Recension: Ne Le Dis A Personne - 2006

Ne Le  Dis A Personne

Aka: Tell No One

Regi: Guillaume Canet

2006

Thriller

För åtta år sedan mördades Margot Beck (Marie-Josée Croze) medan hennes make Alexandre (François Cluzet) slogs medvetslös. Alexandre blir huvudmisstänkt för brottet men man nöjer sig senare med att lägga skulden på en seriemördare då tillvägagångssättet tycks vara identiskt med dennes redan erkända offer. Alexandre döljer sin smärta genom att begrava sig i sitt jobb som barnläkare men åtta år senare får han ett mystiskt mejl. När han öppnar det får han se en lite filmsnutt av en kvinna som Alexandre, trots den urusla kvalitén på filmen, tycker sig känna igen som sin döda hustru. Samtidigt hittar polisen ytterliggare två lik som kan ha med Margots våldsamma död att göra och börjar åter igen att misstänka att allt inte är som Alexandre hela tiden påstått. De anser helt enkelt att det finns för många luckor i hans historia. Vad är egentligen sant, vad är förträngt och vilken är den tredje grupp som bevakar Alexandre och som sannerligen inte är poliser?

Det här är en mycket komplex film med ett mycket välskrivet manus. Småsaker blir viktiga efter ett tag och karaktärer som först tyckes vara omotiverade och överflödiga visar sig sedan ha en väldigt viktig roll för den fortsatta utvecklingen. Sanningen undanhålls och även om man inte sitter som på nålar är det väldigt spännande att se hur handlingen utvecklas och kompliceras efter hand. Skådepelarinsatserna är mycket bra och bär upp det som inte kan tillräknas manuset. Är det rysningar längs ryggraden och hisnande biljakter du är ute efter måste jag tyvärr göra dig besviken. Filmen nyttjar sig inte åt så enkla knep för att fånga publikens intresse!

Förutom sanningssökandet, som är minst lika intressant för oss – publiken, som för filmens karaktärer, är själva historieberättande superbt. Framför allt gillar jag gestaltningen av det långa förhållande paret Margot och Alexandre haft ända sen barnsben. Det vävs smakfullt in återblickar på både barndom och andra signifikativa händelser i deras gemensamma liv. Kul är förresten också att det inte är bara i amerikanska filmer, utan tydligen även i franska, som Volvo representerar den säkra familjebilen!

Ska man ha något negativt att säga, och då är jag extremt petig, skulle det vara att man kanske gör det hela lite för lätt för sig framåt slutet. Inte att filmens twists skulle utgöra något negativt dimmoln som lägger sig tät över filmen, även om jag kan tycka att man kanske kunde skippat något av stegen fram till lösningens absoluta slutskede. Nej, snarare tänker jag på att man inte får något med sig i bagaget efter filmen, att den liksom bara är slut och att det inte finns några frågeställningar eller tvivel kvar att filosofera kring.

Men å andra sidan är heller inte, enligt mitt sätt att se det, filmens mål och syfte, själva slutet, utan snarare vägen dit, och den kantas ju, som jag tidigare nämnde av en mycket komplex och intressant historia.

En Superb Film!

Recension: Frontier(s) - 2007

Frontier(s)

Aka: Frontière(s)

Regi: Xavier Gens

2007

Horror

Ett högerextremistiskt parti har vunnit valet i Frankrike vilken föranleder våldsamma upplopp på Paris gator. Mitt i detta kaos befinner sig några unga tjuvar på flykt och medan en av dem blir skjuten och tagen till sjukhus flyr de andra bort från storstadens virrvarr och förvirring. De hamnar så småningom på ett slags motell där de känner sig säkra nog att åtminstone övernatta. Föga anar de att detta knappast är slutet på mardrömmen de tror att de lämnat bakom sig, snarare början. De hamnar i klorna på en kannibalistisk nynazistisk familj och inser snart att deras människovärde är obefintligt, de är bara kött…

Jag är ingalunda någon expert på fransk skräckfilm, men det behöver man heller inte vara för att inse att det kommit en hel del intressant från det hållet de senaste åren. Den här är inget undantag och den visar redan från början att man inte tänker väja för att visa närgånget och brutalt våld in i minsta detalj. Ett kul grepp är de inledande kravallerna som ger filmen en gedigen verklighetskänsla, och som utvecklar karaktärerna precis så mycket som behövs för att vi ska lära känna dem. Detta ger också möjlighet för några politiska kommentarer senare i filmen. Självklart tas det avstånd från nazismen men det görs också en jämförelse med president Bush och det får man väl säga är ganska skarp kritik mot USA.

