Vulgar - 2000 - Att våldta en clown!

Vulgar

Regi: Bryan Johnson

2000

Drama

Will Carson (Brian O’Halloran) är clownen Flappy som nätt och jämt förtjänar sitt uppehälle genom att framträda på barnkalas. Ingen tycks tycka om honom och han förödmjukas gång efter annan både som sig själv och som clownen Flappy. Han hånas av grannarna, sina kunder och till och med av sin egen mor (Debra Karr). En dag får han dock en affärsidé, han ska börja uppträda på svensexor. De intet ont anande blivande brudgummarna ska få sitt livs överraskning innan den verkliga strippan gör sin entré. Glad i hågen åt sin nya idé spänner han på sig strumpebandshållare med tillhörande nätstrumpor, ja hela kittet och ger sig iväg till sin första kund som clownen Vulgar. Allt är frid och fröjd tills han kommer innanför dörren. Väl inne i rummet slås han ned och våldtas brutalt av tre män.

När något så ovanligt som manlig våldtäkt gestaltas på film måste man höja ett intresserat ögonbryn. Det talas mycket om att våldtäktsscener skulle var onödiga och allt för starka jämfört med sitt syfte, jag kan inte hålla med om det. En bra filmad våldtäktsscen är mycket repulsiv och tycker man om att påverkas på detta negativa sätt är det helt klart en intressant genre. Ibland hörs argument från kvinnor att vi män inte kan sätta oss in i en våldtäktssituation och det kan säkert ligga en del sanning i det. Men här där det alltså handlar om våldtäkt utförd av män PÅ män torde inte detta argument vara gångbart.

Våldtäktsscenen är tyvärr inte lika stark som man skulle kunna önska och där man hade önskat att få se ganska explicita bildmanipulationer får vi istället nöja oss med en tillbakablick. Kanske beror detta på att en manlig filmmakare har svårare att filma en homosexuell våldtäcksscen än en heterosexuell. Ämnet kan ju anses ligga närmare mannens integritet och därigenom svårare att gestalta. Dessutom finns det inte lika mycket referenser att hänvisa till.

Filmen börjar lite småkomiskt även om vi snabbt förstår att Will tillhör samhällets bottenskrap och att han har misslyckats så kapitalt med sitt liv att inte mycket hopp återstår. Han är utfattig och har i princip inga vänner. Hans mor tycks hata honom och hon är allt annat än snäll mot honom. I sammanhanget kan nämnas att Debra Karr som spelar modern åstadkommer filmens bästa skådespeleriinsats, hon är helt enkelt brilliant och lägger flera extra pluspoäng till filmens meritlista.

Så, från att vara en total loser sjunker då Will ännu djupare i och med våldtäkten på honom. Han anförtror sig åt sin enda vän och filmen har plötsligt blivit mycket ångestladdad. Detta är helt klart det bästa partiet i filmen som trots allt kan tyckas lite ojämn, kanske framförallt när det gäller Brian O´Hallorans skådespeleri som clownen Flappy/Vulgar och Will. I detta parti imponerar han dock och man känner djupt medlidande för hans karaktär.

Naturligtvis innehåller filmen också ett hämndmoment som de allra flesta filmer av den här typen gör. Dessa moment kan tyckas lite lama med samtidigt gör produktionens lågbudgeterade natur att man ändå inte är riktigt säker på utgången.

En intressant ovanlig och annorlunda film som rekommenderas!

8/10

Thriller – En Grym Film - 1974 - Den mest ökända av alla filmer!

Recensionen har nu ett antal år på nacken och filmen är inte alls lika svårtillgänglig längre. Den har till och med fått release på DVD.

Thriller – En Grym Film

Aka: They Call Her One Eye

Regi: Bo Arne Viberius

1974

Drama

Redan som liten utsätts Madeleine för grova sexuella övergrepp och förlorar talförmågan. När hon många år senare missar bussen får hon istället lift av Tony (Heinz Hopf) som genast smider planer på att använda henne för sina egna syften. Han charmerar henne och bjuder henne på middag med fin mat, champagne och grejer. Allt för att få henne full och redlös. Han ordnar så att hon blir beroende av heroin och tvingar henne att arbete som lyxprostituerad för honom, sköter hon sig får hon sina två påsar heroin om dagen. Till en början är hon väldigt bångstyrig och Tony måste straffa henne, han skär ut hennes ena öga. Nu blir Madeleine mera medgörlig, hon vill ju inte förlora ett öga till, men efter att Tony ordnat så att hennes föräldrar begår självmord av sorg mal bara en enda tanke i hennes huvud – HÄMND!

Jag anser mig vara lyckligt lottad eftersom jag är en av de få som faktiskt sett den här filmen i sin fulla längd på den stora vita bioduken. Den har mig veterligen inte visats på bio mer än två gånger, en gång vid premiären i Cannes och en gång på Fantastisk Film Festival i Lund för några år sedan. Jag såg den senare visningen och var alldeles tagen efteråt. Då hade jag inte sett nånting som kom i närheten av den här. Den är grym, blodig, pornografisk, medlidsam och avskyvärd. Allt på samma gång och i en enda röra.

