Pappa Kom Hem - 2010 - Dokumentär om Jack och Cornelis Vreeswijk

Pappa Kom Hem

Regi: Stein Elvestad

2010

Dokumentär

Jack Vreeswijk och Stefan Sundström ger sig ut på en resa i Cornelis Fotspår, från Stockholm till Tromsö. På vägen pratar de minnen och planerar den konsert som de ska ge när de väl kommer fram. De besöker platser och träffar folk som har med Cornelis att göra och Jack försöker lägga några pusselbitar på plats om sin far.

Är det här den första bekantskapen med Cornelis är det inte en särskilt lyckad dokumentär. Den belyser inte Cornelis artisteri eller person på ett sånt sätt som en vanlig dokumentär skulle göra. Istället fokuserar den på Jack och den koppling han har med sin pappa. Den ger oss pusselbitar, men den sätter inte ihop något egentligt informativt pussel såsom en konventionell dokumentär med intervjuer skulle göra. Jämför man till exempel med Tom Alandhs dokumentär: Cornelis från 1998 så är den oerhört mycket mer informativ än vad den här är. Dock ska man ha klart för sig att det inte är samma typ av frågor som man försöker att besvara, och det känns inte heller som att Pappa Kom Hem är ute efter att hylla artisten Cornelis, snarare är det rollen som familjefar eller den sociale Cornelis som behandlas, eller egentligen inte riktigt det heller, utan snarare förhållandet mellan Cornelis och Jack som far och son.

Mycket av filmen handlar som sagt om själva resan och Jack står nog mer i centrum än vad Cornelis gör. Som mittpunkt finns också Cornelis platta Mannen som älskade Träd, som tydligen är inspelad just på Tromsö, samtal med vännen Stefan Sundström som ju är med på resan. Vi får höra Cornelis låtar framförda av de båda resenärerna och originalinspelningar med upphovsmannen i bakgrunden. Man har lyckats ganska bra med att välja visor som passar till narrativet. Jack och Stefans versioner av låtarna är riktigt trevliga och som extramaterial finns inspelningen av ett par av dem i sin helhet.

Det ingår nämligen i filmen att de båda herrarna går till studion och spelar in. Stefan Sundström verkar lite rädd för att tolka Cornelis, men när Jack är med är det annorlunda menar han. Det blir väl tryggare på något sätt, när man har sonen, som borde ha ännu högre krav på sig att göra sin egen grej och inte imitera sin fars frasering, med sig.

Vi får också följa med på ett gammalt hotellrum där Cornelis tydligen en gång bott och sådana saker. Gyllene Freden avverkas naturligtvis, men överlag handlar det som sagt egentligen om Jacks minnen och hans förhållande till sin far. Och på samma sätt som utfärden, som nästan tar sig formen av en reseskildring, ger Jack små pusselbitar ger den också oss åskådare det. Det blir mer och mer uppenbart, liksom jag skrev inledningsvis, att det inte är någon särskilt bra första bekantskap med Cornelis Vreeswijk, men den som är ute efter att fördjupa sin kunskap kan helt klart hitta sina egna pusselbitar här.

Cornelis - 2010 - En mästares liv ...och död!

Cornelis

Regi: Amir Chamdin

2010

Drama

1937 föddes en liten pojke i den Holländska kuststaden IJmuiden, hans namn var Cornelis Vreeswijk. I sina tidiga tonår flyttade han med sin familj till Sverige för att skapa sig en ny framtid. Cornelis blev socialarbetare innan han av en slump kommer i kontakt med Fred Åkerström som i sin tur presenterar honom för producenten Anders Bjurman. Historien kan ta sin början! På några få år blir han Cornelis med hela svenska folket, han blir älskad, hatad, fruktad och beundrad. Han hamnar i fängelse och lever ett allmänt stökigt liv, hans äktenskap kantas alla av svår svartsjuka. Han når stora framgångar men hinner inte uppleva de allra största innan han går ur tiden – den 12 november 1987…

Till och med innan jag har sett filmen inser jag att det här kommer att bli en mycket svår recension att skriva. Nästan oavsett vilka kvaliteter filmen kommer att besitta är det ofrånkomligt att den kommer att komma verkligheten till korta. Är man dessutom lite av en Cornelis-fanatiker, som undertecknad, lär man känna igen nyckelhändelser och reagera för om de inte visas på exakt det sätt man har föreställt sig! Det här kommer således att bli en mycket negativ recension då det mesta av texten kommer att fokusera på sådant som inte blev som jag helst skulle vilja ha det.

Men det är ingen dålig film egentligen, och jag tycker verkligen inget illa om den, det är bara det att jag hade enormt uppskruvade förväntningar och att, framförallt Hans-Erik Dyvik Husby även känd som Hank Von Helvete, inte fungerar lika klockrent i rollen som jag hade förväntat mig. Han är otroligt bildlik, det finns ingenting att klaga på när det gäller porträttlikhet, men rösten – och dialekten, de funkar inte för mig. Att låta någon sjunga Mördar-Anders som Cornelis och komma undan med det skulle vara ren blasfemi från min sida och Hans-Erik klarar inte det heller. Han försöker men det blir mest pajaseri av det hela. Jag förstår inte riktigt heller hur man tänkte när man gjorde filmen. Ibland är det Hans-Erik som sjunger, förmodligen med egen röst även om läppsynkningen fungerar ganska dåligt, medan det ibland rör sig om originalinspelningar med Cornelis själv. Alla och envar förstår ju att originalet låter betydligt bättre, Hans-Erik är inte ens i närheten av att frasera på rätt sätt.