Men naturligtvis är filmen inte helt och hållet politisk, det vore väl tråkigt i så fall, det är bara med som en extra krydda i sammanhanget. I centrum står istället den mardröm som huvudpersonerna hamnar i. Intressant är förresten också att offren – de goda, och de vars sida vi som publik står på inte är något annat än tjuvar och banditer. Möjligen har de ett ädelt mål i sikte, som att störta den rådande regimen, men rent principiellt är de faktiskt brottslingar.

Likheterna med Texas Chainsaw Massacre är väldigt stora. Själva familjen är kanske inte fullt så extrema och makabra som i den amerikanska förlagan, men det man förlorar på detta plan tar man igen med närgånget och skitigt våld. Man ryggar aldrig tillbaka för att visa grymheterna och man får säga att allting i detta sammanhang ser mycket bra ut. Det sepiabruna fotot, som jag nästan trodde var omodernt nuförtiden, är synnerligen effektivt och man känner sig nästan delaktig i handlingen. Den som enbart är ute efter blod och gore kan alltså även de få sitt lystmäte tillfredställt här. Nu menar jag inte att det har på något sätt skulle vara jämförbart med den genomsnittliga splatterfilmen, för det är att förolämpa den här filmen grovt. Visserligen kan en sån ha sig charm också men den typen av film brukar knappast ge några bestående intryck utöver den initiala underhållningsfaktorn.

Jag kan också hitta likheter med till exempel Hostel, Live Feed och andra tortyrfilmer som knappast är unika i sitt slag men ändå har fått status som någon form av referensvärde. De deformerade (inavlade?) barn som stängts in i källaren kan man väl utan vidare härleda till HP Lovecraft och jämföra med filmer som Bleeders och Lurking Fear.

Nåja, den nazistiska familjen är kall och hänsynslös men knappast enad. Med tanke på de nazistiska värderingarna uppstår det naturligtvis konflikter när ordergången skall följas och när pappan utser sin ena son till befäl över resten av familjen ser den andra sonen rött. Om detta skall ses som en metafor för det tredje rikets fall vet jag inte, men jag vet att under de sista skälvande minuterna händer det en hel del oväntade vändningar som i alla fall tog mig fullständigt på sängen.

Dédales - 2003 - Flickan som kastade tärning

Dédales

Aka: Labyrinth, Flickan Som Kastade Tärning

Regi: René Manzor

2003

Thriller

Efter en serie bestialiska mord anhålls en ung flicka. Hur hon kan vara ansvarig för de blodiga morden är en gåta och eftersom hon heller inte minns någonting från dem placeras hon i en psykiatrisk undersökning. Det visar sig snart att det finns ett flertal personligheter i hennes hjärna som dessutom är i konflikt med varandra. Men är allting verkligen som det ser ut att vara? Är flickan verkligen svårt psykiskt sjuk och är det verkligen hon som bär ansvaret för alla människornas död?

Jag hade enormt höga förväntningar på den här rullen och det ska man inte ha för det är ytterst sällsynt att de lever upp till den typen av förhoppningar man kan skruva up i sin egen hjärna. Jag hade förväntat mig en mycket mer visuell film och eftersom den är fransk och jag haft goda erfarenheter av fransk film den senaste tiden – Frontier(s) och mästerliga Inside stärktes väl mina förhoppningar ytterliggare!

