i den här filmen, eller är det så att det är det intressantaste av de två. Det verkar hela tiden som att han döljer något och det är väl upp till Siv att avslöja vad det är kan man tänka.

Siv gestaltas den här gången av Gio Petré och jag upplever inte att hon är lika fängslade som Essy Persson var i föregångaren Jag - en Kvinna. Det kan förstås också bero på att de nakna scenerna inte är lika närgångna i den här filmen men jag tror nog att jag kan se förbi sånt. Det är helt enkelt inte en lika intressant historia att centrera det hela kring. Det finns inga religiösa undertoner och själva kraften av den kvinnliga frigjordheten är inte närvarande. Det är dock fortfarande en vacker film, och rent tekniskt sett mycket tilltalande.

Men en sak har jag svårt för när det gäller de här danska-svenska filmerna. Det är naturligtvis jag som överanalyserar men jag får inte riktigt ihop släktbanden när en del talar svenska och andra danska. Jag tänker främst på Hjördis Petterson, som gör rollen som Holms mamma. Hon är svensk medan han är dansk. Å andra sidan kan han ju han en dansk pappa förstås… Nåja, det verkar som att mamma är den som sitter inne med alla hemligheter och det är också den karaktären som gör att man inte riktigt får fullt grepp på hur det slutar. Vad som ligger bakom hela problematiken så att säga.

Avslutningsvis tål det att upprepas att det inte är en film som påminner om den första. Det finns klara sadomasochistiska tendenser och Lars Lunøe är helt fantastisk. Det är något i hans känslokalla blick som gör honom mystisk och intressant. Vad är det för hemlighet han bär på?

7/10

Recension: JAG - EN KVINNA - 1965

Jag – en Kvinna

Aka: Jeg – en kvinde

Regi: Mac Ahlberg

1965

Drama/Erotik

Siv är en mycket sexuell varelse och trots att hon är kvinna bejakar hon sin sexualitet. Men inte nog med det, hon kommer också från en strikt religiös familj. Hennes pojkvän vill vänta till efter giftermålet men hon inser snart att hon inte kan förmå sig till att leva ett monogamt förhållande, och allt eftersom hon erövrar mäns hjärtan har hon också en tendens att krossa dem. Hon är inte intresserad av giftermål trots att karlarna är som tokiga i henne och friar till henne efter bara några veckor till samman. Till slut träffar hon en karl som inte är som de andra. Han är inte ute efter ett varaktigt förhållande utan är, som hon, endast ute efter att leva ut köttets passioner.

Ska sanningen farm så hade jag faktiskt inte särskilt höga förväntningar på den här filmen. Jag har sett någon eller några filmer med Mac Ahlberg som regissör sedan tidigare, men inte många, så jag borde ha varit beredd på ungefär vilket upplägg filmen skulle ha. Att det skulle röra sig i de mer erotiska kvarteren var förstås väntat men jag hade inte räknat med att det skulle vara en så närgången film. Det är i första hand drama och det förekommer inget explicit snusk i den, frånsett några nakenscener förstås. Men ändå lyckas Mac fånga den sexuella känslan. Den är närvarande som ett skimmer genom hela filmen. Det är visserligen uttalat att det handlar om sex, men det kan det ju göra utan att stämningen för den sakens skull dryper av sexualitet. Ingen har varit bättre än Essy Persson på att gestalta lidelsefull kättja!

Det som drar ned filmen en smula är dialogen som under stundom känns oerhört styltat och konstgjord. Hade det inte varit för detta lilla misstag skulle filmen kanske till och med ha kunnat passa utan en enda invändning. Det är lite för mycket teatersvenska över det ibland samtidigt som man inte drar sig för svordomar i några replikskiften. Det är som om man blandar 30-tal men det 60-tal när filmen faktiskt är gjord.

Skådespelarinsatserna i sig kan jag inte invända emot. Essy Persson är, som redan sagts, magnifik i rollen som Siv. Karlarna hon får ihop det med är även dem bra men de har inte riktigt den rollkaraktär som gör att de behöver vara lika intima med kameran. Det är runt Essy allt kretsar!

