The Hobbit 2 – 2013 – The Desolation of Smaug

När den här filmen hade biopremiär gick åsikterna om att den vara mycket bättre än ettan som en löpeld. Det var åtminstone det jag snappade upp. Min reaktion på det var att det inte sa särskilt mycket eftersom det inte kunde vara någon större bedrift att vara bättre än An Unexpected Journey. Men eftersom jag inte går särskilt ofta på bio fick jag vackert vänta till andra alternativ dök upp. Det är bara att bida sin tid, förr eller senare kommer releasen. Och eftersom jag i nuläget inte har något större intresse av en förlängd version är det nu dags att skriva om den. Var den bättre än första filmen eller inte?

Tveklöst var den det men jag är ändå besviken. Peter Jackson kan ju bättre än så här! Är det jag som börjar bli kräsen eller kan man inte begära att karaktärerna inte ser utklädda ut när det gäller en mångmiljon budgeterad fantasyfilm? Det är nämligen precis vad det känns som. Karaktärerna är utklädda, de finns inte i en realistisk verklighet inom filmens universum. Så var aldrig fallet med filmseriens storebror – Sagan om Ringen.

För det är fortfarande så att de här filmerna inte kan räknas som något annat än småsyskon till den första trilogin. Jag har förstått att den här berättelsen i sig inte är lika avancerad som Sagan om Ringen (jag har inte läst någon av dem) och jag antar att de inte har fått en riktigt lika hög budget som sina storebröder heller. Det ser fortfarande riktigt bra ut, det går inte att klaga på storslagenheten men så var det ju det där med utklädda karaktärer… Att filmen och historien inte är lika mörk som den föregående trilogin kan jag leva med men jag hade önskat lite mer av den.

Skådespelarna känner vi igen, det finns ingen mening att gå igenom dem igen. Det är i princip samma skara om igen men jag kan inte minnas att Orlando Bloom var med som Legolas i den förra filmen, eller att Evangeline Lilly medverkade som älva även hon. Båda sköter sig bra och ser ut som de borde. Det gör förresten hela älv-rasen om man ska vara ärlig, det är mer dvärgarna jag har problem med. I en mindre roll ser vi också den brittiske skådespelaren Stephen Fry och jag gillar honom men jag vet inte om jag ska ta hans rollkaraktär på allvar eller inte. Dessutom gömmer sig vår svenske Mikael Persbrandt under så mycket smink att det är omöjligt att känna igen honom.

Som en ”mellanfilm” funkar den trots allt hyfsat. Den tar oss från den punkt där första filmen slutade till var nästa film lär börja. Den är inte oförutsägbar men det är trots allt en äventyrs- och fantasyfilm som i grund och botten behandlar kampen mellan det goda och det onda. Den är bättre än första filmen, men som jag inledningsvis sa, det är inte så svårt!

6/10

Är det någon som egentligen är förvånad?

Jag tänkte inte orda så mycket utan låta bilderna tala för sig själva. Den förlängda versionen av Hobbit - An Unsuspected Journey är nu alltså på gång. Fem diskar antingen i DVD-format eller på Bluray.

Recension: THE HOBBIT: An Unsuspected Journey - 2012

The Hobbit: An Unsuspected Journey

Regi: Peter Jackson

2012

Äventyr/Fantasy

Gandalf Grå besöker Fylke och försöker övertala Bilbo Baggers att följa med ut på ett äventyr. Han är minst sagt motvillig till att lämna sitt hem och sina fina saker för att följa med trollkarlen. Men Gandalf är inte den som ger sig så lätt och ristar in ett märke på Bilbo dörr. Snart kommer den ena gästen efter den andra och knackar på, Bilbo förstår inte vad det är frågan om men när alla är samlade visar det sig att Gandalf tänkt sig att Bilbo visst ska med ut på äventyr. Han är den fjortonde medlemmen i en grupp dvärgar som ska återta sitt rike efter att en drake invaderat det sextio år tidigare. Det blir verkligen en oväntad resa och ett äventyr han sent ska glömma!

Första gången jag såg Sagan om Ringen trilogin var jag inte särskilt imponerad. Andra gången, när jag såg de förlängda versionerna på blu-ray var det en annan femma. Det var därför med kritiska ögon jag såg den här filmen som alltså ska utspela sig före ring-filmerna. Så vitt jag förstår ska det här också bli tre till antalet och man måste trots allt berömma Peter Jackson för hans engagemang. Det är nog inte många som skulle orka göra sex filmer om i princip samma sak…

Nu är jag förstås lite elak och jag kommer förstås att få fansen av filmerna efter mig. Men faktum är att det inte är så stor skillnad. Äventyrets mål är kanske ett annat men varelserna vi stöter på är i princip de samma. Vi har dvärgarna, älvorna, Gandalf, till och mer Saruman dyker upp i en kort sekvens och Gollum förstås… Självklart dyker det upp en och annan fiende som är specifik för det här äventyret men det är väl heller inget märkligt. Man måste ju se till att underhålla publiken! Och är det något Peter Jackson kan så är det att skapa dramatiska bildkompositioner ackompanjerad av passande musik. Det är onekligen en episk film hur man än vänder och vrider på det.

