OZ – Emerald City Collection – 1997-2003

Harold Perrineau JR.

Jag har tidigare skrivit om min första kontakt med den här fängelseserien. Det var i början av den första säsongen om jag inte minns fel. Det känns nästan som en evighet sen men så är det också en serie som spänner över sex säsonger och 56 avsnitt. På baksidan av boxen står det att det rör sig om totalt 49timmar och 32 minuter. Jag tänker inte kolla, jag litar på den som har summerat. Och skulle det inte stämma? So what? Det är i alla fall en jävla massa timmar bakom lås och bom.

Oz är en förkortning av Oswald Maximum Security Correctional Facility: Level Four. Men det är också på sätt och vis en ordlek då Emerald City, eller Em City, också är en hänvisning till en plats i Wizard of Oz. Det är en synnerligen våldsam plats och vem som helst av de stora huvudrollerna kan när som helst bli mördad. Analvåldtäkter, mord och lemlästningar kan ske när som helst och vem som helst kan vara offret. Ena dagen kung, nästa dag offer för brutaliteten.

För att vara en TV-serie är den lite speciell, inte bara för att man aldrig kan räkna med vem som överlever till nästa avsnitt, utan också för sin brutalitet. Det känns inte som att man räds för att visa något och med tanke på dubbelmoralens land USA är det lite märkligt att man inte har censurerat bort allt det hårda språket som verkligen inte drar sig för svordomar, könsord eller rasnedsättande glosor. På det hela taget känns det faktiskt oerhört realistiskt.

Men det är inte bara språket som är omstörtande. Man drar sig heller inte för att visa skådespelarnas könsorgan i bild. Kanske inte i extrem närbild men i alla fall i sådana vinklar och situationer där andra TV-serier skulle ha ryggat tillbaka. Allt sådant stärker realismen tycker jag. Det smids planer och ränker och mycket av fångarnas vardag går ut på att nyttja droger av alla de slag. Oftast är det frågan om heroin och där är också en av serien stora intriger – vem som ska kontrollera knarkhandeln på OZ.

Det finns nämligen olika grupperingar som alla vill bestämma och ha sin del av kakan, helst den största delen av kakan förstås. Det innebär att alla egentligen måste titta sig över axeln, ingen går att lita på. Man kan bli förrådd av den man trodde var sin bäste vän.

Bland grupperingarna märks det ariska broderskapet, som hatar alla som inte är som dem. De är mot drogerna men om det dödar de andra är det ingen fara med det. De svarta är i ständigt krig med italienarna – maffian. De är båda intresserade av att kontrollera drogflödet. Det är också latinamerikanerna förstås. Muslimerna står utanför drogträsket och vill påverka rättssystemet till ett mer rättvist sådant. Sen finns det ensamvargar och irländarna.

Utöver dessa finns det förstås de som tvingas leva med beskydd från andra fångar – av andra fångar. Detta kräver förstås sitt pris – kort sagt sexuella tjänster. Det är mycket manipulation från an del håll och det finns de som är helt fantastiska på att få andra att göra de smutsiga dåden åt dem. Låter det som ett hårt fängelse?

Men förutom detta, den uppenbara fängelsemiljön. Finns det också en filosofisk sida hos serien. En av fångarna, Augustus Hill (Harold Perrineau JR.) för också en ständig dialog med åskådarna. Han ställer frågor som tål att funderas på och han konstaterar kalla fakta om fängelsesystemet. Han dyker upp några gånger i varje avsnitt och håller liksom ihop den röda tråden. För mig är det kanske dessa inslag som skiljer agnarna från vetet. Det är den här delen av serien som är unik. Låt vara att det är våldsamt och att snopparna in skyls, men det är det här som är det intellektuellt gångbara med serien och som får den att vara fortsatt aktuell! Jag hade gärna sett en sammanfattning av detta bland extramaterialet men tji fick jag. Som helhet är extramaterialet, som finns samlat på en sista DVD, ganska fattigt. Det består mestadels av bortklippta scener och reklamkampanjer för säsongsavsluten. Ganska tråkigt.

Och ska sanningen fram så tycker jag faktiskt att serien tappar lite grand framåt slutet också. De första säsongerna är hur bra som helst. Det är inte många avsnitt per säsong, åtta vill jag minnas. Utom i säsong fyra förstås, där här man av någon anledning fördubblat episoderna. Hur som helst. När serien börjar närma sig slutet, jag vet inte riktigt var man ska dra gränsen, blir den lite annorlunda. Det känns som att man börjar blanda in övernaturligheter som inte riktigt hör hemma i serien. Detta får visserligen sin förklaring till slut men just då känns det fel.

Det känns också som att man framåt slutet försöker att skapa en poäng av att kritisera det amerikanska rättsystemet. Man kan tycka vad man vill om rättssystemet och jag tänker verkligen inte debattera det här, men det känns som att man ökar kritiken ganska rejält framåt slutet, kanske för att verkligen få fram vad man vill ha sagt. Det blir mindre underfundigt och mer rakt på sak. Jag gillade inte den utvecklingen. Även kvaliteten på intrigerna blir sämre, det känns lite som att man bara introducerar nya fångar för att de ska dö direkt, som att man panikartat försöker ta kål på serien men inte riktigt vet hur man ska göra det. Kanske var det lika bra att det inte blev fler säsonger. Nu fick man trots allt chansen att sluta med det mesta av äran i behåll!

7/10

Witchouse - 1999 - Den första i trilogin!

Witchouse

Regi: David DeCoteau

1999

Horror

Elizabeth samlar en grupp speciellt utvalda vänner för att ha en något udda fest. Hon har dekorerat hela det i sig ganska spöklika huset med allahanda föremål som borde finnas i ett hemsökt hus. Snart visar det sig att hon faktiskt är ättling till den onda häxan Lillith som brändes på bål för exakt trehundra år sedan. Elizabeth ämnar att återuppväcka sin förfader och att gästerna ska vara villiga blodsoffer för denna rit. Den visar sig också att samtliga närvarande hade förfädrar som aktivt bidrog till häxbålet för så länge sedan. Lillith är tillbaka och hon vill utkräva hämnd!

Att det här är en lågbudgetfilm märker man ganska omgående och jag tycker att man ska bedöma den som en sån. Att skådespelarna är ganska dåliga är således något man får leva med. Vad som däremot är riktigt bra är sminkjobben och miljöerna i det gamla spöklika huset. Det skapar en stämning som gör att man kan ha överseende med förutnämnda skådespelare.

Historien lämnar kanske en del att önska men emellanåt är man någorlunda innovativ och försöker åtminstone göra så mycket som möjligt av materialet, kanske beroende på att filmens budget inte medger några större utsvävningar. Kameraföringen är på sina ställen intressant och kanske den allra största behållningen av filmen.

Dialogen är filmens andra stora problem. Den känns tydligt skriven och när skådisarna är så här dåliga funkar det inte. Man stannar inte upp när man blir jagad av värsta demonen eller häxan och förklarar hur ett proppskåp fungerar, det gör man bara inte.