Filmandet börjar direkt med starka scener när lilla 7-åriga Madeleine våldtas av en skäggig äcklig gubbe. Man får naturligtvis inte se några detaljer här. SÅ stark är inte ens den här filmen och det är jag väldigt tacksam för! Händelsen är så stark för henne att hon tappar talförmågan och förblir stum ända upp i vuxen eller i alla fall nästan vuxen ålder.

Christina Lindberg, som från början var utvikningsbrud passar utmärkt för rollen, hennes barnsliga och oskyldiga ansikte ihop med starka och vuxna sexuella situationer är ett lyckodrag. Kanske är det också tur att hon faktiskt inte har några repliker, dels för att det stärker det medlidande man känner för hennes rollkaraktär och dels för att hon faktiskt inte var en speciellt bra skådespelerska.

Heinz Hopf gör också han ett strålande jobb som den vidrige hallicken Tony och det är tveksamt om någon annan hade klarat att göra rollen lika slemmig och avskyvärd, jag hatade verkligen honom och ville inget hellre än att se honom dö en plågsam död. Den enda som jag möjligtvis skulle kunna tänka mig klara av det är Ernst-Hugo Järegård och det är ju ingen dålig jämförelse!

De pornografiska scener som förekommer i filmen kanske inte alltid är helt nödvändiga för att förstå Madeleines lidande, men de gör sannerligen inte saken sämre. Man får uppleva hennes lidande ända in på det allra heligaste och man kan nästa känna smaken av förnedrelse. Samma sak med de ganska långa slow-motion sekvenserna framåt slutet på filmen. De visar grovt våld på ett sätt som aldrig tidigare har skådats i svensk film, och inte senare heller för den delen. Hämnden är ljuv och Madeleine tänker njuta av den till fullo, alla som gjort henne orätt är i livsfara och hon tänker inte låta någonting stoppa henne.

I Spit on your Grave 2 – 2013 – En klart mycket bättre film!

Det var ganska otippat att det skulle komma en uppföljare på den här. Fast i ärlighetens namn är det inte frågan om någon uppföljare i termens egentliga betydelse. Självklart är handlingen i närheten av vad man kan förvänta sig men annars är det mest namnet som knyter ihop den här med I Spit on your Grave från 2010. För det kan väl aldrig vara en uppföljare till originalet från 1978? Nej, så är det förstås inte. Men det är ungefär lika logiskt.

Katie försöker slå sig fram som modell och hittar ett telefonnummer att ringa på en anslagstavla. Hon bestämmer tid med fotografen och tar enligt överenskommelsen med sig några klänningar. En av dem är ok att använda enligt fotografen. De börjar arbeta och det hela sköts professionellt och det blir många bra bilder. Men så tycker fotografen att hon ska lätta på kläderna lite för lite mer vågade bilder. Det är inget som Katie har tänkt sig och går därifrån. Hon har dock gjort ett intryck på killarna med kameran och en av dem tar sig några dagar senare in i hennes lägenhet. Han våldtar henne och när han först efteråt förstår vad han har gjort hjälper hans bror honom att städa upp. De kan förstås inte lämna Katie där och innan hon vet ordet upp vaknar hon upp i en mörk källare, faskedjad vid en madrass…

Det är klart positivt att man har hittat på lite andra premisser än vad första filmen handlade om. Det är visserligen våldtäkt i båda, eller alla tre om man räknar originalet, men här är det mer frågan om fångenskap och tortyr egentligen. Under tiden som Katie är faskedjad i källaren får hon så klart ta emot besök, båda av grabbarna själva och av betalande kunder som tar ut svängarna på allvar med henne! Det är egentligen här som filmen är obehaglig på riktigt, den initiala våldtäkten var bara förspel till var som komma skall.

Naturligtvis kommer hon loss och rymmer. Hon planerar sin hämnd väl och mirakulöst nog finner hon alla gärningsmännen och går lös på dem med samma metoder som de har använt mot henne. Det är i sig ingen överraskning, det förstod man med tanke på titeln, men det är ganska rått utfört och det finns faktiskt en nerv och spänning i filmen som är ganska ovanlig. Jemma Dallender är magnifik som både offer och gärningsman. Hon kan se genuint rädd ut och som ett riktigt hjärtlöst monster när hon utför sin hämnd. Det här är en klart bättre film än 2010 års film.

8/10

The Face of Rage - 1983 - Danny Glover och John Goodman som väldtäktsmän!

The Face of Rage

Regi: Donald Wrye

1983

Drama

Varje dag utsätts tusentals kvinnor runt om i världen för våldtäkt. Många kommer aldrig över detta oerhört förnedrande övergrepp och många plågas i evighet av mardrömmar där allt upprepas igen och igen. En psykiatriker har nu kommit på ett revolutionerande psykiatriskt experiment som ska få kvinnorna att möta och komma över sin inneboende rädsla. Han har samlat ihop en grupp offer som han nu vill ställa öga mot öga med en samling våldtäktsmän på ett fängelse. Mötet blir naturligtvis oerhört laddat och uppslitande. För några blir det hela närmast outhärdligt, för andra en tankeställare.

För ovanlighetens skull så känns på nått sätt filmens svenska titel ”Våldtäkt” råare och mer lockande. När min sambo hittade den för blygsamma 39kr trodde jag att hon verkligen hittat ett kap inom rape/revenge genren, men filmen bör kanske inte riktigt räknas in i den kategorin då all handling utspelar sig efter själva våldtäkten och dessutom är det inte fråga om någon direkt hämnd på förövaren. Filmen tar sig istället en mycket mer oexploaterad väg och fokuserar framför allt på kvinnornas läkningsprocess, samhällets och omgivningens syn på problemen och de personliga skuldkänslorna.