Detta får mig att dra några slutsatser som känns lika aktuella nu som de var på 60-talet. Kanske ännu mer aktuella nu faktiskt. Det här med kvinnlig sexualitet är fortfarande ett tabubelagt område på många sätt. Att som kvinna bryta mot den utstakade könsrollen och ta för sig är inte accepterat. Trots att båda könen har drifter ska det ena kuvas… jag får inte riktigt ihop det. Jag ser i alla fall det här som ett inlägg i debatten oavsett om det var filmens tanke eller inte. För vill man kan man förstås se filmen som en ren exploatering, det vore väl i så fall den lättaste vägen att gå. Att inte bekymra sig om underliggande budskap och endast njuta av den kvinnliga fägring filmen bjuder på. Jag, som inte riktigt tycker om att ta denna – enklare väg – ser det som en riktigt bra och meningsfull film! Vad tycker du?

8/10

Recension: VILL SÅ GÄRNA TRO - 1971

Vill Så Gärna Tro

Regi: Gunnar Höglund

1971

Drama

Lillemor följer med sin väninna till en dansklass. Där träffar hon på den mörkhyade Robert och påbörjar en förälskelse med honom. Omgivningen är inte särskilt förlåtande mot romansen som de allra flesta tycker är ”olämplig”. Några tycker inte att man kan lite på en svartman medan någon faktiskt har en alldeles egen förälskelse i Robert att ta hänsyn till. I vilket fall som helst är det inte allmänhetens intresse att deras relation avslutas fortast möjligt!

Som vanligt när det gäller filmer utgivna av Klubb Super 8 finns det en erotisk ton över det hela. Inte något anmärkningsvärt med dagens mått mätt kanske men anno 1971 var det kanske mer ögonbrynshöjande med bröstvisualiserande duschscener än idag. Det är egentligen inget märkvärdigt men Christina Schollin visar upp sina behag i en snabb scen tillsammans med Helena Mäkelä som insinuerar lesbianism. Det ska väl vara en konstrast mot den, av Christina Schollin accepterade, romansen med en svart man antar jag. Det ena ska enligt filmens budskap vara helt ok medan det andra (lesbianismen) fortfarande är tabu.

Får man tro extramaterialet, som för en gångs skull är ganska klent, är inte Christina Schollin särskilt förtjust i filmen själv. Hon säger det väl inte rent ut men om man läser lite mellan raderna är det åtminstone vad jag får fram. Hon menar också att hon inte behövde speciellt mycket regi medan hon fick dra fram Johnny Nashs talanger. I så fall har hon gjort ett bra jobb för jag tycker att han överglänser henne mest hela tiden. Kanske beror det på att hon får fuska sig fram på bruten engelska medan han har et naturligt försprång på grund av sitt modersmål. Jag tycker också att han är mera naturlig än vad de flesta av de svenska aktriserna och aktörerna lyckats med och det beror inte på språkproblemen. Snarare på att dialogen är så tydligt daterad och att teaterskådespeleri inte riktigt funkar på film alla gånger.

Men bara genom sin närvaro förhöjer ändå Christina Schollin filmen. Jag har tyvärr inte lyckats hitta någon lämplig bild från filmen att använda i samband med recensionen på denna milf men hon är fruktansvärt vacker och attraktiv tvärs igenom alltihop! Jag räknar på mina fingrar ut att hon bör vara i trettioårsåldern när filmen gjordes och jag finner den märkligt att det är så ont om bilder på nätet från denna tid. Även Niclas Wahlgren medverkar men jag kan inte säga att jag har lagt manken till för att hitta någon lämplig bild på honom som barn. Han är sig lik och jag måste sig att han är otroligt charmig som barn. Självklart spelar han Lillemors son – Claus.

