Christmas Cruelty – 2013 – Norrmännen skojar man inte med!

Hade jag varit svensk filmskapare av den lite mer ”udda” typen hade jag varit avundsjuk på mina norska kollegor. Det råder inget tvivel om att de lyckas klart mycket bättre än vad vi gör när det gäller rysliga filmer. Det tycker jag de har bevisat med filmer som Fritt Vilt och Rovdyr. Man kan väl även nämna Död Snö i sammanhanget, där dessutom uppföljaren klådde originalet!

Christmas Cruelty är väl en lite mer obskyr rulle än de nyss nämnda och heter O’Hellige Jul! på originalspråk. På något sätt får det en mycket obehagligare klang på det sättet. Det är väl får att norskan ligger närmare svenskan kanske. Det blir liksom en riktigt obehaglig kontrast mellan komiken som trots allt förknippas med en sådan titel och med det som händer. Själva teasern är bland det mest motbjudande jag har sett. Jag tror att effekten uppnås av paradoxala budskap. Det är roligt samtidigt som det är oerhört obehagligt. Lustmördaren som vi initialt får följa är som vilken annan människa som helst. Han framställs inte på något särskilt publikfriande sätt, bara ovanligt känslokallt psykopatisk.

Men vi får inte bara följa denna ohyggliga människa. En stor del av filmen går ut på att följa en grupp andra människor. Här handlar det inte om några rysligheter alls. Det handlar istället om människor som man kanske kan säga är utsatta i samhället. Dialogen här är helt fantastisk och jag skrattade högt och länge flera gånger. Det finns en vardagsfilosofi som inte går av för hackor och en massa komik som helt enkelt inte går att låta bli att underhållas av. Till exempel när man ska blanda glögg och blanda i allt som finns i spritväg… Det blir bra drag i den glöggen kan jag lova. Omåttligt underhållande! Det är antagligen denna humor som gör de andra delarna så fantastiskt otäcka. Där är humorn som förbytt och det enda som finns kvar är ett känslokallt skal.

Jag var oerhört underhållen av filmen som faktiskt har riktigt hög klass av skådespeleri och annat. Det finns några blodskvättande effekter där det är lite för tydligt att det rör sig om attrapper men det är också allt. Man kan i alla fall inte anklaga filmen för att ha nyttjat sig av datoranimerade effekter. Allt, så vitt jag kan se, är genuina effekter och då tar jag hellre att det är frågan om modeller. Det är bara vid ett par tillfällen det blir tydligt trots allt.

Mina farhågor om att det skulle vara en lågbudgetfilm som var gjord på kul slogs alltså snabbt ur hågen. Det visade sig att filmen som letat sig hem till min brevlåda var klart mycket mer genomarbetad än det mesta inom lågbudgetgenren. Fantastisk musik och en berättarkänsla som är få förunnat. Sa jag att jag älskar filmen?

9/10

Den svenska affichen

True Detective – 2014 – Mer HBO!

TV-serier har aldrig riktigt varit min grej, det har alltid överskuggats av mitt intresse för filmen. Visst, som tidsfördriv har jag väl kunnat följa en och annan serie sporadiskt men det är inte många verkligen, verkligen har tyckt varit bra. Ett undantag jag upptäckte nyligen är Game of Thrones som jag slukade på bara några dagar och nu inväntar en ny säsong av. I och med detta insåg jag att det faktiskt fanns serier värda att följa. Förresten såg jag även fängelseserien OZ för ett tag sen och… gissa… HBO!

Anledningen till att jag greppade tag i den här serien var först och främst Woody Harrelsons medverkan. Liksom i fallet med TheFollowing var jag orolig för att en TV-serie med en av mina absoluta favoritskådespelare skulle vara ett steg tillbaka och ett sätt för honom att prestera på rutin. Och ska sanningen fram är jag lite besviken på honom, han blir trots allt utklassad av Matthew McConaughey! Det visst förstås en spänning mellan de två karaktärerna som egentligen ligger till grund för hela idén med serien. De är olika, de gillar inte varandra, men trots detta är de partners i sin tjänsteutövning, hos polisen.

