John Carpenter, sämst till bäst, en topplista!

Då och då, inte allt för ofta, ger jag mig på att göra inbördes rangordningar av saker och ting. Det kluriga är att en topplista alltid är dagsfärsk i min värld. Det som gäller ena dagen är inte nödvändigtvis sant nästa dag. Kanske bara för att det känns så… Hur som helst så tänkte jag hålla det här kort. Det är 23 filmer totalt. Jag har ignorerat tidiga kortfilmer och även det absolut senaste som verkligen inte är att betrakta som långfilmer. Mycket nöje!

23. The Ward - Inte för att något John Carpenter har gjort på något sätt kan betraktas som dåligt. Men den här har jag inga minnen alls av. Det är väl nån spökhistoria på ett mentalsjukhus, goda förutsättningar med andra ord...

22. Ghosts of Mars - ytterligare en film som jag verkligen inte minns särskilt mycket av. 

21. Escape from LA - Jag vet inte om man kan kalla det för idétorka men jag tycker det är lite trist att göra i princip samma sak en gång till som man redan har gjort. Om flykten är från New York eller LA kvittar väl egentligen? Snake Plisken är med...

20. Det var inte länge sedan denna införskaffades på blu ray. Det var aldrig någon favorit men jag kände att det var dags att ge den en chans till. Bättre än jag mindes den, men fortfarande rätt trist. Fantastisk musik!

19. Det känns som jag sågar alla John Carpenters tidiga filmer här nu. Men den här har verkligen inte åldrats särskilt väl. Jamie Lee Curtis och kanske framför allt Adrienne Barbeau tillför filmen kropp och själ!

18. Body Bags - Egentligen en på tok för hög placering av den här antologin. Den är delvis regisserad av John Carpenter i samarbete med Tobe Hooper.

17. Vampires - Lite annorlunda vampyrjägarfilm. James Woods äger!

16. Village of the Damned - Detta är inte den enda nyinspelningen i John Carpenters filmografi. Jag har originalet i mina filmhyllor men har inte blivit färdig att göra jämförelsen. Christopher Reeve och Kirstie Alley medverkar.

15. Pro Life - Ett av John Carpenters två bidrag till TV-serien Masters of Horror. En ganska kort film såsom de flesta filmerna i serien. Men kort behöver inte vara dåligt och det är en ganska kompakt berättad historia.

14. Memoirs of an Invisibe Man - Det jag alltid har gillat med John Carpenters filmande är att han inte nöjer sig med att befinna sig i en enda genre och här har han nästlats sig in i komediernas värld. Han får till och med Chevy Chase att bli uthärdlig i denna sci-fi berättelse.

13. Escape from New York - En klassisk framtidsdystopi! Vad som händer när man gör en hel stad till ett fängelse och sedan måste skicka in någon i helvetet. Snake Plisken har väl inte direkt någon val...

12. Christine - Det här är reslutatet av John Carpenter och Stephen King. Jag brukar oftast inte gilla Filmer baserade på Stephen Kings berättelser men den här funkar...utom när den spårar ut framåt slutet.

11. Prince of Darkness - Alice Cooper medverkar. Inte för att det på något sätt skulle lyfta filmen men för en fantast är det ändå roligt. I övrigt är även en detta en film som lider en smula av sin ålder. Victor Wong är strålande och Donald Plessence är alltid en njutning.

10. Dark Star - John Carpenters första film. Åtminstone den första långfilmen och den tidigaste rullen i den här listan. Kanske borde denna genialiska film klättrat högre på listan. Mycket bra utförd historia med tanke på förutsättningarna. Denna kan inte ha kostat många kronor att göra.

9. Halloween - I mina ungdomsår hade denna film troligen toppat en sådan här lista. Och visst är det en bra film. Dess betydelse för slashergenren går sannolikt inte att underskatta. Jamie Lee Curtis är en fantastisk ScreamQueen och Donald Pleacense är som bekant alltid en fröjd.

8. They Live - Jag gissar att den här pärlan är lite bortglömd förutom av den största fansen. Jag vill påstå att det här är Carpenters mest politiska film någonsin. Eller så är det bara en satir om konsum konsumtionssamhället. Ett par glasögon kan göra mycket!

