SVT visar True Detective!

Den 17:e februari smäller det igång. Då sätter den rosade serien True Detective igång på SVT. Kl 22.00 är tiden för att de allra yngsta ska ha gått och lagt sig. Det är nämligen en serie som inte räds för sexuell sadism och makabra mord. Det jag egentligen vill säga är att ni inte ska ge upp! För mig var de första avsnitten ganska träliga medan man sedan verkligen fick lön för mödan. Låt serien komma igång innan ni dömer den!

Bara för sakens skull har jag plockat fram min gamla text om serien. Hoppas att ni finner den nöjsam!

True Detective

True Detective – 2014 – Mer HBO!

TV-serier har aldrig riktigt varit min grej, det har alltid överskuggats av mitt intresse för filmen. Visst, som tidsfördriv har jag väl kunnat följa en och annan serie sporadiskt men det är inte många verkligen, verkligen har tyckt varit bra. Ett undantag jag upptäckte nyligen är Game of Thrones som jag slukade på bara några dagar och nu inväntar en ny säsong av. I och med detta insåg jag att det faktiskt fanns serier värda att följa. Förresten såg jag även fängelseserien OZ för ett tag sen och… gissa… HBO!

Anledningen till att jag greppade tag i den här serien var först och främst Woody Harrelsons medverkan. Liksom i fallet med TheFollowing var jag orolig för att en TV-serie med en av mina absoluta favoritskådespelare skulle vara ett steg tillbaka och ett sätt för honom att prestera på rutin. Och ska sanningen fram är jag lite besviken på honom, han blir trots allt utklassad av Matthew McConaughey! Det visst förstås en spänning mellan de två karaktärerna som egentligen ligger till grund för hela idén med serien. De är olika, de gillar inte varandra, men trots detta är de partners i sin tjänsteutövning, hos polisen.

De får ett fall med ett mystiskt mord på halsen och med diverse ”ovanliga” metoder ska de försöka lösa det. Hart (Harrelson) är familjefadern som alltjämt bedrar sin fru och super medan Cohle (McConaughey) inte intresserar sig för något annat än sitt jobb. Han är helt begravd av fallet och tycks ha en osviklig insikt i det mänskliga psyket. Efter många åt av undercoverspanning har han dessutom varit tvungen att intaga både den ena och den andra substansen och ser emellanåt syner eller hallucinationer. De är som natt och dag, Hart är känslosam medan Cohle i princip aldrig visar något utåt överhuvudtaget.

Serien berättas till en början via tillbakablickar som man inte riktigt är säker på vad de ska leda till. Överhuvudtaget är serien svår att komma in i och det kräver i princip fem eller sex avsnitt innan man har full koll på vad det egentligen handlar om. Jag gillade inte serien i början men fick rådet att hålla ut, det skulle bli bättre blev jag lovad. Och JA! Det blev onekligen bättre. Efter drygt halva säsongen är det hur intressant som helst och symbolismen ihop med Cohles osvikliga cynism gör det också oerhört underhållande!

Seriemördarjakt är oftast oerhört underhållande och ju mer bestialiska och rituella dåden är desto intressantare blir det. En sekt? En ensam galning? Någon som till syvende och sist styr varje steg åt det håll hen vill att utredningen ska gå?

Now You See Me – 2013 – Tidernas största illusion!

En gång i tiden var jag väldigt intresserad av trolleri, alltså inte äkta magi utan små korttrick och andra close-up manipulationer. De gigantiska illusionerna var inte lika intressanta av någon anledning. Kanske för att det inte fanns någon som utförde sådana som jag kunde räkna till mina idoler. Detta var långt före Joe Laberos tid och långt efter att de största genom tiderna lämnat oss. Annars hade först Harry Houdini varit ett självklart namn att beundra. Än i denna dag är jag imponerad av de som med fingerfärdighet kan manipulera en hel kortlek att bete sig som de vill. Riktigt lika intressant är fortfarande inte de riktigt stora manipulationerna och illusionerna.

