Recension: Monkey Trouble - 1994

Monkey Trouble

Regi: Franco Amurri

1994

Komedi

Skriven av Linda Snöberg

Eva (Thora Birch) är en tjej som känner sig utanför efter att hennes lillebror har kommit till världen. En dröm hon har är att få äga ett husdjur, vilket är väldigt frustrerande för Evas mamma (Mimi Rogers) och hennes allergiska make (Christopher McDonald). När Eva hittar en liten apa, kan hon inte motstå utan tar hand om Dodger, som apan heter. Hon gömmer honom på sitt rum. Men vad Eva inte vet är att Dodger har rymt från sin ägare Azro (Harvey Keitel) som har tränat upp Dodger till att bli världens skickligaste ficktjuv. Och han är den absolut gulligaste! Azro får nys om att Eva har Dodger, så nu tillsammans med några andra skummisar jagar de efter Dodger över hela stan. Eva och hennes nyfunne håriga vän dras in i ett hissnande äventyr i full fart för att undkomma skurkarna… och Evas pappa som är allergisk mot pälsdjur!

Detta är en intelligent välproducerad familjefilm som vänder sig till alla. En underbar historia, som alla kan tycka om, det spelar ingen roll hur gammal du är, bara du ger den en chans.

Den lilla karaktären, en apa vid namn Dodger är fantastisk att se på. Jag undrar just hur mycket träning och hur många omtagningar som behövde göras för att apscenerna skulle bli perfekta. I alla fall var det värt all möda.

Thora var bara 12 år då denna film spelades in, men hennes prestationsförmåga var enastående och man förstod att hon skulle fortsätta med film. Hon har medverkat i filmer som American Beauty, Ghost World och The Hole. Hon har hejdundrande talang, det förstod man när man såg henne i denna tidiga roll som Eva.

Filmen var rolig, rolig med just den rätta smekningen av äventyr och apan Dodger som spelades av Finster. Harvey Keitel är underhållande och ger oss en helt makalös insats som skurken. Mimi Rogers gör ett bra jobb som Evas mamma.

Apan spelade rollen som perfekt kompletterade Thoras prestation. Jag är helt säker på att de älskade varandra och hade en underbar tid under inspelningen av filmen.

Kameran fångade Thora perfekt. Speciellt attraktiv var belysningen som gjorde hennes gyllene hår till en sorts gloria av ljus. Hon är väldigt mänsklig och en ypperligt bra skådis.

Recension: Penny Dreadful - 2006

Penny Dreadful

Regi: Richard Brandes

2006

Horror

Penny (Rachel Miner) har ett problem, hon lider av fobi mot bilar! Detta grundar sig i en traumatisk upplevelse hon en gång haft där hon miste både sig mor och far i en billolycka. Nu försöker hon dock ta tag i problemet och med hjälp av psykologen Orianna (Mimi Rogers) driva saken till sin spets, utsätta sig för sin rädsla och därigenom bota sig själv. Att göra cirkeln komplett som Oriannas bok i ämnet konstaterar. Sagt och gjort, de ger sig ut på en bilfärd till platsen där allting började och allt hade kanske slutat väl om de inte råkat köra på en liftare, en liftare som Orianna sedan plockar upp för att köra till en avlägset belägen campingplats där denna påstår att ha arbetar. Detta är kanske inte början på mardrömmen för Penny, men det gör sannerligen inte saken lättare och när det står klart att den okända liftaren vill dem allt annat än väl måste hon ta till varje uns av viljestyrka hon besitter för att över huvud taget överleva!

En ganska märklig film egentligen, för den borde vara mycket bättre än vad den är. Den innehåller det som en bra slasher ska innehålla, en okänd mördare, rätt så bra och tämligen blodiga effekter, den är åtminstone delvis tämligen spännande då man inte riktigt vet vad som ska hända härnäst etc. Men trots detta blir den tyvärr inget annat är tråkig. Man bryr sig inte riktigt om hur det går och jag vet inte riktigt varför. Jag tycker att Rachel Miner, som får hålla upp det mesta av filmen, fungerar bra i huvudrollen så hon ska absolut inte lastas. Kanske är en del av förklaringen att filmen utspelas till stora delar på en enda plats, det vill säga inne i bilen, vilket kräver det där lilla extra av regissören för att fungera fullt ut. Det räcker inte att saker funkar ok i de sammanhangen, det måste vara exceptionellt för att bli intressant på allvar. Dessutom dras filmen med problem när det gäller logiken, inte för att detta nödvändigtvis behöver vara ett problem i en slasher (där folk ibland är så korkade att hälften vore nog), men när man rubbar fysikens lagar går det lite för långt.

Något som jag gillar, och som man kanske kunde utnyttjat mera, är den medicinering Penny knaprar på under filmens gång. Detta innebär att man ibland inte riktigt är klar över vad som verkligen händer och vad som endast sker i Pennys bedövade huvud. Inget revolutionerande grepp kanske, men kunde som sagt ha utnyttjats bättre. Kanske beror besvikelsen, nu när jag tänker efter, också på detta faktum, att man anno 2008 har en så stor erfarenhetsbas att stå på när det gäller den här typen av film att man blir missnöjd när man gör det så enkelt för sig som man faktiskt gör i Penny Dreadful. Det finns inga klurigheter att fundera över, det är i grund och botten bara en gammal hederlig slasher från förr, det man ser är också det man får – inget mer och inget mindre.

Personligen fann jag alltså den här vara en enorm besvikelse och ett sömnpiller, men inser naturligtvis att den kan vara av intresse för entusiaster av genren. Inget man måste se, men självklart en möjlighet att utöka sin referensram.

Recension: Frozen Kiss – 2009

Ett yngre par fastnar i snöstormen och vet inte riktigt var de är. Till saken hör att de hela tiden ser syner av sådant som inte finns, men det vet de förstås inte själva! De är övertygade om att de är förföljda av både döda människor och skinnhuvuden som torterar folk och som har någon form av mässa i närheten av där de befinner sig – var det än är.

Det låter mysigt eller hur? Nja, det framställdes inte riktigt så som jag hade tänkt mig det i förväg. Det mesta filmen visar är istället relationer mellan personer som står någon av de båda försvunna nära. Självklart får vi också följa dem som är försvunna men det blir aldrig så där dramatiskt som den här typen av film har potential att bli. Skådespelarna är ganska dåliga över lag och på det hela taget är det faktiskt inte mycket att hänga i granen. Den passar förmodligen bara en sådan som jag som måste se allt och som inte nöjer sig förrän man utökat referensramen in absurdum!

4/10