Recension: The Midnight Meat Train - 2008

The Midnight Meat Train

Regi: Ryûhei Kitamura

2008

Horror

Fotografen Leon (Bradley Cooper) söker efter sätt att fånga stadens brutalitet på bild. Han blir lovad en mycket eftertraktad plats på en visning om han kan frambringa tre riktigt intressanta och tänkvärda fotografier på stadens innersta hemligheter. I sin jakt på dessa får han se mycket elände, våld och makabra miljöer. Han upptäcker också en mystisk man som han kopplar ihop med försvinnandet av en ung kvinna som också fastnat på bild i hans kamera. Ju mer han utforskar saken och således kommer närmare sanningen, desto mer förändras han. Han upptäcker hur ett tåg har agerat mordplats för hundratals offer under minst lika lång tid och börjar pussla samman bitarna till mysteriet. Han blir besatt av det våld han en gång frivilligt sökt upp för att få sina bilder bara för att inse att sanningen är ohyggligare än vad han någonsin kunnat förvänta sig!

För en gång skull ska jag göra något som jag aldrig bruka göra, nämligen att jämföra med den litterära förlagan! Om jag minns rätt så är Clive Barkers novell rejält intensiv och beskriver bara en liten del av det som filmen handlar om, det vill säga att man skapat en mer komplex historia där karaktärerna får rum att utvecklas, istället för att bara fokusera på själva grundhandlingen. Detta är på intet sätt något negativt även om berättelsen blir något mindre omedelbar på det sättet, man har tagit ned tempot en smula helt enkelt. De kringliggande händelserna med Leon Kaufmans relation till Maya (Leslie Bibb) gör att karaktärerna blir mer levande och dessutom skulle förmodligen filmen bli ganska tjatig om den fokuserade lika mycket på själva scenerna ombord på tåget som novellen.

                                                   

Det är från början ganska uppenbart vem som är mördaren så det är egentligen ingen spoiler att avslöja det här. Mahogany (Vinnie Jones) är en ganska råbarkad typ som åker med det sena tåget och tar död på medresenärerna med sin klubba av stål. Effekter kring detta är mycket välgjorda och ser realistiska ut, åtminstone med den förutsättningen att det också ser riktigt snyggt ut på film! Snyggt och frånstötande, för många av scenerna är faktiskt ganska otäcka, man har lyckats fokusera på sånt som åtminstone jag ryggar tillbaka lite inför. Lemlästning av vissa kroppsdelar är mer nervkittlande än andra, så är det bara!

Jag tror förresten inte man kunde ha hittat en lämpligare skådis i rollen som Mahogany. Vinnie Jones är helt perfekt, han har de rätta ögonen, den rätta kroppsbyggnaden och jag skulle fan bli alldeles livrädd om jag blev jagad av honom. Att han är alldeles iskall i sin roll gör ju inte saken mindre skrämmande precis. Det är inte många känsloyttringar han gör, oftast verkar hen helt innesluten i sig själv och reagerar definitivt inte på där olyckliga satar som försöker sig på att skrämma honom. De önskar nog att de visste vem han var långt innan de försökte jävlas med honom. För övrigt tror jag han har 1 replik i hela filmen och det förstärker bara hans kyliga framställning. Det finns förstås en förklaring till hans fåordighet, men allt kan jag ju inte avslöja här – eller hur?

Oavsett vad jag skrev här ovan om hur man tagit ned tempot en smula jämfört med novellen så är det ett ganska bra drag i filmen, det är inte många döda minuter och spänningen ligger på en mycket hög nivå. Detta är något jag finner ganska ovanligt numera, kanske för att man utökar sina kunskaper och referensramar hela tiden ju mer film man ser och skriver om. Men det är en välkommen känsla hur som helst!

Kanske det bästa någonsin från Barkers penna!

Recension: Hell Ride - 2008

Hell Ride

Regi: Larry Bishop

2008

Action

Motorcykelgängen Victors och 666 ligger i konflikt med varandra. De letar bägge efter samma skatt som under mystiska omständigheter försvann för många år sedan och drar sig inte för att döda varandra på de mest sadistiska och baksluga sätt som står till buds. Allt för att komma över de nycklar som behövs för att öppna skattkistan om man någonsin kommer att finna den.

Det här är en film där handlingen absolut inte står i centrum och den är faktiskt ganska ointressant emellan varven. Det som snarare är av intresse är utförandet då man måste erkänna att det är av en mycket stilistisk natur. Det är grindhousekänsla så in i norden och de klatschiga machoreplikerna avlöser varandra hur titt och tätt som helst emellanåt känns det som. Något man inte heller har snålat på är sexuella anspelningar, eller anspelningar förresten, det är ganska tydliga dialogväxlingar om hur kättjan driver kvinnorna till vansinnighetens gräns ganska ofta faktiskt. De tycks finna en stor tillfredsställelse i att hetsa killarna med sina sexiga bakdelar eller bara bröst i alla tänkbara situationer men att männen är kåta svin som bara vill sätta på tjejerna är inte lika påtagligt faktiskt. På det hela taget blir detta lite tjatigt och faktiskt lite irriterande då jag menar att det är att underskatta tittaren en smula. Visst kan det ha sin charm, men det kan gå till överdrift också.

                     

Vidare är filmen en smula fragmenterad och omslaget lockar, som är brukligt numera, med Quentin Tarantinos namn. Han listas som exekutiv producent och inget annat men jag vill nog påstå att det är ganska stora vibbar av hans filmskapade tvärs igenom filmen. Det vill säga om man tar det på rätt sätt, mycket av filmen går mer ut på att presentera de olika rollkaraktärerna än att bygga någon vidare handling eller spänning. Man tar ingredienser som redan gjorts otaliga gånger på vita duken (och i synnerhet under grindhouse-eran) och trycker in dem tätt tillsammans och hoppas på ett gott resultat.

Skådespelarmässigt bjuder filmen på ett antal relativt stora namn, vilket kan vara en orsak att se filmen. Vi har till exempel både Dennis Hopper, som genom sin medverkan nästan på automatik innebär en referens till motorcykelfilmen nummer ett – Easy Rider, och David Carradine som får räknas till de allra största. Men även Michael Madsen, som visserligen känns oerhört förutsägbar i sin roll, och Vinnie Jones är självklart stabila i sina roller. Överlag är det lite för stereotypiskt, lite för skarpt kontrast mellan svart och vitt, rätt och fel eller yta och innehåll för min smak.

Lite för tramsigt, lite för förutsägbart och alldeles för mycket inspiration av Tarantino för min smak, men de som gillar hans filmer torde även finna ett intresse här. Inte för att den kanske håller samma filmtekniska klass, som Tarantinos filmer trots allt gör oavsett om man tycker om dem eller inte, utan snarare för att den kanske inte tar sig själv på fullt så blodigt allvar som jag kanske gett sken av på grund av min besvikelse och att den faktiskt i några scener är ganska roligt och underhållande – även om detta inte med nödvändighet är meningen på det löjeväckande sätt som jag nu avser.