                     

Nu vill jag inte påstå att jag blev enorm besviken på filmen heller, för jag tyckte den helt klart var mycket bra och höll mig intresserad hela tiden, men det var inte den typen av blodig thriller jag hade förväntat mig. Man kan säga att det finns två huvudhandlingar. Dels den om flickan som hamnat i en psykiatrisk undersökning där det framkommer att hon lider av personlighetsklyvning. I samband med detta uppenbarar det sig också teorier om att det är ren bluff alltihop och ett sätt för henne att slippa straff dör sina handlingar. Det kan också vara så att det helt enkelt rör sig om förnekelse från hennes sida.

Nåja, den andra huvudhandlingen fokuseras det inte lika mycket på, men den är heller inte riktigt lika intressant, nämligen dagarna före gripandet. Vi får följa polisens arbete i att spåra upp den som mördat och i synnerhet en person som väl får betraktas som ett medium av något slag. Han känner vad som hänt och kan falla in i någon sorts trans och måla vad som skett. Det här är en viktigt del av filmen, vilket man förstår när man sett färdigt den, men kanske inte riktigt lika intressant som att utforska de olika personligheterna hos Claude som kvinnan heter.

Skådespelarmässigt fungerar filmen mycket bra från alla håll och kanter, men en särskild eloge måste ges till Lambert Wilson, som psykiatrikern och framförallt till Sylvie Testud som gör en fenomenal insats med alla olika personligheter hon ska gestalta i rollen som Claude! Tyvärr är det lite för lätt att räkna ut precis hur allting ligger till och mina teorier om upplösningen formulerades ganska tidigt i filmen. Den är dock mycket välgjord och det finns mycket detaljer längs vägen, som man avfärdar som onödiga eller rena felöversättningar från det franska språket första gången man ser den, som visar sig var av yttersta vikt för handlingen så här med facit i hand.

På det hela taget rekommenderar jag verkligen den här filmen, och i synnerhet om man som jag har en benägenhet att fascineras av det mänskliga psyket och vilka vägar det kan tar för att hålla den distans till de av livets händelser som påverkar, för att inte säga traumatiserar oss mest.

Recension: Rififi - 1955

Rififi

Aka: Du rififi chez les hommes

Regi: Jules Dassin

1955

Thriller

Tony har suttit i fängelse de senaste fem åren. När ha återvänder hem till Paris har hans kvinna övergivit honom för en annan gangster. Han träffar snabbt på en gammal kumpan som försöker övertala honom att göra ett inbrott i den lokala juvelerarbutiken. Han menar att de ska göra en så kallad ”smash and grab” och sno åt sig allt som finns i skyltfönstret. Tony avböjer men föreslår senare att de faktiskt ska göra en sista kupp. Men bytet får inte vara småpotatis och planerna ändras till att istället bryta sig in i butikens kassaskåp för att komma åt de riktigt värdefulla grejorna.

Jag hade väl inte riktigt koll på vad det här var för en film. Jag visste att det var en klassiker men inte riktigt varför och jag hade fått för mig att det var en noir av stora mått. Men det var i alla fall inte stereotypen bland noir-filmerna. Fast å andra sidan finns det väl få typer av film som är så svåra att sätta fingret på som just noir. För min egen personliga del förknippar jag dem snarare med en privatdetektiv och berättarröst än men en hårdkokt historia om ett inbrott.

På omslagets baksida finns att läsa om hur inflytelserik filmen varit och jag ser ingen anledning till att betvivla detta. Att man valt att nämna Tarantinos namn åter igen finner jag förvisso vara en aning irriterande då min inställning till honom torde vara allmänt känd numera. Hur som helst så syns det tydligt att det finns element här som senare har återanvänts på ett eller annat sätt i andra filmer. Till och med i Jönssonligan som också nämns som referens på baksidan. Självklart är det här så längt ifrån komedi man kan komma och i det avseendet kan man förstås inte jämföra överhuvudtaget.

Det är minutiösa förberedelser och ett ytterst välplanerat brott och det är alltid intressant att se hur planerna står sig när de verkligen ska till att sätta dem i verket. Det finns dock en tendens till att man valt att berätta själva stöten lite väl långsamt och det som skulle vara spännande blir istället aningen segt och långtråkigt att se. Skådespelarmässigt finns det dock inget att klaga på och inte på hantverket i övrigt heller. Det verkar som om man har brytt sig lite extra mycket om att hitta lämpliga skådespelare till rollerna för de passar alla in helt perfekt i produktionen.