Men den lider tyvärr av en hel del svagheter också. Faktum är att det ibland nästan är för pampigt och dialogen är ibland så dum att det nästan blir tramsigt. Dessutom är själva inspelningstekniken sådan att jag ibland inte riktigt vet om karaktärerna är animerade eller inte. Nu pratar jag alltså inte om diverse monster och sådana saker utan om dvärgarna och älvorna, till och med Bilbo vid något tillfälle. Det är inte hela tiden men vid några tillfällen ser det helt enkelt för bra ut! Tilläggas kan då att jag alltså inte har sett blu-ray versionen som torde vara ännu mer påtaglig i detta avseende!

Det jag dock har mest problem med är att filmen inte är riktigt homogen. Den går från att verka vara riktad till barn i 7-8 års åldern till att emellanåt vara riktigt mörk. Jag förstår inte riktigt upplägget. Jag hade hellre sett att filmen var en ganska mörk historia rakt igenom. Varför ska man blanda upp det med en massa trams, fjantiga repliker och annat. Och i så fall, gör det fullt ut! Gör en sak, inte allt på en gång!

Det är onekligen en moraliserande film, men jag antar att själva berättelsen är sådan från början så jag stör mig egentligen inte så mycket på det. Emellanåt avlöser den ena floskeln den andra men det kan jag stå ut med. Till syvende och sist är det trots allt en äventyrsfilm och då ska det väl vara lite så? Hur som helst är det tydligt att Peter Jackson kan berätta en historia och det ska han ha en eloge för!

6/10

Sagan om Ringen trilogin - 2001-2003 - Tre filmen, en regissör

När filmerna av Peter Jackson först kom ut införskaffades de förstås men jag såg dem med viss skepsis. Jag vet inte riktigt varför jag intog en sådan repellerande inställning men kanhända hade jag Peter Jacksons tidigare filmer, som inte alls är i samma sfär av storslagenhet, som måttstock. Kanhända var också mitt agg emot stora Hollywood produktioner vid den här tiden allt för ansenligt för att jag skulle ta till mig filmerna på ett sätt som de förtjänar. Jag menar inte att jag på något sätt gör avbön från mina tidigare åsikter men när chansen gavs såg jag möjligheten att se om filmerna i perfekt blu-ray kvalitet för att ge filmerna en ny chans så att säga. Den här gången handlade det också om de förlängda versionerna, ska det vara så ska det vara på riktigt!

Men låt mig börja med lite bakgrundshistoria om Peter Jackson. När de här filmerna blev verklighet blev hans namn över en natt väldigt känt även bland de stora massorna som aldrig hade hört talas om Bad Taste och Braindead, de filmer som än idag räknas som de stora kultfilmerna av denne Ny Zeeländare. Det var så kallade splatterfilmer men en budget så liten att den inte ens är jämförbar med Lord of the Rings. Många var chockade över att det kunde vara samma regissör som gjort filmerna men faktum är att det finns rätt så många likheter. Peter Jackson är inte bara killen som kom upp sig och gjorde mastodontfilmerna. Hans berättarteknik är tydligt även i de första filmerna och att han är en mycket kunnig filmskapare är uppenbart. Det är en regissör som verkligen brinner för det han gör och jag skulle nog räkna honom som ett minst lika stort filmfreak som Quentin Tarantino. De har bara tagit lite olika vägar, medan Tarantino stjäl friskt från det som andra gjort före honom och refererar flitigt till exploitationklassiker och kultrullar i sina filmer har Peter Jackson tagit en helt annan väg. Det är uppenbart att han behärskar alla tekniker och stilar men är inte lika tydlig med att visa dess ursprung. I Sagan om ringen är det oerhört mycket lek med olika vinklar t.ex. för att skapa en illusion av att varelser och platser är olika stora. Man kan väl säga att Peter Jackson mer är en tekniker än en person som tydligt måste referera till tidigare alster.

Några av de som kände till och kanske rent av älskade dessa tidigare filmer av Peter Jackson förfärades och förfasades över dessa kommersiella Hollywoodrullar, några rent av förvånades. Själv tycker jag inte att utvecklingen är särskilt märkligt och jag har älskat alla Peter Jacksons filmer för vad de är fram till den här trilogin vill säga. Meet the Feebles hade sin charm, Forgotten Silver är fullständigt briljant i sin kontext, The Frighteners det naturliga steget mot större Hollywoodproduktioner och Heavenly Creatures var länge min absoluta favorit bland hans filmer. Och faktum är att jag tror att det fortfarande är den svåraste filmen att införskaffa, trots internetåldern och region 1 utgåvor. Det är i vilket fall som helst inte en film man ser varje dag på filmförsäljningssidorna!