En ganska ointressant film som bjuder på en del överraskningar, framförallt i miljöerna som bitvis är riktigt spöklika. Att i princip hela filmen utspelar sig i samma hus tycker jag inte är en nackdel. Det betyder, bland annat, att man kunnat lägga ned maximal energi på dessa väldigt få sets. Å andra sidan är inte manuset tillräckligt välskrivet och intressant för att man ska komma undan med de få platserna.

Vill man se lågbudgetfilm, som emellanåt bjuder till skratt och vid enstaka tillfällen låter en ta del av ovanligt kameraarbete ska man se Witchhouse men är man ute efter en skrämmande och välgjord film bör man nog undvika den.

2/10

Tomie - 1999 - Asiatisk skräck!

Tomie

Regi: Ataru Oikawa

1999

Horror

Tsukiko (Mami Nakamura) lider av minnesförlust och går därför på behandling för detta. Hon minns ingenting av den bilolycka hennes mamma hävdar inträffade och hoppas att med hjälp av hypnos kunna låsa upp sitt förflutna. Vid genomlyssning av inspelningar tagna under dessa sessioner tycker sig Dr Hosono (Yoriko Douguchi) uppfatta namnet Tomie och när även kriminaldetektiv Harada (Tomorowo Taguchi) nämner hennes namn i samband med en mordutredning börjar sanningen hinna i kapp Tsukiko. Men något är skumt, Tomie’s namn dyker nämligen upp som offer vid flera tillfällen! Är det en tillfällighet eller är Tomie något annat än mänsklig?

Jag har mycket liten koll på japansk manga, men den här bygger tydligen på en mycket populär sådan. Faktum är att man nästan kan ana det i bildspråket som har lite serietidning över sig. Det är svårt att sätta fingret på precis vad som gör detta, det är mera en känsla jag får när jag ser filmen. Kanske bidrar det också att jag finner historien ganska svag och utan dimensioner, det hade inte skadat att skriva ut den lite för att komma ifrån ultralinjäriteten tycker jag.

                                      

Annars ser jag inte mycket av den österländska finess som brukar återfinnas i just den här typen av japanska spökfilmer. Historien är ganska fånig och väldigt oskrämmande, det är heller inte speciellt bra genomfört och det långsamma tempo som brukar vara den japanska skräckfilmens styrka blir här istället dess nackdel. Lyckligtvis ökar tempot framåt slutet när pusselbitarna börjar falla på plats för filmens karaktärer. Tyvärr får vi tittare ett inte speciellt svårt pussel att lägga, utan det hela är ganska enkelt att räkna ut i förväg. Några effekter designade att överraska tittaren är också inlagda men de påminner mera om något man lånat ur den amerikanska mainstreamfloran än något unikt och inspirerande.

Men något som faktiskt är både lyckat och bra är filmmusiken, den är förvisso mer frekvent än vad man är van vid i andra asiatiska skräckfilmsverk, som till exempel Ringu, The Eye och Dark Water, men väldigt effektiv. Kanske inte effektiv nog att skrämma någon men den bidrar i alla fall till att höja stämningen och göra det mera spännande.

Jag kan tyvärr inte rekommendera filmen till någon annan än den som är lika sjukligt intresserad av att vidga sina asiatiska filmvyer som jag, men ser trots detta fram mot uppföljaren. Det ska bli intressant och spännande att se om man lärt sig av misstagen eller bara gjort om samma film en gång till.

3/10

Screwloose - 1999 - Crazykomedi i bästa Mel Brooks-stil

Screwloose

Regi: Ezio Greggio

1999

Komedi

Ezio Greggio spelar själv rollen som Bernardo Puccini, son till en mattillverkningsmagnat. Pappan tycker att Bernardo gör allting fel och en dag under ett gräl dem emellan får fadern en hjärninfarkt. Han ber du sin son om en sista önskan, att hitta mannen som räddade hans liv under kriget. Plikttroget flyger Bernardo genast till USA för att söka reda på Jake Gordon (Mel Brooks) som han heter. Han hittar honom på ett mentalsjukhus där han för närvarande är patient. Trots att Jake är totalt ostabil kidnappar Bernardo honom för att ta med honom till pappan i Italien. Tätt i hälarna är Jakes läkare (Julie Condra) fast besluten om att för Jake tillbaka till sjukhuset i USA.

Ganska snart märker man att Mel Brooks gamla manusförfattare varit med och knåpat här, samma typ av galna humor och vändingar. Långt ifrån oförutsägbart det mesta av tiden, men det är det som är lite av charmen tycker jag. Ofta känns det som om Ezio Greggio driver med klichéerna genom att använda dem på ett överdrivet sätt. Det i kombination med hans sätt att spela över gör att jag tycker det lyckas mycket bra här. Mel Brooks är som klippt och skuren för rollen som galningen Jake Gordon och filmen håller ett högt tempo.

Ser man den här filmen för första gången tror jag att man missar en hel del för det händer rätt mycket i bakgrunden som inte alltid når fram direkt. Själv upptäckte jag mycket ny bakgrundshumor när jag såg den andra och tredje gången. Jag gillar när man upptäcker nya saker hela tiden, det ger filmen lite av en ny dimension. Jag ser fram emot fler filmer av Ezio Greggio efter den här!

Recension: Ring Virus - 1999 - The Scariest Ring of them all!

Här kommer ytterligare en recension skriven för några år sedan, innan jag gav efter för påtryckningarna och började sätta ut betyg i mina recensioner.

Ring Virus

Regi: Dong-Bin Kim

1999

Horror

En modern legend om ett konstigt videoband, som dödar dig exakt en vecka efter att du sett det, ryktas längs gatorna. När bandet är slut ska telefonen ringa och en röst tala om att personen har sju dagar kvar att leva, så säger i alla fall legenden. När systerdottern till en journalist dör i liknande omständigheter tvingas journalisten undersöka fallet och hittar mycket riktigt ett mystisk videoband. Trots att hon blivit varnad av ryktet och att hon känner onda aningar börjar hon titta på bandet, en stund senare ringer telefonen…

Känner du igen handlingen? Det är inte så konstigt, för det här är den koreanska varianten, visserligen i samproduktion med japan, av Hideo Nakats succéfilm Ringu. Många gånger känner man också igen sig i filmen, vissa scener är väldigt lika även om lika många också skiljer dem åt. Kanske är det framförallt huvudpersonernas inbördes relationer som är helt annorlunda här, samt det sätt man gestaltar själva sökandet efter sanningen. Ofta känner man en tydligare realism här än vad man gjorde både i det japanska originalet och i den amerikanska remaken. Man skulle nästan kunna säga att det känns som man ville göra en film med en naturlig förklaring till själva mysteriet.