Filmens första halva är inget vidare men ändå viktig för helheten och handlar mest om kvinnornas problem med samhället och samhällets syn på dem. Ur många synvinklar behandlas DE som boven i dramat. När väl konfrontationen med våldtäktsmännen i filmens andra halva inträffar glimmar det till och filmen blir plötsligt väldigt intressant.  Det är också här de bästa skådespelarprestationerna finns. Det är kul att se både Danny Glover och John Goodman, som senare blivit riktigt kända, som våldtäktsmän i programmet.

Emellanåt anser jag att filmen moraliserar lite väl mycket och det är heller inte helt klart vilket ställningstagande och parti filmen tar, offrens, samhällets eller kanske rent av förövarnas? Man måste vara ytterst försiktig när man behandlar ett så här känsligt ämne så man inte faller på eget grepp. Givetvis framställs våldtäktsoffren som just offer men samtidigt gestaltar man även förövarna på detta sätt vilket kan få en paradoxal effekt. Självklart måste man vara medveten om att det säkert ofta ligger en traumatiserad barndom någonstans i botten. Många vinklingar alltså.

Det här är förstås inte den enda film som fokuserar på problematiken efter en våldtäkt. Det mest kända exemplet är kanske The Accused med bland annat Jodie Foster. Kvinnans skuldkänslor förstärks av det samhällssystem som tycks existera även utanför filmens värld och själva skuldfrågan läggs nästan på henne - offret. Hennes egna funderingar rör tankar som om hon kunde ha gjort mera motstånd, mindre motstånd eller något annat som kunde ha förmildrat händelsen. Samhällets inställning tycks ofta vara att hon får skylla sig själv när hon betedde sig så eggande eller klädde sig i så utmanande kläder.

En intressant film som eventuellt kan tolkas olika beroende på vilken åsikt och inställning man utgår ifrån.

Recension: Säg att du älskar mig - 2006 - våldtäkt och förnedring!

Säg att du älskar mig

Regi: Daniel Fridell

2006

Drama

Fatou (Haddy Jallow) är en femtonårig tjej som kanske inte mår så bra som man bör göra. Hon känner sig, inte olikt den genomsnittliga tonårstjejen, missförstådd, både i skolan och hemma hos sin mamma, men är avgudad av sin yngre syster Keisha (Renaida Braun). I sin strävan efter att bli omtyckt av sin omgivning spelar hon ofta på sex tills en dag när allting går för långt. Efter för mycket alkohol kan hon inte längre stoppa leken och när den övergår i en grov våldtäkt har hon inte längre nånting kvar att sätta emot och vaknar slutligen upp med en flaska mellan benen. Förnedrad, både fysiskt och psykiskt tar hon avstånd från och förnekar hela händelsen. Endast bästa kompisen Kim (Diza Dahlström Franzén) vet sanningen…

Det här är en film som gör mig uppriktigt förbannad! Inte för att den kanske är det bästa som någonsin skådats inom ämnet våldtäkter utan för att den är så verklighetsförankrad att det nästan skulle kunna vara på riktigt. Haddy Jallow, som spelar rollen som den våldtagna Fatuo blev rättvist belönad med en Guldbagge för sin roll och hade jag fått bestämma skulle hon fått ytterliggare ett antal priser för sin rollprestation. Även den yngre systern, åttaåriga Renaida Braun gör mycket bra ifrån sig och är faktiskt den karaktär man har lättast för att tycka om i hela filmen. Hon är helt igenom en sån ofördärvad syster som utan förbehåll ser upp till sitt äldre syskon utan att kanske alltid fatta allt som händer. Det kallar jag äkta kärlek och vem vet, barn kanske förstår mer än vad vi vuxna egentligen vill medge?

Andra toppenbra prestationer görs också av förövarna, Fatous klasskamrater. Raddi (Mohammed Said) som är ledare för killgänget och som är van vid att få de brudar han vill. Åtminstone är det intrycket han vill ge omvärlden, en känslokall cool typ som haft alla tjejer och dessutom har mage att skryta över hur tråkiga de varit i sängen och Ville (Erik Engström) som aldrig ifrågasätter utan hänger på enligt Raddis order. Erik omkom för övrigt i en bilolycka strax innan filmen hade premiär.

Bra är också den tvivlande Lamin (Stephane Mounkassa), som bevittnat händelsen men som plågas av beslutsångest. Ska han förråda sina vapendragare Raddi och Ville och ställa sig på barndomsvännen Fatous sida eller offra henne för att vara lojal mot sina kompisar?

Men lika bra som dessa rollprestationer är, lika dåligt funkar rollen som Lamins mamma – Awa (Adjovi Folly). Jag ska villigt erkänna att jag sett bättre och mer övertygande skådespeleri hos porrskådisar. Men att enbart skylla på henne är nog lite trångsynt. Att få uppdraget att spela någons mamma när man själv inte ser en dag äldre ut än ens son måste vara varje skådespelares mardröm. En av de värsta utmaningar en skådespelare kan axla rent av. Likaså kan man, oavsett hur välspelade rollerna är, ha en invändning mot de stereotyper filmen gestaltar. Det är inga tredimensionella karaktärer precis och tyvärr måste jag erkänna att jag hade lite svårt att höra dialogen. Otydlig och ofta med en invandraraccent, som visserligen förhöjer realismen, men som påverkar uppfattningsgraden av densamma på ett negativt sätt.