Men vid min första kontakt med de här filmerna var jag alltså inte överväldigad och imponerade, jag refererade till och med till dem som fiaskon under stundom. Inget kan förstås vara längre från sanningen, åtminstone inte i kommersiell mening. Det är onekligen de här filmerna som satt hans namn på filmvärldens världskarta och säga vad man vill om dem men till det yttre är de oerhört visuella och vackra. De är fulla av kameratricks, som jag var inne på tidigare och de är oerhört långa…

Men ska det göras så ska det som sagt göras ordentligt, jag införskaffade blu-ray boxen med de förlängda versionerna på 6 blu-ray diskar och med 9 DVD med extramaterial. Själv är jag vanligtvis oerhört ointresserad av extramaterial och bakomfilmer men allt kommer ju i ett paket så att säga och är man intresserad finns det ju timtal med extramaterial att förkovra sig med!

Fellowship of the Ring

Regi: Peter Jackson

2001

Action/Äventyr/Fantasy

Det här är berättelsen om en ring, eller flera ringar egentligen, om hur de kom att spela en avgörande betydelse för den värld som film utspelar sig i. Ringarna smiddes för flera årtusenden sen och gavs till ledarna på älvorna, dvärgarna och människorna. Dessutom smiddes det ytterligare en ring, en med makt att härska över alla de andra. Denna ring, som varit förlorad i hundratals år, har funnit sig väg till Bilbo Baggins, en gammal Hobitt som varit ute på äventyr i hela den stora världen men som nu kommit hem till Fylke för att skriva böcker om sina äventyr. Han längtar dock ut i världen igen och har planer på att åter ge sig iväg och lämna allt han äger till Frodo. Men innan hans planer blivit verklighet upptäcker den mäktige trollkarlen Gandalf att Bilbo innehar ringen. Gandalf vet att den representerar ondskan och ser till att Bilbo, som redan har förtrollats av ringen, lämnar över ringen till honom. Eller rättare sagt till Frodo eftersom han själv är för rädd för att ta hand om den. Tillsammans ger de sig iväg för att göra sig av med ringen, i bästa fall förstöra den, och hamnar i ett äventyr mitt bland mystiska svarta ryttare, alver och dvärgar. Det är en magisk värld där det goda ställs mot det onda och där inte allt är vad det först ser ut att vara!

Först kan jag säga att eftersom det var nästan tio år sedan jag såg filmen för första och enda gånge för det här projektet, har jag verkligen ingen aning om vad som är tillagd i den här förlängda versionen. Det har väl i och för sig ingen betydelse heller, jag ser inget som är saknas och inget som är malplacerat heller så det är gott. Det finns i och för sig ett par scener jag kan tänka mig att jag inte har sett förut men jag är så pass osäker att jag håller detta för mig själv.

Hur som helst inleds filmtrilogin med en hel del bakgrundshistoria som kan tendera att bli lite seg. Det är visserligen intressant att få veta all historia kring ringarnas uppkomst och inte bara intressant förresten, det är nödvändigt, men det blir lite långsamt berättat när man väl kommer till Hobbitarnas by. Självklart måste man ge berättelsen tid att komma igång, det är ju trots allt karaktärer som ska följa oss under tre mycket långa filmer. Det här är presentationer som inte behöver göras igen i ett senare skede.

Men första halvan kan som sagt tyckas lite seg och innehållslös. Det finns några spännande scener och det är förstås makalöst vackert filmat. Blu-ray kvaliteten skäms heller inte för sig och det ser löjligt bra ut under vissa scener. Sällan har högupplösta utgåvor varit så nödvändiga som här!

Men bara yta gör ingen bra film, åtminstone är det väldigt sällsynt. Det krävs någonting mer, det krävs en historia som är intressant och inte bara gömmer sig bakom ett vackert skal med storslagna actionscener och fulländade monster. Och det är där det faller lite tycker jag. Så avigt inställt som jag var efter jag hade sett filmen första gången är jag inte, men jag undrar hur pass bra andrahandsvärdet är på filmen egentligen. Här har jag sett filmen två gången, med nästan tio års mellanrum, och tycker fortfarande att det är lite tunt? Att filmens längd kanske avskräcker någon skall jag inte ens ta med i beräkningarna men räds man 228 minuters film så ska man också veta att det inkluderar 27 minuters eftertexter.

Men där är också en tunn handling som är det enda jag har att klaga på. Det är ett gediget hantverk och jag kan heller inte klaga på skådespelarprestationerna. Elijah Wood passar utmärkt i rollen som Frodo, han är lagom spröd och med fantastiska ögon. Att Ian McKellen och Christopher Lee skulle vara kanon i trollkarlsrollerna var väl ingen högoddsare och det är kul att John Rhys-Davies spelar dvärg (med sina 185 cm), men det finns egentligen ingen anledning att kommentera några skådespelarinsatser, allt fungerar precis som man kan föreställa sig – hur bra som helst.

Men om första halvan var händelselös är den andra dess raka motsats. Allt eftersom att äventyret tar vid ökar tempot och de intressanta miljöerna avlöser varandra. Själva handlingen blir väl varken djupare eller bättre men onekligen hjälper utvecklingen till att bredda den. Till syvende och sist är det en saga om det goda mot det onda, om det svarta mot det vita och det måste man vara medveten om. Det är en visualisering av en fantastisk värld och det kan ingen argumentera emot!