Karaktären Eun-Suh (som i de andra versionerna kallas för Sadako/Samara) känns verkligare än någonsin. Hon tycks inte vara lika ond som hon porträtterats i andra varianter av temat, utan mer som en missförstådd ungdom. Man menar i filmen att hon har både man och kvinna i sig, vilket eventuellt kan tolkas som att hon inte trivs i sin egen kropp (könsbyte). Det är kanske att gå ett steg längre än nödvändigt men det var min spontana reaktion när jag såg filmen. Man kan alltså säga att denna karaktär, vars namn kommer att vara mycket lätt att glömma bort (Eun-Suh), är betydligt djupare än vad man är vad vid från tidigare kontakt med ringmytologin. Mer genomarbetade karaktärer överlag alltså.

Själva bandet som faktiskt inte spelar en lika central roll här, åtminstone inte visuellt sett, är inte lika välgjort som i de andra versionerna av filmen men det gör ingenting eftersom omständigheterna runt omkring inte heller kräver detta. Man fokuserar helt enkelt på andra saker. Självklart är det ändå en viktig del av filmen och ett mysterium ligger helt klart inbakat i bilderna.

Tydligen ska den här filmen vara mer trogen Kôji Suzukis bok än någon av de andra adaptionerna, men jag har inte läst den och kan inte uttala mig om det är korrekt eller inte. Filmens natur är dock ofta mer bok-lik än någon av de andra, man märker en viss skillnad i berättarteknik och att det inte fokuseras lika mycket på visuella effekter. Jag kan inte se någon nackdel i detta då jag anser att det ofta förhöjer spänningen att inte visa för mycket.

En bra film som rekommenderas varmt!

Recension: Ringu 2 - 1999

Ringu 2

Regi: Hideo Nakata

1999

Horror

Ryuji’s assistent Mai Takano försöker desperat att ta reda på vad som egentligen orsakade hennes mentor och älskares död. Hon får nys om ett videoband som påstås innehålla fruktansvärda bilder och är medvetandet av en ung flicka som dog för många år sedan – Sadako. Den som ser bandet dör av skräck inom sju dagar. I sina efterforskningar hittar hon Ryuji’s exfru Asakawa och dennes son Yoichi som hon har tillsammans med Ryuji. Mer och mer upptäcker Mai att Yoichi utvecklar samma förmågor som Sadako hade medan hon var i livet. En kamp för överlevnad börjar, en kamp för Yoichi och för henne själv att inte bli Sadakos nästa offer.

Detta är uppföljaren till den japanska succéfilmen från 1998. Det är en värdig uppföljare som spinner vidare på historien ungefär där den första filmen slutade, men är du ute efter att gå ifrån filmen med alla svaren i din hand kan du känna dig grundlurad. Visserligen besvaras en del frågor angående första delen, men minst lika många nya ställs på samma gång.

Man fokuserar inte så mycket på videobandet och mystiken här utan filmen fungerar mera som en utredande thriller. Asakawas kollega fortsätter hennes reportage efter hennes försvinnande och polisen Omuta utreder det mystiska dödsfallet av Asakawas far som verkar i hög grad ha stora likheter med Riyous’s död. Givetvis finns fortfarande Sadako kvar i bakgrunden men hennes roll är på nåt sätt lite passé vid det här laget. Man fokuserar mer på varför vissa personer överlevt än på varför dödsfallen inträffar som numera tycks vara allmänt vedertaget. T.o.m. att man måste kopiera bandet och föra det vidare till någon annan verkar vara var mans kunskap och det tycker jag är lite synd. Det känns inte helt logiskt i sammanhanget.

Annars är filmen helt klart välspelad och kompetent gjord, att den inte når upp till riktigt samma höjder som ettan är väl egentligen ganska naturligt – vilken uppföljare gör egentligen det? Visst finns det ett par exempel men man skulle med lätthet kunna räkna dem på ena handens fingrar.

Filmen handlar också i högre grad hur man vetenskapligt skulle kunna förklara händelserna och det tar väl oss i viss mån tillbaka till där det började – Shizuko’s demonstration av sina psykiska förmågor. Det är kul att cirkeln har slutits så att säga men samtidigt synd att man inte valt att utforska de mörkare sidorna i historien. Dessutom tycker jag att det är lite väl många som har någon form av psykiska gåvor eller förmågor i den här delen. Det känns som om man haft slut på idéer och hittat på något snabbt som visserligen funkar men blir ganska tröttsamt och rörigt i längden. Lägg också till att synerna dessa personer ser ibland föreställer människor som dog i första filmen – för rörigt och inte tillräckligt klart.

Star Wars - The Complete Saga - Epidsode 1-6

Star Wars: Episode 1

The Phantom Menace

Regi: George Lucas

1999

Sci-Fi/Fantasy

Handelsfederationen utför en blockad mot planeten Naboo. Detta är förstås bara en ursäkt för att senare invadera och inget annat. Två Jedi-riddare – Qui-Gon Jinn och Obi-Wan Kenobi sänds dit för att medla mellan parterna. Det blir omedelbart attackerade men lyckas undslippa droider och dödsmaskiner. De träffar på en av planetens innevånare, en lustig varelse som går under namnet Jar-Jar Binks. Han har blivit förvisad från sin by för att han är ”lite” klumpig, vilket snart märks… Tillsammans ger tar de sig till huvudstaden där drottning Amidala finns då hon inte är säker där. De kapar ett rymdskepp och ger sig iväg mot senaten för att ta upp sina problem. På vägen tvingas de landa på planeten Tatooine, där de lär känna en ung pojke, en slav, med ovanligt stark koppling till ”kraften” – pojkens namn är Anarkin Skywalker. De befriar honom från slaveriet och tar honom med sig. Qui-Gon är övertygad om att pojken är ”den utvalde” som ska bringa ordning i kaoset. Jedi-rådet är inte lika säkra på saken…

Det är lite svårt att tänka sig att det faktiskt är över tio år sedan den här ”nyare” filmen i Star Wars sagan kom. Jag har heller inte sett den sedan dess och det var inte med välbehag jag mindes den heller. När det begav sig var den gängse uppfattningen att denna nya trilogi enbart förstörde de hyllade originalfilmerna. Jag var väl inte en notorisk anhängare av denna inställning men nog tyckte jag allt att det var ganska onödiga filmer som verkligen inte levde upp till underhållningsvärdet på de tre första (episod 4-6).

Men eftersom tiden går bleknar minnena och jag såg det nödvändigt att se om alla filmerna med tanke på att de numera finna utgivna på Blu-ray. Boxen införskaffades och fick stå ett tag men till slut tyckte jag att det var tid att öppna den. Detta gjordes och den första filmen klarades av.

Jag är inte lika avigt inställd till filmen som jag var en gång i tiden, men visst har den en bit kvar innan den kan leva upp till minnena från originaltrilogin. För även där handlar det förstås om minnen. Tankar om dessa kommer att komma längre ner i texten eftersom det här handlar om en recension av hela filmserien egentligen. Jag kan dock inte förneka att det ser snyggt ut på sina ställen och att Blu-Ray kvaliteten tilltalar. Men samtidigt genererar detta en effekt av att allting ser för bra ut. Så bra så att man skulle kunna tro att man själv hade spelat in det på baksidan av huset. Detta gäller förstås inte explicit denna filmen utan ofta blu-ray formatet i stort och naturligtvis är det också en grov överdrift från min sida.

