Tron: Legacy - 2010 - Uppföljaren till alla tiders mesta kultrulle!

Tron: Legacy

Regi: Joseph Kosinski

2010

Action/Sci-Fi

Den legendariska dataknackaren och företagsledaren Kevin Flynn (Jeff Bridges) försvinner och lämnar inga spår efter sig. Efter sin lämnar han också sin son ensam tillsammans med sina föräldrar. Många år går, sonen drömmer om att en dag få återse sin pappa och företagets – Encoms, ledning har helt och hållet ändrat Kevin Flynns inställning till att ge bort programmen som skapas gratis, till allmännyttan så att säga. Nu ska man tjäna så mycket pengar som möjligt och finnas på alla världen börsmarknader. Sonen – Sam, är inte speciellt intresserad av att leda företaget trots att han äger majoriteten av aktierna och är den rättmätige ägaren. Det han gör är att en gång om året tränga sig in i företagsbyggnaden och hacka sig in i datorerna och spelar de andra ett spratt. Men nu får han tips av sin fars gamle vän – Alan, den ende som fortfarande är de gamla idéerna trogen, att han har fått ett meddelande från Flynn. Spåren leder till den gamla arkadhallen och Sam lyckas ta sig in i datorns värld. Nu ska han bara hitta sin pappa och besegra systemet.

Första filmen, betitlad kort och gott – Tron, kom 1982. Jag älskade filmen redan då och den var enormt underhållande när jag såg om den för några dagar sen. Jämförelser är naturligtvis oundvikliga, men går det att göra en rättvis jämförelse av den här moderna filmen? Nja, det går nog inte att jämföra 8-bitarskänslan i originalet med de här fullständigt lysande effekterna. Det är en effektfilm så klart och mycket av behållningen ligger i det briljanta användandet av dessa. Det finns inte mycket annat att säga faktiskt. Det ser oerhört bra ut och jag får lov att säga att jag är grymt imponerad.

Men jämförelser är som sagt oundvikliga och i synnerhet när man i några scener visar sin hommage mot originalet. Det finns repliker som är identiska och det finns scener som i det närmaste är exakt likadant filmade. Jag tänker inte ens på de mest kända scenerna, de med motorcyklarna, för det finns naturligtvis med även här. Det är upphottat å det grövsta och är hur snyggt som helst att se på, man märker att det är nästan trettio år sedan första filmen kom.

Även manuset är bättre här. Man är inte lika vagt introducerad till systemet som allting utspelar sig i. Det finns bättre koppling till motiveringar till dess existens, i första filmen fanns det bara men man fick aldrig något direkt anledning till det. Här är det annorlunda och riktigt bra berättat. Lite förvirrande blir det förstås, nu när man också kan prata om internet eller webben, vilken man i första filmen nästan kunde jämställa systemet med. Här är det två skiljda saker och det är väl så det ska vara egentligen.

Det är kul att både Jeff Brigdes och Bruce Boxleitner repriserar sina roller. Jeff Bridges gör dessutom två roller faktiskt och inte så små heller. Det är filmens absolut största och viktigaste biroller. Bruce Boxleitner är inte med så mycket, men man får vara nöjd med det lilla. Huvudrollen som Sam görs av svenskättlingen Garrett Hedlund och han gör ett mycket bra jobb. Kort sagt är det här en film man bara måste uppleva, det är upplevelsen som är poängen, man behöver inte tolka den särskilt mycket och den är fantastiskt vacker!

Bilder: © Disney

Tron - 1982 - En genuin kultklassiker!

Skriven för ett par år sedan, vilket innebär att de tidsangivelser jag har angivit angående tillgång etc. inte är riktigt relevanta längre.