The Two Towers

Regi: Peter Jackson

2002

Action/Äventyr/Fantasy

Frodo och Sam är på väg mot Mordor för att förstöra ringen, de blir förföljda av Gollum som lovar att hjälpa dem. Frodo sätter sin tillit till honom medan Sam fylls av tvivel. Samtidigt ser Saruman till att attackera Rohan med sin mäktiga armé. Det är en tid för att finna bundsförvanter för människorna som slås tillbaka i slaget om Helms Klyfta. Men när de får oväntat hjälp av alverna tänds på nytt hoppet. Det onda slås tillbaka och det goda vinner slaget.

Till det yttre förstås en mycket liknande film som den första. Det är snyggt och tillrättalagt och det är synnerligen episkt! Om detta råder det inget tvivel så jag täcker inte orda mer om det. Det jag däremot vänder mig emot är ånyo att det finns väldigt lite innehåll eller substans i berättelsen. Det går ohyggligt långsamt framåt och även om jag inte klagar på skådespel eller liknande finner jag mig väldigt rastös redan efter någon timme. Liksom första delen av de förlängda blu-ray versionerna så har den här väldigt långa eftertexter, så de 263 minuter som utlovas stämmer inte riktigt. Visserligen är det ”bara” 20 minuters eftertexter här jämför med första filmen 27 minuter men i alla fall.

Karaktärer vi introduceras för är väl inte så många egentligen. Den viktigaste är Gollum/Sméagol som visserligen finns med i berättelsen sedan tidigare men som får ett betydligt bredare porträtt här. Det är några till som tillkommer men ingen som är så där väldigt karismatisk. Vidare är filmen bra mycket klämkäckare än vad jag mindes den som och det stör mig faktiskt lite grand att man lagt så mycket humor i samband med dvärgen Gimlis karaktär. Tillräckligt är nog skulle man kunna säga!

Kärlekshistorier tycks avlösa varandra, i vaken- eller drömform och det blir uppriktigt sagt lite tjatigt i slutändan. Filmen blir ganska seg och även om den, liksom första filmen, kommer igång med fantastiska stridscener framåt slutet känns den tämligen innehållslös. Jag har inte heller här någon aning om vilka scener som är tillagda eller förlängda men inget ser i alla fall malplacerat ut för ögat. För även om det råkar vara innehållslöst och långsamt berättat följer berättelsen ändå den logik som den borde följa. Allt som händer gör det av en anledning och det är ju bra.

Jag mindes den här filmen som de bästa efter min ursprungliga bekantskap med de ”vanliga” versionerna. Efter att ha sett den här har jag ingen aning om varför, första filmen är den här överlägsen då den faktiskt mest känns som en snygg transportsträcka inför slutet. Vi får isserligen ta oss en tid på kartan och orientera oss i geografin vilket alltid är en bra idé när det gäller strategiska krigsfilmer. Vi får se var Mordor ligger i förhållande till de andra kungarikena och förstår varför Sauron nyttjar sig av Saruman och Isengårds arméer för sina egna syften. Saruman påstås flera gånger vara Saurons marionett och visst ligger det något i det. Varför skulle den onde vilja dela sin makt med någon?

Return of the King

Regi: Peter Jackson

2003

Action/Äventyr/Fantasy

Frodo och Sam fortsätter att ta sig till den enda plats där ringen kan förstöras. De vet inte att Gollum planerar att lura dem, döda dem och ta ringen för sig själv. Han tar dem en väg där han är saker på att de ska dödas av ett mäktigt monster. Samtidigt förbereder sig Aragorn, Legolas och Gimli för att ta sig till en plats där inga dödliga återvänder ifrån. Aragorn, som de rättmätige arvingen till de gamla kungarna har ett löfte att kräva in av den odöda armén. Gandalf förbereder försvaret av Minas Tirith, en uppgift som verkar lättare sagd än gjord när horder av orcher väller in och ingen hellre vill än att följa Saurons vilja, döda allt som står i dess väg och bereda väg för den onde!

När jag så de ”korta” versionerna av filmerna i samband med att de först gjordes tillgängliga på DVD var jag mycket besviken på den här filmen. Jag tyckte att det var den sämsta av de tre och att det var helt ofattbart att den fick så pass många utmärkelser. Efter att ha sett denna förlängda version är jag inte lika säker på att den här filmen faktiskt var sämst av de tre, liksom jag inte längre visste varför jag hade gillar The Two Towers bäst första gången jag såg dem. Jag ser nu istället det här som den mest kompletta fantasy-äventyrs film som egentligen bara har de två tidigare filmerna för att berätta lite bakgrundshistoria. Det är här allt händer!

Det är inte bara det att det är ett högre tempo i den här och att de storslagna scenerna avlöser varandra på ett sätt som de tidigare inte riktigt har lyckats med. Det är själva strukturen, det är själva monstren och varelserna och kampen mellan det goda och det ondo som äntligen blir en kamp och inte bara förföljelser och strategi inför slutstriden.