Eftersom jag hittills nästan bara kommenterat hur fantastiskt het Christina Schollin ser ut i filmen antar jag att jag får leva med att bli betraktad som en kåt gubbe men det bryr jag mig inte om. Själva handlingen är tämligen enkel och det är en skön film att titta på. Själva rasdebatten som den möjligen en gång var en del av känns ganska lam nuförtiden även om det förstås fortfarande är ett viktigt ämne. Det är inte ett lika laddat tabubelagt ämne med blandäktenskap som det var på 70-talet, det är bara att inse. Man får väl säga att vi har kommit en bit på väg! Kanske var filmen en viktig del av resan, kanske inte. Helt klart är i alla fall att filmens soundtrack har blivit något av det mest förknippade med filmen och i Klubb Super 8’s utgåva finns det också med som bonusdisk. Det är musik av Johnny Nash själv samt av en ännu inte världsberömd Bob Marley!

7/10

Recension: Dansk synd - JAG EN MARKIS - 1967

Jag – En Markis

Regi: Mac Ahlberg, Peer Guldbrandsen

1967

Komedi/Erotik

Egentligen heter han Rasmussen men eftersom hans yttre påminner så mycket om en fransk Markis beslutar han sig för att byta namn. Hans svindel är skandalös men som han själv uttrycker det – det är inte hans fel att världen vill bli bedragen! Helt sonika går han till namnregisteringsverket (eller vad det heter) och köper sig ett nytt namn. Valet fallet på det dystra Sade. Snabbt blir hans ena förnamn – Marcel, en initial för Markis medan hans andra båda, lika franskklingande förnamn bildar ”de”. Vips är han Markis de Sade, eller rättare sagt hans sonsons son. Inga dörrar är längre stängda för honom, att låna pengar i bank är inget problem och den utfattige Rasmussen lever nu istället livets glada dagar på andra bekostnad. Trogen sig ”anfader” arrangerar han stora fester eller rättare sagt orgier eftersom folk väntar sig det av en tvättäkta Markis de Sade…

Jag har recenserat flera böcker skrivna av den ökände Markis De Sade och har ett speciellt intresse för hans betraktelser. Jag skulle därför vilja tillåta mig att konstatera att mycket av det som hävdas om ”anfadern” i filmen är rent trams och påhitt. Men jag intar istället en neutralare ställning och postulerar istället att det inte stämmer överens med min uppfattning av den berömde Markisen. Det är förvisso ganska ointressant eftersom filmen egentligen inte hävdar någon historisk korrekthet, Markis de Sade råkar bara vara ett tillräckligt etablerat namn som finns i referensramen på alla och envar. Det kunde lika gärna ha kunnat handla om ett helt annat känt adligt namn, det är inte Markis de Sade personligen det handlar om.

Snarare är det en kommentar om vilken skillnad en titel kan göra. Har man en titel och dessutom kan föra sig är det kanske lättare att föra sin talan inför banker och annat. I filmen slåss de nästan om hans gunst och att få äran att låna ut pengar till honom. Allt som behövs är att han själv hävdar att han har pengar utomlands men inte vill föra in dem i landet. Schweiz är ett mycket bättre land att ha pengarna i än Danmark.

Dessutom ger De Sades namn en anledning att sväva ut åt det erotiska hållet. Här finns väldigt lite av det man kan läsa om i hans böcker. Det är väldigt förenklat helt enkelt. Det är en del piskor och annat som begagnas men väldigt varsamt och det var kanske tillräckligt för att chocka folk när filmen kom 1967, men jämför man med Markis de Sades egna berättelser är det enbart trams!

Nu är ju filmen en lustig liten sak och knappast menad att uppröra på samma sätt som den äkta Markisen gjorde. Snarare är det ett sätt att förmedla den verklighetsbakgrund som filmen tydligen har. Det finns också en hel del filosofiska utsvävningar i den. Inte minst den om att världen vill bli bedragen. Men även att om man säger sanningen så tror ingen på det, ljuger man tror istället alla på det man säger. Var och en tror på vad den själv vill och ingen tar hänsyn till någon annan än sin egen slutledningsförmåga i sådana fall. Har man bestämt sig för att tro på något gör man det tills man blir överbevisad om motsatsen. Det är i alla fall vad jag får ut av filmens filosofiska sidor.

