Recension: Dust Devil - 1992

Dust Devil

Aka Dust Devil – the final cut

Regi: Richard Stanley

1992

Thriller/Western/Horror

Det vi vanligtvis kanske kallar ökenvindar eller dammoln kallar lokalbefolkningen i Namibia något helt annat – Dust Devils. Men det ligger mer i legenden än så. Denna Dust Devil är en demon som kan ta den skepnad den önskar i besittning och som livnär sig på vilsna själar. De som känner sig ensamma och oälskade. De som känner att de redan mist allting i livet utom livet självt. Wendy (Chelsea Field) är en sån människa, hon har lämnat hus och hem bakom sig i sitt kraschade äktenskap och vill bara bort från allt. I sin bilfärd genom öknen mot världens ände plockar hon upp en liftare, en främling som polisen jagar i samband med ett ritualmord några dagar tidigare…

Jag vet inte riktigt vad man ska klassa den här filmen som. Till en början duggar westernklichéerna tätt både i ljud och bild och den fåordiga inledningen för nästan tankarna till Sergio Leones mästerliga Once Upon a Time in the West med bland andra Henry Fonda och Charles Bronson. Dock känns inte filmen kontinuerlig och man verkar inte riktigt kunnat bestämt sig för hur produktionen ska se ut. Man blandar framförallt två stilar (Thriller och Western) nästan i segment med varandra och de ger ingen tydlig överskådlig bild. Detta innebär också att man i nästa scen undrar om man verkligen ser på samma film.

Skådisarna är, förutom i öppningsscenen, till en början ganska dåliga och Chelsea Fields första repliker känns som rena skämtet. Detta blir dock bättre efterhand och framåt slutet känns hon faktiskt riktigt bra i rollen. De övriga smårollerna imponerar inte nämnvärt utan filmens behållning består mycket av Robert Burke’s (Dust Devil) genomträngande blick.

Som jag tidigare nämnt så finns det många och tydliga westernklichéer här och det kanske bara är jag, men jag tycker mig se vissa likheter mellan karaktären Dust Devil och de namnlösa karaktärer Clint Eastwood ofta gestaltat i westernsammanhang. Som exempel kan kanske framförallt High Plains Drifter nämnas. I övrigt kan jag se likheter med den senare Wishmaster där demonen är fånge i vår värld tills hans uppdrag på jakt efter själar har slutförts.

Slutligen vill jag filosofera lite kring tanken bakom filmen, om det nu finns någon djupare tanke. Vissa scener är så uppenbart dumma att de helt enkelt måste finnas till för att försöka skapa någon form av konstnärlighet i filmen. Jag anser i så fall inte att detta kommer fram tillräckligt tydligt och att resultatet i så fall kan kännas lite överambitiöst. Samtidigt är många av de nästan sepiabruna ökenvyerna vackra och stilfulla. Filmen hamnar nästan i paradox med sig själv och man vet inte riktigt vad man ska tycka när filmen är slut. Kanske beror detta problem också på att filmen klippts om ett antal gånger på grund av olika viljor mellan bolaget och regissören.

Dust Devil – the final cut är kompromissförslaget och inte nödvändigtvis den bästa versionen av filmen.

Monty Python and the Holy Grail – 1975

På svenska hette den här filmen Monty Pythons Galna Värld (och det gör den väl fortfarande förresten) och det är på pricken vad essensen är. I mina ögon (och öron) är Monty Python – i sina bästa stunder, helt oslagbart! Det finns helt enkelt inget roligare och den här filmen tar verkligen ut svängarna. Det finns inte en enda ”vettig” scen i hela filmen och ju längre den håller på desto ”värre” blir det. Det är helt enkelt helt och hållet galet och under stundom helt oförutsägbart. Nu har jag förvisso sett filmen ett antal gånger genom åren men det var ett tag sen sist och jag tänkte att jag behövde fräscha upp mitt minne en smula.

Att bedöma skådespelarinsatser är egentligen helt ointressant i en film som denna. De sex medlemmarna spelar de flesta rollerna enligt samma manér som vi är vana att se dem från TV-serien – Monty Pythons Flying Circus. De få andra som finns med (och som inte är rena statister) finns det heller inget att klaga på.