Det här är den enda av filmerna där jag kan minnas några saknade scener. Det där lät lite lustigt men jag menar att det här är den enda filmen där jag minns att jag saknade lite information i den ”korta” versionen. Det glädjer mig att man har fixat till detta här och i den här versionen faktiskt förklarar vad som hände med Saruman…

A alla filmerna tycker jag alltså att den här är den enda som egentligen kan stå på helt egna ben men det betyder inte att det inte finns saker som inte funkar så bra eller som jag skulle vilja ändra på. Först och främst är det ett väldigt långt slut på filmen, man upplever det som om filmen faktiskt skulle sluta flera gånger även om man samtidigt förstår att alla lösa tråda måste knytas upp och att det faktiskt finns en litterär förlaga som måste till viss del. Och det är faktiskt så, åtminstone för undertecknad, att det här inte är en film eller filmtrilogi som nödvändigtvis tjänar på att få ett slut. Det är under tiden den pågår som den når sin fulla potential, inte jakten på ett slut. Ett slut som ofrånkomligen kommer att bli krystat dessutom.

Med alla tre filmerna i färskt minne vidhåller jag att det är väldigt mycket yta men väldigt lite innehåll i filmerna. Det betyder inte att jag inte ser fram emot Bilbos Äventyr för det ska bli mycket spännande att se vad denna berättelse har i sitt sköte. Dessutom har jag beslutet (för femtioelfte gången) att böckerna skall läsas och jag kommer att recensera dem på Bedårande Böcker så småningom!

The Lovely Bones - 2009 - Peter Jackson någonstans i Limbo

The Lovely Bones

Regi: Peter Jackson

2009

Drama

Sussie Salmon berättar sin historia. Hon befinner sig i gränslandet mellan levande och död, mellan himmel och helvete, mellan verklighet och fantasi, ett slags Limbo om man så vill. Hon mördades vid fjorton års ålder och hur hon ser sina nära och kära kämpa med hennes försvinnande. Hon ser hur tiden går och hur några kämpar med att gå vidare efter den svåra tragedin. Några få lyckas mer än andra och hon märker att även pojken som hon inte trodde lade märke till henne faktiskt har svårt att släppa hennes minne. Men värst är det för familjen, för pappan som vägrar acceptera att hon är död, och för mamman som till sist måste fly hemmet för att konfrontera sina innersta tankar och gå vidare.

Sällan har väl benämningen ambivalent varit ett så korrekt epitet på en film som här. För är det något filmen är så är det ojämn! Och inte bara det, jag får inte riktigt grepp om den. Man skulle kunna hävda att det emellanåt handlar om en saga för en mycket ung publik, för att i nästa ögonblick vilja barnförbjuda den vuxna problematiken med ett barns försvinnande. För det handlar förstås i mångt och mycket om att kunna sätta sig in i situationen att förlora ett barn. Vem kan egentligen göra det? Jag är då inte alls avundsjuk på dem som har den erfarenheten!

Hur som helst tycker jag att denna problematisering fungerar ganska bra. Mindre bra är den konstrast med vilken de olika världarna visualiseras. Den fantasivärld, som vi kan kalla för Limbo, där Sussie befinner sig är visserligen magnifik och makalös men passar inte riktigt in i produktionen. Det bidrar till ambivalensen och förvirringen över vad man egentligen ville göra. Ofta känns det som om hela filmen och handlingen egentligen bara är en ursäkt för att kulla göra så drömlika sekvenser som möjligt. För som jag tidigare var inne på så ser dessa sekvenser mycket bra ut, det är inte kvaliteten som är problemet utan att betraktandet blir så pass ojämnt. Ska man drista sig till att dra paralleller skulle jag vilja nämna Heavenly Creatures, som jag för övrigt anser vara Peter Jacksons bästa film, men till skillnad från den så passar inte fantasielementen in här.

Ämnet som berättas är förstås allvarsamt, inte bara att ett barn försvinner, eller mördas som vi – publiken, känner till, utan själva seriemördardelen. För filmens mördare gestaltas mycket bra, hans företagsamhet, tålamod och kallsinnighet får det faktiskt att krypa lite längs ryggraden. Problemet blir åter igen att man väljer att blanda så här allvarsamma ämnen med en så ”barnslig” approach som man gör i Sussis fantasivärld.

Det saknas också en nerv i filmen som gör att man behåller intresset. Det räcker inte med att det ser visuellt överlägset ut, det trodde jag Peter jackson hade lärt sig vid det här laget. Inledningen är det inget fel på och efter några minuter förstod jag inte hur någon kunde tycka illa om den här filmen, för läser man på lite har den fått ett ganska svalt mottagande på sina håll. Efter ytterligare någon halvtimme eller så, när man börjar skruva på sig, förstår man dock allt mer anledningen till det svala mottagandet. Det är form på bekostnad av innehåll, yta – mycket yta, men Peter Jacksons sämsta film. Tyvärr!