Tron

Regi: Steven Lisberger

1982

Sci/Fi

I en framtidsvärld existerar nästan en digital värld parallellt med vår egen. Flynn (Jeff Brides) är en programmerare som hackar sig in i sin före detta arbetsplats datorsystem för att komma åt bevis som stöder att hans chef, eller rättare sagt före detta chef efter som Flynn fått sparken, stulit några spel som Flynn i själva verket har skapat, spel som betytt enorma framgångar för företaget. Helt enkelt är det inte eftersom det finns mängder med försvarsmekanismer i systemet där den främsta går under namnet Master Control. Samtidigt utvecklar en annan programmerare ett annat program som ska hålla koll på hela systemet, till och med Master Control. Detta kan naturligtvis inte tillåtas av den mäktiga Master Control och programmet – Tron, tillfångatas. Han lyckas dock, tillsammans med Flynn, som blivit digitaliserad genom avancerad teknologi, att rymma. Kampen mot systemet har börjat!

Ironiskt nog var jag på jakt efter den här filmen för några veckor eller någon månad sen. Det visade sig att den inte alls var lika lätt att finna till ett vettigt pris som jag trodde och att begagnatmarknaden var enda chansen om den skulle kunna placeras i hyllan. Naturligtvis gjorde det mig därför extra glad när jag insåg att Disney skulle släppa den igen i samband med utgivningen av uppföljaren – Tron: Legacy. En nostalgitripp av sällan skådat slag!

Betänker man att filmen faktiskt gjordes i början av åttiotalet är det smått fantastiska visuella effekter! Det är en framtidsvision som faktiskt inte är hel osannolik. Jag gillar när man förlägger handlingen till platser som inte nödvändigtvis representerar det vi vanligtvis kallar för verkligheten. Inne i människokroppen a la 24-timmarsjakten eller inuti i en dator som här. Alltihop blir egentligen en visualisering av hur effektteamet tänker sig miljöerna. Det är underhållande att se hur man tänker sig antivirusprogram etc. Det blir lite som verkmästaren i magen om någon minns denna monolog med Magnus Härenstam. Funktioner som beskrivs med att det är människor som utför olika slags sysslor. En briljant visualisering måste jag säga! Det enda man kan klaga på, om filmen inte hade varit från tidigt åttiotal vill säga, är att bluescreenscenerna kanske inte ser jättebäst ut.

Men det är som sagt lätt att vara förlåtande mot tekniska begränsningar som kan relateras till filmens ålder. Men det är faktiskt lika lätt att imponeras av det visuella trots åldern. Många av de visuella tilltagen ser helt fantastiska ut. Det här är helt klart en film som var långt före sin tid. Inte bara visuellt, utan själva idén med att låta handlingen utspelas inuti en dator måste säga vara genialisk! Det enda man kanske skulle kunna önska sig är en lite mer tredimensionell handling. Emellanåt känns det som att filmens existens enbart beror på yta och inte alls på innehåll. Den är jäkligt tilltalande men jag saknar lite förklaringar till själva poängen med systemet. Det existerar i filmen, men vad har det för syfte? Det är inte bara ett nätverk av datorer, det handlar om något mer. Det är en hel värld som assimilerar andra små program och erövrar mer och mer digitalt territorium, men systemet har inget egentligen praktiskt verksamhetsområde. Petitesser kanske, men det skulle ha tagit filmen till ytterligare en nivå. Det är onekligen en kultfilm av stora mått och den hade varit värld lite mer eftertanke i manusarbetet.

Men jag ska inte klaga. Upplevelsen var visserligen nostalgisk och nödvändig inför uppdraget att recensera uppföljaren – Tron: Legacy, men ändå grymt underhållande enligt de linjer jag har beskrivit ovan. Skådespelarinsatserna kan jag inte klaga på och det är ju några kända namn också. Jeff Bridges som Flynn och Bruce Boxleitner som Tron får stå för de huvudsakliga insatserna tillsammans med David Warner. Det blir en fantastisk kamp som väl bäst kan beskrivas som en kamp mellan gott och ont. Så enkelt är det egentligen, det är den minsta gemensamma nämnaren och det är allt som behövs egentligen. Det är en riktigt underhållande film som jag hoppas att fler kommer att upptäcka i och med att den nu blivit tillgänglig!