Det här är dock en film där de största illusionerna har huvudrollen. I korthet handlar filmen om fyra stycken gatumagiker som slår sig samman för att genomföra de största tricken som någonsin genomförts framför publik och på Las Vegas stora scener. Det första är att just från denna scen råna en bank i Frankrike… det låter förstås för bra för att vara sant, och det är det också. Men för den som inte ser bortom illusionen är det ett faktum. Pengarna har onekligen försvunnit från den franska banken och publiken i Las Vegas har sett alltihop. Detta måste utredas. FBI och Interpol ska samarbeta för att klura ut hur det egentligen ligger till. De måste titta noga, men inte för noga för då riskerar de att missa den stora bilden.

Filmen stoltserar med stora namn: Michael Caine, Morgan Freeman och Woody Harrelson. Med undantag för Woody Harrelson är det dock inte frågan om några huvudroller. Dessa innehas istället av Jesse Eisenberg, Mark Ruffalo, Isla Fisher, Dave Franco, Mélanie Laurent och så Woody Harrelson då. I den mån man kan tala om huvudroller förstås. Jag är inte säker på att det är den rätta benämningen när så många är involverade. Den ena är inte viktigare än den andra och alla kompletterar varandra på ett bra sätt. Det är historien som är den avgörande faktorn plus det rappa manuset förstås. Naturligtvis spelar de roll hur replikerna levereras och jag får lov att säga att filmen inte hade kunnat besättas bättre. Självklart måste jag åternämna Woody Harrelsons briljans eftersom jag som alla [sic] vet är en stor beundrare av hans agerande framför kameran, nästan helt oavsett film. Men sanningen är att jag finner de andra jämbördiga med honom. Fantastiska insatser alltså!

Alla som har sett en heist vet ungefär vad man har att vänta. Vi räknar med en katt och råtta lek mellan tjuvarna och polisen. Vi räknar också med att allt inte ska vara som man först tror, att publiken inte riktigt får all information förrän vi behöver den. Och vi behöver inte den förrän själva twisten avslöjas. Det är det som är heistfilmens epitet. Vi förvägras information som gör att vi i förväg ska kunna räkna ut vem som i slutändan har lurar vem och således kammat hem alla stålarna.

Under filmens första halva var jag salig! En fantastisk smart och rapp dialog blandades med en förundran för hur själva kuppen verkligen gått till. Vi planteras med tanken att det finns ytterligare en inblandad förutom de fyra illusionisterna men vi förvägras ytterligare information. Så småningom får vi också veta hur bankrånet gick till. Morgan Freeman är helt fantastisk som mannen som gjort det till sitt yrka att avslöja hur magiker utför sina trick. Det finns en hel del terminologi, inte på nördnivå utan mera för att belysa hur trollkarlen använder sin assistent och hur man avleder uppmärksamhet från det som verkligen håller på att hända. För att få oss att förstå och tänka på avledande manövrar under resten av filmen kanske?

Andra halvan är inte lika vass som den första. Jag vet inte riktigt var jag började känna att den sjönk lite men när filmen förvandlas till något av en actionfilm är det helt klart att en del av originaliteten försvann. Det är inte längre en lika smart film med fyndig dialog även om tempot hålls uppe av biljakter och annat. Jakten på pengarna och den slutgiltiga stöten finns kvar men när slutet kommer är det inte längre någon jättelik överraskning som det är brukligt med heistfilmerna. Jag vill inte påstå att jag hade räknat ut precis hur allt låg till men jag hade i alla fall tänkt tanken. Jag tycker att man borde ha kunnat leverera det lite bättre. Nästan två timmar film och så låter man själva poängen falla publiken genom fingrarna.

Nu är det fortfarande en riktigt underhållande film. Men när inledningstimmen håller så hög standard blir man ändå besviken när nivån inte riktigt lyckas hålla hela vägen in i mål. Jag var, som jag sa, salig under inledningstimmen, den andra timmen var jag ”bara” underhållen.

