INVICTUS - 2009 - Med Morgan Freeman som Nelson Mandela!

Invictus

Regi: Clint Eastwood

2009

Drama

När Nelson Mandela väljs till Sydafrikas president har han inte bara de vanliga problemen som rör landets ekonomi att ta tag i. Han måste också ena nationen och få de svarta och de vita att dra åt samma håll. Han förlåter de som hållit honom inspärrad i 27 år och börjar sin plan. Årets världsmästerskap i rugby hålls detta år i Sydafrika och Mandela tycker det är ett utmärkt sätt att ena folket. Men alla stödjer inte hans idé och menar att han bör ägna sin tid åt viktigare sysslor än rugby. Mandela ger sig dock inte och bjuder in lagkaptenen för laget Springboks, var blotta existens och med sina färger symboliserar apartheidregimen, för att diskutera chanserna inför VM.

Om en tiondel av det som Nelson Mandela framställs som i den här filmen är sant är det i sanning en beundransvärd man! En del går förstås att kolla upp. Att han satt fängslad är allmän kännedom, medan andra delar av ämbetsperioden och händelserna i den här filmen är svårare att överblicka utan närmare efterforskningar. Senast idag läste jag på Wikipedia – ja, jag vet att man inte ska använda det som källhänvisning – att Nelson Mandela själv uttryckt en önskan om att just Morgan Freeman skulle porträttera honom på film. Och så blev det! Han är förstås fantastisk som han alltid är och porträttlikheten är till och med slående! Jag vet inte hur han gör men det är alltid en fröjd att se honom agera!

Den andra stora rollen spelas av Matt Damon. Han är Springboks lagkapten, som även han har en verklig motsvarighet – Francois Pienaar, som ledde det verkliga laget 1995. Matt Damon har inte riktigt samma karisma som Morgan Freeman, han är mera anonym. Han är alltid anonym enligt min åsikt. Det är väl det som gör honom så bra kanske. Han är inte ett ansikte man förknippar med något speciellt. Han kan vara vem som helst och man ser inte någon annan roll i honom när han medverkar. Han är suverän i rollen som lagkapten. Det finns fler roller som bygger på verkliga förebilder men ska vi gå igenom dem alla skulle vi aldrig kunna sluta tror jag. Dessutom är det där onekligen de två viktiga!

När jag tänker ClintEastwood placerar sig mina tankar automatiskt på hårdföra filmer, gärna i västerngenren. Som regissör är det där inte alltid fallet. Jag skulle vilja säga att det sällan är fallet. För mig är Clint Eastwood först och främst skådespelare eftersom det är så jag har lärt känna honom men frågan är om det inte är dags för mig att omvärdera mina värderingar. För det är onekligen så att det inte spelar speciellt stor roll vad filmerna handlar om, är det Clintan som ligger bakom dem så är så tamefan alltid sevärda. Han har en blick för berättartekniken som få andra och det är icke desto mindre tydligt i denna. Det är uppenbart att vissa av händelserna enbart finns till av dramaturgiska skäl, det hävdas också i eftertexterna, men vilken dramaturgisk effekt det blir! Jag blir inte ofta rörd av en film men här kan jag inte hålla tillbaka mina tårar. Ämnet är viktigt och åter igen känner jag mig som en tjatig farbror när jag säger att historien som berättas är så viktig att man under inga omständigheter får glömma bort dess verkliga förlaga. När mänsklighetens mörkaste stunder gestaltas på film så tittar man, punkt!

De som känner mig närmare utan för den här bloggen och mitt skrivande vet, att trots att jag delar namn med en före detta förbundskapten i fotboll, så är mitt intresse för sporten oerhört litet. Det är till och med det en underdrift. Det mesta av tiden är det till och med så att jag är fruktansvärt ointresserad! Detta innebär två saker som jag ser det. Jag kan inte reglerna i rugby, som stora delar av filmen handlar om. Det kanske är ett handikapp just eftersom att det är så närvarande. Jag tror inte det eftersom filmen först och främst är politisk men det är i alla fall en möjlighet. Det innebär också att jag väldigt sällan ser filmer med sportinnehåll, just eftersom jag är så ointresserad av ämnet. Det innebär i sin tur att betyget jag kommer att sätta placeras med extra emfas!