Själv ämnet är däremot viktigt och höjer upp filmen förbi sina problem. Våldtäktsscenen är grov och även om man inte visas några närgående detaljer är den obehaglig att se och man vill helst rygga tillbaka för brutaliteten. Man känner med Fatous smärta och förstår hennes senare förnekelse. Hon vill ju trots allt bara vara populär! Ingen i omgivningen förstår ju henne i alla fall och naturligtvis ligger det även en rädsla för vedergällning bakom. En eloge ska också ges till hennes kompis Kim, som beter sig precis som en riktigt vän ska bete sig i en situation av det här slaget. Hon bryter visserligen sitt ord att inte säga något till någon om händelsen men viker aldrig en tum från sin kamrats sida trots att hon får en massa skit tillbaka. Hon står ut och vill bara sin väns bästa.

Man får aldrig känslan av att det här skulle vara på skoj eller ren filmexploatering. Jämför man med andra rape/revenge rullar som I Spit on yourGrave, Thriller – En Grym Film eller The Last House on the Left upptäcker man snart att där det där fokuserades mycket på själv hämnden fokuseras det här i stället på att få Fatou på fötter igen. Det efterföljande snacket och mobbingen där ingen tror henne när hon väl börjar avslöja händelsen. Hur man tar tag i problemen på äktsvenskt manér och låter offret få sitt straff genom att flytta henne säger väl en del om dagens sjuka samhälle.

Riktigt bra, men kunde varit betydligt bättre på många punkter!

Recension: The Necro Files - 1997

The Necro Files

Regi: Matt Jaissle

1997

Horror

Seattle plågas av en kannibalistisk våldtäktsman. Två poliser utreder fallet och under våldsamma omständigheter dör den misstänkte. Flera månader senare utför en satanistisk kult en rit på kyrkogården där denna våldsverkare blivit begravd och han återförs till livet. Hans instinkter sitter kvar i medvetandet och han beger sig åter igen ut på våldtäktsturné. Samtidigt ångrar sig några av satanisterna och försöker ställa allt tillrätta genom att åkalla en annan demon…

Verkar det rörigt? Verkar det fånigt? Jag påstår att svaret är ja på bägge frågorna och att det egentligen är ganska onödigt att befatta sig med den här filmen. Men vill man trots allt göra det finns det faktiskt ett par positiva saker att nämna. Makeupeffekterna ser faktiskt rätt bra ut nästan hela tiden och även om manuset är riktigt fånigt så kopplas ändå de många parallellhandlingarna samman till slut.

Tyvärr är filmen inte en realistisk, ens på vykort och det är kanske, tillsammans med de usla skådisarna, filmens svagaste del. Jag menar, jag har sett bättre skådisar på cornflakes paket än i den här filmen. Zombien som springer runt halva filmen med sitt enorma organ hängande ut genom byxorna är mer skratt retande än något annat. Men det är inte allt för vanligt att man får se våldtäktszombies så det får man väl ge ett extra plus för. Ett stort plus får man också ge till filmens längd som ligger nånstans strax över 72 minuter, mycket längre tid hade man nog inte orkat.

Filmen skriker amatörfilm lång väg och det faktum att filmen ser ut som den är filmad med en vanlig videokamera förhöjer detta ytterliggare. Missförstå mig inte nu, det kan vara en positiv poäng att göra på det viset, då det ofta, åtminstone i lågbudgetproduktioner, får illusionen av att hamna närmare verkligheten. Jag upplever det till exempel som positivt i filmens första scen där vi får se mördaren, iklädd mask, ge sig på sitt offer. Det känns nästan som om det vore på riktigt och att mördaren själv valt att filma sin gärning. Tyvärr funkar det bara under denna scen och jag undrar förresten om det hakkors som sitter mellan ögonen på denna mask är en medveten koppling till allas vår Charles Manson som ju har ett sånt tatuerat på samma ställe?

En annorlunda, men usel film, innehållande allt från zombieporr till polisbrutalitet.

Recension: Män Kan Inte Våldtas - 1978

Män Kan Inte Våldtas

Regi: Jörn Donner

1978

Drama

Eva (Anna Godenius) fyller fyrtio, är bibliotekarie och ute på krogen med sin arbetskamrat och väninna. När den trevliga kvällen börjar närma sig sitt slut blir hon uppbjuden till dans av an artig och trevlig herre (Gösta Bredefeldt) som hon senare följer med hem på kaffe. Han är dock ute efter mer än kaffe och efter att det ena har gett den andra blir hon tvingas till sex med honom mot sin vilja. Chockad, förnedrad och äcklad tar hon sig en annan identitet, klär ut sig och börjar följa efter och kartlägga mannen, som visar sig heta Martin Wester och vara framgångsrik bilförsäljare. Hennes tankar är besatta av hämnd, men hur hämnas man en förnedrande våldtäkt?