Ska sanningen fram så hade jag inte alltför höga förhoppningar om den här dansksvenska filmen. Danska är verkligen inte mitt favoritspråk (även om det även finns dialog på svenska) och jag var aningen orolig för att det skulle vara en alltför tungsint berättelse med tanke på den ökände Markisen. Att det skulle vara en sleazig historia räknade jag förstås snabbt ut men bara sleaze gör inte nödvändigtvis en bra eller intressant film! Jag är faktiskt inte så imponerad av de syndiga scener som finns. Det är inte filmens huvudsakliga behållning för mig. Nej, det här är nästan helt och hållet Gabriel Axels film (killen som spelar Marcel de Sade). Han är helt magnifik i rollen och visste jag inte bättre skulle jag nästan kunna tro att han enbart spelade sig själv och inget annat! Låt vara att det finns några scener där han ska föreställas spela flygel som kanske inte ser så äkta ut men han för sig verkligen helt klanderfritt som Markis! Det är en fröjd att skåda honom! Det är alltså inte ett enda dugg svårmodigt, snarare uppspelt och med ett visst budskap, något jag inte hade räknat med.

Som vanligt borgar också Klubb Super 8 för att extramaterialet är relevant och av intresse. Jag brukar nästan aldrig bry mig om denna sektion på DVDerna men när det gäller detta bolag göra jag allt som oftast undantag. Det finns så gott som alltid något att förkovra sig i, små okända filmsnuttar eller, som här, tidiga kortfilmer. Mac Ahlbergs första kortfilm Sängen är inkluderad och jag får lov att säga att det är en trevlig liten historia även det, klart sevärd!

7/10

Recension: Rapport från Stockholms Sexträsk - 1974

Rapport från Stockholms Sexträsk

Regi: Arne Brandhild

1974

Dokumentär

På omslaget till filmen står det att den avslöjar allt och att den även visar allt. Det är enligt min uppfattning inte riktigt sant. Möjligen var den här sexdokumentären chockande när den först gjordes 1974 men 2013 är det här vardagsmat och minst lika mycket finns att se i public service TV. En otrolig utveckling egentligen på bara lite över 30 år! Det finns några utmanande scener i form av striptease men så där väldigt upphetsande eller upprörande är det inte. Var det här sexig och åtråvärt beteende 1974 så är det verkligen inte det längre. Jag antar att gränserna flyttas med tiden.

Eftersom jag inte bor i Stockholm får jag heller inte den nostalgiska känslan av historisk kännedom om ”min” stad. Men jag förmodar att det existerade liknande etablissemang runt om i Sverige även om det kanske inte var lika storstadstätt mellan kubbarna på mindre tätbefolkade orter. Jag har själv ingen som helst erfarenhet av sexklubbar och med det i bakfickan kan det vara intressant att på detta sätt få en inblick i vad för typ av underhållning som gick att få där.

Det är också ett dokument om en svunnen tid. En tid före diverse förbud, både lagförändringar och moraliska synsätt, tvingade bort industrin från de upplysta gatorna till de mörka bakgatorna. Förbuden förflyttade den legitima branschen till skumrasket. Idag är det ingalunda en rumsren bransch och jag funderar lite över vad som hade hänt om man inte moraliserat så mycket över den. Hade branschen i så fall utvecklats på samma sätt, hade gränserna flyttats på samma sätt som de har gjort eller skulle det fortfarande finnas en vis ”mysfaktor” över pornografin?

Jag kan inte säga att den här dokumentären var särskilt underhållande för mig. Den var intressant på sina ställen men på det hela taget hade jag nog föredragit en riktigt hederlig porrvåffla! Det är förvisso massor av pornografiskt extramaterial som hör denna svunna tid till som kan vara av intresse. Självklart endast som ren kuriosa!

4/10

Molly – Familjeflickan - 1977 - en erotisk film av Mac Ahlberg

Molly – Familjeflickan

Regi: Mac Ahlberg

1977

Erotik

Molly är på välbehövlig semester på côte d'azur med sina väninnor. Hon behöver helt enkelt tid på sig att anpassa sig till nya situationer. Det mesta av hennes tid går dock åt till att tänka tillbaka på de olika (sex)äventyr hon har upplevt hemma i Sverige. Både det hon har sett andra göra och det hon har upplevt alldeles själv. Inget verkar vara riktigt helig för henne och hon verkar vara helt omättligt på sex!