Recension: King Kong - 2005

King Kong

Regi: Peter Jackson

2005

Action/Äventyr/Drama

Skådespelerskan Ann Darrow (Naomi Watts) blir förkrossad när hennes pjäs läggs ned i depressionens 30-tal. Hon driver omkring i jakten på ett nytt arbete när Carl Denham (Jack Black) får syn på henne. Han övertalar henne snabbt att medverka i hans senaste storfilm som ska spelas in i Singapore. Filmen är dessutom skriven av hennes stora idol Jack Driscoll (Adrien Brody) som hon drömmer om att få träffa. Vad hon dock inte vet är att Carls projekt är nedlagt av filmstudion och att hans egentliga syfte är att hitta den mytomspunna dödskalleön. En ö som enligt sägnen avskiljer stranden från resten av ön med en jättelik mur och som ständigt omges av dimma. Fartyget går på grund utanför just denna ö och när besättningen tar sig i land blir några av dem dödade av infödingarna som också tar Ann till fånga. Hon ska offras för att blidka deras Gud – Kong!

Det här är ju, som de flesta säkert redan känner till, en nyinspelning av en gammal film. Det är dock inte vilken film som helst, utan en som hyllats och åter hyllats av filmkritiker runt om i världen. Jag tror de flesta känner till historien om jätteapan som förlorade sitt hjärta till skönheten och i och med att man redan känner till historien, krävs det lite andra bedömningsgrunder. Man har ju lite svårt att bedöma utifrån hur överraskad man blir av den menar jag.

Jag hade väldigt låg förväntan och jag trodde faktiskt att Peter Jackson skulle förstöra den fullständigt! Jag är ingen större fan av hans spektakulära Lord of the rings trilogi utan föredrar hans tidigare verk med den magnifika Heavenly Creatures i spetsen. Min förundran var därför stor när efter bara några få minuter kunde konstatera att det här var en riktigt riktigt bra film! Den var, åtminstone inte i uppbyggnadsskedet beroende av spektakulära actionscener utan berättade historien på ett mycket smakfullt sätt. Bildspråket förstärker berättelsen och skådespelarna tycks vara omsorgsfullt utvalda. Allra mest imponerar Naomi Watts som verkligen går från klarhet till klarhet och glänser i stort sett i varenda scen hon är med i.

Peter Jackson har också valt att låta filmen utspela sig under det trettiotal när originalfilmen spelades in och det tycker jag är extra kul. En hyllning till originalet och dessutom ger det utrymme att göra miljöerna extra roliga. Dessa ligger ofta precis på gränsen mellan förvrängd karikatyr och verklighetstrogna, framförallt när manskapet nått fram till ön, men gränsen överskrids aldrig utan förblir trollbindande och intressant.

Efter själva resan till dödskalleön och första mötet med infödingarna skiftar filmen karaktär något. Animationerna tar över och dessa kanske inte funkar till 100 % och är lite utdragna. Personligen tycker jag just den här delen av filmen är lite seg och man hade kunnat korta ned lite här. Att se King Kong slåss med allehanda förhistoriska varelser blir lite tröttsamt i längden och det blir lite för mycket ur askan in i elden för karaktärerna för min smak. Spektakulärt men utan innehåll och det är som sagt dessa scener tillsammans med några uppenbara visuella blunders (t.ex. rök som blåser åt fel håll) som drar ned filmen för mig.

Dramat i filmen är precis det jag gillar. Det är en kärlekshistoria mellan Ann Darrow och Kong samt mellan Jack Driscoll och Ann, ett svartsjukedrama mellan Kong och Jack och ett livsfarligt monster för innevånarna i New York. King Kong är levande och har definitivt en personlighet, man lider med honom och förstår vad han känner. Animationerna rörande ansiktsuttryck etc. funkar mycket bättre än rörelsemönstren i actionscenerna och ger en extra dimension åt jätteapan.

Spektakulärt men med innehåll denna gång för Peter Jackson!

Recension: Heavenly Creatures - 1994

Heavenly Creatures

Regi: Peter Jackson

1994

Drama/Fantasy

Livet flyter på i staden Christchurch på Nya Zeeland, men så en dag kommer det en ny flicka – Juliet (Kate Winslet) till klassen. Hon kommer från England, respekterar verkligen inte den auktoritet lärarna står för, och kanske anser sig vara lite finare. Snart fattar Pauline (Melanie Lynskey), som också är lite motsträvig och rebellisk av sig, och Juliet tycke för varandra och allt eftersom tiden går spenderar de allt mer tid tillsammans. De finner ett gemensamt intresse i att drömma sig bort från verkligenheten och skapar en fantasivärld som bara de har tillgång till och som de kan fly till när verkligheten blir allt för påträngande. Men deras vänskap är inte uppskattad från alla håll och oroliga föräldrar fruktar ett begynnande homosexuellt förhållande, en mycket allvarlig sak i det kristna Nya Zeeländska 50-talssamhället. Psykologer sätts in i fallet men när inget annat hjälper hotar man med att separera dem, ett hot som inte tas lättvindligt av flickorna som genast börjar planera sin blodiga hämnd!