Skådespelarmässigt fungerar det emellanåt ganska bra för att spelas över ganska mycket i andra scener. Detta gäller förstås hela ensemblen och inte bara titelrollen, men i de scener som ska föreställa äkta tillbakablickar ryser man till lite. Jag är inte helt säker på om det är Cornelis själv eller Hans-Erik jag ser.

Jag har också lite problem med att greppa hela historien och ta till mig den på ett sådant sätt som skulle vara Cornelis ande värdig. Jag känner till det mesta av historierna kring mannen, myten och legenden och finner att man ibland fokuserar på lite fel saker, man förringar viktiga händelser eller helt utelämnar andra. Visserligen kan det inte vara lätt att återge ett sådant brokigt bluesliv som det Cornelis verkligen levde på den korta tid som filmen varar, det finns allt för många viktiga händelser som skulle behöva redas ut. Det känns lite som om man måste skynda på händelseförloppen när man kommer framåt slutet på filmen, man hoppar flera år fram i tiden och går mista om många viktiga konfrontationer med både kronofogden och lagen.

Men när det gäller en man med ett så komplicerat leverne som Cornelis kanske man får välja lite vad man vill göra. Man kan nog inte visa varje lite vinkel i allting. Man kan inte få artisten, privatpersonen, den offentliga Cornelis, äkta mannen, poeten, författaren, vissångaren in i ett enda sammanhang. Man får nöja sig med en flyktig överblick. Jag säger nöja sig med för man måste se den här filmen som en introduktion till dem som inte lyckats på möjligheten att upptäcka Cornelis än. Det är mycket musik och det levereras ett i slutändan mycket utelämnande porträtt som jag finner mycket ärligt. Vi får följa med bakom kulisserna i Cornelis liv, ta del av hans inre demoner och tycka synd om honom. Vi får se den bräckliga sidan, den privata sidan fylld av både ångest och tvehågsenheter, inte nödvändigtvis den yttre självsäkre poeten.

Den Ståndaktiga Kyrkoherden - 1969 - Gladporr med Jarl Borssén

Den Ståndaktiga Kyrkoherden

Regi: Torgny Wickman

1969

Komedi/Erotik

Kyrkoherden (Jarl Borssén) råkar ut för en förbannelse. Han blir helt enkelt alldeles för upphetsad av den kvinnliga fägring som omger honom och får ett stånd som verkligen inte vill gå ner. Lyckligtvis är han omgiven av villiga kvinnor som gör allt för att hjälpa honom med problemet.

Det här är en riktigt dålig film! Till och med om man tar sig friheten att mäta kvaliteten med gladporrmått. Det är i och för sig ingen genre jag är särskilt förtjust ifrån första början då jag ofta finner dem oerhört krystade. Ska vi tala om hur mycket kvinnlig färgring som egentligen visas upp är det knappast frågan om den sleazigaste filmen i världshistorien. Några bröst och någon buske dyker väl upp men de sexuella situationerna är mer insinuerade än vad jag någonsin har varit med om tidigare.

Jag kan inte säga att jag känner till skådespelarna eller skådespelerskorna heller för den delen men så vitt jag förstår tillhör de det rumsrena gardet. Kim Anderzon, som medverkar, är väl en av de få jag verkligen känner till och hon har väl gjort en och annan utmanande roll i sin karriär. Dock utan att någon gång gå över gränsen till vad som är smaklöst. Ingen utmärker sig överhuvudtaget, inte ens Jarl Borssén som är oerhört tråkig i sin roll. Jag vet faktiskt inte riktigt vad det är han håller på med. Det känns inte som om han vågar leva ut rollen helt och hållet kanske.

Att filmen kom 69-70 har förstås viss betydelse. Man kunde inte göra vad som helst och icke rumsrena filmer som den här måste ha varit gränsfall för det tillåtna för seriösa skådespelare. Kort sagt är samtliga skådespelare bedrövliga faktiskt och det enda sex, om man undantar de tuttar jag tidigare nämnde, som förekommer är oerhört lamt.

Dock finns det en enda befrielse med filmen, något att se fram emot och som faktiskt nästan gör den sevärd. I rollen som trubaduren ser vi nämligen självaste Cornelis Vreeswijk. Det enda han gör är i princip att framföra små trudelutter, ofta nya texter till gamla låtar. Eller ja… Texter är det väl egentligen inte frågan om heller. Det är mera lösa fragment som för tillfället passar in tillsammans med filmens handling. Han är helt och hållet trovärdig med dessa fräckheter som egentligen är rena bagateller.

För en Vreeswijk-komplettist är filmen således av intresse, annars finns det inte mycket anledning att se den. I alla fall inte om man inte ämnar skriva en uppsats om den svenska syndens efterdyningar eller liknande. Nä, det här är faktiskt rent skräp!