Jag trodde väl egentligen aldrig att jag skulle se och betygsätta en pornografisk film här. Visserligen finns det ett par andra filmer jag har skrivit om som har en pornografisk version som visningsalternativ men i det här fallet finns det ingen ”rumsren” version att falla tillbaka på. Det enda som finns är filmen inklusive de pornografiska scenerna och skulle man till att klippa bort dem återstod inte mycket. Det mesta finns att beskåda i närbild, fellatio, cunnilingus, lesbianism och regelrätta samlag också. Det finns till och med exempel på ansiktsejakulationer! Det har alltså inte sparats något på de sexuella manifestationerna!

Så vitt jag vet existerar inte den här typen av film längre. Tänker man på pornografi idag är det lätt att man fastnar vid löst sammansatta scener som om man har tur har någon form av röd tråd emellan sig. Man kan inte längre begära någon form av skådespelartalang. Får killarna stånd och tjejerna särar på benen är saken klar liksom. Så är det inte här, det finns en övergripande handling och faktiskt en viss form av romantik att falla tillbaka på. För mig hör detta 70-talet till. Jag vet inte riktigt när denna form av ”riktig” pornografi gick i graven. Gissningsvis tålde den inte riktigt videobandspelarens intåg i folksjälen. När porrbiograferna var ett minne blott upphörde också den ”riktiga” porrfilmen och lösrykta sekvenser gjorda för hemmamarknaden tog vid.

Här är det faktiskt riktigt anständiga skådespelare och skådespelerskor! I huvudrollen ser vi den urläckra Marie Forså. Om hon gör några sexscener eller inte vågar jag inte svara på. Hon behöver inte göra det, hon är söt nog ändå! Tuttar finns det i alla fall gott om i hennes scener. Hon är fantastiskt snygg! Jag är inte tillräckligt bevandrad i porrsvängen för att kunna rabbla några fler namn men jag tycker nog att jag känner igen en och annan. Nina Gunke lär förresten ha en liten (påklädd) roll!

Låt vara att det handlar om en icke rumsren genre, men jag tycker ändå att de sensuella elementen nästan tar överhanden och det är en skön stämning över hela filmen. Den känns genuin och äkta på något sätt. Det är inga omöjliga akrobatiska ställningar designade att visa så mycket kön och/eller penetration som möjligt. Snarare är själva pornografin en bisak även om det är väldigt mycket av den. Det är svårt att beskriva men det känns som att skådespelarna har sex för att de vill det, realism helt enkelt. Naturligtvis är det inte så men det är det intrycket jag får. Jag önskar att fler filmer var så här!

7/10

Du kan köpa filmen på:
Discshop

Recension: Paradiset - 1955

Paradiset

Regi: Arne Ragneborn

1955

Drama

Bertil (Åke Grönberg) får en sista chans på fabriken, han har varit nykter i sex månader och mår hur bra som helst. Men påtryckningar från kompisar och motgångar i hemmet driver honom tillbaka till en öl, sedan två öl och sedan… tja, låt oss säga att hans nyktra stunder från det ögonblicket är väldigt lätträknade. Han får sparken vilket gör att hans alkoholförtäring ökar. Samtidigt blir direktören (Edvin Adolphson) på fabriken ombedd av sin läkare att dra ner på sin alkoholkonsumtion. Han hävdar att han måste för representationens skull men det är uppenbart att han har grava problem. Snart får även han sparken från sin position vilket gör att han går ner sig ännu mer. Hans fru går ifrån honom och snart är kronofogdens utmätning av hemmet ett faktum.

Tack vara Klubb Super 8 får vi chansen att se den här filmen som tydligen har varit försvunnen i många år. Och ska sanningen fram så hade jag min uppfattning om vad det här skulle vara för en film. En halvkomisk pilsnerfilm som skulle vara bortglömd så fort den var slut, men så var det inte! Visst skulle man kunna kalla det för en pilsnerfilm, utan att för den delen syfta på någon ordvits. För det är onekligen en underhållande film trots att den berör mycket allvarsamma ämnen, dessutom på ett allvarsamt sätt. Det är en tragisk film och om det nu finns något budskap handlar det om att det kan gå illa för vem som helst, fattig som rik!