10/10

Recension: Blood Trails

Blood Trails – Får man tro omslaget på denna film så skulled et onekligen vara ett mästerverk! Men så är ju sällan fallet, man ska inte lita på att omslagsdesignen gör filmen rättvisa – på gott och ont. Faktum är att omslagsgrafiken har väldigt lite med filmen att göra som förvisso innehåller en psykopatisk seriemördare som har en i det närmaste patologisk dragningskraft till den kvinnliga huvudpersonen. Hon är på cykelsemester med sin pojkvän för att lappa ihop saker och ting i förhållandet när han dyker upp. Hon blir förstås förvånad när hon ser honom eftersom hon har haft ett snedsteg med honom för bara några dagar sen (utan att veta vilka våldsamma preferenser han har) och det hela utvecklar sig till en mardrömsjakt där hon försöker undkomma honom till varje pris. Liksom omslaget ger sken av är det en väldigt tilltalande film på pappret men det blir aldrig riktigt skrämmande eller spännande någonstans. Det känns mest som att det är cyklande hit och dit och sen tillbaka igen. Låt vara att det inte är vanligt vardagscyklande då alla inblandad tycks vara sjukligt intresserade av mountainbiking. Det går undan och det är en ganska omild terräng de ska ta sig igenom.

4/10

The Sandlot 3: Heading Home

The Sandlot 3: Heading Home – Eftersom jag såg denna som hyrfilm från Lovefilm hade jag egentligen ingen direkt koll på dess originaltitel. På svenska heter den Nya Sommaräventyr och skvallrar inte direkt om att det rör sig om tredje filmen i en filmserie. Nu tror jag i och för sig inte att man måste ha sett det två första för att uppskatta den här. Men jag har inte sett dem och kan således inte göra den bedömningen… hmpf! I korta drag går det ut på att en arrogant baseballstjäna förflyttas bakåt i tiden till sin barndom (även om han mentalitet fortfarande befinner sig i vuxen ålder). Under denna vistelse i en annan tid gör han flera insikter och förändrar sedermera sitt liv och blir en rejält mycket trevligare typ. Sensmoralerna är kanske klyschiga och det är definitivt inget nytt under solen, men emellanåt kan det vara trevligt att se en film som inte tar sig själv på större allvar än vad den klarar av att leverera, är lite söt och ganska charmig i sin förutsägbarhet. Jag vore förresten ganska besviken om så inte vore fallet här eftersom det är en barn– och/eller familjefilm. Småmysigt och helt klart underhållande för stunden! – 7/10

Köp filmen på CDON
Hyr den på Lovefilm

Rollerball (2002)

Rollerball (2002) – Jämförelser med originalet från 1975 är naturligtvis oundvikliga och den här kommer till korta i alla avseenden. Borta är, (nästan i alla fall) det dystopiska samhället och kvar finns endast fokus på ett blodig och våldsam sport. Det blir platt, liv- och meningslöst. Faktum är att inte ens spelet blir vidare intressant och det säger kanske det mesta om den här filmen. Ett kapitalt misslyckande som får en del bonuspoäng som den egentligen inte förtjänar eftersom jag gillar själva idén så mycket som jag gör. – 4/10

Rollerball - 1975 - En framtidsdystopisk kultfilm!

Det här är en film om ett dystopiskt samhälle, inte olikt det som gestaltas i The Running Man eller Fulcis The New Gladiators. I fokus står en våldsam sport mot vilken allas ögon är riktade. Problemet är bara att det är själva sporten som ska stå i centrum, för att kontrollera samhällsmedborgarna på ett enkelt sätt, och inte de enskilda utövarna. Jonathan E. (James Caan) tillhör toppen av eliten och har en trogen skara av fans börjar bli alldeles för populär, vilket måste stävjas. När han vägrar pensionera sig skapas nya hårdare regler och de fem världsledande företagen, som besitter all makt, gör allt för att bli av med honom – på ett eller annat sätt! – 8/10