Trots sitt våldtäktstema är det här så långt ifrån exploitation man kan komma. Man vältrar sig inte explicit och visuellt i den initiala förnedringen utan fokuserar mer på brottets efterdyningar, om de sinnesstämningar och tankar offret går igenom samt de samhälliska värderingar som faktiskt är upphov till problematiken. Man kan säga att filmen debatterar könsroller dock utan att vara helt objektiv. Således är våldtäkten endast en liten del av det filmen vill förmedla och får betraktas som enbart en del av den uppenbara och ytliga handlingen.

                                          

Andra saker som tas upp handlar om skönhetsideal, varför kvinnor ska tvingas vara så utseendefixerade och om en man kan älska en kvinna som tvingats amputera ena bröstet på grund av cancer. Svaret på det senare är väl egentligen oerhört enkelt att svara på men betänker man att filmen är gjord 1978 så kommer kanske saken i ett annat läge. Dock vill jag påstå att filmen fortfarande känns aktuell när det gäller många saker i jämlikhetsprocessen. Det pratas om olika förutsättningar, både fysiska och psykiska. Vill man göra karriär som kvinna får man göra vissa uppoffringar, som man och barn, och existera i samhället på männens villkor. Det finns alltså gott om djup att analysera kring, publiken tvingas till tankeprocess av de olika interaktionerna och problematiseringarna vilket gör att man får nytta av filmen under betydligt längre tid än det tar att se den.

Som filmhantverk är den mycket gedigen och Jörn Donner visar att man via ganska enkla medel kan skapa sinnesstämningar utan att för den skull bli närgången och vulgär. Detta skapas till exempel med symbolik som möjligen kan tolkas som att alla män är hundar eller åtminstone djur. En viktig det av framgången är naturligtvis också skådespeleriet där Anna Godenius, men även Gösta Bredefeldt, får gå i bräschen. Även övrig skådespelarensemble är självklart stabil, med undantag av ett par mindre, i det närmaste statistroller, som verkligen levererar sina repliker på ett monotont och oengagerat sätt. Men även solen har sina fläckar och i övrigt har jag inget att klaga på.

Utan att veta vad framtiden bär i sitt sköte vill jag nog påstå att det här är årets Dvd-händelse i Sverige!

För att förtydliga menas förstås att det var årets DVD händelse det året recensionen skrevs, vilket sammanfaller med året när Studio S Entertainment gav ut den.

Recension: Lucker the Necrophagous - 1986

Lucker

Aka: Lucker the Necrophagous

Regi: Johan Vandewoestijne

1986

Horror

John Lucker, en beryktad och mycket farlig seriemördare, ligger i koma, bedövad av mycket starka doser bedövningsmedel. Åtminstone är det var sjukhuspersonalen tror att han gör… Dock dröjer det inte särskilt länge innan han vaknar upp mördar de som står i vägen för hans flykt och blir fri att fortsätta med sina sjuka och groteskt perverterade böjelser, som innefattar både våldtäkt och nekrofili. Anledningen till att han från början var inlåst var nämligen att han, för tre år sedan, dödat och torterat flera unga flickor, för att sedan våldta liken – flera veckor efter de ursprungliga dåden så kropparna blivit riktigt genomruttna…

Handlingen i den här flamländska filmen är faktiskt precis så grotesk som ovanstående antyder. John Lucker är en mycket sjuk man med, vad vi vanliga människor skulle kalla, vidriga böjelser. Han finner stort nöje i sexuella aktiviteter med ruttnande lik och är också osedvanligt uthållig i sin väntan på sin partners mest perfekta konsistens. Tankarna vid det här laget går naturligtvis till Jörg Buttgereits Nekromantikoch Nekromantik 2 men, som liksom med Nacho Cerdas Aftermath, ligger mycket mer åt det konstnärliga hållet. Här tycks istället fokus ligga på själva chockelementen och filmens regissör medger också detta i extramaterialet. Recensionen avser förresten den nyligen släppta directors cut, som är en restaurerad version av originalet med både bortklippta originalscener, för ett bättre flyt i tempot, och inklippta nya scener, som ursprungligen klipptes bort då de ansågs allt för vågade av distributionsbolaget.

                                                         

Skådespelarmässigt finns det en hel del att önska, men vem ser egentligen en film av det här slaget för sina eminenta skådespelartolkningar, eller för den delen för sin djupa logik? Det förekommer nämligen några direkta fel i filmens tidslinje som man helt kan ignorera. Att John Lucker behållit ett lik i fyra veckor i sin vänta på rätt konsistens och att detta sedan refereras till som endast en vecka är tämligen oviktigt. Dessutom gäller det ju här att äntligen få ta del av en omtalad kultrulle som redan när den var helt ny hade oerhörda problem med att få distribution.