Som äventyrs science fiction är det egentligen en alldeles utmärkt film det är bara det att det inte är någon egentlig Star Wars film. Det är lite grand som de nyare Bondfilmerna. De är ofta utmärkta actionfilmen men utan den sista speciella touchen, de blir inte riktigt ”bondfilmer”. Nu svävar jag iväg här… Skådespelarna är för det mesta helt ok men jag hatar skådespelerskan som spelar drottning Amidalas livvakt. Pernilla Augusts engelska stör jag mig också lite på men eftersom hon är slav och från en annan planet än den hon bebor kommer hon undan med det. Liam Neeson är härligt gulle-go och kanske aningen överdriven i sin rolltolkning. Ewan McGregor och Natalie Portman sköter sig ungefär lika bra. Helt ok, men inga bejublande insatser skulle jag vilja säga på det hela taget. Problemet är väl i så fall bristande regi och inget annat. Men vem vet vilken vision George Lucas har haft, han kanske ville ha dem precis så där?

Men inte bara som äventyrs science fiction är det helt ok, det är ingen fel på sagan i sig heller. Att George Lucas kan konstruera historier om gott och ont, svart och vit, har han tidigare bevisat, i Willow inte minst. Som början på sagan får man säga att några pusselbitar ramlar på plats. Men jag vill minnas att Obi-Wan Kenobi säger i episod 4 att det är Yoda som tränat honom, inte Qui-Gon Jinn. Det kanske får sig förklaring längre fram annars är det en ganska grov miss!

På det hela taget alltså tämligen underhållande men utan den sista touchen som gör Star Wars till Star Wars. Och eftersom jag numera betygsätter i mina recensioner får den också ett godkänt betyg.

6/10

Star Wars: Episode 2

Attack of the Clones

Regi: George Lucas

2002

Sci-Fi/Fantasy

Tio år har gått, Anarkin är förälskad i Padmé. Det är en förbjuden romans eftersom en Jedi inte har tillåtelse till personliga känslomässiga band. Romantiken är helt enkelt förbjuden för honom. Men han är en bångstyrig yngling oavsett hur starkt kraften är med honom. Han är impulsiv och arg över att Obi-Wan inte ser hans utveckling på samma sätt som han själv upplever den. Han känner också av sin mamma och är helt enkelt tvungen att rädda henne. Han bryter därför mot de direkta order han har fått av Jedi-rådet och av Obi-Wan. Han äventyrar Senator Amidala – alltså Padmé! Någon försöker att lönnmörda henne! Samtidigt händer en massa andra lustiga saker. Man upptäcker att någon gått igenom en massa trubbel för att dölja en planets existens. Den är helt borta ur arkiven. När man undersöker saken närmare visar det sig att en medlem i Jedi-rådet, som varit död i tio år, beställs en armé av kloner från den mystiska planeten. Historien tätnar, vem ligger bakom och vem vill utplåna Jedi-riddarna?

Liksom den föregående episoden var det runt tio år sedan jag senast såg den här filmen. Mitt minne hävdade bestämt att det var en riktigt skräpfilm men fler detaljer än så gick inte att uppbringa. Jag minns till exempel inte vad det var jag skulle ha haft emot den. Antagligen samma inställning som till episod 1, det är helt enkelt inte klassisk Star Wars. Miljöer, varelser etc. är ”fel”. Det känns som att de här första episoderna riktar sig till en yngre publik än de tidigare filmerna men jag vet inte. Jag själv var ju betydligt yngre när jag lärde mig att uppskatta dessa.

Det är mindre action i denna. Focus verkar istället ha lagts på Anarkin Skywalker och hans känsloliv. Med tanke på vad som komma skall känns det förvisso som viktigt men det blir inte fullt lika underhållande att titta på! Jag vill att Star Wars ska vara dueller med lasersvärd, rymdjakter etc. inte ett romantiskt drama. Dock känns den här filmen som helhet mer genomtänkt än den förra. Det är inte riktigt lika rörigt och man har betydligt större chans att hänga med på vad som verkligen händer. De bakomliggande orsakerna och sådana saker.

Bland skådespelararsenalen märks Christopher Lee bland de mindre men betydande birollerna. Jag gillar honom skarpt och han har en sådan inlevelse i sitt skådespeleri att det är oerhört underhållande att titta på honom. Liksom som i första episoden märks det att George Lucas har sinne för en bra historia. Han vet hur man berättar en saga, så mycket är helt klart! Den drivs stadigt framåt men utan att ge oss för mycket information, lagom är bäst verkar det som. Men jag kan inte låta bli att tycka att det rör sig om en ”mellanfilm” här. Det verkar mest vara utfyllnad för att historien ska komplett. Viktig information helt klart men utan så mycket underhållningsvärde alla gånger.

Jag reagerar inte lika mycket på att den högupplösta kvaliteten är ”för” bra här. Man tycks ha hittat en bra balans som åtminstone passar mig och min TV utmärkt! Som helhet blir det även godkänd för den här episoden.

6/10

Star Wars: Episode 3

Revenge of the Sith

Regi: George Lucas

2005

Sci-Fi/Fantasy

Kriget mot klonerna har nu varat i tre år. Allt har eskalerat och blivit värre och värre. Politiken är korrupt och ännu mer makt ges till Kansler Palpatine. Nu är han kidnappad och hålls fången av den ondskefulle Droidledaren General Grievous. Obi-Won och Anarkin är utsända för att rädda honom. När de stöter på motstånd och Greve Dooku visar sig blir det svärdsduell, Obi-Won slås medvetslös men Anarkin lyckas besegra den ondskefulle lorden. På inrådan av Kansler Palpatine dödar han också Greven trots att det strider mot Jedi-ordens hederskodex. Friktionen mellan Kanslern och Jedi-rådet blir större och större och Anarkin hamnar preics mitt emellan. Hans vänskap med Kanslern blir ett problem när rådet vill att han ska rapportera till dem. Samtidigt vill Palpatine ha information av Anarkin om vad rådet tänker göra härnäst. Han slits mellan de båda sidorna…

Hela den här ”nya” trilogin har egentligen bara ett enda syfte. Det blir extra tydligt i den här tredje episoden. Det vi har väntat på inträffar äntligen, Darth Vader gör sitt intåg i sagan! Det är också lite mer rymdskepp av klassiskt snitt i denna och det uppskattar i alla fall jag väldeliga. Jag är lite känslig för sådana detaljer även om det är totalt logiskt att det sker en steglös förändring genom hela historien. Det går ju trots allt några år mellan varje film.

När filmen först kom ut tyckte jag att det här var en överlägsen film jämfört med de två första episoderna, troligen just på grund av att Darth Vadar äntligen fanns med. Men idag är jag inte riktigt lika säker. Det var också den tråkigaste och segaste episoden så långt. Det känns egentligen som en enda lång fördröjning innan klimax (Darth Vadar) kommer.