Recension: Killer Flood: The day the dam broke - 2003

Killer Flood: The day the dam broke

Regi: Doug Campbell

2003

Action

Skriven av: Linda Snöberg

Här har vi en liten stad och bakom den finns en enormt stor dam. Allt verkar vara bra i den lilla staden tills en dag då olyckan är framme och en dör. Det blir rättegång för man ifrågasätter om dammen har byggts som den skulle. Mr Walker (Bruce Boxleitner) säger att allt är i sin ordning och att de har byggt efter de ritningar de har fått av David Artur Powell (Joe Lando) som är gift med borgmästaren för staden, Natalie Powell (Michele Greene). De lever dock inte tillsammans längre, utan hon lever ensam med deras son Garth (Michele Greene). Han kommer tillbaka tillstaden efter 5 år när han hör att det är rättegång. Han säger att det är fel på dammen, att den har byggts för långt mellan stammarna, men ingen vill tro på honom, inte ens hans familj. Så en dag är ytterligare en olycka framme och det börjar läcka från dammen, alla ombeds lämna staden. Natalies man och son är fast inne i dammen och kan inte komma ut. De förbereder sig på att spränga på olika ställen, det ska minska trycket så dammen håller längre.

Detta är en hemsk film när man ser på special effekterna som har gjorts, visserligen är det ju en tv film, fast man borde ju tänka lite längre än vad näsan räcker och förstå att vi tittare inte uppskattar sånt skit. När vattnet spolas fram är det en ren katastrof och man känner sej oengagerad.

Jag fortsatte dock att titta på filmen för att just Bruce Boxleitner var med och det var kul att se honom i en skurk roll, han var väl den enda som spelade bra. Fast inte hjälpte det upp filmen, det fanns alldeles för mycket som inte stämde in.

Musiken var inte riktigt genomtänkt på sina ställen eller tog man bara någon låt för att det skulle vara musik på just då, det verkade som att det var riktiga amatörer som hade gjort denna film.

Jag är ju en sådan person som gillar katastroffilmer som har med naturen att göra, just för att det kan hända i verkligenheten och på så sätt är sådana här filmer väldigt otäcka. Är du en person som jag och uppskattar sådant här, ska du helt klart se den trots de dåliga effekterna.

51 aka Area 51 – 2011 - Det hemligaste av områden..

Äntligen är allt hysch hysch historia när det gäller area 51. Några journalister släpps in på området och överste Martin visar den omkring på området. Det är där för att få se alla hemligheter och för att en gång för alla slå sönder alla rykten om att det finns utomjordingar gömda på forskningsbasen. Men riktigt så enkelt är det inte. Naturligtvis har myndigheterna inga planer på att avslöja mera än vad som gynnar de egna intressena. Visningen är enbart till för att manipulera pressen och skapa skriverier om sådant som man vill ska komma ut. Det är helt enkelt lite propaganda avsedd för fienden. Självklart går det åt helvete och journalisterna får se mer än vad som är meningen – mycket mer!

Överlag en ganska underhållande film från Sy-Fy. Monstren, för det handlar om utomjordiska varelser som närmast kan liknas vid monster, ser riktigt välgjorda ut även om deras uppenbarelse och ser lite tramsig ut. Det känns lite som att man har försökt göra filmen lite matinévänlig och hållit igen på sådant som kunde gjort filmen till en riktig kioskvältare! Men det blir som sagt lite återhållsam sci-fi istället. Man har inte dragit sig för att låna från andra mer kända filmer heller, som Alien. Det är väl ingen fullskalig rip-off kanske men det är tillräckligt mycket för att man ska känna igen några scener här och där.

Men det är som sagt underhållande. Det är hjärndöd science fiction-action som man inte behöver engagera sig så mycket i. Det märks att det är en publikfriande produktion. Det är faktiskt nästan ett skolexempel på en sådan, man har lyckats perfekt med att väva in rätt scener. Det är inte direkt spännande men det var kanske inget man hade räknat med heller. Men underhållande för stunden är det! Förresten så medverkar Bruce Boxleitner som överste Martin.