Historien i korthet behandlar Kung Arthur och sökandet efter den heliga graalen. Det är helt galet och slutet får det i Blazing Saddles att verka helt normalt. Det här gänget kunde inte göra någonting ”lagom” så mycket är ställt bortom varje tvivel!

8/10

Recension: Mexican Werewolf in Texas – 2005

Jag ska försöka att vara så snäll som möjligt mot den här filmen för den försöker verkligen. Men ska sanningen fram så blir det mest pannkaka av alltihop. Man får nästan aldrig se monstret, alltså den mexikanska varulven, och när man väl gör det ser den rätt löjlig ut. Skådespelarna är verkligen under all kritik och även om vissa är sämre än andra är det ingen som är riktigt trovärdig. Grundidén har jag inget emot, att en mexikansk legend – Chupacabra, härjar och att folk försöker stoppa den genom att ordna jakter för att ta kål på besten men det funkar inte. Förutom att skådespelarna inte är trovärdiga för fem öre är dessutom de flesta karaktärerna så otroligt genomkorkade att det mest blir pinsamt. Lägg också till ett par fullständigt obegripliga händelser och du har bilden klar för dig.

2/10

Recension: Big Trouble in Little China - 1986

Big Trouble in Little China

Regi: John Carpenter

1986

Action/Komedi

Kurt Russell är lastbilschaffisen Jack Burton som hamnar i mitten av en urgammal legend mitt i Chinatown. Bakgrunden är att Jacks gamla polare Wang Chi’s (Dennis Dun) blivande fru Miao Yin (Suzee Pai) kidnappas av gatugänget Lords of Death när de ska hämta henne på flygplatsen. Det uppdagas att hon har ögon gröna som flytande jade, en mycket ovanlig ögonfärg på en asiatisk kvinna. Detta gör att hon också är mycket attraktiv för den förbannade Lo Pan (James Hong) som behöver just en grönögd brud för upphäva sin odödliga förbannelse och bli dödlig igen. De tar hjälp av det vänligt sinnade gänget Chang Sings och Egg Shen (Victor Wong) som tycks veta allt om de gamla legenderna, mot de Lo Pan Styrda Wing Kongs i kampen att återta Wang Chi’s brud.

En del filmer tröttnar man aldrig på och Big Trouble in Little China är en sån. Det är en actionfylld resa från början till slut med tillhörande kinesisk mysticism. Det är heller inte en film som tar sig själv på allt för stort allvar och Kurt Russells rollkaraktär Jack Burton är mycket komiskt framställd. Han är lastbilschaffisen som vill vara hur tuff som helst men som kanske uppfattas som lite väl kaxig av sin omgivning. Mycket snack och lite verkstad eller stor i orden men liten på jorden skulle man kunna säga. Med en ständig otur lyckas han heller inte särskilt ofta blanda sig i de slagsmål som sker runt om kring honom.

                             

Men han är egentligen en komisk sidekick och inte huvudkaraktären, detta trots att det naturligtvis är huvudrollen. Det jag menar är att han står liksom lite vid sidan om och tittar på utan att ha en aning om vad som egentligen händer runt omkring honom. De gamla kinesiska legenderna som blir allt tydligare verklighet är okända för honom och han är också en främling i de miljöer där filmen utspelas.

Jag kan inte påstå att den övriga rollbesättningen är särskilt originell, utan snarare tämligen stereotypisk faktiskt. Detta går lite hand i hand med den självdistans filmen är gjord med och passar ypperligt in i sammanhanget. Vi har kinesen (Dennis Dun) som jobbat stenhårt i åratal för att äntligen få råd med att skicka efter sin blivande brud från Kina, Egg Shen (Victor Wong) som tycks veta allt om de gamla legenderna och Gracie Law, (Kim Cattrall) den frustrerade advokaten som med alla medel försöker skapa lag och rätt. Kim Cattrall spelar förresten över en hel del i den rollen, men det passar utmärkt då filmen, som jag tidigare nämnde inte tar sig själv på alldeles för stort allvar. Vi har också en reporter på jakt efter sitt livs scoop och man kan nog påstå att hon får vara med om sitt livs äventyr.