De får ett fall med ett mystiskt mord på halsen och med diverse ”ovanliga” metoder ska de försöka lösa det. Hart (Harrelson) är familjefadern som alltjämt bedrar sin fru och super medan Cohle (McConaughey) inte intresserar sig för något annat än sitt jobb. Han är helt begravd av fallet och tycks ha en osviklig insikt i det mänskliga psyket. Efter många åt av undercoverspanning har han dessutom varit tvungen att intaga både den ena och den andra substansen och ser emellanåt syner eller hallucinationer. De är som natt och dag, Hart är känslosam medan Cohle i princip aldrig visar något utåt överhuvudtaget.

Serien berättas till en början via tillbakablickar som man inte riktigt är säker på vad de ska leda till. Överhuvudtaget är serien svår att komma in i och det kräver i princip fem eller sex avsnitt innan man har full koll på vad det egentligen handlar om. Jag gillade inte serien i början men fick rådet att hålla ut, det skulle bli bättre blev jag lovad. Och JA! Det blev onekligen bättre. Efter drygt halva säsongen är det hur intressant som helst och symbolismen ihop med Cohles osvikliga cynism gör det också oerhört underhållande!

Seriemördarjakt är oftast oerhört underhållande och ju mer bestialiska och rituella dåden är desto intressantare blir det. En sekt? En ensam galning? Någon som till syvende och sist styr varje steg åt det håll hen vill att utredningen ska gå?

The Following – Kevin Bacon i seriemördar-serie!

Jag brukar alltid hävda att när kända, stora skådespelare, ger sig på roller i TV-serier är det för att de behöver pengarna eller för att de inte får några andra jobb. Här är det Kevin Bacon som gått och tagit en roll i The Following. Jag har som sagt mina fördomar men det behöver ju inte alls vara på det sättet. Det kanske är som så att han är arbetsnarkoman som måste jobba för att må bra. Eller så tyckte han rollen verkade rolig att göra, vad vet jag.

Hur som helst fokuserar serien på jaken av en notorisk seriemördare – Joe Carroll. Det är hela tiden en sorts katt och råtta lek dem emellan där seriemördaren ligger ett steg före. Jag gillar verkligen när någon verkar ha planerat flera steg framåt vad som ska hända och har både B, C och D plan om något skulle gå snett.

I första säsongen är det mycket referenser till Edgar Allan Poe, eftersom detta är seriemördarens förebild. Det är också frågan om, för seriemördarens del, att skriva en bok om händelserna som sker och få denna så korrekt som möjligt. Det som hamnat i boken är det som sker helt enkelt, det som manipuleras att ske kan man säga. Det är ibland inte självklart vem som står på vilken sida och mullvadar finns det gott om. Ibland är de planterade flera år i förväg. Listigt värre!

Andra säsongen är lite annorlunda. Här verkar det vara frågan om vilken sekt som är den mest blodtörstiga. Överlag är det en ganska trevlig serie som jag följer utvecklingen av.

Stay Tuned!

H.H. Holmes: America’s First Serial Killer – 2004 – En bestialisk mördare!

Jag hyser en stor fascination för seriemördare, eller för mänsklig ondska överhuvudtaget egentligen. Grejen med seriemördare är väl att de över tid lyckas förbli på fri fot. Annars hade de ju inte fått epitetet seriemördare heller för den delen. Särskilt intressanta är de som varit exceptionellt bestialiska eller lyckats genomföra så många dåd att man hissnar.

H.H. Holmes hade jag aldrig hört talas om. Och enligt dokumentären härjade han i slutet på 1800-talet och i början på 1900-talet. Det är lätt för mig att avvika från ämnet och skriva om vad denna mördare gjorde, vilka brott han begick eller påstods ha begått. Bevisföringen är nämligen inte helt självklar. Naturligtvis beror det på att man på den tiden inte hade de förfinade metoder tillgängliga som finns nu. Man får helt enkelt anta att teorierna stämmer.