7. The Thing - En nyinspelning på The Thing From Another World. Så fantastiskt bra att man inte ens tänker på att det är en nyisnpelning. Kurt Russell är fantastisk. Effekterna är strålande (jo faktiskt) och slutet är gastkramande!

6. Cigarette Burns - När jag skriver detta får jag en lust att göra bekantskap med denna episod ur Masters of Horror igen. Helst för första gången, men det går ju inte. Bäst av alla episoder om man räknar både säsong 1 och 2. Ska man bara se en episod så är det denna (och la fin du absolute du monde).

5. Someone's watching me - En av de mest spännande filmer jag har sett nån gång faktiskt och så är det en TV-film. Jonh Carpenter bevisar att han inte räds formatet och att han bemästrar det till fullo också!

4. In the mouth of madness - Det är väl inte direkt baserat på HP Lovecraft, men man skulle nästan kunna tro det. En helt fantastisk film som inte förljer några givna mönster. Sam Neill är helt fantastisk!

3. Big Trouble in little China - Det här är filmen som verkligen inte liknar något annat! Det är en komedi, kung fu, drama, action, äventyr och monsterfilm. Blinkningar till klassiker och en fantastisk Kurt Russell ...och Victor Wong ...och James Hong ...och listan kan göras lång!

2. Starman - Jag minns att jag långt före den här filmen såg serien med samma namn. Den utspelar sig efter den här filmen. Jag tror dock att den blev tämligen kortlivad. Här gör Jeff Bridges en av sina paradroller. En helt fantastisk film som borde finnas i var mans hem. 

1. Elvis - Kurt Russell spelar inte Elvis i denna. Han ÄR Elivs! Bättre porträtt av kungen har inte skådats. Det här är en helt fantastisk film som även den är gjord för TV. Lyckligtvis finns den numera utgiven både på DVD och Blu-ray.

Recension: Poseidon - 2006

Poseidon

Regi: Wolfgang Petersen

2006

Action

På nyårsafton, just efter tolvslaget, träffas den gigantiska lyxkryssaren Poseidon av en jättelik våg som bokstavligen vänder uppochner på skeppet. Fartygets kapten informerar om att deras position och status har gått ut per automatik till räddingsmyndigheten och att de kommer att bli räddade inom bara ett par timmar. Några få av passagerarna vägrar dock acceptera detta och beger sig på eget bevåg på upptäcksfärd mot en utgång. Deras väg går nedåt till skrovet (som nu ligger uppåt) från däck till däck och de måste modigt möta både de enorma mängder vatten och de explosioner som korsar deras väg.

Det finns katastroffilmer i full skala där hela planetens existens är i fara (t.ex. Armageddon och Deep Impact) och det finns katastroffilmer. Den här faller in i den andra kategorin där katastrofen är begränsad till ett relativt litet antal människor, som visserligen kämpar för sin egen överlevnad men i ett relativt litet område. Ett par av de allra mest kända filmerna av den här typen torde vara The Towering Inferno (Skyskrapan brinner) och Airport. Ja, rent av självaste Titanic faktiskt!

Den här kommer i gång ganska snabb och den lyckas sedan hålla ett förvånansvärt högt tempo rakt igenom. Tyvärr är den också ganska ospännande vilket kanske kan bero på att det inte finns nåt nytt under solen, eller under skrovet kanske om man får vara lite vitsig. Nu menar jag inte att jag jämför den här remaken med dess original, för i skrivandets stund har jag faktiskt inte snokat reda på och sett originalet, utan helt enkelt att det är lite väl mycket actionklichéer staplade på varandra. Man har visserligen försökt att skapa inbördes relationer mellan den lilla grupp som försöker ta sig ut men i grund och botten är det bara samma gamla mall.

Den gamle hjälten, (Kurt Russell) en gång New Yorks borgmästare som fortfarande vill vara hjälte. Hans dotter som tycker att han fortfarande vill kontrollera hennes liv trots att hon är vuxen och hennes pojkvän, som desperat försöker imponerade på sin blivande svärfar. Efterhand växer givetvis respekten för denna pojkvän för att till slut.. tja.. i alla fall nästan accepteras. Vi har också yngre hjälten som alltid vänder tillbaka för att hjälpa dem som kommit på efterkälken, även i de mest hopplösa situationer. En yngre pojke och hans mor finns också representerade tillsammans med den, åtminstone ombord på fartyg, obligatoriska fripassageraren. Slutligen finns den livströtta och homofila man som blivit övergiven av sin pojkvän (Richard Dreyfuss).