Något som imponerar på mig och som jag verkligen inte hade räknat med är verklighetsförankringen och de filosofiska resonemangen som ursäktar, eller åtminstone försöker förklara, drickandets anledningar. Och det finns flera, det är inte bara en beroendeframkallande dryck, det finns också sociala delar, grupptryck och gemenskap. Problemet är förstås när kontrollen förloras såsom det är med alla typer av missbruk.

Det jag gillar med filmen är att det inte är så där rysligt klämkäckt som det ofta kan vara i äldre svenska filmer. Jag vet att det finns ett agg mot just det här fenomenet där ute, framförallt bland ungdomar. Jag förespråkar som alltid att jag ska ge allt en chans innan man fördömer och i det här fallet får man verkligen sin belöning. Skådespeleriet är visserligen föråldrat men ändå realistiskt och inte överdrivet teatraliskt som det annars kan vara i filmer från den här tiden.

Man sugs in och kan inte slita blicken, det känns som slutet är oundvikligt – det tragiska slutet. Men ändå kan man inte vara riktigt säker på hur det kommer att gå. Man väntar sig trots allt ett lyckligt slut och är nyfiken på hur säcken kommer att knytas ihop. En mycket imponerade film som verkligen väcker nyfikenheten mot Arne Ragneborns andra filmer – fyra till antalet, som tydligen ska behandlas liknande ämnen. Totalt fem filmer som regissör men ändå omtalad som svensk films rötägg nummer ett enligt extramaterialet. Flera av hans filmer lyckades nämligen fastna i censuren och frisläpptes bara efter omfattande klipp och någon av dem lyckades till och med dra på sig ett totalförbud!

Förutom Arne Ragneborn själv och de tidigare nämnda Åke Grönberg och Edvin Adolphson medverkar även Gösta Bernhard, Stig Järrel och Sif Ruud i mindre roller. Det här är en riktigt bra film som verkligen imponerar!

Recension: Nyckelhålet - 1974

Nyckelhålet
Aka: The Keyhole, Nøglehullet
Regi: Paul Gerber
1974
Komedi/Erotik

Søren får i uppdrag att skriva och göra en ny sorts porrfilm för sin producent Hansen. Det ska vara realistisk sex och inget annat. Søren som har ett hemligt förhållande med Hansens dotter Mette skrider genast till verket. Tillsammans kartlägger de Mettes föräldrar och Hansens medarbetares sexvanor. Detta blir grunden för projektet realistisk pornografi! Naturligtvis passar de också på att under tiden njuta av egen sex, både tillsammans och var för sig!

Det verkar inte som att jag kan se en film med en sexspionerande ung kvinna utan att referera till Hon Älskade en Sommar och så även här. Marie Ekorre – Ludvikatjejen är fantastiskt söt i rollen som Mette. Hon deltar inte i någon av de hårdpornografiska scenerna men är med sin uppenbarelse det mest sensuella med filmen ändå. Det är uppenbart att producenterna till filmen har tyckt likadant för allt kretsar kring henne. Det är hennes skönhet som gör filmen till vad den är!

Då filmen är på danska är hon dubbad men det är bra gjort och det är knappast så det märks. Har man sett några kultrullar från Italien har man lärt sig att leva med det helt enkelt. Det är grym skillnad på tyskdubbad pornografi och de kvaliteter som finns här. Och faktum är att det inte är så taskiga skådespelarprestationer heller. Inte från någon av skådespelarna faktiskt. Inte från Marie och inte från någon annan heller. Man är ju inte direkt van vid att hylla porrskådisar men även de som blir penetrerade i filmen håller förvånansvärt hög klass!

Man skulle kunna säga att som porrfilm betraktat innehåller väldigt lite porr och som vanlig spelfilm innehåller lite för lite handling. Det är alltså en porrfilm utan så mycket hardcore sex men med porrfilmshandling. Tja, vad ska man säga? Det är inte de djupa dialogernas film men det var det väl ingen som hade räknat med heller? Det är en vacker film som ligger någonstans mellan dansk gladporr och riktiga grejor.