Det här är en gammal ungdomsförälskelse och såna ska man kanske ibland lämna ifred, då minnet av dem inte alltid stämmer så väl överens med dagslägets omdömen. Nu menar jag inte att jag tyckte filmen var dålig på något sätt när jag såg om den bara för någon dag sedan, utan bara att det inte längre var den klockrena fullpoängare jag mindes den som. Dock är det fortfarande en mycket bra film som varje sann filmälskare (och Peter Jackson fan) faktiskt bör äga.

                     

Den har kommit lite i skymundan efter framgångarna med Lord of the Rings trilogin, och egentligen var den väl mer eller mindre bortglömd redan innan dess också. Filmerna som alla skräckälskande cineaster ständigt hade på läpparna var Bad Taste och Braindead, möjligen tyckte man att man var lite cool om man kände till den splatterkomiska dockfilmen Meet The Feebles också, men den här fick alltid stå tillbaka för de mer publikfriande filmerna. På liknade sätt föll den också i glömska medan The Frighteners fick all uppmärksamhet av skräckvännerna.

Här hittar vi endast sparsamt med effekter, även om de var långt fler än vad jag kom ihåg det som, och då enbart i drömska föreställningar om det fantasiland huvudpersonerna ”uppfinner”. Det är inte centralt i filmen och man skulle kunna klarat sig utan dem, de bara betonar de fantasier som flickorna hittar på lite extra. Nej, det viktiga i filmen är de båda flickornas tillgivenhet till varandra, hur omgivningen och dess uppfattning av dem betyder mindre och mindre för dem och det faktum att historien faktiskt har en verklighetsbakgrund. Rädslan för lesbianism känns kanske lite fånig i dagens samhällklimat men man kan mycket lätt sätta sig in i hur det måste ha varit i 50-talets Nya Zeeland.

Framförallt då hela filmen verkligen andas 50-tal också. Inte bara miljöer, frisyrer och såna saker, själva skådespeleriet känns som på femtiotalet också. Kate Winslet spelar över på precis rätt sätt. Det bidrar liksom till den där matinékänslan och den rätta tidsprägeln som behövs för att lyfta historien till nya höjder. Även Melanie Lynskey gör ett mycket imponerande intryck, kanske rent av mer så än Kate Winslet, som ju senare hade turen att medverka i James Camerons mastodontsuccé Titanic och på så sätt skriva in sig i historieböckerna på allvar!

Jacksons mest emotionella film, och banne mig den starkaste också!

The Adventures of Tintin: The Secret of the Unicorn - 2011 - Enhörningens Hemlighet!

The Adventures of Tintin: The Secret of the Unicorn

Regi: Steven Spielberg

2011

Animerad/Action/Äventyr

På en loppmarknad kommer Tintin över en gammal fartygsmodell för ett billigt pris. Strax efteråt blir han erbjuden det dubbla av en främling för att sedan få säga vilket pris som helst av en annan främling. Tintin förstår att det är något speciellt med modellen och efter en del efterforskningar känner han till historien om skeppet Enhörningen och Sir Francis Haddock. När han hittar en gammal pergamentrulle i skeppets mast förstår han att det här kommer att bli ett äventyr han sent ska glömma och snart är han mitt inne en fejd som går generationer tillbaka.

Även om jag inte är ett ihärdigt fan av Tintin så läste jag ett antal av seriealbumen i min ungdom. Jag har väl också begagnat mig av de tecknade kortfilmerna (som i och för sig mest är seriealbumen med röster till) vid några tillfällen. Enhörningens Hemlighet, som den här filmen är en filmatisering av, var nog det första av albumen jag läste och jag minns faktiskt en hel del av det än idag. När jag ser filmen kan jag således förutsäga vissa händelser men mycket mer än så är det inte. Jag har inget djupare minne av historien och endast de ytligaste detaljerna har fastnat.

Jag kan inte säga att jag tycker animationerna är lyckande och inte misslyckande heller. Det hade på något sätt varigt roligare om man hade gjort en ”riktig” film av det hela. Dock är den spelad på vanligt sätt och inte hel-animerad. Man har kopplat på skådespelarna små givare, kopplat den till en dator och på så sätt fått fram själva agerandet. Inget ovanligt grepp idag tror jag men fortfarande inte något som används hejdlöst.

På det hela taget är det enligt min åsikt en ganska onödig film. Det har talats oerhört mycket om den men något speciellt är det väl inte egentligen. Det är en animerad actionfilm och inget mera. Det är klart att de klassiska elementen, Tintin själv, Kapten Haddock och Dubontarna är roliga att se med sina egenheter men det borde ha kunnat fungera ändå. Och eftersom en stor del av målgruppen trots allt har en relation till Tintin genom seriealbumen finns det kanske en nostalgisk poäng med det hela.

Det är inte fantastiskt på något sätt men givetvis inte ett misslyckande. Steven Spielberg och Peter Jackson är alldeles för rutinerade vid det här laget för att lämna något åt slumpen. Sedan ska vi också komma ihåg att de är uppbackade av en enorm marknadsföringsapparat som inte skyr några medel för att sprida order om filmen och kanske till och med att skapa en mytbildning omkring den.