Samma sak kan gälla den, rent ut sagt korkade, polismyndighet som inte hittar honom, trots att man gått ut med tydlig information i media om var Luckers enda överlevande offer från förra våldsturnén bor idag. Lägg till detta de fyra veckor jag talade om här ovan så förstår Ni hur inkompetent polisen måste vara. I extramaterialet talar förresten filmens regissör om en ny version av Lucker, ett omskrivet manus helt enkelt som ska vara en mer straightforward och mainstreamsk berättelse där polisens arbete ska få en klart mycket större del av handlingen. Det vore naturligtvis trevligt om en sådan kunde bli av, det finns alldeles för få nekrofilistiska mainstreamfilmer idag…

När det gäller gore är det allt som oftast väldigt välgjort och det är till och med så vid vissa tillfällen, att jag tycker att man inte tagit i tillräckligt. Våldet är så utstuderat att det inte räcker med den, förvisso realistiska, visualisering man skapat. Som karaktär är Lucker härligt känslokall även om man samtidigt får tydliga inblickar i hur dåligt han egentligen mår. Han är besatt av den överlevande kvinnan och måste till varje pris ha tag i henne.

På samma sätt kan man resonera när det gäller själva filmen. Nu när det finns en restaurerad utgåva tillgänglig, finns det inte längre någon ursäkt att inte äga den längre. För det här är helt enkelt en kultfilm som man måste ha i sin ägo innan man dör…

I spit on your Grave - 1978 - Rape/Revenge klassiker!

I spit on your Grave

Aka: Day of the Woman

Regi: Meir Zarchi

1978

Drama/Horror

Jennifer (Camille Keaton) har hyrt en liten stuga på landet. Där tänker hon tillbringa sommaren med att skriva sin första roman. Hon är snygg och attraktiv och när byfånens tre kompisar provocerar honom får de veta att han känner sig attraherad av henne. De bestämmer sig för att fixa ett ligg åt Matthew, som byfånen heter, för att han äntligen ska få bli av med sin oskuld. De tar henne tillfånga när hon ligger på vattnet i en kanot och kopplar av, drar in henne i skogen, sliter av henne kläderna och genomför en brutal gruppvåldtäkt. Men inte nog med det, innan hon kunnat kravla sig hem blir hon attackerad ytterliggare en gång och slutligen väntar även gärningsmännen på henne i hemmet. Hon blir lämnad för död, men överlever och blir besatt av tanken på hämnd!

Till Er som tycker att jag beskriver handlingen för detaljerat här ovan och förstör överraskningsmomenten med allt för många spoilers vill jag bara hänvisa till filmens tagline.

”Hon har precis stympat, lemlästat och mördat fyra män men ingen jury i världen skulle någonsin förklara henne skyldig”

Denna säger oss en hel del om filmens natur. Dels talar den om för oss exakt hur det kommer att gå för förövarna och dels så insinuerar man faktiskt att vigilantism är fullt försvarbart om bara omständigheterna är tillräckligt adekvata. Detta kan man naturligtvis ha åsikter om, men om man inte är ute efter anarki inser nog var och en att ett sådant rättsamhälle aldrig skulle kunna fungera i praktiken. Vem ska avgöra om oförrätten är grov nog eller ej? Kommer i så fall hämnden på hämnaren att fungera på samma premisser? Dessutom anspelar man på att denna teoretiska jury (som alltså inte skulle fälla henne) skulle låta sig påverkas av emotionella och inte juridiska värderingar. Det är kanske sant? Vårt rättsamhälle kanske är så korrumperat att det faktiska brottet är mindre intressant än motivet? Nåja, nu ska jag försöka undvika att leda det här in i en politisk debatt och koncentrera mig på filmen.

Det här är troligen en av de mest kända rape/revenge rullarna genom tiderna och då frågar man sig varför? Är det för att den innehåller mer grovt våld än andra filmer? Kanske är själva gruppvåldtäkten grövre än någon annan film i genren? Både de där frågorna kanske kunde besvaras med ja, när filmen gjordes 1978 men idag är det inte mycket att höja på ögonbrynen för. Visst känner man empati för kvinnan som upprepande gånger förnedras och misshandlas både psykiskt och fysiskt. De fyra männen som utsätter henne för illdåden får naturligtvis vad de förtjänar osv. men idag räcker inte det. Det finns allt för många andra filmer som väcker starkare känslor till liv. Ta bara den utdragna våldtäcktscenen i franska irreversible som slår emot tittaren som en tegelsten i pannan, eller Baise-Moi (också från frankrike) där man kryddat våldtäkten med riktig penetrering. Jag menar inte att det nödvändigtvis är något bra, men det väcker i alla fall en känsla som man inte är beredd på.

Ska man tala om skådespel så märker man relativt omgående hur ohämmat skådespelarna spelar över. Visserligen är det något man vänjer sig vid under filmens gång, eller så läggs kanske koncentrationen på att bearbeta våldscenerna medan hjärna sorterar in skådespeleriet som sekundärt. Men jämför man med den råa våldtäcksscenen i The Accused, som dessutom är en mainstreamsk rulle, förstår man att man visst kan kombinera skådespeleri och starka situationer precis som Jodie Foster gör.

Nåja, det som är bra med filmen är att den börjar tämligen lugnt och harmoniskt och hade man inte vetat vad som väntade hade man säkerligen blivit väldigt omtumlad. Visst finns det lite ledtrådar utlagda längs vägen om vad som håller på att hända och det smyger sig lite framåt. Men den stora händelsen kommer trots allt ganska plötsligt. Bitvis sker det dock med ett sånt överspeleri från skådisarna att det är svårt att ta några av de brutalaste scenerna på allvar. Lyckligtvis lämnas några av de allra värsta övergreppen åt tittarens fantasi vilket uppväger föregående brist med trovärdighet.