Det är dock inte tidstypisk musik under samlagsscenerna. Den som har lite koll på det här området vet att det inte är en skröna att man inte kunde ha sex utan ett gitarrsolo på sjuttiotalet. Den myten slår den här filmen i alla fall hål på och det är ju alltid något. Det är faktiskt ganska bra musik rakt igenom filmen!

Den här utgåvan innehåller också en hårdpornografisk alternativ version av filmen dubbad till engelska under titeln My Teenage Daughter. Det är väl skojigt som extramaterial att se alternativa versioner men jag brukar klara mig rätt bra utan inklippta närbilder på könsorgan när det är uppenbart att det inte är skådespelarnas egna i alla fall. Det förtar liksom lite av upplevelsen.

Blåjackor - 1964 - Arne Mattson!

Blåjackor

Regi: Arne Mattsson

1964

Komedi

Tiden hinner till slut i kapp Sam och myndigheterna konfronterar honom med frågan om varför han inte gjort värnplikten. Han hävdar bestämt att han faktiskt är dansk och således inte ska göra svensk värnplikt. Värnpliktsverket har dock en annan uppfattning och så är det med den saken. Sam får klä på sig seglaruniformen och så bär det till sjöss, vilket passar ypperligt eftersom Sam redan är sjöman. Det bär av till sydeuropeiska hamnar och äventyret kan börja. Det är förstås flickor och allt annat som hör sjömanslivet till som ställer till det och som krånglar till allt. Snart är allting katastrofal kaos och ingen vet längre någonting.

För mig är Arne Mattson mest känd för de fem ”färgfilmerna” – Mannekäng irött, Damen i Svart, Den Gula Bilen, Ryttare i Blått och Vita Frun. Självklart skall man heller inte förringa Hon Dansade en Sommar och Vaxdockan, båda utgivna av Klubb Super 8 har jag för mig. Men det här är alltså något helt annat, en komedi som skulle kunna utspela sig på 40-talet och gör det också. Det är samtidigt en musikal och den blickar faktiskt lite åt de gamla svenska komedierna också. Detta är i alla fall sant när det gäller Åke Söderbloms karaktär som använder språket lika styltat som under hans storhetstid. Det teatersvenska som då dominerade svensk film helt enkelt.

Jag vet inte om musiken i sig tilltalar mig särskilt mycket och jag har generellt svårt för musikaler. Jag vill gärna att det ska vara någon djupare mening med sångnummer som avbryter handlingen stup i kvarten. Men å andra sidan älskar jag Hair och Grease så visst kan det funka!

Komedi och musikal alltså, men inte vilken komedi som helst. Man hittar en hel del komik som är så dum att den bli rolig bara för det. Att manskapet på båten inte skulle märka att en kvinna smugit sig in i en sjömans ställe eftersom han hamnar i klammeri med rättvisan är bara så dumt att det faktiskt funkar! Det är helt enkelt en underhållande film i all sin enkelhet. Försöker man finna djupgående sensmoraler och liknande är man fel ute. Man kanske kommer att finna dem, den som söker skall finna heter det ju men jag tror att man missar poängen med den uppsluppna atmosfären då. Fast man kan väl inte undvika att lägga märke till blinkningen mot den svenska byråkratin, Medvetet eller ej så är det ganska slående att man debatterar så friskt om Sams nationalitet. Tydligen föddes han på Helsingborg-Helsingörs färjan, men vilken sida av gränsen?

Förutom nämnda Åke Söderblom i en ganska liten roll medverkar också Dirch Passer i huvudrollen, Anita Lindblom, Grynet Molvig och Nils Hallberg. Det framgår väl ändå men det tål att upprepas att det här faktiskt är en underhållande liten bagatell.   

6/10

                          

Nytt samarbete med Klubb Super 8!

Ja, det finns väl egentligen inte så mycket mer att orda om. Vi har inlett ett samarbete med Klubb Super 8 och kommer att recensera några av deras titlar framledes. Det specialiserar sig främst på äldre och obskyra äldre filmer med eller utan nakenhet. Detta ska bli riktigt spännande!

Nytt från Klubb Super 8!

Recensioner kommer så småningom! ;-)