Hur som helst, en kul film – onödig kanske, men lagom underhållande för stunden. Och faktum är att jag ser fram emot en uppföljning av historien, den som i albumen följer i Rackham den Rödes Skatt!

The Frighteners - 1996 - Peter Jacksons första kommersiella framgång

Det här var väl egentligen den första av Peter Jacksons filmer som fick större spridning utanför den lilla klick av splatterfans som länge beundrat hans första rullar: Bad Taste, Meet the Feebles och Braindead. I huvudrollen ser vi Michael J. Fox som spökjägare – en bluffmakare egentligen, som försöker sätta ihop sitt liv efter en tragisk förlust. Att han lura sina stackars klienter på pengar betyder dock inte att han inte ser de döda såsom han påstår, för det är helt sant. Det är bara det att det är han som skickar dit sina ”kompisar” att spöka för att han ska få uppdraget att ”driva ut dem”. Bra spelat både av Michael J. Fox och spökena, vi ser förresten John Astin i en mindre roll som sådant, och av filmens ”skurk” Jake Busey. Men bäst av alla sköter sig ändå min gamle favorit Jeffrey Combs som smått nervös federal agent. Briljant gestaltade tillbakablickar och bra specialeffekter är till filmens fördel! – 8/10

Forgotten Silver - 1995 - En av Peter Jacksons bästa!

Det här är en så kallad Mockumentary, eller fuskdokumentär som vi kanske säger på svenska. Den är så pass välgjord att den lurade en hel nation av TV-tittare när den sändes för första gången i Nya Zeeländsk TV. I kort går det ut på att Peter Jackson hittat några gamla filmrullar i en lada eller liknande och på så sätt upptäckt en tidig filmpionjär som dessutom skulle ha varit före de tidigaste pionjärerna med sina filmupptagningar. Dessutom hävdas det, som ringar på vattnet, att en hel del andra vedertagna sanningar, såsom vem som egentligen fick det första flygplanet att lyfta faktiskt visat sig vara falska med den glömda filmskattens om referens. Det är mycket välgjort och svårt att se att de gamla filmsnuttarna faktiskt är falska – även när man vet om det. Helt klart en av Peter Jacksons allra bästa rullar ihop med Heavenly Creatures! – 8/10

Meet the Feebles - 1989 - Peter Jacksons dockfilm

Det här känns väl som ett naturligt steg i Peter Jacksons utveckling och en film, trots att det faktiskt är en dockfilm, helt klart kan jämföras med Bad Taste och Braindead. Det är en ganska grov och taktlös berättelse, men inte utan humor och gjord med självdistans. I brist på bättre ord och referenspunkter skulle jag nästa vilja kalla det här för Mupparna – The Splatter Way. Persongalleriet är fyllt till bredden med den ena udda karaktären efter den andra och som om inte det vore nog är den kryddad till bristningsgränser med sex och våld – det här är absolut inte barntillåtet. Personligen tycker jag nästan att den går ett par steg för långt i sin stilistism, men den tar å andra sidan steget fullt ut och det ska den ha en extra eloge för. – 7/10

Braindead aka Dead Alive - 1992 - Splatter av Peter Jackson

Liksom Peter Jacksons första film Bad Taste, fick den här stor uppmärksamhet när fjortisarna ”kom på” att det fanns andra filmer av Peter Jackson än Sagan om Ringen trilogin. Som film betraktat är det absolut inget fel på den här och det är inte svårt att se talangen bakom den. Att den är en splatterfilm i humorns tecken är inget som drar ner intrycken det minsta lilla och det är väl egentligen bara några få scener i filmen början som känns lite väl billiga i sammanhanget. På det hela taget en genomtänkt film med några scener som kommer att stå sig som klassiker i många många år till! – 7/10

Bad Taste - 1987 - Peter Jacksons debutrulle!

Det känns inte som om det var särskilt länge sen man läste om den här filmen på olika fjortiscommunities, där det genomgående skröts om att man verkligen hade sett den och att det minsann var Peter Jackson som hade gjort den. Vi som var med långt innan Sagan om Ringen trilogin och dess succé skakade på huvudet, vi hade ju sett de här tidiga filmerna när de var nya och inte i samband med efterkommande succéer. Nåja, det är inte särskilt svårt att se vilken talang som skapat den här rullen, även om det förstås är lätt att hävda det så här med facit i hand. Det finns en genomgående tanke i filmen och det är inte bara en i mängden av otaliga splatterfilmer som glöms bort lika snabbt som det tillkommer nya. Det beror inte på att skådespelarna är särskilt bra eller på att handlingen är speciellt häpnadsväckande. Jag tror heller inte att effekterna är det som gör att filmen höjer sig över andra filmer. Snarare är det kontinuiteten i den som är så bra. Den är gjord på skoj med enkla medel men det finns en sällsynt filmskaparglädje bakom den som smittar av sig på alla som ser filmen. Så tror jag att det är i alla fall! – 7/10