Men H.H. Holmes var tydligen en märklig figur, som både erkände alla sina mord och förnekade dem. Det skulle vara oerhört intressant att läsa den bekännelse som han tydligen ska ha skrivit strax före sin avrättning. Överlag verkar det ha varit en mycket intressant personlighet, sociopat förstås.

Men åter till dokumentären. Ämnet är synnerligen intressant men genomförandet är inte alltid var jag hade hoppats. Det finns intervjuer mer experter inklippta men allt annat material tycks nästan vara lika gammalt som mörfaren själv. Troligen är det brist på pengar som gör att man inte har kunnat iscensätta moderna klipp istället för att låna gamla svartvita, hackiga, klipp. Det är visserligen gjort så att man nästan kan tro att de är autentiska men jag betvivlar det.

Berättarrösten, i kombination med experternas uttalanden är bra men dokumentären griper ändå inte riktigt tag i mig. Det är mycket snack och lite verkstad kan man säga. Jag hade hellre sett att man hade gått mer på djupet. Som det är nu känns det som att man har valt att skrapa lite på ytan och stanna där. Inte kan man väl ha varit rädd för att skrämma folk med den hiskeliga sanningen?

Leonardo DiCaprio har tydligen köpt filmrättigheterna till en spelfilm om H.H. Holmes liv. Det ryktas att han själv ska spela huvudrollen. Boken i fråga heter The Devil in the White City och jag ser mycket fram emot filmen. Det ska bli intressant om man vågar ta ut svängarna helt och hållet i den. För som jag ser det spelade H.H. Holmes helt klart i samma liga som den mer kände Albert Fish (vars historia redan är filmatiserad i The Gray Man ).

6/10

A Darker Reality – 2008 – Sadism på hög nivå!

Jag kunde inte riktigt fatta varför jag kände igen skurken, seriemördaren, sadisten i denna film. Det var faktiskt inte förrän nu det slog mig att det var en av Baldwinbörderna! Närmare bestämt Daniel Baldwin, som jag inte har jättebra koll på. Men det är trots allt ganska lika varandra allihop så visst känner man igen dragen! Jag vet inte om jag vill rangordna hans skådespelartalanger med hans bröders men jag kan säg att jag inte hade några problem men hans prestation i alla fall.

Han spelar rollen som ”The Ghost” som seriemördaren kallas. Han är ökänd för att ta unga flickor tillfånga för att sedan plåga dem i sin tortyrkällare tills de inte längre lever. Några klarar sig förstås längre än andra och nu har till och med en av dem kommit undan och hjälper polisen att spåra honom. Självklart är det inte bara så där att trycka på en knapp för att glömma bort sina upplevelser i den där källaren men hon verkar klara det förhållandevis bra.

Jag tror att de vid något tillfällen nämner att hon har varit fången i tre år och då kan man ju tänka sig hur hysterisk hon måste vara vid minsta sak som påminner om fångenskapen. Men hon klarar sig som sagt ganska bra. Hon har hållit råkoll på tiden och kan redogöra för exakt hur många dagar den ena eller den andra varit fången tillsammans med henne i källaren innan de ha avlidigt. Det är inte utan att man börjar tänka i banor om Stockholmssyndrom och liknande.

Det var inte en jättebra film på alla sätt och vis men jag tycker att den höll sig klart godkänd tvärs igenom. Inget som utmärkte den negativt och inte positivt heller. Tortyren (som man fick se) var ganska brutal och det känns lite som att man gjort en poäng av att tänka ut så läbbiga metoder som möjligt för mördaren att använda. Detta ser jag enbart som positivt när man utger sig för att skildra den här typen av händelser. Det får inte vara några halvmesyrer om det ska få den avsedda effekten, vilket jag förmodan är att få publiken att må dåligt. Självklart finns det slafsjyckar som kommer att tycka just det omvända men då är man fel ute anser jag. Då ser man bara filmen för slafset och inte för den egentliga handlingen.