8/10

Bunraku – 2010 – Det bästa på länge!

Jösses! Det var länge sedan jag var så har underhållen av en film! Underhållen av rätt anledningar dessutom. Men att beskriva den här filmen så att det blir rättvisande är inte det lättaste. Nåväl, jag gör väl ett försök då…

För det första förklaras väl filmens titel bäst genom att hänvisa till klassisk japansk dockteater. Det innebär förstås inte att film i sig är dockteater eller något däråt. Introduktionen är det och det räcker egentligen för att man ska bli helt hooked på konceptet. Resten av filmen är med riktiga skådespelare och är en fartfylld berättelse om hämnd, kampen mot det onda och samhällets sätt att korrumpera sig självt.

Men det är inte handlingen isig som här så häpnadsväckande. Det är hur den berättas och det är också det som är så svårt att förklara. Det är surrealistiskt, vackert, sagolikt, under stundom blodigt och med serietidningskänsla. Allt i orden absolut bästa bemärkelse och som en västern utan revolvrar. Jag antar att man måste vara på rätt humör för att uppskatta den, eller åtminstone vara på det klara med att det inte kommer att vara en realistisk film man tittar på. Man måste acceptera den här filmens universum för att uppskatta den till fullo.

Den stoltserar med namn som Woody Harrelson, Ron Perlman och Demi Moore, men ingen av dem har någon särskilt stor roll. Viktiga kanske, men inte stora. De största rollerna innehas istället av Josh Hartnett och Gackt som de goda förkämpar kan man säga. Premisserna är egentligen ganska enkla. I filmens universum regerar banditgäng världen. Starkast av alla gängen är det som leds av Nicola (Perlman) och det står de andra fritt att när som helst utmana honom om makten. Detta leder till mycket död förstås. Hartnett och Gackt har båda personliga skäl att söka upp Nicola, vilket är lättare sagt än gjort. Det är ungefär det men när man beskriver det så här känns det så oerhört och onödigt torrt och det gör verkligen inte filmen rättvisa!

Det är som en blandning mellan Jodorowskys El Topo och en obegriplig asiatisk film med samurajer och makthierarkier . Det är oerhört vackert trots att man valt att förlägga scenerna i ytterst sparsmakade miljöer ibland. Miljöer som gör det väldigt tydligt att det är kulisser det är frågan om och inte äkta vara. Det är en del av charmen så klart och bidrar också till serietidningskänslan. Det är dessutom ett högt tempo i filmen och skådespelarna är alla av yppersta klass.

Enda problemet är att det höga tempot inte förmår hålla i sig riktigt hela de två timmarna som filmen varar. Det känns som att det slaknar lite på slutet när, så att säga, säcken ska knytas ihop och filmens sensmoral summeras. Det finns alltid någon starkare än en själv lyder andemeningen och även om det egentligen faller på sin egna paradoxala orimlighet så är det ändå sant på nåt sätt.

9/10

The Hunger Games - 2012 - Som jag har väntat!

The Hunger Games

Regi: Gary Ross

2012

Action/Äventyr/Sci-Fi

Varje år lottas två deltagare från varje distrikt fram för att delta i hungerspelen. Det är tolv sistrikt och således tjugofyra deltagare som ska kämpa om första priset – att överleva! Från det tolfte distriktet väljs Primrose Everdeen ut att delta men hennes äldre syster Katniss anmäler sig istället frivilligt för att rädda livet på sin syster. Hon är dessutom den som möjligen skulle kunna tänkas ha en chans att överleva spelen. Det blir en grym kamp mot både de andra deltagarna och anordnarna av spelen. De viktiga är att det blir underhållande TV inte vem som i slutändan vinner. Allt kan manipuleras och alla möjliga (och omöjliga) högteknologiska lösningar finns tillgängliga för att göra en så bra show som möjligt!