När så andra delen av filmen börjar – hennes hämnd, är det som om filmen börjar om lite igen. Tempot sänks och illusionen av att hela hennes tillvaro inriktar sig på hämnd är slående. Hon är kallsinnig och verkar veta precis vad hon gör, inget springa runt och skrika här inte!

Har du inte sett den föreslår jag att du gör det! Det är trots allt en klassiker som bör finnas i referensramen!

Recension: Straw Dogs – 2011

Även om jag verkligen inte vill sälla mig till dem som automatiskt tar avstånd från varje nyinspelning finns det vissa filmer som känns helt obegripliga att göra om. Sam Peckinpahs Straw Dogs är en av dem. Nu har jag visserligen inte speciellt många minnen från filmen som jag såg i min ungdom, men den eruption av våld den sista halvtimmen innehåller är svår att glömma bort.

1971 var den säkert banbrytande och Sam Peckinpah är också känd för sina realistiska våldsscener. I dagens filmklimat hade man varit tvungen att ta i riktigt rejält för att någon skulle höja på ögonbrynen för våldets skull och även om det verkligen inte skäms för sig i de grövsta scenerna känns det numera som att man redan har sett allt förut. Det hjälper inte att man försöker förnya, det får liksom inte samma genomslagskraft idag.

Men det är många problematiseringar, det är inte en enda orsak till att allting eskalerar i slutet. Det är det sista halmstrået som knäcker kamelens rygg eller en sista droppe som till slut får glaset att svämma över. Vägen fram mot slutet är faktiskt intressantare än våldsurladdningen även om denna känns originalet troget.

I den här hittar vi i stället för Dustin Hoffman och Susan George, James Marsden och Kate Bosworth. Dessutom återfinns Alexander Skarsgård som en av våldsverkarna och James Woods i en mindre, men viktig roll. Det är en trovärdig rollbesättning som gör allt vad den kan för att hålla filmen vid god vigör men det når inte riktigt ända fram.

6/10

Baise-Moi - 2000 - Våldtäktsfilmen med riktiga sexscener!

Baise-Moi

Aka Rape Me, Fuck Me

Regi: Virginie Despentes, Coralie Trinh Thi

2000

Thriller/Action

Två kvinnor möts av en slump på gatan. Den ena har nyligen blivit våldtagen och den andra har liknande erfarenheter. Tillsammans bestämmer de sig för att slå följe till Paris. De påbörjar sin resa och deras väg kantas av våld och sex. De lämnar efter sig liken av karlar som de tycker på ett eller annat sätt kränker dem.

Faktiskt en mycket brutal och grafisk film, även om det oftast nästan känns som en ursäkt för att kunna visa så mycket naket som möjligt i rutan. För sexscenerna är grafiska och faktiskt äkta, givetvis förekommer ingen äkta våldtäkt men penetreringen är på riktigt.

Våldtäktsscenen tidigt i filmen är mycket bra och nog den starkaste jag har skådat inom ”rumsren” film. Tyvärr räcker det inte, man får aldrig riktigt känslan av att det här är på riktigt. Kanske beroende på att skådespeleriet inte är det bästa. Hur många duktiga skådisar skulle ställa upp på sex framför kameran? Tacka vet jag en amerikansk remake av den här filmen med Michelle Pfeiffer och Jodie Foster, det vore grejer det!

För filmen är fransk och tämligen rörig och svår att hänga med i, åtminstone till en början. Den senare delen är bättre och man får nästan koll på läget, även om karaktärsdjupet inte känns fullt utvecklat.

Man ska komma ihåg att det faktiskt förekommer en hel del våld här också, något som är lätt att glömma bort när sexscenerna är så frekventa. Våldet är även det väldigt grafiskt och faktiskt väldigt realistiskt. Tyvärr är även det ganska meningslöst och även om man förstår att kvinnorna på något sätt försöker att utkräva hämnd på det samhälle som har våldtagit dem, både fysiskt och psykiskt, känns det inte trovärdigt.

Vill man se något annorlunda ska man se den här, inte för att den är speciellt bra, utan mest för att det är en film man ”ska ha sett” om man är intresserad av extrem film.

Tillagt 2012-01-27: När jag läser denna märker jag att jag utvecklats en hel del sedan dess. Det är inte längre den starkaste våldtäktsscenen jag har skådat. I övrigt har jag inga direkta minnen från filmen idag men att det skulle röra sig om "extrem film" måste jag härmed dementera, åtminstone med tanke på vad som har kommit ett årtionde senare!

Amateur Porn Star Killer - 2006 - Våldtäkt och terror

Amateur Porn Star Killer

Regi: Shane Ryan

2006

Horror

Brandon ser trevlig ut och han har inga problem att få kontakt med tjejerna. Under ytan döljer han dock en mörk hemlighet som Stacy – den unga tjejen han nyss har raggat upp, snart kommer att bli varse. Han övertalar henne att följa med honom till hans hotellrum där han undan för undan lirkar sig in i hennes medvetande. Han övertalar henne att ta av sig plagg efter plagg medan han filmar händelserna, åtminstone till en viss gräns innan han tvingar sig på, förnedrar och våldtar henne strax innan hon dör.