Anarkin är argare och mer missförstådd än någonsin, han kan inte förstå varför han inte kan utnämnas till mästare när han trots allt får sitta i rådet. Allt detta tär på honom och det är tydligt att han ska knäckas till slut, knäckas och gå över till den mörka sidan. Detta sker inte helt medvetet men det sker trots allt. Han blir manipulerad av den ondskefulle Sith-lorden som ligger bakom allt som sker. Det är fantastiskt egentligen vilket scenario det egentligen handlar om. Vi talar alltså om åratal av förberedelser för att saker och ting ska inträffa precis enligt det  händelseförlopp som man önskar. Jag tänker på den mörke Lordens plan naturligtvis. Äntligen börjar det likna det man en gång i tiden kallade för Stjärnornas Krig, alltså original trilogin!

En fantastisk historia som måste ha varit mycket utmanande att skapa. Alla vet ju hur filmen kommer att sluta, åtminstone dem som har originaltrilogin inpräntad i hjärna eller rent av i förlängda märgen. Som de tidigare två filmerna tycker jag att denna hållet måttet men jag hävdar inte längre att den på något sätt skulle vara överlägen.

6/10

Star Wars: Episode 4

A New Hope

Regi: George Lucas

1977

Sci-Fi/Fantasy

Det galaktiska imperiet har byggt ett nytt vapen som ska säkra kejsarens absoluta makt. Rebellerna har dock lyckats stjäla ritningarna och är i full färd med att leverera dem till högkvarteret för analys. Ett så kraftfullt vapen att det kan förstöra en hel planet på en gång måste helt enkelt ha någon svaghet de kan utnyttja till att förstöra den. Den kan helt enkelt inte vara osårbar. Darth Vadar är dem på spåren men Princess Leia lyckas undanhålla honom informationen för honom. Ovetandes om vad som händer hamnar istället informationen hos ynglingen Luke Skywalker som inte har något annat val än att söka upp Obi-Wan Kenobi som lever på planeten Tantooine under namnet Ben Kenobi. Tillsammans ger de sig iväg för att ge rebellerna ett nytt hopp…

Jag har konstaterat att det är tio år så där sedan jag såg de första episoderna men det är faktiskt ännu längre sedan jag såg originaltrilogin! Förresten har jag aldrig sett specialversionerna och var ärligt talat orolig för att jag skulle tycka illa om eventuella olikheter. Jag reagerar inte för så mycket men på några ställen hittar jag tillägg och förändringar som både förbättrar och försämrar skulle jag säga. Men låt oss nöja oss med att kalla det för förändringar så behöver vi inte orda mer om detaljer…

Däremot känner jag att den här filmen, till skillnad från de tidigare episoderna (som alltså spelades in senare) är aningen daterad. Den känns inte så fräsch och tidlös som jag minns den. Kanske har nostalgin förändrat mitt minne av den eller så är det helt enkelt en mycket större referensram som krånglar till det. Det är tydligt att George Lucas har utvecklat konceptet ganska rejält inför den nyare trilogin. Självklart fanns det inte lika utvecklade metoder att framställa saker och ting på 1977 men det är en del av charmen, och har alltid varit en del av charmen. Man har lyckats göra oerhört mycket med tekniken men inte allt!

Förutom huvudrollerna, Mark Hamill, Carrie Fisher och Harrison Ford finns det ansikten man känner igen. Peter Cushing gör en mindre roll som befälhavare, Alec Guiness spelar Obi-Won Kenobi och James Earl Jones gör Darth Vadars berömda röst! Handlingen är tämligen enkel och svart/vit. Aningen är man ond eller god, man har eventuellt försökt att göra någon form av gråskala med Han Solo (Harrison Ford) men jag tycker inte man lyckas med det. Snarare är det en äldre variant av den självsäkre kvasi-hjälten som Kurt Russell senare skulle parodiera i John Carpenters Big Trouble in Little China. Lite komisk lättsamhet helt enkelt!

Man måste komma ihåg att man ursprungligen inte hade möjlighet att se någon bakgrundshistoria. Att komma rakt in i handlingen på det här sättet är ett effektivt sätt att börja en berättelse och jag tror att det kanske har bidragit till dess kultstatus. Tillsammans med olika fantasifulla varelser och karaktärer förstås. På ett lyckat sätt har George Lucas lyckats kombinera sin saga med sci-fi och förlagt den till en miljö där allting är möjligt, för länge sedan i en galax långt borta…

7/10

                                                                                                   

Star Wars: Episode 5

The Empire Strikes Back

Regi: Irvin Kershner

1980

Sci-Fi/Fantasy

Efter att rebellerna lyckats spränga dödsstjärnan i luften har de fått lite andrum. Men alldeles oavsett detta trycker imperiet tillbaka upproret. Rebellernas bas är röjd och det dröjer inte länge förrän Darth Vadar med anhang är där för att utplåna allt motstånd. Allt utom Luke Skywalker förstås, denna yngling som kejsaren själv är ute efter. Han måste tas levande och det är lättare sagt än gjort. Han lyckas undkomma och efter en vision där Ben Kenobi säger åt honom att söka upp Jedi-mästaren Yoda, är det precis det han gör. Han får lära sig Jediriddarnas vägar men innan han är riktigt klar blir han avbruten. Mot Yodas invändan beger han sig iväg för att försöka rädda sina vänner, Han Solo och Prinsessan Leia. Han står nu öga mot öga med Darth Vadar…

Vad jag minns från min första bekantskap med denna var det en film som inte riktigt passade mig. Det var absolut inget fel på den, och det är det fortfarande inte, men det kändes som att det var något som saknades på något sätt. Det känns helt enkelt som någon mellanfilm som inte har något egentligt slut. Den börjar dock mitt i händelserna centrum precis som förra filmen gjorde. Jag vet inte riktigt vad det är som gör det men det känns inte riktigt som kampen mellan det goda och det onda är riktigt lika närvarande här som i den tidigare filmen. Det är mera på ett abstrakt plan än ett jordnära bokstavligt kan man säga.

Antagligen beror detta delvis på att George Lucas inte regisserat filmen själv. Jag har hört många säga att det här är deras absoluta favorit när det kommer till Star Wars men jag håller inte riktigt med. Det är ganska tydligt om man läser lite mellan raderna här ovan. Det är lite för mycket pang pang och lite för lite mytologi, ändå är det väl egentligen mer av den varan här än i första filmen. Man är nu klar med karaktärsintroduktionerna och kan helt koncentrera sig på kampen mellan det goda och det onda. Det borde ha kunnat fungera mycket bättre!

Nu låter jag kanske negativ här, men det är absolut inte meningen. Jag tycker inte att den här filmen reser sig över de andra på något sätt men heller inte det omvända. Den är ganska likvärdigt underhållande som första delen i originaltrilogin! Den utvecklar sin handling mot den tredje delen som kommer att avsluta den här boxrecensionen.

