12 Angry Men – 1957 – Helt fantastisk film!

Regi: Sidney Lumet

Drama

Jag vet inte hur många gånger jag har påpekat att filmer som utspelar sig på väldigt få ställen, eller till och med ett enda, kräver mycket mer av nerv än vad andra filmer gör. Den här utspelar sig i stort sett i ett enda rum. Jag säger i stort sett eftersom början och slutet inte riktigt hamnar där.

Filmen inleds nämligen med att en rättegång just är avslutat och juryn får sina instruktioner. De ska samlas i ett rum och bestämma om svaranden är skyldig eller inte. De måste vara eniga. Skulle deras mening vara att svaranden är skyldig enligt anklagelserna kommer denne att skickas till den elektriska stolen. Det är nu upp till dem att bestämma och skulden kan bevisas bortom varje tvivel eller om det finns anledning till så kallat rimligt tvivel. Efter detta förpassas jurymedlemmarna till ett enskilt rum där de ska bestämma!

För det första måste jag säga att jag är glad att vi inte har ett liknande system i Sverige som porträtteras i filmen. Jag vet inte om jag skulle vara lämplig för ett sådant uppdrag och skulle delar av juryn vara så fulla av förutfattade meningar som det är frågan om här skulle jag onekligen börja koka av ilska. Det är nästan så jag börjar koka av ilska bara jag sitter i TV-soffan!

Men mina personliga problem med förutfattade meningar och dubbelmoral kanske inte har så mycket med filmen att göra? Eller så är det precis det de har. Det är onekligen en film som ifrågasätter. Den kanske inte ifrågasätter det amerikanska rättssystemet, men jury och allt vad som där tillhör, men den ifrågasätter i alla fall hur enkelt det är att förklara någon skyldig bara för att snabba upp processen. Och skulle dessutom svaranden vara ”av en sådan där sort” vet man ju hur det ligger till utan att ens beakta bevisen. Jag använder mig av ironi förstås, men det förekommer sådana tongångar upprepade gånger i filmen. Jag, som räknar mig som oerhört rationell och analytisk, kokar…

Jag känner inte till så många andra filmer som i stort sett innehåller ett samtal runt ett bord. Frank Piersons Konspirationen är en där man under andra världskriget diskuterar hur man ska lösa judefrågan. Den bygger på en verklig händelse och behandlar ett mycket emotionellt ämne – folkmord. Ändå kommer den inte i närheten av nerven den här filmen har. Det är fantastiskt skådespeleri på ett plan som gör att man nästan missar att det faktiskt handlar om fiktion. Det skulle lika gärna ha varit en dokumentarisk film faktiskt. De blir förbannade på varandra, en del behåller lugnet och andra hävdar med en dåres envishet att man vet hur människor av ”den sorten” beter sig i givna situationer. Det finns också – lyckligtvis – annars hade det inte blivit någon film, de som tvivlar och som vill vända och vrida på bevisen och verkligen undersöka om det finns något tvivel eller ej.

Filmen utgång är inte svår att räkna ut. Det går precis som man tror redan från början men det spelar inte så stor roll. Det här är en film som bygger på skådespeleri och manus. Dialogen är under stundom helt fantastisk. När ja-sägarna faller på eget grepp och inser detta är obetalbara scener! Det är inte någon överraskningseffekt man är ute efter, det finns inga twists. Allt som finns är ett starkt drama med fantastiska skådespelare och konflikter. Tolv män som gör sitt allra yttersta för att leverera! Den mest kända är förstås Henry Fonda men även en ung Martin Balsam ingår i skådespelarensemblen.

Recension: The Delta Force – 1986

Egentligen är det här två filmer i en. Den ena handlar om en flyplanskapning med tillhörande gisslandrama, den andra handlar om fritagningen. Den sistnämnda är väl den egentliga filmen men jag tänker sticka ut hackan och säga att det är synd att de har förstört så goda premisser med rena actionklichéer. Den första delen av filmen är i särklass den bättre av de två och det skulle kunna ha gått att göra något riktigt vettigt av det hela. Det är bra skådisar, Martin Balsam, George Kennedy och några till som det är lättare att känna igen ansiktet på än att koppla samman dem med ett namn.