Legenden Lo Pan spelas av den lika legendariska James Hong som tillhör de mest kontrakterade asiatiska skådespelarna i USA. Han har gjort över trehundra filmer och man skulle kunna anta att första tjing alltid går till honom när det gäller asiatiska biroller, inte vet jag. Kul är att han nobbades i rollen som Sulu i 60-tals serien Star Trek och att rollen den gången istället gick till George Takei men det är en annan historia…

Slutligen har vi också de tre stormarna ”Rain, Thunder och Lightning”. Som säkerligen är inspirerad av de tre bröderna Lone Wolf möter i Shogun Assassin (eller rättare filmserien Lone Wolf and Cub som Shogun Assassin är ett hopklipp av). Det skulle i alla fall förvåna mig mycket om det inte finns något samröre där.

Man skulle kunna säga att den här filmen verkligen har allt, hur ovanligt det än kan låta. Actionfyllda slagsmålscener, fantasyinspirerade monster, rena skräckinfluener, Kung Fu och mycket mycket mer. Filmen är också, enligt filmens regissör John Carpenter lite av en hyllning till Kung Fu filmer från forna dagar.

Jag kan nog hålla på hur länge som helst med att hylla den här filmen, men efter sisådär 650 ord har jag nu insett att det inte finns tillräckligt starka superlativ för att beskriva min kärlek till den i alla fall!

Recension: Monsterwolf

Monsterwolf – Det här påminner om en annan film som jag såg för några år sedan. Inte för att jag minns särskilt mycket ifrån den men den hade ett liknande upplägg med en liknande indianlegend.  Filmen jag tänker på är Wolfen! Men jag minns som sagt inte mycket av den och kan inte säga om den här bättre eller sämre än den, eller ens om det verkligen är samma legend, i så fall kan man ju spekulera kring om det verkligen är en äkta legend – eller hur? Men det här är en film som gör en aningen besviken även om det var ganska väntat egentligen. Själva monstret – vargen, är förstås dataanimerad så det skriker om det och det drar ner intrycket en hel del. Det borde gå att göra betydligt bättre, varför gör man inte det? Hur bra som helst skulle det ha kunnat vara om man inte snålat så förbannat! Skådespelarna har jag absolut ingenting emot och det känns inte att det är en lågproduktion annars heller. Visserligen finns det några små logiska misstag och luckor men inget som man måste störa sig på i något längre utsträckning. Djurskräckfilmer behöver inte vara bra för att vara underhållande, men antingen så dåliga att de blir roliga kalkoner eller men åtminstone ett hyfsat monster/djur. Den här hamnar någonstans mitt emellan och det blir varken hackat eller malt! 

4/10

The Deep

The Deep – Både själva omslagsbilden och den text som pryder den för tankarna till Steven Spielbergs Hajen från 1975. Tydligen är det samma författare bakom den här och det märks ganska tydligt. Det hade nog inte varit något direkt tvivel även om det inte hade stått med stora bokstäver överallt! Men det rör sig ingalunda om någon blodtröstig haj eller något annat sjömonster utan om ett sjunket skepp, narkotika och vad människorna runt omkring kan tas sig för i sin ambition att lägga beslag på knarket. Några eldsjälar finns det förstås som lever för att bärga det som är värdefullt ur ren historisk synpunkt och det är de som handlingen centrerar sig kring. Allt som allt en riktigt bra film som håller ett lagom tempo och avslöjar lagom mycket av vad som döljer sig i djupet för att hålla intresset uppe. Den kanske inte har åldrats särskilt väl men charmen finns onekligen kvar! 