7/10

Star Wars: Episode 6

Reurn of the Redi

Regi: Richard Marquand

1983

Sci-Fi/Fantasy

Han Solo är fortfarande infrusen i karbonat och hålls dessutom numera fången av Jabba The Hutt. Luke skickar bud att ha söker en audiens hos honom där han ber Jabba släppa Han och hans vänner. Princess Leia, Chewbacca och droiderna är alla på samma ställe och Luke, som nu påstår sig vara en Jediriddare, ger Jabba en sista chans att släppa alla lösa. Alternativet är att gå under. Jabba skrattar förstås bara åt honom och vägrar förhandla. Någon som han kommer att ångra. Luke och de andra slår sig fria och börjar planera för nästa slag. Det mot kejsaren…

Jag är inte helt säker men jag tror att det här var den första delen jag såg i serien – någonsin! Den har i alla fall en speciell plats i mitt hjärta och jag håller den för den mest underhållande av alla filmerna (så långt, nya episoder är ju på gång). Jag vet inte riktigt vad detta beror på men jag dristar mig till att tro att det handlar om att kampen mellan det goda och det onda är så närvarande i denna del. Dessutom finns det ett slut på alltihop som saknas i alla de andra filmerna. Inte konstigt i och för sig eftersom det från början var en trilogi. En trilogi som sedermera fylldes på med tre filmer till…

För länge länge sedan hört jag ett rykte om att George Lucas ursprungliga vision handlade om nio filmer. Detta vara åratal före den nyare trilogin med episod 1-3 kom till. Länge trodde jag att det bara var ett envist rykte som inte ville dö. Dessa övriga sex filmer skulle utspela sig både före och efter den ursprungliga trilogin och med facit i hand är det inte längre någon omöjlighet! De tre filmerna som föregår originaltrilogin finns ju och att skapa ytterligare tre om generationerna efter lär inte vara något problem med nutida teknologi. Det är bara frågan om vad man ska fylla dem med för att göra dem intressanta? Framtiden får utvisa!

Liksom i de två föregående episoderna finns det förändringar som lagts till eller förändrats. I episod 4 hade jag inte mycket att klaga på, i episod 5 tänkte jag inte ens på det men här finns det ett par förändringar som definitivt förändrar filmen negativt! Kvaliteten ska jag inte klaga på men jag tycker det är onödigt att förändra essentiella scener och göra om dem så att innebörden blir annorlunda!

Det finns nog mest fantasifulla varelser i den här delen, i alla fall om man tänker sig originalversionerna. Allt kan ju läggas till numera, men jag tänker främst på de väsentliga, såsom Ewokerna, som dessutom har skapat en helt egen spinoff. Jag har inte sett något från den men dess existens är på intet sätt främmande. Hur som helst är det här en värdig avslutning på originaltrilogin. Vad den framtida trilogin bär i sitt sköte är omöjligt att sia om, men nog får man vara nöjd så långt!

8/10

Recension: Ice From the Sun - 1999

Ice From the Sun

Regi: Eric Stanze

1999

Horror/Fantasy

Vart sjätte år lägger den mäktiga trollkarlen Abraham beslag på sex människor som han för till sin egen dimension, för att roa sig med att döda dem på alla möjliga uppfinningsrika sätt. Offrens egen rädsla vänds emot dem och Abraham är mycket skicklig att ta till vara offrens egna minnen i syfte att skapa en så mardrömslik död som möjligt. Denna dimension är skyddad av is från solen som är en kraftig sköld och inte ens himmelns änglar eller helvetets djävlar kan tränga igenom. Det står dock i båda dessa ytterlighetsmakters intresse att utplåna denna häxmästare och efter att ha övertalat den helt vanliga människan Alison (Ramona Midgett) försöker de nå sitt mål. Hon sänds in i Abrahams dimension med ett enda uppdrag, inte att försöka rädda något av de sex offren, utan endast att försöka få Abraham att minnas at han faktiskt en gång var mänsklig och inte den Gud han nu tror att han blivit. Detta ska försvaga isen tillräckligt mycket för att änglarna och djävlarna ska kunna ta sig in och eliminera honom.

Detta är en lite rörig film och historien är inte helt lätt att överblicka. Saken görs heller inte lättare av att det ofta är ganska påträngande bilder och ovanliga kameratricks som åskådliggör historien. På grund av filmens karaktär ägnas också en stor del av dess första tid med att förklara handlingen. Man får reda på vem om är vem och hur saker och ting kom att bli som de blev. Det är viktigt att hänga med i dessa inledande scener, som förvisso tenderar att dra ut lite på tiden, för att få fullt utbyte av filmen. Väntar man sig enbart våld och skvättande blod direkt från början blir man nog aningen besviken och likaså om man räknar med en renodlad fantasyfilm.

Ibland, eller egentligen mest hela tiden, känns dock handlingen som en ursäkt för att kunna vissa just dessa påträngande och blodsdrypande scener, men man avviker aldrig från historien och den röda tråden av fantasy löper alltjämt genom hela produktionen. Trots detta finns det ju som jag tidigare nämnt starka scener, som faktiskt till och med är ganska grymt uttänkta och inte enbart grafiska. Vad sägs till exempel om den kvinna som blir släpad naken bakom en bil för att sedan beströs med salt när kroppen är totalt genomsårig?

Som jag inledningsvis nämnde i förbifarten har filmen ett ganska jobbigt bildspråk och det känns nästan som om man tagit en hallucinativ drog när man ser den. Det är dock något som förhöjer den artistiska prägeln och som faktiskt får historien mer trovärdig. Filmen är alltså ganska jobbig och svår att ta till sig men ge inte upp för du kommer att få din belöning!

Fantasia 2000 - 1999 - En antologi med bild och musik

Fantasia 2000

1999

Animerad

En antologi där bild och musik existerar i symbios med varandra. Klassiska tongångar ackompanjerade av tecknade bilder med eller utan handling.

Jag har tidigare präntat ned ett och annat utropstecken för uppföljare som kommer till flera årtionden efter den första delen och jag tror att jag har skrivit om ett par stycken där det handlat om fyra decennier. Här är det dock frågan om ytterligare tid nämligen totalt nästa sextio (!) år! Fast ska sanningen fram är det väl kanske inte som en uppföljare till Fantasia från 1940 man ska se den här filmen, det är nog snarare frågan om en ny och uppfräschad version egentligen. Och då menar jag inte att det är samma gamla material som är upphottat bara. Nej, det mest är helt nytt, eller åtminstone inte inkluderat i den gamla Fantasia.

På det hela taget är det nämligen lite av samma sak som presenterades sextio år tidigare, det handlar om musik som är bildsatt på ett eller annat sätt. Dock vill jag påstå att både musiken och bilderna håller en betydligt högre klass, Beethovens femte symfoni som inleder alltihop är förvisso lite av en personlig favorit så helt objektiv kanske inte iakttagelsen är. Men det är i alla fall mera samkörda bilder med musiken än vad jag upplevde de mest abstrakta styckena vara på Fantasia.