Jag finner det svårt att göra jämförelser till och referera till andra filmer eftersom det här tillhör en genre som jag normalt sett inte är väldigt intresserad av. Jag tycker dock att det är vansinnigt intressant att bilda mig en uppfattning om klassikerna och något annat kan man ingalunda hävda att det här är. Man måste till och med sätta ett stort K framför epitetet och det är få filmer förunnat att kunna skryta med!

OSS 117: Rio Ne Répond Plus - 2009 - Agent 117 i Rio

OSS 117: Rio Ne Répond Plus

Aka OSS 117: Lost in Rio

Regi: Michel Hazanavicius

2009

Komedi

Frankrikes bästa hemliga agent: Hubert Bonisseur de la Bath, även känd som OSS 117, får i uppdrag att resa till Sydamerika för att hitta en gammal nazistofficer. Vis sin sida har han den vackra Mossad-agenten Dolores eftersom Israel också är mycket intresserade av att hitta den gamle krigsförbrytaren. De kommer överrens om att Israelerna ska få ta Professor Von Zimmel som nazisten heter medan Agent 117 tar hans om vissa mirkofilmer som har försvunnit från Frankrike. Alla är nöjda och glada!

Man lär sig en hel del när man håller på att recensera film. Till exempel att det finns en hel filmserie från 50- och 60-talen om Agent 117. Jag har inte sett någon av dem men efter den här filmen blir jag onekligen sugen. De verkar nämligen inte vara åt det komiska hållet överhuvudtaget, som den här parodin är. Och det är med det parodiska jag har problem. Det står på omslaget att den här är en Bondparodi helt i klass med Austin Powers men jag vill påstå att det inte stämmer alls! Det här är mycket bättre än Austin Powers filmerna någonsin kunde drömma om att vara.

Låt vara att jag var väldigt skeptisk och till en början knappast trodde att jag skulle orka igenom hela. Men det är en film som lyckligtvis inte tar sig själv på allt för stort allvar. Och då menar jag inte att filmerna om Austin Powers nödvändigtvis gör det heller men det finns ändå en viss pretentiös inställning över Austin Powers filmernas prepubertala humor. Jag gillar galen humor och jag gillar sjuk humor men om den är alltför plump blir den bara pinsam. Men lyckligtvis är humorn här inte riktigt lika pubertal och det är väl det som räddar den från ett ofelbart misslyckande också.

Faktum är att efter några minuter kommer jag på mig själv med att vilja se vad som ska hända härnäst, vilka galenskaper som kommer att följa och om jag kommer att bli irriterad över de överdrivet politiskt inkorrekta replikerna. Det är nämligen en film som kantas av enorm okunskap och förutfattade meningar för andra religioner och kulturer. Det är dålig smak för sakens egen skull och det är knappast något som brukar vara något bra.

Men mot alla odds blir det underhållande och vår huvudpersons okunskap och narcissistiska natur stör mig inte alls lika mycket som jag trodde att det skulle göra. Och vad man är tycker om den här filmen så har den i alla fall öppnat mina ögon för en alternativ agent filmserie som jag helt klart måste kolla upp i framtiden!

Baise-Moi - 2000 - Våldtäktsfilmen med riktiga sexscener!

Baise-Moi

Aka Rape Me, Fuck Me

Regi: Virginie Despentes, Coralie Trinh Thi

2000

Thriller/Action

Två kvinnor möts av en slump på gatan. Den ena har nyligen blivit våldtagen och den andra har liknande erfarenheter. Tillsammans bestämmer de sig för att slå följe till Paris. De påbörjar sin resa och deras väg kantas av våld och sex. De lämnar efter sig liken av karlar som de tycker på ett eller annat sätt kränker dem.