Det är spännande att se vad som kommer att hända och det finns paralleller till den slutgiltiga lösningen. Man gör en poäng av att ingen lägger sig i som inte är inblandad. Två kapare och ändå vågar inte massan gå samman för att återta kontrollen över flygplanet när de med judiska namn ropas upp och placeras i en annan del av flygplanet.

Tyvärr avslutas då som sagt detta gripande gisslandrama och en skjuta, skjuta, SKJUTA, actionfilm tar över. Lee Marvin och Chuck Norris är de stora namnen och jag har inget emot någon av dem egentligen. Det är bara det att de stereotypiska rollerna de spelar är samma som de har spelat miljoner gånger förr (och senare). Lätt överdrivet förstås men man kan bara frita gisslan på så många sätt.

Man kan lugnt säga att den andra delen av filmen drar ned helhetsintrycket, det är i första delen de kvalitativa delarna finns!

5/10

Verklighetsbaserade - RAID ON ENTEBBE - 1976

Raid on Entebbe

Regi: Irvin Kershner

1976

Drama/Action

Ett flygplan blir kapat av palestinska terrorister. Efter några kursändringar hamnar planet till slut i Uganda. Kaparna ställer kvar att Israel ska släppa ett antal ”frihetskämpar” ur fängelset. Några på listan finns fängslade i andra länder men det är alltså Israel som är kaparnas stora fiende. Eftersom de befinner sig i Uganda verkar President Idi Amin sympatisera med kaparna men hans verkliga agenda är oklar. Ungefär hälften av gisslan släpps och Amin påstår att det är hans förtjänst, att det är han som har förhandlat med kapparna själv. De som är kvar är alla judar och de flesta med israeliskt medborgarskap. Israel vill förstås ha tillbaka sin medborgare men är priset de måste betala, frisläppandet av de namngivna terroristerna, för högt att betala? En millitär operation inleds – operation åskvigg – gisslan skall fritas med våld!

Det här är en av de ”försvunna” Charles Bronson filmerna. Jag kanske har letat på fel ställen men jag har inte lyckats hitta den här på DVD förrän alldeles nyligen. Jag är glad att det äntligen har blivit lättillgänglig för det här är verkligen en pärla när det kommer till TV-filmer. Det finns bara en handfull av dem som kommer upp i samma klass som ”riktiga” filmer. Vi har Citizen X, den här och The Park is Mine men inte så många fler. Jag är säker på att jag har glömt någon i skrivandets stund men kontentan är att de är mycket ovanliga!

Ska vi vara riktigt ärliga så är Charles Bronson inte med särskilt mycket, han visar inte sin nuna under första timmen eller så alls. Han har en ganska liten roll, knappast en av de större birollerna ens. Det är också gott om andra kändisar i filmen, det är en riktigt stjärnspäckad sak det här. Vad sägs till exempel om Peter Finch, Martin Balsam, Horst Buchholz, John Saxon, Robert Loggia, James Woods och Yaphet Kotto? Den sistnämndas gestaltning av Idi Amin är magnifik. Det är inte omöjligt att det här är Yaphet Kottos bästa prestation någonsin faktiskt!

Tydligen är filmen baserad på verkliga händelser. Jag känner inte till den så där bra i detalj men det känns i alla fall logiskt. Det verkar vara en berättelse där även de minsta detaljerna, vem som dör vid fritagningen etc. är helt i linje med vad som verkligen hände. Jag kan inte låta bli att störa mig en smula på att de högra officerarnas liv alltid verkar vara mera värt än fotfolkets. Det är förstås inget som är unikt för den här filmen, höga officerare skall sörjas med sorglik musik etc. medan kanonfodret inte ägnas någon större emotionell tanke. Det är säkert historiskt korrekt i det här fallet (nej, jag tänker inte gå in på detaljer) men jag kan inte hjälpa det. Ett liv är ett liv oavsett hur många stjärnor man har på axlarna. Jag inser förstås att detta egentligen inte har med filmen som sådan att göra men jag kan inte hjälpa det! Det är å andra sidan det enda negativa jag har att säga om filmen!

Det är alltså en film som ligger väldigt nära perfektion. Jag är aningen kluven när jag ska betygsätta den. Borde jag betrakta problemet som så stort att jag kompenserar för det i betygsättningen eller inte? Jag vet faktiskt inte. Det är givetvis en aspekt som påverkar underhållningsvärdet negativt. Jaja… Jag ger den…:

9/10

This review is avalible in English HERE.