6/10

Tony - 2009 - Jeffrey Dahmers dåd och Ed Geins personliget

Tony

Regi: Gerard Johnson

2009

Drama

Om det är något Tony gillar så är det videovåld. Han har, kan man säga, ett överdrivet intresse för just våldsamma actionfilmer. Han själv är något av en enstöring som inte har någon vidare social kompetens. För andra verkar han ha någon form av mentalt handikapp och han har varit arbetslös i över tjugo år. Men vad värre är, Tony är en seriemördare fullt kapabel att mörda vem som helst som står i hans väg…

Tony är inte en film som bygger på några verkliga händelser men jag skulle vilja påstå att det finns en del likheter med Jeffrey Dahmers dåd och Ed Geins personlighet och jag skulle sannerligen inte bli förvånad om dessa stod som inspirationskällor när Gerard Johnson skrev filmen. Som seriemördarfilm antar jag att den är meningen att den ska kvala in under thrillerfacket åt skräckfilmshållet till men så blir det inte. Vad filmen istället gör är att leverera ett utmärkt personporträtt av Tony. Det är en utmärkt rolltolkning av Peter Ferdinando!

Tempot är ganska långsamt och det dröjer innan vi får se Tony i aktion för första gången, som mördare vill säga, som socialt efterbliven går det betydligt fortare. Men filmen är inte så speciellt lång, lite drygt en timme och det hinner inte hända så särskilt mycket under den tiden. Till filmens ”försvar” kan nämnas att det inte finns tillstymmelse till humor och det är bra! Visserligen är det ibland ganska underhållande att se vilken social klumpeduns Tony är men det är så nära humor man kommer. Låt mig förtydliga att det verkligen inte rör sig om lyteskomik i någon form, möjligen svart humor.

Det råder inget tvivel om att det finns talang bakom skapandet av Tony, det är onekligen en mycket välgjord film som ser ut att ha en tämligen låg budget. Det är en brittisk film och det märks inte bara på filmens miljöer utan på den utpräglade accenten som skådespelarna har. Jag tycker personligen att det bidrar till realismen, kanske rent av diskbänksrealismen för det hela är väldigt vardagligt och oglamoröst!

Som seriemördarfilm tycker jag nog att den är lite tam men som film om personlighetshandikapp är den betydligt bättre. Det mest skrämmande med filmen är kanske att man aldrig kan lite på någon, man vet aldrig var en mördare döljer sig. Det är förresten också skönt att man hoppat över sociopatvinkeln och testar något nytt!

Recension: Seed - 2007

Seed

Regi: Uwe Boll

2007

Horror

Max Seed ska avrättas, problemet är att den elektriska stol som han ska avrättas i sedan länge är uttjänad och i stort behov av att bytas ut. Den levererar helt enkelt inte det som krävs för att avrättningen ska bli effektiv. Begäran om detta avslås dock från högre ort och avrättningen måste genomföras. Enligt lagen måste den som fortfarande lever efter tre försök dock friges vilket gör att de inblandade, men fängelsedirektören i spetsen får kalla fötter och istället dödförklarar Seed efter två försök och begraver honom levande…

De inledande scenerna i filmen är något av det allra starkaste man kan skåda på film, nämligen genuina bilder av djurplågeri, som enligt min uppfattning finns till för att belysa de grymheter människan är kapabel till att utföra. Det är inget trevligt att titta på, men har ändå en poäng för filmens fortsatta utveckling. Dessutom luras hjärnan kanske att tro att det som följer också är mer verkligt än vad det egentligen är. Helt klart är i alla fall att filmen har en ovanlig spänning som inte är allt för vanlig att finna i filmer av den här typen.

                                                    

Vilken typ av film det handlar om är dock inte helt självklart. Till en början handlar det om sökande efter en seriemördare, som mördar sina offer på ett bestialiskt och mycket sadistiskt sätt – svälter ihjäl dem framför en kamera som fångar upp hela händelseförloppet. Sedan blir det mer fråga om en regelrätt slasher där mordsekvenserna faktiskt är ganska blodiga, ett par av dem är också riktigt överraskande och spektakulära!