Sen är det ju också onekligen så att det här är en film som ligger bättre i tiden även om det är drygt tio år sedan den gjordes i skrivandets stund. Det betyder förvisso datoranimeringar och en stil som undertecknad inte riktigt förknippar med den klassiska Disneystilen. Men tiden går framåt och lite förändring får man vara beredd på. Istället för en enda ”programledare”, som presenterar de olika musikaliska äventyren, i frack har man istället dragit ihop ett gediget gäng som ska genomföra denna presentation. Det är mindre pretentiöst och det lider heller inte av att ljudfilmen är ny vilket gör att man inte måste experimentera och utforska lika mycket på detta plan. Hur som helst, de som presenterar innehållet gör alla ett bra jobb och består av storheter som: Steve Martin, Quincy Jones, Itzhak Perlman, James Earl Jones, Bette Midler, James Levine, Angelsa Landsbury och Penn & Teller.

En hommage till den ursprungliga Fantasia består i att man även här har inkluderat det inslag som kanske bäst av allt förknippas med Fantasia, nämligen trollkarlens lärling. Det finns också ett hjärtskärande äventyr med min personliga favorit bland Disneys alla karaktärer – Kalle Anka. Istället för att skatta åt honom och hans temperament känner man här istället sympati med honom i äventyret Pomp and Circumstance, som utspelar sig kring historien med Noaks Ark där alla djuren kommer två och två utom Kalle som inte kan hitta Kajsa…

Som Ni förstår av ovanstående så håller jag den här för att vara rätt mycket bättre än den ursprungliga filmen. Och även om den här heller inte har någon egentligen handling i ordets vanliga bemärkelse så är det mer underhållande. Den är kanske fortfarande inte den film som barn förknippar med Disney men som abstraktion för vuxna funkar den betydligt bättre än sin föregångare.

Bilder: © Disney

5/10

Recension: Premutos – Der Gefallne Engel – 1999

Jag försökte verkligen men jag klarar helt enkelt inte av filmen. Inte nog med att den är fullständigt ointressant och har en handling som vilken wannabe byrålådeskribent som helst med lite fantasi skulle kunna knåpa ihop, det är dessutom oerhört taffligt utfört. Låt vara att gore-effekterna är bra men det är helt charmlösa och det finns ingen direkt humor som backar upp dem heller. Om inte den sanslösa torrheten som genomsyrar hela projektet är en del av den tyska humorn? Så kanske det är men det här tilltalar mig i alla fall inte ens det minsta lilla.

1/10

Recension: Chaos aka Kaosu - 1999

Chaos

Aka: Kaosu

Regi: Hideo Nakata

1999

Thriller

Efter en lyxmiddag på en fin restaurang blir hustrun till en rik affärsman kidnappad och kidnapparen kräver en stor summa pengar för att släppa henne fri. Senare upptäcker man att kidnappningen är falsk och att det i själva verket är affärsmannens fru som själv fingerat bortrövandet, men allting är inte vad det först ser ut att vara och snart hamnar kidnapparen i en värld av lögner, missförstånd och förvirring.

En något fragmenterad film som inte berättar händelsen helt kronologiskt, det är ju populärt numera och jag måste säga att jag gillar det. Den här historien skulle dessutom ha varit betydligt svårare att berätta på ett intressant sätt om man inte gjort just på det här viset. Ett komplext pussel som delvis sätts ihop för att sedan arrangeras om på nytt igen och igen. När filmen är slut känner man att man fått sin belöning och man tror att man äntligen fått svaret på sina frågor, men samtidigt sitter man nästan fortfarande och undrar: vad hände vem och kanske framförallt varför? Kanske kan man också tolka delar av filmen på olika sätt och utifrån hur man uppfattar de olika delarna i filmen, detta ser jag enbart som positivt.

Den är mycket spännande och den sparsamma musiken framhäver de tystlåtna, till synes ganska sega scenerna. För filmen har ett rätt långsamt tempo, något som kanske är betydligt vanligare i den asiatiska thrillrarna än i de amerikanska. Jag tycker det förhöjer spänningen och i kombination med bra skådisar och ett mycket välskrivet manus, som ofta får oss att vänta på svaren, levereras filmen sålunda på ett utmärkt sätt. Den är också väldigt snyggt filmad med en massa innovativa kameravinklar etc.

Recension: Cannibal Anthropophagous 2000 - 1999

Cannibal Anthropophagous 2000

Regi: Andreas Schnaas

1999

Horror

Ett antal människor, med olika bakgrund beger sig mot samma mål var och en från sitt håll. De är av olika anledningar på väg mot samma stad, en stad som mystiskt nog visar sig vara helt öde när de kommer fram. Någonstans i staden härjar en galen mördare som tar död på dem en efter en. Några försöker fly men det flesta dödas innan de vet ordet av. De sista av människorna beslutar sig för att gå samman och kämpa emot mördaren, en mördare som inte liknar nånting annat de tidigare stött på. Det är en gravt störd kannibalistisk man…

Känner ni igen handlingen? Detta är tysken Andreas Schnaas nyinspelning av italienaren Joe D’Amatos smått klassiska Anthropophagous från 1980. Det är inte någon komplex historia på något sätt men det är inte heller det som krävs i en film av Andreas Schnaas, som kanske är mest känd för sina Violent Shit filmer. Man kan säga att allt är en ursäkt för att få visa så mycket grafiska våldsamheter som möjligt. Tyvärr ser dessa våldsamheter inte bra ut hela tiden och en del makeupeffekter är pinsamt uppenbara.

Inte för att jag är ett så stort fan av originalet heller men det här ser emellanåt väldigt amatörmässigt ut, detta trots att Andreas Schnaas hade sin, dittills, kanske största budget någonsin. Jag tror att det kräver en speciell typ av tittare för att uppskatta den här filmen till fullo, eller kanske en rejäl fylla!

Vad finns det mer att säga om filmen då? Tja, det handlar ju om att visa så mycket i bild som möjligt, kanske är inte det alltid det bästa sättet att få fram sin poäng, men det är ju å andra sidan splatterfilmens sätt! Det är ofta viktigare än att t.ex. förklara huvudpersonernas inbördes relationer eller varför de egentligen strålar samman och möts på just den här platsen. Man skulle kunna säga att filmen består av scener som logiskt sett funkar var för sig men när de sätts samman och händelseförloppet ska bildas, finns det ingen egentligt logik i händelseflödet.

Att det här är en hyllning till Joe D’Amato framgår direkt av förtexterna och som sådan är den väl helt ok. Man ska få hylla sina hjältar och råkar dessa hjältar varit banbrytande inom udda och bisarr film så är det väl den här vägen man måste gå. Som självständig film eller som remake lämnar den tyvärr mycket att önska och inte mycket av den stil och finess som fanns i originalet finns kvar även om jag än en gång måste understryka att jag inte är något fan av den heller.