7/10 

Recension: Eldorado: The Temple of the Sun

Gamla legender rörande Inkaimperiet har alltid förefallit mig att vara intressanta. Det gäller förstås egentligen alla slags gamla legender och myter men man lyckas sälla förverkliga dem på film utan att det blir fånigt. Det kan bli fånigt på rätt sätt, som King Solomons Mines och riktigt stordådigt som i Indiana Jones filmerna och båda varianterna är riktigt lyckade! När jag läser handlingen på den här får jag intrycket av att den förmodligen är riktigt B (och då syftar jag inte nödvändigtvis på budget) men riktigt så farligt var det faktiskt inte! Det fanns flera riktigt snygga scener i filmen och ett par ledtrådar till ”skatten” som var riktigt kluriga. Jag hade förstås hoppats på den underfundighet som kröner National Treassure till pussla-ihop-bitarna-och-hitta-hemligheten till kungen, eller för den delen Da Vinci Koden och Änglar och Demoner. Men det blir inte riktigt så. Det är lite för lite skattjakt och lite för mycket jagande. För självklart har vår hjälte en fiende som gör allt för att sätta käppar i hjulet på expeditionen. En hygglig film, men inte så mycket mer alltså!

5/10 

Night at the Museum 2

Night at the Museum 2 – Det finns rätt mycket likheter mellan den här och den första filmen. Många av animationerna är fantastiska och det är ett högt tempo av underhållande och skruvade karaktärer. Det som skiljer är väl att Larry Daley (Ben Stiller) den här gången slutat sitt jobb som nattvakt och driver sitt eget framgångsrika företag som utvecklar små uppfinningar. Åtminstone till den dag så han får reda på att museet ska renoveras och många av utställningsföremålen arkiveras centralt. När Dexter – den lilla apan, dessutom stjäler guldplattan som gör alla levande och på så sätt hamnar i klorna på en ondskefull egyptisk farao måste han ge sig av till Washington för att rädda sina vänner. Manuset känns lite lamt och lite träigt vid sina tillfällen och dialogerna är under stundom lite väl tramsiga och fjantiga, nästan lite sökta tycker jag. Det finns inte riktigt det där naturliga flytet där och det känns som om man har försökt lite för mycket. Trots detta är det en väldigt underhållande film om man är ute efter en uppföljare! – 7/10

Köp den på CDON
Hyr den på Lovefilm

King Solomons Mines - 1985 - Fantastisk bra äventyrsfilm!

Myten om kung Salomons skatt torde ha lockat historieberättare att förtälja oändligt många historier genom årens lopp och den här filmen, signerad J. Lee Thompson, med Richard Chamberlain som Allen Quartermain och Sharon Stone i huvudrollerna är heller inte den första filmatiseringen av Haggards bok på ämnet. Men oavsett hur många filmatiseringar som kom före den här eller hur många berättelser det finns är det här en mycket underhållande film som inte tar sig själv på allt för stort allvar. Man driver friskt med hjälteparollerna även om man också väver in allvarsamma ämnen som urbefolkningens rättigheter och att man inte ska vara girigare än vad man behöver. Den kom bara några år efter Raiders of the Lost Ark och det är svårt att inte konstatera likheter mellan Indiana Jones och Allen Quartermain. Här är humorn befriande och balanserar precis på gränsen mot trams. Gränsen överskrids dock aldrig och resultatet blir en mycket underhållande film som man kan se om och om igen utan att tröttna! – 9/10

The Fanglys - 2004 - Huvaligen...

Att man inte ska döma filmen efter omslaget är naturligtvis ett axiom, men likväl händer det att man får för sig att filmen är på ett visst sätt enbart baserat på omslagsgrafiken. I det här fallet hade jag förväntat mig en maffig skräckfilm även om den av olika skäl troligen skulle vara gjord med en väldigt lite budget. På några punkter fick jag rätt, filmen verkar onekligen gjord med mindre pengar än vad jag har i lön, och jag räknar mig inte till de högavlönade i samhället, och skräck var det också. Men det första epitetet – maffigt, är det verkligen inte. En ganska fånig historia som endast överträffas av de taffliga skådisarna och det katastrofala sminkjobbet. Totalt sett en ganska meningslös film som tyvärr verkar ta sig själv på lite för stort allvar också. Jag säger inte att det är pretentiöst eller så, men lite mer glimten i ögat hade nog filmen mått bra av. – 2/10