Recension: Surveillance - 2008

Surveillance

Regi: Jennifer Chambers Lynch

2008

Drama/Thriller

Ett ohyggligt våldsbrott har begåtts och polisen har lokaliserat några vittnen. De består av väldigt olika personligheter, med lika olika bakgrunder. Vi har till exempel pundartjejen som kanske inte är helt tillförlitlig då hon verkar ha varit hög som ett höghus vid tillfället. Den hysteriska polisen, vars partner dog i samband med dådet och som sannerligen inte verkar vara den mest lämpliga personligheten för det delikata uppdraget som polis. Slutligen har vi den lilla flickan Stephanie (Ryan Simpkins) som tycks ha behållit fattningen mer än någon annan och som kanske sitter inne med alla svaren till vad som egentligen hände. Till den lokala polisens förtret sköts förhören av FBI, vilka använder sig av något okonventionella metoder för att få fram sanningen.

Äpplet faller inte långt från trädet kan man tro och det var med den inställningen jag gick in i den här filmen. En film av David Lynch dotter måste väl bara vara skruvad och tydligt influerad av sin fars arbeten? Med facit i hand måste jag nog svara både ja och nej på den frågan. Karaktärerna är utan tvekan hur skruvade som helst och historien är så där lite lagom tillkrånglad. Den berättas genom tillbakablickar från de olika karaktärerna som agerar vittnen till brottet som filmen centrerar sig kring. Intressant är att de ord karaktärerna väljer att beskriva sina känslor med inte alltid stämmer överens med den verklighet vi får se visualiseras framför våra ögon. De förskönar händelse förloppet lite genom sina ord om man säger så. Det är dock inga som helt problem att dra parallellerna och en lågmäld och svart humor tittar fram och det är kanske där filmens största poäng ligger snarare än i att berätta en riktigt intressant historia.

Vad som ligger filmen lite i fatet, trots sin uppenbara ambition, är att det trots allt känns lite konstruerat. Karaktärerna är för skruvade och excentriska och blir inte riktigt naturliga, händelseförloppet känns inte realistiskt även om de enstaka scenerna ofta strålar av briljans. Till exempel de scener där polisen utnyttjar sin maktposition för att underhålla sig själva. De skjuter helt enkelt sönder däcket för någon icke ont anande trafikant och dyker sedan upp och anklagar dem för fortkörning med mer eller mindre brutala metoder.

Dessutom vill jag påstå att det var lite för uppenbart varthän filmen barkade i många avseenden. Jag hade gärna sett att den hade överraskat mig mera än vad den förmådde. Men jag tror i och för sig att det där komma att komma så småningom för Jennifer. Man märker att grunderna finns där, tanken att skapa film på ett specifikt sätt där inget sker på slump utan snarare är kolossalt genomtänkt.

Skådespelarmässigt finns dock inget att klaga på, både de stora namnen, Bill Pullman och Julia Ormond sköter sig med bravur. Och så finns ju min gamle favorit Michael Ironside med i en något mindre roll som polischef också, en roll han är som klippt och skuren för. Kanske inte häpnadsväckande, man har sett det mesta av det han gör förut, men ändå ett bra val för hans del. Imponerar gör också unga Ryan Simpkins, som med sina blott tio år är väldigt trovärdig i sin rolltolkning. Jag ser fram emot att följa både hennes utveckling och den av Jennifer Lynch som jag tror kommer att kunna göra riktiga storverk i framtiden!

Recension: Lost Highway - 1997

Lost Highway

Regi: David Lynch

1997

Thriller

Jazzmusikern Fred Madison (Bill Pullman) står anklagad för att ha mördat sin fru Renee (Patricia Arquette) och döms också för dådet. Straffet är döden och han hamnar strax på death row i väntan på sin avrättning. Han hävdar emellertid sin oskuld och går mer och mer ner sig i sina dystra och mörka tanker kring vad som egentligen hände den där kvällen. Så plötsligt så upptäcks att han har försvunnit från sin cell och att där istället befinner sig en yngre mekaniker. Denna oförklarliga händelse går över myndigheternas förstånd, men ynglingen friges i alla fall och börjar leva livet. Han träffar på en vacker kvinna – Alice, som han inleder ett förhållande med, men är det i själva verket så att Alice och Renee är samma person? Vilken är i så fall kopplingen mellan jazzmusikanten Fred och mekanikern Pete (Balthazar Getty).

Det finns obegripliga filmer som är dåliga och det finns obegripliga filmer som är bra och den här tillhör den senare kategorin. Inte för att den nödvändigtvis är helt omöjlig att förstås sig på, utan snarare för att det finns gott om möjliga tolkningar till många av filmens händelser. Handlar det om ren och skär galenskap eller finns det mer som döljer sig i kulisserna?

Första delen av filmen innehåller inte så mycket märkligheter, man imponeras mest över vilket spänning Lynch lyckas bygga upp med till synes hur enkla medel som helst. Det är tydligt att han tillhör den lilla klick av filmskapare som förstår varje aspekt med bildspråk och ljudsättning, dessutom förefaller han vara en strålande personinstruktör om man bara använder den här filmen som mall i alla fall. Livet rullar på för de inblandade och även om mycket av det som händer dem inte borde vara särdeles intressant kommer man på sig själv med att sukta efter mer information hela tiden.

Andra delen av filmen innehåller väl i sig inga direkta märkligheter heller. Det berättas helt enkelt en annan historia än i första delen. Intressant är förstås de gemensamma nämnare som finns I olika karaktärer. Bara det faktum att både Renee och Alice spelas av Patricia Arquette är till exempel mycket intressant och även om man inte hittar några uppenbara kopplingar förstår man att det borde finnas något där.

Så har vi slutet då… Den del av filmen där allt ska knytas samman och ge åskådaren svaren han så desperat söker. Nja, några direkta svar får man väl inte. Man presenteras istället ett antal ledtrådar där man får tolka sig till vad det ena eller det andra i filmen egentligen betydde. Historien är komplex så med facit i hand förstår man hur många kopplingar till olika karaktärer i de olika berättelserna det egentligen finns. Eller… Det är nog inte riktigt sant förresten. Jag tror filmen kräver åtskilliga genomgångar innan man hittat alla subtila ledtrådar som trots allt finns där!

En mästerlig film, det är helt klart!