Det speciella med den här filmen är kanske dess berättarteknik, som inte berättar historien rent linjärt utan hoppar lite fram och tillbaka i handlingen a la Tarantino. Det finns väl både för- och nackdelar med detta men jag anser att fördelarna här överskugga de mindre positiva sidorna. Visst påverkar det förståelsen för vad som verkligen händer negativt, och det tenderar att bli en smula rörigt, men å andra sidan är det en spänningshöjare att inte riktigt veta vilket håll filmen ska vända åt nästa gång.

Till skillnad från många av Uwe Bolls andra filmer (som de flesta verkar sky som pesten) så är den här inte baserad på något spel och det är kanske detta som gör att den tilltalar mig betydligt mer än vad hans filmer brukar göra. Det är mindre action än vad man är vad vid och, som jag tidigare nämnde, en bra spänning, vilket är precis vad man är ute efter i en film som denna!

Rekommenderas helt klart både för den som är ute efter en riktigt bra neo-slasher och för den som finner seriemördarfilmer underhållande. Dessutom har den ett riktigt rått slut som man inte vill missa!

Recension: Junkyard Dog - 2010

Junkyard Dog

Regi: Kim Bass

2010

Thriller

Audra ringer efter en bärgningsbil efter att ha kört bensinslut på väg till en halloweesfest. Det var förmodligen det sista hon skulle göra eftersom hon istället för en bärgningsbil hamnar i klorna på ett fullständig galning. Han stänger in henne i ett hål i marken där han planerar att förvara henne till månaden är slut, sedan ska hon gå samma öde till mötes som alla de andra flickorna som suttit inspärrade i en månad. Hon ska bli mat till nästa offer!

Strax före att jag började titta på den här filmen läste jag ett negativt omdöme som mer eller mindre baserade sig på att det var för mycket som visades i filmen. Då det är frågan om en kannibalistisk seriemördare kan jag förstå att alla kanske inte riktigt klarar av att se det som hör ihop med detta, men för mig väcktes istället intresset… När man läser om att offret ska tvingas äta människokött i sadistiska lekar känns det som att någon äntligen tagit ut svängarna kring tortyrfilmen och tagit dem ett steg längre utan att det för den skull ska bli löjlig splatter av det hela.

Och splatter är det verkligen inte. Vad personen som uttalade sig om att man skulle få se för mycket har för tidigare erfarenheter vet jag inte men för en luttrad filmrecensent var det i alla fall inte mycket att komma med. Visst, man få se kött… att det är människokött får man tänka sig även om det vid något tillfälle ser ut som att seriemördaren, våldtäktsmannen och kannibalen matar sig hund med tutte. I en annan scen ligger ett öga överst på portionen.

Eftersom som gärningsmannen är känd för oss är jakten på honom inte speciellt spännande. Så när FBI skickar ut en agent, eller specialagent för att vara exakt, vet vi redan att hon kommer att fånga honom till slut, det är bara frågan om när. Några vändningar som skulle kunna ställa till det för slutet på historien sker dock och FBI agenten blir även hon fånge hos den kannibalistiske galningen. Han planerar att använda henne som nästa månads offer men den hårdbarkade agenten kanske inte är lika lätt att ha att göra med som en ung tonårstjej alla gånger.  Det blir en styrkekamp mellan FBI agenten och mördaren där utgången är självklar, det är som sagt bara frågan om när och i och för sig också hur det ska gå till.

Jag tycker den är tillräckligt otäck för att vara underhållande trots att man vet hur det kommer att gå (vilken thriller vet man inte det i?). Är man intresserad av seriemördarfilmer tycker jag absolut att man ska ge den en chans. Skådespelarna är väl inga kandidater för någon Oscar men de fungerar bra i sina roller och jag har inget att klaga på när det gäller regin heller. Det är helt enkelt en lagom bra film för att inte bli besviken men inte en så vass att den kommer att lämna några bestående intryck i flera år framåt.