Själva idén med att en gärningsman kidnappar unga flickor för att våldföra sig på dem framför kameran innan han dödar dem är kanske inte ny, men helt klart en tilltalande idé i en snuffilmsimitation, som det här trots allt är frågan om. Jag får väl erkänna att jag blev lite besviken och hade hoppats att den skulle vara lite starkare. Men att det är en briljant imitation av denna genre som är så udda att ingen hittills kunnat bevisa dess existens.

                                     

Det är hur kass bild som helst och man får inte se några smaskiga detaljer överhuvudtaget men det är väl det som är lite grejen. Det man får se är den film som förövaren spelar in och har denne usel utrustning borde resultatet bli ungefär så här. Man kan väl tycka att han borde ha fokuserat något mer på grafiska detaljer för att få ut något av sin egen inspelning sedan men så är alltså inte fallet. Och detta får eventuellt också sin förklaring i slutet av filmen men det är inget som jag kommer att avslöja här.

Däremot är det så dåligt ljud emellanåt att det är svårt att uppfatta dialogen. Detta beror förstås delvis på att ljudet ska vara dåligt för att illusionen ska bli fulländad men också på att filmens soundtrack överröstar rösterna. Jag gillar soundtracket och tycker musiken förstärker filmen på många sätt och skapar atmosfär åt handlingen. Men samtidigt påverkar det realismen negativt, då jag inte tror att en äkta film av den här typen hade haft musik överhuvudtaget!

Brandon (Shane Ryan) beter sig steglöst mer och mer våldsamt ju längre filmen går och det är precis den bild jag har av en våldsverkare av den här typen, den inställsamme och smickrande ynglingen som sedan byter karaktär och lirkar med offret så att hon ska följa hans pipa. Kameran fladdrar lite hit och dit och i kombination med den taskiga bilden döljs effektivt det som egentligen händer och vi tittare får använda vår egen fantasi istället. Jag brukar hävda att det ger en starkare upplevelse men i det här fallet är jag inte säker på det! Jag hade istället önskat att våldet och sexualiteten varit i bild istället för utanför. Det blir lite väl lamt och eftersom filmen har ett ganska långsamt tempo blir det lite svårt att hålla intresset vid liv även om filmen bara är drygt 70 minuter lång.

Klart intressant och sevärd, men inte det mästerverk jag hade hoppats på.

The Alphabet Killer - 2008 - seriemördarfilm med Michael Ironside

The Alphabet Killer

Regi: Rob Schmidt

2008

Thriller

En 10-åring hittas våldtagen och mördad. Det är något skumt med fallet och Paige (Eliza Dushku) som ska utreda fallet upptäcker att flickans initialer sammanfaller med platsen hon hittas på. I sitt sökande efter sanningen blir Paige mer eller mindre besatt av fallet och närmar sig med stormsteg vansinnets boning. Det går så långt att hon försöker ta livet av sig och slutligen blir av med både jobb och fästman och så småningom hamnar i psykiatrisk vård. Hon hallucinerar och har svårt för att skilja verkligheten från dessa fantasier. Efter två år hittas åter en lite våldtagen mördad flicka som följer samma mönster. Paige, övertygad om att hon har rätt och nu är fullt frisk, övertalar chefen att få börja utreda fallet. Men hennes svåra hallucinationer är inte långt borta och gör sig snart påminda.

Egentligen är det här väl en ganska ordinär seriemördarfilm. Den bygger på ett verkligt fall och det är väl en sak som gör den väldigt intressant! Men det är inte allt. Man har, i manuset, lagt in de där hallucinationerna som gör historien mycket intressantare och som faktiskt skiljer den här filmen från många andra, lite som att skilja agnarna från vetet.

Det är faktiskt en ganska spännande historia där man inte på förväg kan räkna ut hur det kommer att gå, inte i detalj i alla fall. Visserligen har man väl goda chanser att gissa sig till mördarens identitet ju närmare upplösningen man kommer men det finns inga direkta bevis som stöd, så det blir – gissningar!

Skådespelarmässigt, och framförallt av Eliza Dushku, är det hur bra som helst och det finns inget att klaga på när det gäller realismen heller. Det är som sagt kul att man har vävt in lite psykisk sjukdom i det hela även om jag inte direkt har koll på vilka symptom schizofreni kan ge. I den här filmen handlar det i alla fall om hallucinationer! Man det spelar ingen roll om det inte skulle råka vara helt medicinskt korrekt, det funkar i filmen och känns trovärdigt och det är egentligen allt som behövs. Dessa mörka syner gör att filmen blir lite av en hybrid mellan thriller- och horror och det funkar utmärkt!

Förresten så gör min gamle favorit Michael Ironside en liten roll i filmen och det är ju ett plus bara det. Men det är ingen speciellt stor roll och han skulle nog kunna göra den i sömnen. Han spelar en inte så trevlig och tillmötesgående polis, som, kanske inte sätter käppar i hjulen för utredningen men som i alla fall inte underlättar den. En ganska osympatisk typ!

En av de bästa seriemördarfilmerna jag har sett på länge. På omslaget jämför man med Silence of the Lambs men jag tror faktiskt att den här har ett bättre andrahandsvärde än den. Jag älskade Silence of the Lambs första gången jag såg den men var inte lika imponerad andra och tredje gången. Den här tror jag håller för flera gånger. Men det är förstås svårt att sia om. Riktigt bra är det i alla fall!