Den sistnämnda karaktären tycker jag är den mest intressanta, kanske för att det är just min gamla favoritskådis Richard Dreyfuss som axlar rollen. Inget ont om de andra skådespelarna på nåt sätt men jag anser ändå det vara klasskillnad på uppvisningen.

Duger som underhållningen men ger inga bestående intryck.

Recension: Elvis - 1979

Elvis

Regi: John Carpenter

1979

Drama/Musikal

Elvis är en blyg yngling som knappt vågar framträda för publik. Han i hand med farmgångarna ökar dock hans självförtroende och han är snabbt på väg att bli den allra största. Hjälp på vägen får han av Tom Parker som ser till att hans stjärnstatus aldrig kommer att släckas ut. Han är sin mammas ögonsten och hon är honoms och han köper allt och skämmer bort henne så mycket han kan. Men vart är framgångarna på väg att ta honom? Han kan inte längre gå ut utan att få skrikande fans efter sig. Han isolerar sig mer och mer på Graceland som han köpt till sina föräldrar. Men efter att ha dragit sig tillbaka och inte framträtt offentligt på nästan ett decennium planerar han sin comeback – i Las Vegas!

Elvis Presley behöver väl ingen närmare presentation egentligen. Det är och förbliver en av de absolut mest kända personerna i världen och onekligen en av de största artisterna musikbranschen har skådat! Som de säger i filmen, han är inte en artist eller musiker, han är ett fenomen. Och jag tror att det är precis så, Elvis lyckades med bedriften att komma med sin speciella stil precis i rätt tid och blev på grund av rockens födelse etc. gigantisk! Ett fenomen, en legend!

Kurt Russell spelar inte Elvis, han ÄR Elvis! Det är ord som jag helt enkelt ställer mig bakom och önskar att jag själv hade formulerat. Det är nämligen något som står präntat på omslaget. Historien är gripande och känns naken och utelämnande. Jag kan inte Elvis liv och karriär i detalj men vissa saker har man fått med i alla fall, som att Elvis, när han kom till Sun Records, påstod att han inte sjöng som någon annan. Och han hade rätt! Likaså finns det många andra detaljer längs vägen som får anses vara milstolpar eller essentiella händelser. De torde alltså ha en stor historisk riktighet.

Liksom många andra filmer om människor som blir allt för stora stjärnor för sitt eget bästa: Walk the Line, Cornelis med flera, tycks Elvis brottas med sina inre demoner. Fast inte riktigt likadant som det brukar vara. Här framställs det mera som att demonerna kommer med framgången än vad det brukar vara. Det tär på hans styrka att han inte längre kan gå ut, han måste hyra hela ställen hela nätter för att han ska få vara i fred men sina kompisar. Framgången blir honom för stor helt enkelt. I likhet med många andra musikfilmer finns det tyvärr problem med synkningen mellan det som hörs och det som ska föreställa sång. I just den här filmen är det ganska bedrövligt faktiskt. Andra, som sjunger kör etc. funkar ganska bra, men Kurt Russell framstår som totalt omusikalisk när han inte ens kan låtsas trovärdigt.

Han framställs dock också som extremt jordnära och som mest av allt bryr sig om sin familj och då framförallt sin mamma som han verkar älska över allting annat. Det är nästan så man skymtar lite Oidipussyndrom men riktigt så långt behöver man kanske inte dra det. Han ger bort presenter, fram till sina föräldrar (mamman i synnerhet) men även bilar etc. till sina vänner. Han verkar vara en mycket generös natur som faktiskt blev slav under sina framgångar.

Filmen följer honom inte ända till graven och tur är väl det kanske. Den följer däremot början och toppen av karriären och låter Elvis sluta som en framgång. Det är en majestätisk film som låter oss följa Kungen från tvivel till framgång, genom kärleken och sorgen och till slut till den legendariska status han än i dag åtnjuter.