Faktiskt en mycket brutal och grafisk film, även om det oftast nästan känns som en ursäkt för att kunna visa så mycket naket som möjligt i rutan. För sexscenerna är grafiska och faktiskt äkta, givetvis förekommer ingen äkta våldtäkt men penetreringen är på riktigt.

Våldtäktsscenen tidigt i filmen är mycket bra och nog den starkaste jag har skådat inom ”rumsren” film. Tyvärr räcker det inte, man får aldrig riktigt känslan av att det här är på riktigt. Kanske beroende på att skådespeleriet inte är det bästa. Hur många duktiga skådisar skulle ställa upp på sex framför kameran? Tacka vet jag en amerikansk remake av den här filmen med Michelle Pfeiffer och Jodie Foster, det vore grejer det!

För filmen är fransk och tämligen rörig och svår att hänga med i, åtminstone till en början. Den senare delen är bättre och man får nästan koll på läget, även om karaktärsdjupet inte känns fullt utvecklat.

Man ska komma ihåg att det faktiskt förekommer en hel del våld här också, något som är lätt att glömma bort när sexscenerna är så frekventa. Våldet är även det väldigt grafiskt och faktiskt väldigt realistiskt. Tyvärr är även det ganska meningslöst och även om man förstår att kvinnorna på något sätt försöker att utkräva hämnd på det samhälle som har våldtagit dem, både fysiskt och psykiskt, känns det inte trovärdigt.

Vill man se något annorlunda ska man se den här, inte för att den är speciellt bra, utan mest för att det är en film man ”ska ha sett” om man är intresserad av extrem film.

Tillagt 2012-01-27: När jag läser denna märker jag att jag utvecklats en hel del sedan dess. Det är inte längre den starkaste våldtäktsscenen jag har skådat. I övrigt har jag inga direkta minnen från filmen idag men att det skulle röra sig om "extrem film" måste jag härmed dementera, åtminstone med tanke på vad som har kommit ett årtionde senare!

Recension: La Horde

La Horde – Jag har absolut inget emot filmer på franska och inte zombiefilmer heller. Det är, om inte annat, The Grapes of Death ett exempel på. MEN, jag föredrar om det handlar om spänning eller skräck i någon form, det är ju trots allt levande döda vi talar om! Jag vill inte påstå att makeupeffekterna i denna film är dåliga på nåt sätt, snarare är de ganska bra, men det blir aldrig riktigt engagerande. Det är lite statiskt och när det fanns potential att utföra något mer speciellt så tar man inte chansen. Man kan väl säga att det är en film som REC nästan, fast utan den subjektiva kameran. Det enda roliga är egentligen att den grupp människor som ska ta sig ur den infekterade huset är en grupp blandad av poliser och kriminella. De har i alla fall insett att de behöver varandra för att överleva, självklart överlever inte alla i alla fall, men det är ju en självklarhet i den här typen av överlevnadsfilm. Det är tuffa scener och det är mycket action, men det är just det, det är mer en actionfilm än en film som följer någon vedertagen zombiemytologi. Helt ok underhållning, men jag hade väntat mig mer! 

6/10

Vertige aka High Lane

Vertige aka High Lane – En liten del av alla äventyrsfilmer som görs baseras på något sätt på bergsbestigning, ännu färre fokuserar totalt på det och nästan ingen har en galen mördare som jagar äventyrarna. Här är en sån film! Den ligger och balanserar på gränsen mellan äventyr, thriller och horror och är faktiskt rejält spännande i vissa partier! Vi bjuds på mer fylliga karaktärer än vad man hade kunnat räkna med och även om det är lite segt understundom innehåller filmen scener som nästan får den mest hårdhudade filmtittaren att rygga tillbaka. Till filmens nackdel hör att karaktärerna under stundom är rejält korkade och att ett triangeldrama utspelas samtidigt som de försöker att fly för sina liv. Att storyn inte riktigt hänger ihop hela vägen, även om den påstås baseras sig på verkliga händelser är också någonting man får leva med. Det är en fransk film på franska men skulle jag jämföra med något annat skulle nog Wolf Creek ligga närmast till hands! – 8/10


Köp den på CDON
Hyr den på Lovefilm