7/10

Recension: I SAW THE DEVIL - 2010

I Saw the Devil

Regi: Jee-Woon Kim

2010

Thriller/Horror

En seriemördare härjar och det är inte vilken seriemörare som helst heller. Han verkar göra en poäng av att plåga sina offer så mycket som möjligt medan han våldtar dem. Fullständigtkänslokall mördar han kvinna efter kvinna tills han kommer till den gravida kvinna som ska bli hans fall. När han har mördat henne svär nämligen hennes pojkvän, som är polis, på att söka upp mördaren och låta honom plågas minst lika mycket som hon har plågats. Det blir en rafflande jakt där våldet stadigt triggas och där inget till slut är heligt. Det blir en jakt på ett monster, på ett monsters vis!

Som någon redan har påpekat i och med att förhandsindikerade att jag skulle skriva en recension av denna så är det alltså inte regissören bakom Old Boy som har gjort denna. Det är ett feltryck på omslaget helt enkelt, dålig research eller ett medvetet drag för att sälja filmen, vad vet jag? Skulle det vara det senare förstår jag inte riktigt vitsen för det är helt klart en film som står helt på egna ben. Det behöver ingen jämförelse med något annat för att bli intressant! Faktum är att jag läste fel på den tagline som pryder omslagets nedre ”Abandon all Compassion” och trodde det stod ”Abandon all Comparison” vilket skulle kunna vara lika sant. Det finns nämligen inte mycket att jämföra råheten i filmen med!

Våldet är absolut så brutalt som det kan vara utan att det för den skull blir löjeväckande. Det finns inte minsta anspelning på trams eller komik när det gäller makeupeffekterna och det är precis det så det ska vara om man frågar mig. Visst finns det väl en avkopplande effekt av effekter som går over-the-top och för en poäng av att göra det. Oftast behöver man inte tänka särskilt mycket under den typen av film utan kan bara låta effekterna sköjla över en, det blir aldrig särskilt otäckt.

Här blir det dock otäckt väldigt snabbt! Det finns både en krypande känsla då och då, en sådan som man bara kan få av en riktigt spännande film, och en känsla av hopplöshet mest hela tiden. Vi ska dock vara på det klara med att det finns två aspekter av våldet. Det som utförs av seriemördaren och hans likasinnade, samt det som uträttas av ”hämnaren”. Vi får en frågeställning om ändamålet helgar medlen nedkörd i halsen och det är nästan så vi sätter denna frågeställning i halsen också. Jag brukar inte gilla när vi får något så uppenbart att fundera över men här gör det ingenting. Jag vet inte om det finns något riktigt svar på frågan heller, vilket för mig är en klar fördel. Frågan är alltså tydlig, men inte nödvändigtvis svaret: är det ok att använda vilka metoder som helst för att hämnas en oförätt? Ska vi bekämpa eld med eld? Öga för öga, tand för tand? Döm själva.

Jag gillar sadismen i filmen. Missförstå mig inte nu, det är klart att jag inte njuter av att se personerna plågas, åtminstone inte de man fattar sympati för, men jag gillar att det påverkar mig vilket inte är helt vanligt numera. Jag ser så mycket våldsam film att jag på något sätt blivit immun mot filmvåld. Resultatet blir förstås att det görs fler grymmare och grymmare filmer. Var ska det sluta? Vill vi att det ska sluta? Är det inte så att filmvåldet också speglar samhället. Vi reagerar inte längre för det som skulle vara omöjligt att ignorera för 20-30 år sedan. Det skrivs om värre och grövre brott i tidningen varje dag. Alltså måste vi också öka på fiktionen när vi får chansen. Det ska vara ett steg värre än vad vi egentligen står ut med och definitivt jämfört med vad vid skulle stå ut med att läsa om i tidningen som verklighet.

Skådespelarna är perfekta i sina roller, i synnerhet eftersom hela filmen har en ganska känslokall ton över sig. Musiken, som ofta består av klassisk musik i de mest hänsynslösa delarna bidrar också till detta. Att bevittna vidriga handlingar i form av tortyr etc. till klassisk musik är nog det mest fasansfulla man kan göra.