Recension: Big Trouble in Little China - 1986

Big Trouble in Little China

Regi: John Carpenter

1986

Action/Komedi

Kurt Russell är lastbilschaffisen Jack Burton som hamnar i mitten av en urgammal legend mitt i Chinatown. Bakgrunden är att Jacks gamla polare Wang Chi’s (Dennis Dun) blivande fru Miao Yin (Suzee Pai) kidnappas av gatugänget Lords of Death när de ska hämta henne på flygplatsen. Det uppdagas att hon har ögon gröna som flytande jade, en mycket ovanlig ögonfärg på en asiatisk kvinna. Detta gör att hon också är mycket attraktiv för den förbannade Lo Pan (James Hong) som behöver just en grönögd brud för upphäva sin odödliga förbannelse och bli dödlig igen. De tar hjälp av det vänligt sinnade gänget Chang Sings och Egg Shen (Victor Wong) som tycks veta allt om de gamla legenderna, mot de Lo Pan Styrda Wing Kongs i kampen att återta Wang Chi’s brud.

En del filmer tröttnar man aldrig på och Big Trouble in Little China är en sån. Det är en actionfylld resa från början till slut med tillhörande kinesisk mysticism. Det är heller inte en film som tar sig själv på allt för stort allvar och Kurt Russells rollkaraktär Jack Burton är mycket komiskt framställd. Han är lastbilschaffisen som vill vara hur tuff som helst men som kanske uppfattas som lite väl kaxig av sin omgivning. Mycket snack och lite verkstad eller stor i orden men liten på jorden skulle man kunna säga. Med en ständig otur lyckas han heller inte särskilt ofta blanda sig i de slagsmål som sker runt om kring honom.

                             

Men han är egentligen en komisk sidekick och inte huvudkaraktären, detta trots att det naturligtvis är huvudrollen. Det jag menar är att han står liksom lite vid sidan om och tittar på utan att ha en aning om vad som egentligen händer runt omkring honom. De gamla kinesiska legenderna som blir allt tydligare verklighet är okända för honom och han är också en främling i de miljöer där filmen utspelas.

Jag kan inte påstå att den övriga rollbesättningen är särskilt originell, utan snarare tämligen stereotypisk faktiskt. Detta går lite hand i hand med den självdistans filmen är gjord med och passar ypperligt in i sammanhanget. Vi har kinesen (Dennis Dun) som jobbat stenhårt i åratal för att äntligen få råd med att skicka efter sin blivande brud från Kina, Egg Shen (Victor Wong) som tycks veta allt om de gamla legenderna och Gracie Law, (Kim Cattrall) den frustrerade advokaten som med alla medel försöker skapa lag och rätt. Kim Cattrall spelar förresten över en hel del i den rollen, men det passar utmärkt då filmen, som jag tidigare nämnde inte tar sig själv på alldeles för stort allvar. Vi har också en reporter på jakt efter sitt livs scoop och man kan nog påstå att hon får vara med om sitt livs äventyr.

Legenden Lo Pan spelas av den lika legendariska James Hong som tillhör de mest kontrakterade asiatiska skådespelarna i USA. Han har gjort över trehundra filmer och man skulle kunna anta att första tjing alltid går till honom när det gäller asiatiska biroller, inte vet jag. Kul är att han nobbades i rollen som Sulu i 60-tals serien Star Trek och att rollen den gången istället gick till George Takei men det är en annan historia…

Slutligen har vi också de tre stormarna ”Rain, Thunder och Lightning”. Som säkerligen är inspirerad av de tre bröderna Lone Wolf möter i Shogun Assassin (eller rättare filmserien Lone Wolf and Cub som Shogun Assassin är ett hopklipp av). Det skulle i alla fall förvåna mig mycket om det inte finns något samröre där.

Man skulle kunna säga att den här filmen verkligen har allt, hur ovanligt det än kan låta. Actionfyllda slagsmålscener, fantasyinspirerade monster, rena skräckinfluener, Kung Fu och mycket mycket mer. Filmen är också, enligt filmens regissör John Carpenter lite av en hyllning till Kung Fu filmer från forna dagar.

Jag kan nog hålla på hur länge som helst med att hylla den här filmen, men efter sisådär 650 ord har jag nu insett att det inte finns tillräckligt starka superlativ för att beskriva min kärlek till den i alla fall!