Sedan urminnes tider (nästan i alla fall) har jag väntat på den här filmen, eller åtminstone filmen som skulle vara nyinspelningen av ökända Battle Royale från Japan. För är det något filmen är så är det i alla fall inte en nyinspelning! All råhet som fanns i den japanska inspirationskällan är som bortblåst och kvar är tyvärr en ganska seg film! Första halvan av den är oerhört händelsefattig och ointressant även om det bättrar på sig senare. Det fortsätter dock svaja en hel del även i andra halvan och det som hade så goda förutsättningar blir en ganska trist rulle.

Bland skådespelarna märks Woody Harrelson och Donald Sutherland även fast de inte har några stora roller. Huvudrollerna bärs upp av Jennifer Lawrence och Josh Hutcherson och de sköter sig även om det inte är något exceptionellt. Själva filmen påminner mig mera om The Running Man, i jakten på den mest underhållande underhållningen, och Salute of the Juggers, i samhällets uppbyggnad, än Battle Royale.

Totalt sett är det en besvikelse även om jag förstås inte ångrar att jag tog mig tid att se den. Ska man analysera lite skulle jag vilja att man klippte ner filmen en bra bit och gjorde den lite mer innehållsrik. Man klarar inte av att ge den en makaber framtoning om man jämför med Battle Royale så varför ens försöka? Ska sanningen farm så tror jag att mycket av besvikelsen också beror på alldeles för högt uppskruvade förväntningar. Ingen film hade kunnat leverera så som jag hade velat. En del av framgången med Battle Royale för mig personligen var säkerligen att jag vid den tidpunkten inte hade sett något annat som var i närheten av den. Det var så makabert att man knappast kunde tänka sig någon amerikansk motsvarighet. Och med facit i hand så kom vi ju aldrig dithän heller!

Det här var alltså en besvikelse som inte lyckades leverera någon nerv eller vidare problematisering värd namnet. Jag kanske är petig men efter några tusen filmer blir man sån, det är oerhört lite som imponerar numera och man måste nästan få det exakt som man vill ha det för att bli riktigt nöjd. Den här filmen är inte mer än halvdan för mig men är man ovan vid makabra händelseförlopp där barn/ungdomar tvingas döda varandra för att överleva kanske det här kan vara en stark film.

5/10

Recension: No Country for Old Men

No Country for Old Men – En både kritikerrosad och publikhyllad film som jag personligen fann en smula överskattad. Till viss del beror detta naturligtvis på att genren i sig inte tilltalar mig generellt sett, men jag måste erkänna att en del av dialogerna är fullständigt briljanta. Det finns en underliggande ton av cynism i hela filmen som ibland kommer upp till ytan och faktiskt är väldigt underhållande, men på det hela taget tycker jag att filmen var alltför seg för min smak. När det gäller skådespeleriet finns det däremot inget att klaga på, idel strålande rollprestationer, varse sig det handlar om de allra mest kända namnen som Woody Harrelson, eller mer okända Javier Bardem, som kanske gör den mest fascinerande karaktären av alla – den principfasta lönnmördaren som via egensinniga metoder ska återfinna de försvunna gangsterpengarna. Tommy Lee Jones går naturligtvis heller inte att klaga på även om jag finner att han går på rutin, men så har han ju inte en av de största rollerna heller. – 6/10


Edit (2012-01-20): Faktum är att när jag såg om den här nyligen hade den växt betydligt och var åtminstone två steg högre på betygsskalan. Det måste bero på att den var så upphausad vid tillfället att jag helt enkelt kompenserade för det... Sånt som händer!