Boys Don't Cry - 1999 - Hillary Swank i Öscarsbelönad roll!

Boys Don't Cry

Regi: Kimberly Peirce

1999

Drama

Skriven av: Linda Snöberg

Filmen är baserad på en verklig händelse, Brandon Teena är den nya populära killen i Lincoln, Nebraska. Han hänger ute med grabbarna och dricker, bilsurfar och charmar de unga tjejerna, som inte har mött en så känslig och omtänksam ung man någonsin. Livet flyter på bra för Brandon, nu när han är en kille i gänget och träffar traktens vackra Lana. Fast det är en viktig detalj han har glömt att nämna, han är nämligen en kvinna som heter Teena Brandon. När Brandons bästa kompis får reda på det, blir Brandons liv inte detsamma längre, han får känna på vreden från han kompis genom svek, våldtäkt, misshandel osv.

Början av filmen är lite slö, men historien drar in dig tills du faktiskt nästan drunknar i en bubbelpool av omväxlande och extrema känslor på ett brilliant sätt. Filmen hade en excellent synpunkt på hur konventionella personer inte förstår andra som är olika och som har det svårt att passa in och att finna sig själva. Bara vetskapen att filmen är baserad på en verklig händelse gör att filmens budskap blir mer viktigt. Det är en film om känslor, att bara vara sig själv, göra misstag och få betala för dem, kärlek där enbart kärleken är det enda man bryr sig om och inte hur man är som person. Kimberly Peirce ger oss historien rakt utan att fokusera för mycket kring småsaker och det gör filmen så ofantligt bra. Musiken spelade också en viktig roll för att förstärka de enorma känslorna som filmen ger oss.

Hilary Swank var välförtjänt av den Oscar som hon fick för bästa skådis. Det konstigaste är att inte Kimberly Peirce ens var nominerad för hennes fina regi av det mest svåra i en historia att berätta, tragedier i verkliga livet. Det fysikaliska framträdandet av skådespelaren är slående – med sitt korta hår och platt som en pannkaka, hennes späda röst, hon kunde verkligen passera sig som en ung kille, så Hilary Swank gör den här svåra rollen riktigt riktigt bra. Hon gjorde ett exceptionellt jobb med att porträttera Teena och visade den plågsamma smärtan Brandon kände, just för han inte är som alla andra är wow! Finns inget bättre ord att säga. Kärleksscenen som gjordes med Lana var underbar att se och mycket bra genomförd.

Man kunde se Brandons önskan att leva det liv han/hon ville, påfrestningarna i hans liv. Det som är bra med filmen är också att man får se det ut Brandons syn på det hela och förstå hur svårt det faktiskt måste vara. När då sista scenen kom i filmen hade jag en stor klump i halsen och mina tårar rann ner för kinderna, så otroligt rörande och sorgligt på samma gång.

Det är fruktansvärt att veta att det finns personer därute som går igenom saker som detta, men det är fantastiskt att någon ville göra en film på ett sådant här viktigt ämne för att andra ska kunna förstå eller åtminstone få upp ögonen om att de inte är ensamma om att vara olika andra. Jag känner mig som en bättre människa efter att ha sett filmen, därför att den fick mig verkligen att tänka på världen runt omkring mig och människor som man träffar när man t.ex. bara är ute och går. Se den, lär dig ifrån den och bestäm dig för hur Du vill vara!

Till Hilary Swank: Skådespelare som du gör filmer till konstverk. Tack så mycket!

Boys Don’t Cry - 1999 - Hillary Swank gör bra ifrån sig

Linda var i sin recension av den här filmen alldeles lyrisk över dess egenskaper och det har under en tid stört mig lite att jag faktiskt inte sett den. Man blir ju nyfiken när den typen av superlativ uttalas om en film inte har sett. Och således gjorde jag nyligen slag i saken och såg den! Jag kan väl inte påstå att jag var lika imponerad som Linda men filmen var ingalunda dålig! Jag var heller inte lika imponerad över Hillary Swanks insats men viss gör hon bra ifrån sig. Det är väl dessutom vanligare att män spelar kvinnor (Tootsie, Mrs Doubtfire och To Wong Foo Thanks for Everything, Julie Newmar är några exempel) och på det sättet intressant. Hur som helst så tycker jag det dröjde lite för länge innan den tog tag i mig och att den inledningsvis var ganska seg. Allt eftersom historien utvecklas blir den dock mer och mer intressant och slutet är ganska starkt! Jag hade för min del inte riktigt räknat ut hur det skulle gå och det är ju alltid ett plus. Ett plus är också att filmen tydligen baseras på en verklig händelse och som sådant är det förstås ett tragiskt drama! Och en gång för alla måste man slå fast att filmens viktigaste egenskap inte är vad den visar utan vad den får åskådaren att tänka på. Och filmen har sannerligen ett budskap som man inte slutar att fundera över så fort den har tagit slut. Nej, moraliska funderingar om självförakt, främlingsfientlighet och ett förakt mot saker man inte riktigt förstår eller kan sätta sig in i, kvarstår! 

7/10

Sexy Pirates - Joe D'Amato!

Min fetisch för Joe D’Amatos filmer har nu tagit mig till 1999 och en piratfilm av klassiskt snitt. Under namnet David Hills regisserade han den här filmen i slutet av sin karriär och även om han vid det här laget hade ett hundratal porrfilmer i sitt renommé är det här inte en pornografisk film. Den innehåller visserligen ett par avklädda scener där de kvinnliga skådespelarna får möjlighet att förtrolla den manliga publiken med sina välsvarvade kroppar, men det är allt! Personligen finner jag inte den här vara den bästa filmen av D’Amato och skulle gärna sett att den innehöll lite mer sleaze faktiskt. Som det är nu känns det som en porrfilm fast utan porren… Historien är av klassiskt snitt och det märks att D’Amato klarar av att leverera en historia på ett gott hantverksmannamässigt sätt men det här är nog något som enbart torde intressera D’Amato komplettister.

4/10

Analyse This - 1999 - klockren noir-gangster-pastisch

Egentligen en ganska klockren noir-gangster-pastisch där Billy Crystal briljerar väldeliga. Jag vill inte påstå att Robert De Niro gör ett dåligt jobb heller, men filmen innehåller några scener där han spelar över till den mildra grad, kanske för en komisk effekt, att det bara blir tramsigt av det. Handlingen i korthet går ut på att en psykiatriker (Billy Crystal) ska ha samtal med gangsterbossen Paul Vitti (Robert De Niro) om dennes problem, vilket är lättare sagt än gjort då Vitti har en fallenhet att lösa saker och ting på en gangsters sätt. Det gäller med andra ord att hålla tungan rätt i mun för psykiatrikern om han inte vill ha en ståplats i Nybroviken så att säga. Efterhand utvecklas dock en sorts vänskap mellan de två som bara fungerar på grund av gangsterns filosofi om ära och att till varje pris ställa upp för sina egna och så vidare. – 8/10