På omslaget kan man läsa diverse citat om hur bra och starkt filmen är. Någon kallar den för ett mästerverk medan någon kallar den för den våldsammaste filmen någonsin. Jag skulle inte hålla med om någotdera men den ligger bra nära det sista citatet jag kommer att nämna – En thriller som verkligen får dig att skrika! Det här var en film som påverkade mig och som största fiende har sin längd. Jag vill inte påstå att den är innehållslös någon gång men nästan 2 timmar och 30 minuter kräver sin film för att funka. Det fyller inte helt de stora skor den skulle behöva för en sådan utmaning. En riktigt bra film men inte riktigt ett mästerverk!

8/10

Recension: Maniac - 1980

Maniac

Regi: William Lustig

1980

Horror

Frank Zito (Joe Spinell) är en överviktig och inte särskilt attraktiv man i medelåldern. Han är också en blodtörstig schizofren seriemördare som, på grund av sin traumatiska barndom, mördar stadens kvinnor. Han hör nämligen röster och är i ständig konflikt med sig själv om vad som är rätt och fel. Saknaden av den dominanta och beträffande modern, som dog i en bilolycka några år tidigare, blir för mycket för honom. Samtidigt som han känner sig nödgad att hämnas på mamman, genom de moderssubstitut han finner i kvinnorna han mördar, älskar han henne fortfarande och vill inte släppa taget om henne. När han så träffar Anna (Caroline Munro), som fotograferar honom i parken, tycks saker och ting vända för honom. Han följer efter henne och tar kontakt, är hon kvinnan han letat efter så länge eller är hon ytterliggare en i raden av kvinnor som påminner honom om hans mamma alltför mycket för deras eget bästa?

På Studio S 2-disc utgåva av filmen på DVD presenteras den personligen av Nicolas Winding Refn, som kanske är mest känd för Pusherfilmerna. Han är fullständigt lyrisk över den och jag tänkte inleda med att spinna vidare på en del saker han har att säga.

För det första så kallar han filmen en oöverträffad seriemördarfilm. Jag är beredd att hålla med, den är visserligen så blodig på sina ställen att splatter vore ett gott epitet att sätta på den, dessa explicita mordsekvenser är också full tillräckliga för att besläkta filmen med slashern som genre och faktum är att vi redan placerat den i det facket på vår specialsida om just slashers. Sanningen är väl dock snarare den att filmen är en hybrid mellan dessa subgenrer.

För det andra så liknar han filmen vid europeisk arthouse, vilket jag också skriver under på. Den är visserligen amerikansk och skriker av lågbudget och trash men är tillräckligt avantgarde för att förtjäna sin kultstatus. Innehållsmässigt är den klart mycket fylligare än vad man är vad vid från, till synes liknande rullar. Den är mycket välspelad, kanske framförallt från Joe Spinells sida, men även de andra karaktärerna gör stabila insatser.

Nu är det här ju i och för sig mycket Joe Spinells film, trots att det var Lustig som regisserade den. Spinell skrev filmen, spelar huvudrollen och har ju på så sätt alla möjligheter att forma filmen efter sin egen vision. Inte för att jag vill förringa Lustigs talanger på något sätt, och även om jag räknar Maniac Cop filmerna bland mina favoriter, så har han aldrig senare åstadkommit något som kommer i närheten av det här. Det är en djup betraktelse av en störd människa inre, om kampen i det egna huvudet och det är snarare här, än i filmen ytliga blodigheter, poängerna ligger. Det är heller inte svårt att se paralleller till verklighetens galningar, vare sig det är regelrätta seriemördare som Jeffrey Dahmer och Ted Bundy eller makabra män som Ed Gein.

Samtidigt, och möjligen till Lustigs försvar, måste det erkännas att filmen är otroligt spännande, långt mer så än den betydligt segare Driller Killer som exploaterar liknande teman om psykets innersta hemligheter. Den sparsamma filmmusiken, i den mån filmmusik används överhuvudtaget, är synnerligen effektiv och även om det kan tyckas lite motsägelsefullt till det jag tidigare påstod, så är filmen väldigt lyckad även effektmässigt. Tom Savini, som också spelar en mindre roll i filmen, skapade så realistiska och snygga effekter att man emellanåt nästan tappar andan.

En riktigt klassiker!