Recension: Defendor

Om jag ska vara helt ärligt så åkte den här ner i shoppingvagnen av två anledningar. För det första är Woody Harrelson med i den och för det andra ser omslaget ut att pryda en riktig crazykomedi! Jag får lite Spirit-vibbar när jag ser omslaget och plagiatism av omslagsgrafik brukar tyda på parodiska filmer. Men nu visade det sig att jag bara hade rätt på första punkten, Woody Harrelson är med och han är som vanligt alldeles fantastisk i rollen som den lätt förvirrade Defendor. Det är i alla fall hans alter ego och ju länge filmen håller på desto tydligare blir det att han inte är riktigt som alla andra, hissen går inte ända upp om man säger. Men inte är det någon komedi överhuvudtaget, istället är det ett drama om vad som är rätt och fel sett ur denne mentalt handikappade mans perspektiv. Tänk om allting vore så enkelt som sett ur ett barns ögon, för det är ungefär det han är mentalt – ett barn, omedveten om rättvisans långsamtgående byråkratiska kvarnar. Jag skulle inte vilja kalla det för en renodlad superhjältefilm, delvis för att Defendor faktiskt bara är en vanlig människa som går till motangrepp mot busarna, men om det vore en superhjältefilm så skulle det vara en av de allra bästa!  

8/10

Zombieland

Zombieland – Det här är en riktigt underhållande hollywoodiserad zombiefilm med utmärkta skådespelarinsatser och ett tilltalande, om än humoristiskt, upplägg. Man har lyckats särskilt väl med musikvalen som då och då snarare för tankarna till olika on-the-road filmer är till skräckfilmer, men så är det ju ingen skräckfilm heller utan snarare en actionkomedi! Tempot är högt och karaktärerna är intressanta, i synnerhet den roll som Woody Harrelson gör med bravur! Han har kommit att bli en av de allra vassaste skådisarna nuförtiden och bland det bästa han gör är att spela halvgalna och excentriska typer, se bara på rollen han gjorde i 2012 och jämför med den här! Men även om det inte är någon skräckfilm har man emellanåt tagit ut svängarna rejält vad gäller innovativa sätt att ta kål på zombies med. Glöm ett enkelt skott i huvudet a la den gamla skolan. Tänk dig häcksaxar och maskingevär istället. Och även om filmens yta är underhållande att se på så är det de små detaljerna som höjer den, det finns gott om referenser till både den ena och andra filmen subtilt gömda i filmen. Några är uppenbara medan man får titta djupare för att finna andra. En av de tydligaste torde vara när Woody Harrelson spelar Banjo… – 8/10

Köp den på Axelmusic!

2012 - 2009 - Storslagen förödelse!

Är det något som Roland Emmerich kan göra så är det storslagna katastroffilmer med massiv förödelse i sitt kölvatten! Och även om jag personligen förr i världen gjorde allt jag kunde för att övertyga folk om vilken usel film Independance Day var kan jag inte ignorera dess produktionskvaliteter. Här har Emmerich helt klart lärt sig av sina tidigare misstag även om det är lite för mycket heroiska hjälteinsatser där folk offrar sig för en större sak för att jag ska trivas riktigt bra med filmen. Den är också lite för lång och blir lite seg i början och slutet. Mittenpartiet är dock filmens pärla och där finns inte en enda död eller händelselös sekund. Briljant realism genomförd på ett storartat sätt skulle man kunna säga. Man kan heller inte klaga på skådespelarna och flera namnkunniga aktörer medverkar. I de stora rollerna ser vi John Cusack och Chiwetel Ejiofor, men även namn som Danny Glover och Amanda Peet medverkar i betydande roller. Dock är jag mest imponerad av Woody Harrelsons gestaltning av den smått fanatiske eller åtminstone gravt excentriske domedagsprofeten Charlie Frost! Hur det går ska jag inte avslöja, om nu någon inte kan räkna ut hur det går i en amerikansk katastroffilm av gigantisk modell, men jag garanterar att de inblandade aldrig någonsin kommer att glömma sitt äventyr! Helt enkelt en riktigt underhållande film där man bitvis till och med har fått det amerikanska flaggviftandet under kontroll! – 8/10