                           

6/10

Recension: East of Eden - 1981

East of Eden

Regi: Harvey Hart

1981

Drama

Cyrus Trask, som just blivit av med sitt ena ben i Arméns tjänst, förlorar också sin hustru som dränker sig en dyster natt. Han skaffar förstås en ny flamma och allt eftersom att honom också blir svag och matt växer sönerna Charles (Bruce Boxleitner) och Adam (Timothy Bottoms) upp. Att de endast är halvbröder är kanske de som gör att de är så olika och medan Charles slåss för sin fars kärlek, och i processen gör Adam illa både fysiskt och psykiskt, vill Adam inget hellre än att bli lämnad i fred. Hur som helst så visar det sig att Cyrus behandlar Adam hårdare för att de faktiskt är han som är faderns favorit och att han behöver ”härdas”. Adam Skickas till armén och Charles stannar hemma får att sköta om gården. En dag när de båda bröderna återförenats efter många år och fadern avlidit hittar de en ung kvinna (Jane Seymour) halvt sönderslagen och i behov av läkarvård på yttertrappan. Detta startar en livslång rivalitet mellan Adam, som förälskar sig i Cathy, och Charles som ser igenom hennes vackra yttre och skådar hennes mörka, destruktiva eller rent av onda sida! Det blir upptakten på en berättelse där historien kommer att upprepa sig och för alltid förändra släkten Trasks framtid.

Till att börja med måste jag väl erkänna att jag faktiskt inte sett filmen från 1955 – en av James Deans tre stora filmer. Läser man dock på lite så finner man att de skiljer sig åtminstone på ett plan. Filmen endast behandlar slutet på historien som berättas i den här miniserien, man får inte all den bakgrundshistoria som presenteras här. Om detta är bra eller dåligt i jämförelsen är förstås svårt att säga med bara den ena versionen i referensramen, men jag måste säga att jag gillar historier som spänner över flera generationer och i synnerhet när de är så välgjorda och välspelade som här.

Noble Entertainments utgåva av filmen stoltserar med tre namn, förutom John Steinbeck som skrivit den litterära förlagan: Bruce Boxleitner, Jane Seymour och Timothy Bottoms. Detta är väl de mest kända namnen i hyfsat stora roller kanske, men det finns mer namnkunniga skådisar än så i rollistan. Lloyd Bridges, Anne Baxter och så en hel massa andra kända ansikten som inte nödvändigtvis är enkelt att sätta ett namn på. Stora roller gör också Sam Bottoms (Timothys yngre bror) Hart Bochner, som Aron Trask, Karen Allen och förstås Soon-Tek Oh, som den ständige betjänten Lee i Adams liv.

Särskilt goda intryck gör Timothy Bottoms, vars föråldringsprocess är remarkabel, Soon-Tek Oh som står för den österländska visheten och är en mycket intressant och mångfacetterad karaktär. I bräschen går dock Jane Seymour som är fullständigt briljant! Jag har sällan eller aldrig egentligen sett henne prestera som hon gör här. Det är inte bara det att rollen är något som vi inte är vana att se henne i, hon exekverar den med sådan träffsäkerhet att det nästan blir kusligt och detta oavsett vilken av sina skepnader eller ålder hon ska gestalta. Sällan har väl en Golden Globe varit så välförtjänt!

Men även resten av produktionen är mycket trovärdig. Det handlar inte om att det utspelar sig i början av seklet, det ÄR början av seklet. Känslor spelas ut mot varandra och själva poängen med alltihop tycks vara att historien upprepas oavsett om vi vill det eller inte och blod kanske inte alltid är tjockare än vatten. Det är tragiska levnadsöden som lätt griper tag i åskådaren och har man väl börjat titta är det svårt att stänga av trots att miniserien faktiskt ligger på runt åtta timmar.

Mästerligt – mer eller mindre!